Kostnader för tidsomställning

Funkar ni som jag är ni trötta idag efter helgens tidsomställning. Jag har aldrig förstått poängen med den. Om jag som är förhållandevis ung och frisk lider är det ingenting emot vad gamla och sjuka gör. Nu väljer jag mina egna tider, vilket gör det lite lättare, när jag hade en arbetsplats var det ännu värre. Jag minns när jag körde till jobbet genom en skog full av älg och rådjur mest aktiva vid gryning och när jag precis kommit igenom den jobbiga tiden med gryning under jobbresan vred man klockan en timme och så började skiten om igen!

Det är inte bara vilda djur som har svårt att se nyttan av tidsomställning. Hur tror ni korna eller hönsen känner om bonden plötsligt dyker upp en timme tidigare eller senare? Men för mig räcker argumenten om svårigheterna för människa och älg. Hur många extra bilolyckor skapar tidsomställningen och vad kostar det i pengar och lidande? En siffra jag såg sa att antalet trafikolyckor går upp hela 30 procent veckan efter tidsomställningen. Människans produktivitet lär inte heller påverkas positivt av att krångla med tiden. Och så har vi alla datasystem som ballar ur eller kräver manuell handpåläggning.

Om vi vänder på det – finns det fördelar med att ställa om klockan varje halvår? När man första gången införde skiten år 1916 trodde man att det skulle innebära en energibesparing och underlätta skogsarbete. Det där med energibesparingen har man gett upp för länge sedan, och beträffande skogsarbetet har det hänt en del på avverkningsfronten under seklet. Ni vet, motorsågen uppfanns och sedan skördaren som käkar upp flera hundra träd i timmen och i stort sett lika effektivt om det är kolmörkt.

Alla människor har en inre klocka. Den kan absolut behöva störas, t ex vid skiftarbete, men då får man extra betalt. Vad får vi andra – ingenting. Eller jo, jetlag. Så nu tycker jag att vi vänder blad och bestämmer en tid istället för två. Om vi ska hålla oss till vintertid eller sommartid vet jag inte, men jag vet att varje ändring känns som en försämring, både på våren och hösten, så bägge varianterna är att föredra framför det system vi har nu.

Polarbröd

Dags att baka ett nytt matbröd, till någons glädje och andras förtret. Polarkakor, ett inte alltför nyttigt bröd, men ganska gott och det har jag inte ätit sedan jag slutade köpa bröd för några år sedan. Detta behövs:

mjölk, 2,5 dl
jäst, 15 g
honung, 30 gram
rågsikt, 400 gram (eller 7 dl)
salt, 1,5 tsk
matfett, 100 gram

Som vanligt börjar jag med att värma upp degvätskan, i detta fall mjölken, till kroppstemperatur. Till det använder jag mikron. Därefter smular jag ner och vispar i jästen och därefter honungen. Sedan i med allt annat och bearbeta degen ganska länge. Själv använder jag en hushållsassistent, men det går fint med vanliga degkrokar eller i värsta fall händerna.

Låt degen jäsa under bakduk i en timme.

Häll sedan ut degen på ett mjölat bakbord. Dela upp den i tolv bitar som du formar till runda bröd med någon centimeters tjocklek. Därefter ytterligare en timmes jäsning.

I slutet av timmen sätter du ugnen på 200 grader och gör ett mönster av hål i bröden med en gaffel. Grädda tills du är nöjd med färgen, för mig tog det ungefär en kvart.

Helt okej utseende, men inte köpenivå:

Å andra sidan tycker jag inte att det gör så mycket, inte ens om man ska bjuda på dem. Jag är perfektionist på mycket, men inte när det kommer till utseende på bröd, där är det smaken som avgör. Och priset. Jag använde skräphonung jag ändå hade hemma, så den har jag svårt att värdera. Salt kostar några ören, så det struntar jag också i. Övriga ingredienser kostade mig strax under 12 kr, så en krona per bröd. Plus elen för ugnen, som jag inte heller orkar räkna på, men jag prickade veckans billigaste strömtimme.

Tunga matspartips

Schlagersångaren och gastronomen Edward Blom har den senaste tiden blivit alltmer politisk i sociala medier och det brukar sällan bli särskilt lyckat när kändisar pratar politik. Jag tänker ofta på hur rätt Ricky Gervais hade när han sa till skådespelarna på Golden Globe-galan att de borde skippa de politiska talen eftersom de flesta av dem hade gått mindre tid i skolan än Greta Thunberg.

