Valborg

Fredag och valborg, en traditionell högtid. Jag kan på rak arm minnas tio valborgsmässoaftnar, vid brasor, någon hemmafest. Nästan alltid kallt, regn, blåst. Och även om det säkert finns något kul minne är det mest eländet jag kommer ihåg.

Valborg, midsommar och nyårsafton, dessa dagar var inte fest valfritt i min ungdom. Då skulle man festa, oavsett om det fanns någon vettig plan eller om man hamnade i en leråker utan vettiga transportmedel hem. Jag ångrar inga fylleslag, men var sak har sin tid och jag tycker att det är skönt att jag inte är 20.

Då har jag ändå bara pratat om kvällen 30 april, inte om morgonen 1 maj, när man vaknade upp med huvudet i skruvstäd och strupen torr ända ner till bröstkorgen. I bästa fall hemma, i värsta fall hade man en resa att se fram emot, illamåendes på en skakig buss som klippte varannan refug med bakhjulet.

Fan tro't...

I kväll dricker jag kaffe. Imorgon vaknar jag i min egen säng, troligen vid åttatiden. Utan huvudvärk och med plånboken intakt. Vill jag köra bil kan jag göra det, hur tidigt som helst utan att räkna efter eller vara orolig för att få blåsa.

Men med det sagt önskar jag alla en trevlig valborgsmässoafton, och ni som är unga bör betänka Magnus Jonssons visdomsord från 2007:

Ja' ä' inte bitter

Jag heter @bittermicke på Twitter. Inte för att jag är särskilt bitter, men har man ett vanligt namn har man att välja mellan att komma på något originellt eller att heta typ @mickelarsson31415926535. Mitt val har lett till att så fort jag twittrar något negativt får jag höra att jag valt ett bra namn (underförstått: egentligen är du bara sur för att du är så jävla misslyckad).

Men nej, jag är sällan bitter. Jag unnar andra att lyckas, särskilt om de har kämpat för det. Har de inte det blir det lite svårare, men kanske jämnar tur ut sig i det långa loppet, så då är det dem väl unt.

Jag tecknade Evolution Gaming när den introducerades på börsen. Det var ju en fräsch affärsidé med livecasino med riktiga dealers på nätet. Okej, det gick ju inte att ta patent på idén, men de var först så det borde väl gå att kräma ur lite pengar ur den innan konkurrenterna skulle hinna ikapp.

Det gick bra, aktien steg, men jag hade i vanlig ordning bara tilldelats en struntpost, så jag sålde den i väntan på ett köpläge längre fram. Men aktien fortsatte upp, så jag kom inte igen. Inte under hela 2015 och inte senare heller.

Så här niotusen procents uppgång senare skulle till och med min struntpost ha haft ett hyfsat värde även om jag bara hade stoppat den i byrålådan. Men det gjorde jag ju inte. Och den här våren tycks varenda människa ha berättat hur många kronor och/eller procent de tjänat på Evolution, eller ”Evo” som medlemmar i klubben för inbördes beundran tycks föredra.

Kul för er att det går bra. Verkligen, skitkul... Likt en börsens Tony Richardsson står jag här vid sidlinjen och applåderar med mina brutna handleder samtidigt som jag kräks i hjälmen. Skit ner er!

Dubbelt vansinne

Allt fler renoverar sitt kök till toppskick, samtidigt som genomsnittssvensken ägnar allt mindre tid i köket. Min lokala pizzeria har 2-3 bilar som kör runt take-away hela dagarna, och de är inte ensamma. Vi köper mer färdigmat än tidigare, antingen helfabrikat från matbutiken eller uppvärmd hämtmat.

Därför är trenden med dubbelugnar helt obegriplig. Använder man knappt en ugn behöver man inte två! I marknadsföringen står det att dubbelugn är bra för att få all mat färdig samtidigt. Släng alla fryspizzor i samma ugn då! Jag lagar mycket mat, även i ugn, men inte ens när jag bjudit tio pers på mat har jag känt behov av två ugnar.

En än galnare idé är att ha dubbla diskmaskiner. Det tidigaste tecknet på denna trend hittar jag i en forumtråd från 2008 på Familjeliv. Jag hade inte hört talas om att någon installerat två diskmaskiner förrän tio år senare, men nu gör jag det hela tiden. Så sent som förra veckan hörde jag en kompis berätta att han satt in dubbla diskmaskiner i sitt nybyggda kök.