Men den här gången har Edward uttalat sig om något han kan, nämligen mat, och det uppmärksammar jag gärna eftersom jag tycker att han har poänger. Efter att matpriserna gått upp ville han i all välmening ge tips om att få ner matkostnaden.

Några av de här tipsen känner jag igen från min egen blogg, exempelvis att inte göra idiotköp, att inte köpa ”slöfockvaror” som han kallar dem, att köpa baljväxter torkade och att göra egen hummus. Tyvärr känner jag även igen invändningarna i svaren han fick:

• Alla bor inte med stor tomt.
• Alla hinner inte laga mat för de jobbar heltid.
• Alla har inte förvaringsmöjligheter.

Nej, det stämmer ju. Jag tänker själv inte brygga öl, lagra upp ost eller smuggelsprit, men är det inte att göra det väl lätt för sig att därför avfärda allt? Här kom ett tjugotal spartips och bara för att alla inte passar alla borde Blom hålla käften? Då känns det inte som att man vill hitta lösningar utan snarare svepskäl för att inte göra någonting annat än att fortsätta gnälla.

Fast ärligt talat går det faktiskt att odla även utan stor tomt eller jordkällare. För att inte tala om att laga mat från grunden trots att man har mycket att göra. Jag minns en sommar när jag jobbade 60-70 timmar per vecka. Just då blev det ingen hemlagad hummus, men jag åt tre mål mat per dag (inklusive matlåda 5-6 dagar per vecka) tillagade på den egna spisen utan spår av hämtpizza eller färdiga mikrorätter, så nog tusan går det med.

”Om det enda verktyget man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”, lär Mark Twain ha sagt, och om man är vänsterpartist tycks alla lösningar se ut som skattehöjningar, tvång och förbud. När riksdagskvinnan Lorena Delgado Varas (mest känd för sin palestinasjal i plenisalen – kanske är det väldigt kallt där) svarade att många redan gör sitt yttersta, så nu återstår bara ”politiska åtgärder” replikerade Blom att en sänkning av matmomsen vore önskvärd, men den bollen duckade hon.

I vanlig ordning vill man väl istället försöka begränsa livsmedelshandlarnas möjligheter att ta ut vinst. Det faktum att av varje hundring man betalar till kassörskan går 30-35 kr till Lorena och hennes politikerkompisar är inget problem i hennes värld.

Sälj själv eller bli bestulen

För den som vill sälja begagnat, men inte orkar lägga ut grejerna till försäljning själv finns Sellpy. Jag har tidigare konstaterat att de skriver torftiga annonser som de stöttar upp med dåliga bilder, men nu finns det tydligen ytterligare ett skäl att undvika dem. Kunder upplever att Sellpy stjäl!

Flera kunder som lämnat in grejer till Sellpy för försäljning upptäckte att visst försvann försäljningsobjekten, men inte för att Sellpy sålde dem. Istället sorterar de bort dem av någon anledning, som att en märkesjacka inte skulle vara äkta. Då har Sellpy ett upplägg där ägaren måste be om att få tillbaka grejerna och det inom tre dagar, annars blir de av med dem.

Sellpy själva säger att den ”bild som förmedlas är mycket beklaglig” och det hade jag också tyckt om någon beskyllt mig för att lura och bedra. Ett smart sätt för att slippa dylika anklagelser är att inte stjäla. Kanske skulle de prova det!

Ett företag med ett liknande namn och affärsidé var Swappie. Dit kunde man sälja sin gamla mobil om man inte orkar göra jobbet själv, men de verkar ha lagt ner nu. Kanske hittade de inte fler att blåsa för jag har hört massor av klagomål och när någon la ut en varning för Swappie fick de alltid kommentarer från andra som kände sig lika lurade.

Jag är ju typen som drar igång rättsprocesser mot företag som Sellpy och Swappie även om jag på förhand skulle veta att det är en förlustaffär, men dessa företag vänder sig ju i första hand till människor som är lata eller för upptagna för att jobba själva, och som dessutom är villiga att avstå pengar av den anledningen, så det är nog oftast ganska riskfritt.

Mitt förslag är att du gör ett grundligt researcharbete innan du anlitar den här typen av mellanhandsföretag. Självklart finns det seriösa alternativ. Bäst är nog ändå att sälja själv. Det är faktiskt inte så jobbigt, ofta får man bra betalt för extraarbetet och så slipper man bli lurad av företag som satsar på att du inte orkar kräva din rätt.