Så i takt med att vi halverar köksanvändandet dubblar vi utrustningen. Var går gränsen – dubbla kaffebryggare, dammsugare, ismaskiner? Förresten, varför stanna i köket, dubbla badkar och dubbla duschkabiner kan ju matcha de dubbla handfaten många redan satt in i badrummet för att kunna borsta tänderna i stereo.

Vore det inte lika bra att köpa två hus eller lägenheter om man ändå ska ha dubbla uppsättningar av allt? Man skulle kunna tro att folk har dubbelt så mycket pengar än de vill ha, men där slutar dubbeltrenden.

Eget medhåll är bäst

Inom kultur och musik är det ett gammalt beprövat trick att uppmärksamma sig själv. Många är de artister som nominerat sig själva till priser och stipendier, röstat på sig själva eller signerat skivor i rätt butiker för att hamna på listorna, om inte skivbolaget helt sonika åkt runt och köpt upp sina egna skivor.

”Burken har köpt femtiotusen plattor – det är stabilt!”

Musikgruppen Bröderna Slut från Surahammar delade under många år ut ”Gyllene stödet” (ett guldfärgat cykelstöd) till någon artist de tyckte förtjänade stöd. De första tio åren gav de priset till sig själva. Det ska sägas att de jobbade med humor, men den humoristiska aspekten är svår att hitta när Youtube gör samma sak.

För jodå, Youtube, videosajten som de senaste åren mest gjort sig kända för att stänga av användare med ”fel” åsikter, och på ett enda kvartal raderat nio miljoner videos, har fått ”Free Expression Award”, ett yttrandefrihetspris sponsrat av Youtube.

Ibland är verkligheten så skruvad att det inte skulle gå att hitta på den, men det är onekligen kostnadseffektivt att lägga sina pengar på att sponsra sig själv. Möjligen lurar man också någon oupplyst stackare att man gör något för – och inte mot – yttrandefrihet.

Ännu billigare är det att klappa sig själv på axeln på nätet. Gör man det sofistikerat kan det se ut som externt medhåll. Fast då krävs det att man först loggar ut från sitt eget konto och loggar in på ett av ”supporterkontona”. Annars verkar man bara schizofrent underlig.

Dumhets-FOMO

”Finansinspektionen försöker varna småsparare för att ta för lättvindiga och ogrundade beslut om aktieplaceringar.”

Jag hade ingen aning om att FI såg sig själva som lekledare, ställföreträdande målsman eller jourhavande kompis! Om myndiga människor tror att börsen är ett dataspel där man har nio liv och option på frispel borde väl det i rimlighetens namn vara deras eget problem?!

Därmed inte sagt att dessa menlösa människor är oskyldiga till FI:s lekledartendenser. Så här säger finansinspektör Peter Hallström:

”Vi får ta emot en hel del klagomål från sparare som förlorat pengar och som tycker att de lurats att spara.”

I det läget att någon ringer FI för att hitta en syndabock för vad de själva gjort tycker jag att FI borde kontra med följande tre frågor:

1. Vem gjorde aktieaffärerna på ditt konto?
2. Är du myndig och tycker att du även fortsättningsvis ska ha ansvar för dina egna pengar?
3. Vill du uppfattas som en vuxen människa med alla de rättigheter och skyldigheter som medföljer?

”På med dumstruten och ställ dig i skamvrån.”

Är de inte villiga att underställa sig en förvaltare och avsäga sig rätten att rösta, ingå avtal och sköta sin egen ekonomi – lägg på luren.

Ond tjänsteman omyndigförklarar

Politiker och tjänstemän som beter sig illa har jag tagit upp förut, men detta exempel slår det mesta.

Det började med att Gislaveds kommun drog in läsken på kommunens äldreboenden. Officiellt var det inte ens en sparåtgärd utan handlade om att läsk är onyttigt. Det här gjorde de äldre arga, men också ägaren på servicebutiken Frendo i Eksjö som bestämde sig för att skänka 480 liter läsk till gamlingarna.

Det kunde ha blivit en solskenshistoria om det inte vore för att Gislaveds kommuns kostchef Eva Kullenberg är en ond och elak lite människa som då såg till att läsken kördes till soptippen. ”Vi tar inte emot gåvor”, säger hon, och försöker skylla transportkostnaden till tippen på den empatiske handlaren.

Mm, men gåvorna var inte till dig eller andra överbetalda småpåvar utan till de boende på två äldreboenden, vuxna människor fullt kapabla att avgöra vad de vill äta och dricka!