Begagnade möbler 2.0

Det här tror jag på. En tjej som köper in begagnade möbler som hon sedan renoverar och säljer vidare.

Den ekonomiska risken är nästan obefintlig, det finns väldigt mycket billiga secondhand-möbler. Jag tror till och med att en duktig möbelsnickare skulle kunna göra detta med enbart bortskänkes-möbler, men hon får ju ett större urval genom att betala. När man säljer möbler begagnat och orenoverat handlar det oftast om att bli av med skiten. Man hade kunnat ta dem till tippen, men på det här sättet får man i alla fall bärhjälp.

Jag sålde själv ett rokokoskåp för några hundringar till en tjej som skulle ta bort alla metallbeslag och därefter lacka det träfärgade skåpet med vacker intarsia blanksvart. I mina ögon en klar försämring, men hon hade gjort det förr, visste hur lång tid det skulle ta och vad hon skulle få för det färdiga skåpet.

”Hur ska jag få ihop det här nu då...?”

Lider jag då inte som dokumenterad snåljåp över att jag inte kom på idén själv, renoverade skåpet och drog in de där pengarna? Inte ett dugg! Jag har varken utrustningen eller kunskaperna. Hade jag gett mig på jobbet skulle jag antagligen lägga ner så mycket tid att det knappt hade lönat sig. Jag har däremot några idéer om att tjäna pengar på att bygga från grunden, men mer om det längre fram (nu byggde jag åtminstone en så kallad cliffhanger).

Uppföljning av matbojkott

Så är vecka 12 över. Ni vet, den där veckan då alla (!) skulle bojkotta de stora matkedjorna. Jag skrev några rader om det innan, men känner att vi kan behöva en summering.

För när jag skrev i början av månaden trodde jag att det handlade om ett fåtal förvirrade människor som skulle bojkotta livsmedelshandeln (bl a genom att handla i förväg, vilket ju i praktiken snarare blir en vinst för handlarna). Under förra veckan kunde vi höra människor som på allvar tror att butikschefer lever för att jävlas med kunder och vanligt folk. Andra pratade om att när inflationen gått ner hade de förväntat sig lägre matpriser. Då har man en del att lära om hur inflation funkar.

I ett tv-inslag (tror att det kan ha varit på SVT) såg jag en medelålders man som från början inte framstod som dårpippi kokobello skylla de höga matpriserna helt och hållet på Donald Trump. Det hade varit intressant med en följdfråga från reportern där, men det kom ingen. Oavsett bevekelsegrunder verkade alla överens om att en livsmedelsbojkott skulle hjälpa. Så vi får väl se idag om priserna går ner 10-20 procent.

En fitnessinfluenser som berättat att hon inte skulle delta i bojkotten fick motta rena dödshot. Min sympati försvann lite när hon skyllde sitt uteblivna deltagande på en diagnos som kräver struktur, men när jag hör om mordhot för att man inte bojkottar undrar jag på riktigt om alla blivit galna.

Nej, en annan fitnessinfluenser.

Jag har många gånger kritiserat mathandlare i bloggen. Jag ser ett stort problem med att ett fåtal aktörer styr den svenska livsmedelsmarknaden, men var är de där övervinsterna i detaljistledet det pratas om? Vi snackar om en vinstmarginal på 2,8 procent! Det innebär såklart högre i undantagsfall, men ska man driva en matbutik öppen 70 timmar i veckan och ha personalansvar för kanske 40 personer är det rimligt att man får ta ut en vinst.

Statens vinst är fyra gånger så hög som handlarnas bara på momsen. Lägg till arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, vinstskatt, energiskatt och skatt på dieseln som används i varje led från jorden till matbordet så inser man vem som är den verkliga vinnaren på vårt dagliga bröd. Kanske vore det rimligare att bojkotta staten, genom att alla i möjligaste mån under en vecka handlar eller jobbar svart med krav på slopad matmoms och billigare diesel?

Varit naiva igen?

Kontantkrav från Riksbanken – det var väl på tiden?

”I en ny rapport har Riksbanken lagt fram ett antal fokusområden, däribland att man i större utsträckning ska ta emot och betala med kontanter.”