Nu är inte jag dietist som Eva Kullenberg, men å andra sidan är jag inte, som hon, medlem i Liberalerna (ni vet, partiet som hatar fria individuella val) och har inte heller någon annan diagnosticerad mentalsjukdom, så därför tänkte jag ändå tycka till.

Det stora problemet med äldre människors kosthållning är inte att de äter fel utan att de inte äter alls. Jag tror knappast att det påverkar deras hälsa negativt om de dricker läsk till maten. Och återigen, det handlar om vuxna människor, de flesta har varit myndiga i sju decennier! Hur påverkar det deras livsgnista att kommunens tjänstemän inte tycker att de är värda att få välja måltidsdryck?!

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag önskar ingen att på ålderns höst bli beroende av svensk kommunbyråkrati och politiker.

Effektiv bakning

Att det kräver en massa tid att baka är en seglivad myt. Möjligen är det ibland av slöhet, men ännu oftare av okunskap, som det hävdas att man måste välja mellan heltidsjobb och hembakt bröd. Nu när jag bakat allt mitt bröd i över ett halvår är jag förvånad över hur lätt det är. Det kräver framförhållning, men inte särskilt mycket arbetstid.

Jag ska illustrera vad jag menar genom att visa den effektiva baktiden. Jag använder ett recept jag redan bloggat om, men principen är densamma för allt bröd.

Bakningen går att dela in i följande sju etapper:

1. Värm vatten, lös upp jästen och blanda ihop alla ingredienser (5,5 minuter).
2. Jäsning (30 minuter).
3. Smörj formar och häll ner degen där (3 minuter).
4. Jäsning (30 minuter).
5. In med brödet i ugnen (0,5 minut).
6. Grädda (30 minuter).
7. Ta ut brödet – i tid! (1 minut)

Det är alltså bara fyra av sju punkter som kräver bagarens medverkan, totalt 10 minuter, mot 90 minuter då degen sköter sig själv. Så här ser arbetstiden ut, men lite uppspeedad så att ni slipper följa mitt liv i realtid.

Fast även tio minuter är ju tid man kan lägga på något annat, kan någon invända. Ja, jag vet ju inte vad ni gör på dagarna, men ni kanske har någon dötid att utnyttja. Dra ihop degen medan du lagar mat. Baka när du ändå kokar potatis eller steker fläsk. Lyssna på radio, titta på tv eller prata i telefon samtidigt. Kanske inte i kombination med degkroksbearbetningen, då skulle den du pratar med bli irriterad. Men det jobbet tar tre minuter. Har du inte tre lediga minuter i veckan är bröd ditt minsta problem.

Gör om, gör rätt – inte remake!

SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är det.

Fast är det så farligt om tv-serier inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell tofuodlare.

Ärligt talat, inget av detta skulle förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade ”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för pengarna!

Inte sååå nytt kanske.

För det är bara att titta på historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning. Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du lika gärna skita i det. 

Det började som en skakning på OMX

I början av veckan fick vi ett par riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer. Kanske så här.

Det började som en skakning på OMX.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Du sålde Footway åt barnen och några stycken av din SPAC.
Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror är säkert kallt.
När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till.
Jag såg en tår, eller var det kanske en droppe bubbel på din kind?

Vi följde pilar som angav nedgången för DAX.
Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax.
Vi var rätt många, men alla tog det ganska lugnt.
Det var väl bara en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.

Vi träffa' en nivå vi passerade förut
och presentera' teorier om att raset nog snart är slut.
När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att bank-ID inte gick.
Det var visst drivrutinen till nåt certifikat som servern aldrig fick.

Vi gick till Spy Bar där vi fick köa för champagne.
Sen skålade vi för Warren Buffett och för varann.
Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var ganska stor.
Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Sen lämna' poddarna skeppet för att söka riktigt kneg,
men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på vår deg.
Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild
och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder fanns inte plats för en enda till.

Sen spela' diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit.
Det kändes lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan cash,
men får vi in nåt ska vi tanka Evolution fram till nästa krasch.

Originalet är också helt okej.

Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.

Omställningsstöld

GT har skrivit en – numera låst - artikel om politikers fallskärmar, eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå behåller ersättningen som från början var avsedd som ett tillfälligt skyddsnät.

De flesta vill inte kommentera när de blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett stöd man inte behöver.

”Flera tjänstemän ute i kommunerna menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”

Ack, så de bedrog sig när de blandade ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult & Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på vinstmaximering än på karaktär.

Av de nitton granskade politikerna verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två aspekter som inte nämns.

1. Det pratas om hur utsatta politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år lång projektanställning där man till skillnad från alla andra jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som alla andra får nöja sig med?

2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb utan någon som helst motprestation?

Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne  brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.

Kvaliteten på vitvaror och dess ägare

Fler än jag har undrat hur det kommer sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.

Jag tror inte att det är en stor konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore ett rent under om inte några vitala delar ger upp. Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.

En mening i artikeln talar också emot konspirationsteorin:

”Under de senaste tio åren har vi sett allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten i hyreshus.”

Varför skulle tillverkarna lägga energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.

När jag rev ut köket i min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).

Det blir säkert svårare och svårare att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller ju dessa intressen.

Är jorden rund och staten djup?

Vissa nyhetsrubriker bara häpnar jag över. En sådan var att det ”saknas evidens” (eller belägg som man säger på svenska) för att språkkrav leder till ökad integration. Det menar Uppsala Universitet och några andra, icke namngivna lärosäten som tror att de är politiska föreningar.

Det finns mycket man kan ifrågasätta med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl knappast vetenskapliga studier?

Finns det i så fall inga studier på att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli det av misstag?

Men okej, vi leker med tanken på att det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen. Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är väljarkåren.

En gång vart fjärde år...

Dagens Industris politiske papego... redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?

Den myndighet som ska hantera proven vägrar eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att ”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.

Vilket ju inte kommer hända såvida inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De lär behöva det.

Köksrenovering

Vissa blogginlägg drar jag ihop på en kvart och kräver minimalt av förarbete. Detta är inte ett av dem.

När jag byggde mitt kök valde jag mörkbruna träskåp. Det var Ikeas enda mörka inredning för det var redan då hundra nyanser av vitt som gällde. Jag har gillat mitt mörka kök och tagit väl hand om det, men har för avsikt att sälja lägenheten och är inte dummare än att jag förstår att det inte är vad marknaden vill ha.

Då finns två vägar att gå, att sälja i befintligt skick eller renovera. Jag tror att det är dålig ekonomi att renovera köket från grunden. Det skulle kosta mig hundratusen och troligen skulle köparna ändå riva ut det. Kanske om lägenheten hade varit värd tio miljoner, men det här är en tvåmiljoners.

Att behålla inredningen och måla om den kändes däremot görbart. Även där finns två vägar, att lämna in luckorna på lackering och låta en proffsmålare göra resten på plats, eller att göra allt själv. Jag valde DIY-alternativet som bara kostade mig 2300 kr för färg, mikrofiberrollers, penslar, slippapper, målartvätt och maskeringstejp.

Och arbetstid! Att måla ett tak tar bara någon timme, men lägg till spackling, slipning, maskering och rengöring av verktyg, omgivning och dig själv och du har ett helt helgprojekt. Om det flyter.

Köksskåp, luckor och lådfronter är än värre. De ska demonteras, målartvättas, slipas, tvättas igen och maskeras. Sedan är det dags för målning. Två vändor grundfärg och två med slutfärgen. Men demonterade dörrar kan inte målas samtidigt på fram och baksida, så då är vi uppe i åtta målningstillfällen. Lite så här såg det ut:

Med tolv timmars torktid och behov av dagsljus för att måla tar processen en dryg vecka även om man målar varje dag. Dessutom är det nästan omöjligt att måla allt på en gång om man inte hyr en lokal och målar i tolvtimmarspass. Jag delade upp mina luckor/fronter i tre omgångar, därtill kom de fasta skåpen, så jag målade i stort sett varje dag i en hel månad.

Det är en sak om man kan stänga dörren om renoveringen och glömma bort den emellanåt, men jag bor och jobbar i min bostad, och använder köket minst tre gånger per dag. Även om man vet att det är övergående blir man till slut nästan galen på synen av skyddspapper och lukten av färg.

Men till slut kommer dagen (eller dagarna) då man kan ta bort maskeringstejpen, dammsuga golvet, torka ur och fylla skåpen.

Här är en film på det färdiga resultatet.

Jag är positivt överraskad. Med bra verktyg och hårt jobb kan en glad (nåja) amatör som jag få till ett proffsigt slutresultat för nästan inga pengar alls. Om det höjer värdet på min bostad kommer jag aldrig veta säkert, men det skulle förvåna mig om jag inte får bra ”timpenning” för min insats.