Riksbanken och staten har ju ett märkligt, delvis oberoende förhållande, men hade staten menat allvar med att vilja att kontantanvändandet blir mer normaliserat hade det varit naturligt med lagkrav. Riktiga pengar är ett legitimt betalningsmedel och alla näringsidkare med fysisk försäljning borde vara tvungna att ta emot kontanter.

Så är det i andra länder (här i Norge t ex) och det lär åtminstone inte påverka folks syn på kontanter negativt. För det är ju som vid barnuppfostran, barn gör inte som man säger utan som man gör. Så när staten uppfostrar folk att använda kontanter samtidigt som den inte har några problem med butiker och restauranger som vägrar att befatta sig med dessa kunder blir det väldigt dubbla signaler.

Den svenska modellen?

Oavsett om man tror på fullskaligt världskrig eller ”bara” ett ansträngt förhållande mellan olika länder visste vi att världen förr eller senare skulle hamna i ett mindre stabilt läge. Och vad händer då? Jo, plötsligt behövs kontanter, inhemsk matproduktion, militärt försvar, medicinförråd och lite annat som Sverige fullständigt struntat i under väldigt många år.

Varför händer detta igen och igen? Jag tror t ex inte att det saknades experter som berättade att om man ger sjutton i att underhålla tågrälsen i decennier kommer det att bli ohyggligt dyrt den dag man tvingas att göra det för att överhuvudtaget rädda järnvägen. Ändå står man på och kör huvudet i väggen. Jag antar att ”vi” återigen varit naiva, aningslösa, godtrogna, enfaldiga eller helt jävla dumma i huvudet.

En hall

Jag fick en paus i källarbestyren och tänkte att då kan jag renovera en hall. Det borde ta en vecka. Att jag aldrig lär mig, det tog såklart över en månad plus avbrott för sjukdom i två veckor. Men okej, då jobbade jag inte precis heltid med den mer än högst någon dag.

Rummet hade en omålad vägg som jag tror kommer sig av att de förra ägarna satte upp en skiljevägg för att göra ett badrum av utrymmet bakom. Inget större fel på resten av rummet, men istället för att bara måla en vägg i ungefär samma nyans som resten ville jag hellre göra om hela rummet.

 

Väggar och tak slipades och då upptäckte jag att färgen spruckit i spontarna på många ställen. Det skulle kanske gå att slipa rent, men har det spruckit en gång spricker det väl igen, så jag valde istället att smeta latexfog i sprickorna.

Detta är ett av många rum i huset med korkmatta. Jag har inget religiöst emot det, i ett kök eller annat rum man gör rent ofta kan det till och med vara praktiskt, men eftersom det här är en hall på övervåningen bestämde jag mig för att byta ut den. Under korkmattan låg en spånskiva och under den skulle det kunna dölja sig ett gammaldags trägolv, men det tror jag knappast så jag valde att spara spånskivegolvet som var jämnt och fint.

På det tänkte jag lägga något slags klickgolv/parkett, men upptäckte att det är mycket dyrare nu än när jag senast köpte det, 2006. Laminat kändes som en B-lösning, så jag kollade andrahandsmarknaden och hittade en människa på rimligt avstånd som hade köpt knappt tre paket parkett mer än hon hade behövt. Jag behövde fem kvadratmeter och köpte nu sju för en tusenlapp.

Taklisterna målade jag, men golvsockel fick jag köpa ny eftersom sockeln på den nya väggen inte matchade resten och dessutom var extremt ful. Den nya kostade 257 kr, väggfärgen kostade 777 kr och så gav jag 418 kr för tröskellister och kvartsstav. Takfärg och grundfärg hade sedan tidigare precis som spackel och latexfog. Totalt kostade rummet 2452 kr om jag räknar bort det jag redan hade, och arbetskostnaden får jag skriva av på ”nöjeskontot” eftersom allt gick att göra själv.

Catwalk-prov.

Det här tycker jag är viktigt. Det är så lätt att vänta med någon list för ”rummet funkar ju”, men alla som någonsin ägt sitt hem vet att väntuppgifter ofta kommer att dröja flera år. Kanske tar man inte itu med dem förrän det är dags att sälja och flytta vidare. Därför ger jag mig inte förrän varenda liten skitdetalj är klar.

Före.

Efter.

Jag är nöjd med alltihop. Att få samma färg i hela rummet gjorde en enhetlighet jag har saknat. Samma sak med enhetlig golvlist, och det nya golvet tyckte jag blev ett riktigt lyft. Nu är det bara att ta tag i övriga tolv rum.

Sakletare

Med risk för att göra mig osams med hela Sverige vill jag härmed erkänna att jag aldrig gillat Pippi Långstrump. Jag tycker att det var en självupptagen och stöddig människa jag hade tagit omvägar för att slippa träffa. Men några guldkorn hittade hon, eller rättare sagt den överskattade författaren Astrid Lindgren (några läsare kvar nu?). En av dem var uttrycket sakletare, ”en sån som letar efter saker”. Den som tycker att det här låter som juridisk gråzon kan jag glädja med att en jurist har gått igenom juridiken under Pippis bravader, bl a just detta:

Jag har, helt i enlighet med Lagen om hittegods, 1938:121, lämnat saker till dess rättmätiga ägare, bl a en mobil, ett körkort och en plånbok med innehåll. Och en hörapparat jag hittade på en badstrand lämnade jag till polisen. Hoppas att ägaren fick tillbaka den eftersom jag fick stå och vänta en hel jävla timme hos polisen för att få lämna in den.

Men så hittar jag saker som inte har ägare. Pantburkar såklart, men också byggmaterial. I somras plockade jag upp en tryckimpregnerad sextumsregel (43 kr per löpmeter) längs vägkanten som jag fick användning av veckan därpå. Och häromdagen gick jag förbi en frigolitskiva. Sådana använder jag som isolering under taket i bikupor (håller värmen på vintern och isolerar mot värmen i solsken sommartid) och då ska de vara 46x46 cm.

Den upphittade till vänster.

Som synes är en hörna borta på den övre ”förebilden”. Jag var rädd för att den därigenom skulle bli för liten, men eftersom jag inte hade något måttband med mig fick den ändå följa med hem. Det såg trist ut med frigolit i diket, så jag tänkte att jag i värsta fall får kasta den. Väl hemma konstaterades att den i stort sett var tillräckligt stor, så jag skar bort skadan och kan leva med att det ändå fattas några millimeter.

Jag inser att det är rätt lite pengar i begagnad frigolit, men jag förbrukar dessa plattor (bina äter dem när de kommer åt), det kostade mig ingenting, jag fick tvärtom städa upp lite i närmiljön och jag blir lite glad av sånt här. Förutom att jag tror att det lönar sig att tänka ekonomi även i det lilla genom att befinna sig i ”sakletarläge”. Det får man ge Astrid.

Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Grusad husdröm

Jag har tidigare bott i hus som stått på plintar. Det har sina fördelar, men det blir ju inte mycket till källare då. Har man källare under marknivå vill man hindra vatten från att tränga in genom väggen. Det finns lite olika sätt, från plast och sten upp till dräneringsrör som leder bort vattnet.

Jag har ett gammalt betonghus och en oinredd källare. Fördelen med det är att det inte är så himla noga förutsatt att källaren är torr, men det kan vara värt att kolla på det ändå. Runt huset sitter en platonmatta och utanför den grus. Eller det var åtminstone så en gång i tiden. Nu har gruset sjunkit undan och gräs och jord tagit över ytskiktet. Det gör att man nästan inte kan klippa gräset utan att köra gräsklipparen ända in i fasaden eller använda en trimmer närmast väggen.

Så jag bestämde mig för att gräva bort gräset närmast huset, lägga dit en markduk och fylla på grus upp till marknivå. Eller rättare sagt lite över för man vill ju att regn och smältvatten ska rinna bort från huset, inte in mot väggen.

För ändamålet använde jag ett par spadar i olika storlekar, markduk jag hade sedan gammalt, ett ton grus köptes in och och i övrigt användes bara egen tid. Att jobba med sten och grus är inte min favoritsysselsättning och dessutom var jag fortfarande lite småkrasslig sedan Helvetesinfluensan, så jag delade upp arbetet över några dagar, ett par timmar då och då.

Men nu är det klart och jag räknar med att inte behöva ägna denna del av huset en tanke de närmaste tio åren. När man äger hus finns det alltid något att pyssla med, så jag blir inte sysslolös för det.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Nio av tio lever

I september gav jag mina tio bisamhällen sockervatten, 15 kilo socker per kupa. Sedan är det meningen att bina ska klara sig själva hela vinterhalvåret, genom att packa ihop sig i ett klot med drottningen i mitten och hålla värmen genom att sitta och vibrera.