Redeye ”briljerar”

Jag är inget stort fan av teknisk analys, men brukar ändå kolla in Redeyes tips i Placeras morgonrapport, de är ju ändå gratis. För det mesta föreslår de köp av en aktie som redan gått upp massor, med en förväntad tioprocentig uppgång ”på medellång sikt”. Var gränsen går mellan kort och medellång är oklart.

Men häromdagen kom ett tips som skilde sig från mängden. Det var för kontanthanteringsföretaget Loomis:

Motståndet vid 250 bröts en dryg månad innan tipset skickades ut. Faktum är att när Redeye-tipset kom stod aktien i 273 kr. Målkursen 278 vore en uppgång på 1,8 procent. Jag vet inte vad ni hoppas på när ni köper en aktie, men givet att investeringar i aktier inte är riskfria vill jag ha lite högre potential än så. Annars kan jag lika gärna låta pengarna sitta på ett bankkonto med ränta.

Men den uppmärksamme läsaren – och jag – ser att köp rekommenderas i intervallet 250-251 kr, alltså vid en nedgång på 8 procent. Ser det ut som ett rimligt scenario den närmaste tiden?

11 mars var den senast nere i 251 kr.

Jag tyckte inte det och hade för övrigt nyss sålt mina Loomis-aktier. Jag gillar bolaget, så om kursen skulle störtdyka utan anledning på en i övrigt stillastående börs skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa tillbaka posten. Men det är inget jag planerar för, lika lite som jag planerar för vad som händer om Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Jag tänkte att någon gjort fel. Om tipset skrivits 14 mars istället för 14 april hade jag fattat det (och med facit i hand hade det då varit ett bra förslag). Eftersom jag inte hittade Redeye på Twitter (fast tydligen fanns de där) och jag inte hade lust att leta upp ett företag jag inte ens är kund hos skrev jag en blänkare till Avanza, som ju står bakom Placeras morgonrapporter. De dubbelkollade med Redeye och lät sedan meddela att ”om kursen går ner till 250kr, då föreslås köp. Blir det ingen rekyl, så föreslås inte heller något köp”. Jag erkänner, där brann det lite i mitt proppskåp:

Ja, lite tramsvarning, men det var faktiskt inte jag som började. Och även om jag spetsar till det lite menar jag det jag skriver. Poängen med aktietips måste väl vara att förutsättningarna för tipset rimligen ska kunna inträffa. Annars kan man ju tycka att alla aktier i vinstdrivande bolag som tokrasar utan synbar anledning blir köpvärda då – men först då.

Det är ändå våra pengar

”Så kommer du inte säga om du blir sjuk” får man höra när man vill ha en mindre stat och lägre skatter, men det är ju våra pengar även om de tar vägen via staten. De som tycker att ”det är häftigt att betala skatt” tycks tro att 2+2=5 när staten tar in skattepengar när det snarare är tvärtom, att 2+2=3 eftersom den fjärde kronan sprättas iväg på kommunala ”tänkarhattar”, svenskt socialbidrag till Iraks försvarsminister och Afghanistans rikspolischef, eller något annat som inte gagnar skattebetalarna.

”Ey, jag behöver klippa mig också! BETALA!!!”

Fick vi behålla mer av våra egna pengar skulle vi ha råd att betala våra egna kostnader. All verksamhet utanför svenska staten är inte dyr. Jag hörde om en svensk familj som hade bott i Tyskland, men flyttat tillbaka till Sverige. Eftersom de hade kvar tyska vänner var de ofta där och kom på att det var billigare för dem att gå till tandläkare i Tyskland och betala fullt pris som turister än att nyttja subventionerad svensk folktandvård. Varför, är tyska löner lägre eller är det så att endast Sverige har svensk byråkrati? Jag vet många som passat på att göra omfattande hälsokontroller på utlandssemestern. I den mån det ens går att göra i Sverige är det skitdyrt.

Jag opererade hjärtat i höstas. Region Stockholm ville inte erbjuda mig detta, antagligen för att deras kö redan är mer än årslång. Men innan jag åkte utomlands för operation kollade jag med en svensk privatklinik. De skulle ha strax under hundratusen. Mycket pengar för ett par timmar på operationsbordet och en dags observation, men en genomsnittlig löntagare betalar betydligt mer i skatt på ett enda år.