Men det är lika spännande varje vår. Inte minst förra året när det vid flera tillfällen var över 30 minusgrader. Ska verkligen en grupp insekter klara stormar och kyla helt själva? Vanligtvis är svaret ja. När det blir sol och värme i slutet av vintern ser jag livstecken i kupa efter kupa.

I år har jag gjort det systematiskt genom att slänga på ett foderkar med lite extra mat utifall att årets vår bli lika tveksam som föregående för då riskerar de att svälta ihjäl efter vintern, vilket ju vore försmädligt. När jag ändå lyfte på locken såg jag att kloten var intakta. I några kupor riktigt starka. Bara i en kupa var det så ont om bin att jag är tveksam till om de kommer att överleva (den var för övrigt svag redan i höstas).

Om skiten träffar fläkten tycks jag ändå ha nio samhällen kvar och det är jag väldigt nöjd med. Men det är klart, jag hoppas fortfarande att även det tionde ska stå ut tills värmen återvänder. Ger jag dem några ramar med yngel från starkare samhällen kan de kanske överleva tills faran är över. Ett samhälle värderas till minst 5000 kr, alltså bara bina, inte kupan. Skulle det återhämta sig blir det minst det dubbla i honung i höst. ”Då snackar vi bigga pengar”, som Thorsten Flinck hade sagt.

Någon gång i april vet jag mer, om vi får vår innan dess. Det krävs minst tolv plusgrader för att jag ska inspektera en kupa och kolla att drottningen lever och lägger ägg och att alla de övriga bina mår bra och gör vad de ska. Även jag har frusit min beskärda del i vinter, så det ser jag fram emot.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Gratis körkort

Socialdemokraterna föreslår att ungdomar inskrivna på arbetsförmedlingen ska få gratis körkort. Eller få låna till körkort, ifall S inte får majoritet för sitt gratisförslag. Det finns någon logik i detta, körkort ökar chansen till anställning.

Fast det vet väl såväl ungdomarna som deras föräldrar själva om? Hittills har jag inte träffat någon som blivit förvånad på artonårsdagen. ”Oj, fyller jag år idag?!” Jag var själv långsam med körkortet och tog det inte förrän jag nästan var 20. I mitt fall var det slöhet, inte ekonomi, som gjorde att det tog tid. Att jag till slut fick ändan ur vagnen var mest för att körtillståndet höll på att gå ut, men hade jag behövt körkort tidigare hade jag prioriterat det.

Hela livet handlar om prioriteringar. I Sverige är inte ett körkort så himla dyrt. Den som vill ha det kan utan större problem spara ihop pengarna genom att ta ett extrajobb. Börjar man vid 14-15 års ålder har man många sommarlov, jular, kvällar och helger på sig. Om man inte har föräldrar som hjälper till. På landsbygden tar de flesta körkort strax efter artonårsdagen, trots ”socioekonomiska utmaningar”. Är det verkligen rimligt att den som skiter i allt ska få det serverat av pappa staten medan andra gör uppoffringar?

Och även om körkort underlättar anställning är det väl inte så att det vimlar av lediga chaufförsjobb i Sverige, åtminstone inte för B-körkort. Hade det varit så skulle arbetsgivarna själva erbjuda körkort i utbyte mot jobbkontrakt, såsom bussbolag gjort i alla tider. Jag förstår att politiker gärna vill visa initiativförmåga, men att passivisera folk ännu mer samtidigt som man diskriminerar ansvarsfulla människor är faktiskt bara dumt.

Årets odling

Jag tänkte – som vanligt – att jag hade gott om tid att dra igång årets odlingssäsong, men så kom livet emellan. En influensa som gjorde att jag knappt tog mig upp ur sängen kostade mig nästan två veckor och åtta kilo. Det där sista gjorde inte så mycket. Hälften var onödiga trivselkilon jag ändå tänkt ta tag i och resten har redan kommit tillbaka. Men tolv dagars fördröjning av livet hade jag inte planerat för.

Kaos på flera fronter och bl a hög tid att sätta frön i jorden. Nu hade jag redan köpt in årets grödor och gjort en grov planering av vad som ska ner vart, men man kan inte odla mentalt, jobbet ska göras också.

Högt kilopris.