Jag vill ha en stat och tycker att det är bra om ”det allmänna” kan hjälpa dem som inte har råd, men be mig inte känna tacksamhetsskuld för att jag ibland får återbäring på mina egna skattepengar.

Att skala ner börsposter

Det här må vara ett tacksamt problem, men även sådana måste hanteras. Om man köper en skaplig post av en fond eller aktie, alltså ungefär för den mängd pengar man vill ha i pappret, och så går det bra, vad gör man då?

Tjänar man 10 procent är det såklart frid och fröjd. 20 också. Men någonstans längs vägen hamnar man i en obekväm position, förutsatt att man inte ser investeringen som fullvärderad eller mer än det, för då är det ju bara att hiva iväg hela innehavet.

Jag ska beskriva två exempel i min portfölj, så får vi se om vi kan bli kloka ihop. Först ut, fönstertillverkaren Inwido. Det är ett fint bolag jag gillat länge, men jag har alltid tyckt att aktien varit för dyr. Men så i april förra året stod stjärnorna rätt. Ett virus hade pressat det mesta på börsen. Nu började det stiga igen, men jag tyckte att den fortfarande var billig. Q1-rapporten såg bra ut och jag slog till samma dag.

Ibland skalar jag in mig långsamt, men här köpte jag en ganska bra hög med aktier direkt. Hur som helst steg den direkt, så jag nöjde mig med de jag fått. Efter en månad var den upp 10 procent, efter ytterligare en månad 20 procent. Jag såg inte fönster som ett klockrent ”corona-case”, men kanske lite för det renoverades mycket i somras. Dessutom nämns den allt oftare som en miljöaktie eftersom energieffektiva fönster innebär mindre el, gasol eller vad man nu eldar med. Så jag höll kvar aktierna.

Och på den vägen är det. Efter ett knappt år är min aktiepost upp 164 procent och mitt klart största aktieinnehav. I årsredovisningen skrev vd:n att även 2021 inletts positivt med en stark orderbok. Jag tänker att säger man det 29 mars borde siffrorna för första kvartalet också bli rätt okej. P/E-talet är 17 och en liten utdelning (3 %) hägrar. Det känns inte som ett överpris.

Samtidigt är jag nu lite väl tung i detta innehav, så kanske borde jag sälja hälften. Hur hade ni gjort? Att skala in sig känns naturligt. Går det upp har man tjänat pengar, går det ner får man köpa fler aktier till rabatt. Men att sälja en del känns alltid som en garanti för missnöje. Går det ner förlorar man pengar. Går det upp surar man över att man har sålt för billigt.

Men vi ska ta ett ännu knepigare exempel. Nu är det väl knappast någon som har börsinnehav på en vanlig aktiedepå med reavinstskatt på eventuell vinst, men jag fick det när jag ärvde andelar i globalfonden Handelsbanken Global Tema.

Den har gått ganska bra, men den relativt höga förvaltningsavgiften hade gjort att jag sålt direkt om det inte vore för kombinationen depå och hög vinst. När man ärver värdepapper övertar man också anskaffningsvärdet och i skrivande stund är mitt innehav +689 procent!

Eftersom vinsten är över 400 procent kan jag använda schablonmetoden vid försäljning, alltså räkna 20 procent av försäljningspriset som omkostnadsbelopp, men skatten blir ju ändå gigantisk. Vad gör jag, river av plåstret på en gång eller väntar så länge det går för att skjuta upp skatten? Eller är det skalning som gäller även här?

Det var dagens huvudvärk.

Att starta eget

Gårdagens inlägg handlade om alternativa anställningsformer. Nu till min favoritvariant – egenföretagandet. För att förenkla fokuserar jag på enskild firma. Jag har aldrig startat aktiebolag och vill egentligen inte ta den diskussionen. En del tycker att AB enbart har fördelar. Det ger t ex fler möjligheter till avdrag. I aktiebolaget kan du äga bilar och fast egendom till skillnad från den enskilda firman som inte är en juridisk person. Å andra sidan kompliceras redovisningen lite.

Jag säger inte att alla borde ha ett eget företag i någon bolagsform, men många. Som företagare väljer jag själv vad jag vill och inte vill göra. Jag styr mina arbetstider och kan närsomhelst lägga om verksamhetens inriktning utan att fråga någon om lov.

Och som jag var inne på igår är det många uppdragsgivare som inte vill bli arbetsgivare. Med arbetsgivarrollen kommer en massa ansvar, sjuklön, anställningstrygghet och sånt.

”Ikväll? Lite pappersarbete...”

Får man anlita någon som fakturerar blir tröskeln lägre. Och det är inte särskilt krångligt att starta eget heller. En enskild firma kräver inget startkapital. Det kostar ett par tusenlappar och tar någon dag att komma igång. Lite beroende på vad du behöver: registrerat företagsnamn, hemsida, bankkort?

Ska du leva på företaget från dag 1 behövs det såklart kapital, men det är inget som hindrar att du startar eget vid sidan av anställning eller studier. Alldeles oavsett föreslår jag att du skaffar FA-skatt, alltså F-skatt så att du kan fakturera, men A-skatt så att du ändå kan vara anställd. Jag har haft det i tjugo år och hittills inte sett någon nackdel.

Bokföringen tar emot för många. Det är såklart en nackdel att behöva upprätta en lagstadgad redovisning, men man ska inte överdriva problemet. Det finns bokföringsprogram som för en låg månadsavgift gör merparten av jobbet, men allt du egentligen måste ha är papper och penna. Det är inte rymdfysik och självaste Skatteverket håller kostnadsfria informationsträffar för att hjälpa igång dig.

Och det är med bokföringen som med Pippi Långstrumps skolgång som var förutsättningen för sommarlovet. Utan bokföring – ingen avdragsrätt. Det är en stor uppsida med eget företag, att kunna dra av kostnader i verksamheten. Exempelvis får du göra reseavdrag från första kronan, till skillnad från privata jobbresor där du själv får stå för de första 11000 kronorna.

Men först måste du starta. Jag har inte ångrat mitt företagande en enda dag. Jo, det har jag nog, men det har varit värt bekymren. Lite som föräldrar brukar säga om sina barn.

Alternativa arbetsformer

När jag berättar att jag inte haft en fast anställning sedan år 2000 blir folk nyfikna. Kanske till och med sugna att följa efter, vad vet jag.

Det enklaste och kanske vanligaste sättet (tillika det sätt jag använder) är att starta eget. För att för omväxlings skull vara lite systematisk tänkte jag ta egenföretagande i ett eget inlägg imorgon. För det finns ju fler sätt.

Ett är att välja timanställning. Någon kommer att reagera på ordvalet. Lyssnar man på statsmedia och LO är det lätt att tro att ingen väljer det frivilligt utan att det är en anställningsform man tvingas till av elaka arbetsgivare, men faktum är att en del aktivt väljer behovsanställningar, en eller flera parallella. För det där med behov går åt bägge håll. När man inte har tid eller lust att jobba låter man bli. Är man bra får man nya chanser.

Projektanställningar av olika slag går både att administrera själv eller dra genom ett bemanningsföretag eller vikariepool. För femton år sedan jobbade jag själv extra på somrarna, på företag som hade sin högsäsong då, men vars personal ändå ville ha sommarlov. Min egen verksamhet hade lågsäsong så det passade bra att dra in lite okomplicerade pengar på det viset.

Som frilans kommer du förr eller senare träffa på företag som inte vill anställa dig för tillfälliga uppdrag för att administrationen är för krånglig. Då kan du gå via en faktureringstjänst, företag som fakturerar uppdragsgivaren, betalar lön till dig och tar en slant för besväret. Min högst personliga bild är att detta är särskilt populärt hos skådespelare. Kulturarbetare lider ofta av svår administrationsångest.

För allra bäst tycker jag att det är att starta eget, fakturera själv, behålla kontrollen och alla pengar (förutom drygt hälften som staten lägger beslag på). Mer om egenföretagande imorgon!

Varför har inte fler mer?

Att tid är en viktig faktor för sparandets utveckling är allmänt känt och tydliggjordes ytterligare av Avanza häromveckan.

Staplarna begriper jag, ju äldre man blir desto mer pengar har man. Det är skalan jag inte förstår. Jag tror att jag snålat ihop min första miljon när jag var 28. Av Avanzas 28-åringar är det bara en dryg procent som gjort detsamma.

Nu kan man invända att en del spridit ut sitt sparande över flera banker, men då ska man komma ihåg att de 28-åringar som har depå hos Avanza knappast är genomsnittliga. Banken har en dryg miljon kunder. Nordnet aningen fler, men färre i Sverige. Många, t ex jag, är kund hos bägge. En förkrossande majoritet av svenska folket har ingen nätmäklare alls. Vi kan anta att andelen miljonärer i den gruppen är väsentligt lägre.