I år hade jag hittills köpt tolv grönsaker, varav ungefär hälften är gamla bekanta som jag odlat tidigare med viss framgång. Där återfinns bl a morot, squash och grönkål. Några nykomlingar är mangold, blomkål och selleri. En satsning som förvånar mig själv är tomat. Det är den växt jag provat och förkastat flest gånger av alla, det misslyckas varje gång. Samtidigt gillar jag tomater och när ”alla” andra får till det vore det väl själve f-n om inte jag också skulle lyckas. För ändamålet blir det ett slags växthus som jag får återkomma till i ett senare inlägg.

Något annat jag återkommer till är den kryddträdgård i inomhuskrukor jag bestämt mig för att ha. Samtliga kryddor har jag odlat tidigare – basilika, oregano, citronmeliss, mynta och givetvis chili – men inte samtidigt. Jag ser fram emot att alltid ha dessa i färsk form på armlängds avstånd från spisen.

Hälften av grönsakerna förkultiveras nu i krukor inomhus för utplantering runt maj. Då tar jag höjd för att förodlingen blir lika totalt misslyckad som förra året så att jag får köra direktsådd ute när frostrisken är över. Det första problemet är att få plats med allting i bra ljus i rum med hyfsad värme.

Förutom växthus till tomaterna ska jag dessutom snickra några nya odlingslådor till årets potatisodling, så mycket återstår innan jag kan fokusera på ogräsrensning. Jag tycker att jag haft en rätt brant inlärningskurva och de senaste två åren lärt mig mycket om vad som funkar. Det ger en kick att gå ut i trädgården med en kniv och en bunke för att skörda dagens middag, och mat i butik blir ju inte billigare.

Ostbåge för miljonen

En ding ding värld la ner för 25 år sedan. Antagligen för att verkligheten blev så skruvad att det inte funkade att konkurrera för en skämttidning. Dagens exempel, en ostbåge som liknar en Pokémonkaraktär säljs för en miljon.

Enligt uppgift har värdet på denna ostbåge stigit från 3800 kr för fem år sedan. Exakt vad som gjort att den blivit 250 gånger mer värd på fem år är oklart för mig. Kanske bara det faktum att världen blivit 250 gånger galnare.

Nu vill jag inte göra ner människor som ägnar sitt liv åt Pokémon, men för mig blir det en extra aspekt på dårskapen att snackset inte ens föreställer en riktig person. Jag hade inte betalat mer än matvärdet för en potatis föreställande Jesus eller Elvis, men där kan jag åtminstone förstå något av dragningskraften.

Ostbågen är vad jag förstår medvetet gjord för att likna en seriefigur. Jag är för gammal för att bedöma om det lyckats, men det är ingen direkt sensation oavsett. Det är som att folk vill bli lurade! Sedan finns det människor som tycker att Bitcoin är en scam för att valutan inte funnits tidigare. Okej, köp ostbågar istället då.

Köpa sex på Arbetsförmedlingen?

Många uppmärksammade att ett produktionsbolag av vuxenfilm (bolagets formulering) annonserade efter tre kvinnliga skådespelare på Arbetsförmedlingens webbsida Platsbanken.

Arbetsförmedlingens verksamhet är lite oklar för mig eftersom de – tvärtemot vad namnet anger – i stort sett aldrig har förmedlat arbeten, men att förmedla porrskådisar är nog inte en del av kärnverksamheten. Samtidigt kan de inte plocka bort annonser om de inte bryter emot reglerna och att söka efter skådespelare med god hygien till vuxenfilmindustrin gjorde inte det.

Att Arbetsförmedlingen sedan säger att de inte kommer att anvisa platsen till arbetslösa kvinnor med fräsch doft tror jag mest handlar om att filmbolaget inte har kollektivavtal. Det tror jag åtminstone att de inte har eftersom lika lön för lika arbete inte gäller i den industrin, kvinnorna tjänar mycket mer än männen. Den som däremot läser annonsen och tror sig ha det som krävs är välkommen att själv ta kontakt med Film AB Erototon (eller vad de heter, det framgår inte).

Man kan välja att bli upprörd över detta. Jag har defekten att jag inte kan låta bli att tänka ett steg till. Vad hindrar den man (eller kvinna) som tycker att det känns olustigt att annonsera efter sex, eller svara på kvällstidningarnas annonser från dylika aktörer, från att börja filma sin konsumtion av köpesex? Genom att ställa upp en kamera i rummet borde man inte bara kunna kringgå Sexköpslagen (som av någon absurd anledning gör det tillåtet att sälja men inte köpa sex). Han (eller hon) borde då också kunna annonsera efter partner i Arbetsförmedlingens platsbank. 

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.