”Investeringssparkonto, vad fan är det?!”

Men okej, många av dagens 28-åringar har knappt doppat tårna på arbetsmarknaden och i den mån de haft något kapital att tala om har de tvingats skjuta in det i sitt boende, som de ändå har lån på. Men låt oss röra oss uppåt i diagrammet. Bara sju procent av Avanzas 40-åringar har en miljon i depån, 93 procent har det inte! Och återigen, det här är inte ett snitt för befolkningen utan kundbasen hos en nätmäklare som främst vänder sig till börsintresserade.

Det skrivs böcker om hur man blir rik. En av mina kompisar skrev ”Miljonär innan 30 och pensionär innan 40”. Hoppas att jag inte låter stöddig nu för det är absolut inte min avsikt, men själv skulle jag vilja läsa en bok om hur man med normal lön lyckas med bedriften att inte bli miljonär ens innan 40. Om man inte är narkoman eller spelmissbrukare alltså.

Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.”

Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

Om samhällets stöttepelare viker ner sig

Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.

Klicka på länken eller bilden om du inte har väldigt god syn.

När det gnälls över kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält, gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens börser, det tror jag ingen ifrågasätter.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men många.

”Ey Yo, jag stretar på
från undergroundnivå.”

Vad skulle hända om dessa människor slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från svenska skattemyndigheter.

Jag talar inte i egen sak här. Mitt företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?

Fel plats vid fel tid

Jag såg en tänkvärd tweet som jag tror att många skulle må bra av att reflektera över.

Själv framstår jag säkert fortfarande som bitter och vresig, men jag och många andra kan ändå känna igen sig. Inte nödvändigtvis i att egenföretagande är lösningen på allt. För någon är det precis tvärtom, men jag tror att många från tid till annan varit personer de inte velat vara. Jag har det definitivt.

Och här kommer ekonomin in. Det går inte att köpa sig lycka, men olycka bottnar ofta i frustration över att man sitter fast. Fast det räcker sällan med pengar för att komma loss, det krävs ofta mod och tur. Kanske behöver man också omge sig med personer som sporrar och uppmuntrar. Det kan också vara tur att man har det.

I mitt fall var det min mamma som sporrade mig att säga upp min fasta anställning och satsa fullt ut på företagandet. Det var definitivt på gång, men just då behövde jag knuffen. I efterhand har jag aldrig ångrat en uppsägning, och att starta eget var något av det bästa jag gjort. För mig passar det perfekt att styra min egen tid och att fullt ut kunna påverka vad och vilka jag ska jobba med. Andra skulle hata att behöva ta allt ansvar själva eller sakna daglig kontakt med arbetskamrater.

Det är också helt okej, men om du som Katarina en dag upptäcker att du blivit en person du inte vill vara, våga ifrågasätta ditt liv och arbetsliv. Det kan ge ekonomisk vinst, men framförallt en vinst som inte går att mäta i pengar.

”Fan, fortfarande pengar i plånboken!”

Av alla värdelösa biverkningar av denna pandemi kan den sämsta vara att folk i större utsträckning än tidigare plastikopererar sig.

SR intervjuar en 27-årig kvinna som opererat sina bröst för 75000 kr. Nu gör man ju inte av med så mycket pengar, så då kan man bränna pengar på detta istället, resonerar hon. Då kan man tro att hon har pengarna, men hon har lånat ihop till operationen. Och är ändå inte nöjd. De bröst hon nyss förstorat och som hon ”grät av lycka” över vill hon redan förstora ytterligare, och den näsa hon tidigare byggt om vill hon göra om igen.

”Jag kommer nog aldrig bli nöjd, men jag tror att det är för att jag jobbar aldrig på den delen av mig, alltså att älska mig själv, utan jag jobbar ju bara på att spara ihop pengar och kunna operera mig, typ.”

”Nej, det är ändå något som fattas.”

Och återigen, hon fick alltså låna till detta ingrepp, så hon verkar inte jätteduktig på den biten heller! Men hon är alltså inte ensam. Plastikkirurgen i reportaget bekräftar att de får fler förfrågningar än tidigare. Varför? För att rastlösa shopaholics känner att de måste konsumera och nu när de inte kan åka till Mallorca och gå på krogen behövs nya hål att stoppa pengarna i? Eller för att mer fritid gjort att de tittar sig i spegeln inför videomöten? Jag vet inte, men dumt är det. Riktigt jävla dumt!