Vad är en övervinst?

Vänsterpartiet vill beskatta bankernas”övervinster”. Klart att de vill! De vill beskatta alla så hårt som möjligt – företag, hushåll, kapital ...

De kallar det för en oligopolskatt och då tänker jag att det vore bättre att försöka bryta oligopolet än att beskatta det, men Vänsterpartiet har alltid valt skatt framför att göra något åt befintliga problem. Mitt hjärta blöder inte för bankerna. Jag tycker tvärtom att de förtjänar skit eftersom samhället garanterar en stor del av bankkundernas sparkapital och förväntas rädda bankerna när det går dåligt.

Problemet är att retoriken är densamma för alla företag. Ta friskolorna t ex. Går de dåligt får de klara sig själva, går de bra vill Nooshi Dadgostar ha en del av kakan. Och innan Ingvar Kamprad ens hade kallnat fastslog Ung Vänster att ”arbetarna” (bl a en Ung Vänster-broiler som visst hade sommarjobbat på Ikea) borde ärva eftersom Kamprad ”byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor”.

Ingvar Kamprad, artist.

Ska de ta övervinster borde de även dela underförluster. Ibland går det bra för företagare som tar ekonomiska risker, satsar decennier av sitt liv, jobbar alla storhelger och hela sommaren, offrar familjelivet och intecknar sitt hus, men väldigt ofta gör det inte det. Politiker som står först i kön för att skörda när det gått bra borde också ställa upp när det gått dåligt. Annars kan de med fördel dra åt helvete.

Arga snattaren?

Jag är inget fan av självscanning. Det verkar krångligt och jag ser inte nyttan. Och så verkar det obehagligt ofta hamna i i domstol. Sedan jag skrev om en snattande politiker har jag tipsats om att ta upp Anders Öfvergårds (”Arga snickarens”) snatteri.

Jag har lyssnat på rättegången och är fortfarande osäker på vad jag ska tycka, så jag tänkte att jag skriver ändå. Det är ju så många andra som skriver om saker de inte fattar, så varför ska jag vara sämre?

Nu är ju Öfvergård dömd och har det hänt flera gånger är det säkert rimligt, men det är en del jag inte får ihop. Väktaren säger att butikschefen kom fram och sa att den här kunden länge ”gäckat oss”. Nu har jag inte träffat Ica-handlaren, han kanske pratar som Sickan i Jönssonligan.

När det gäller trovärdighet tyckte jag Öfvergårds historia var betydligt mer logisk än väktarens, och det här att kunden borde ha reagerat på den låga summan bygger ju på att han kollade på kvittot och inte bara drog sitt kort. Om han tar till sig mina råd på bloggen borde han ha kollat kvittot, men bevisligen är det många som inte gör det.

Och visst är det konstigt att en man med 45 miljoners förmögenhet och ett anseende att förlora skulle snatta för hundralappar, men i fallet med den norske politikern jag skrev om senast är jag övertygad. Här vet jag inte. Vad säger folkdomstolen – har Arga snickaren ingen plan, eller var det just det han hade?

Att tacka nej till 88 miljoner

Det är häftigt med folk som inte låter sig köpas, inte för några pengar i världen vad det verkar. Oliver Anthony är en countrysnubbe som började skriva låtar som terapi för att komma ur alkoholmissbruk och psykiska problem. Han åkte runt i Virginia med omnejd och spelade. Inget speciellt med det förrän en countrykanal la upp låten ”Rich men north of Richmond” som handlar om vanligt folks kamp mot politiker och rika människor som skor sig på andra.

Pang! Två veckor senare har låten nästan 40 miljoner visningar. Plötsligt spelar han i en annan liga. Till ett gig på en bondgård där det förra gången dök upp tjugo pers kom det nu tolvtusen! Och efter giget säger han att han tänker stanna och prata med folk så länge de vill. Jag tror att det tog en stund.

Nu är inte Oliver Anthony den första artisten att slå igenom stort, men det är rätt mycket som skiljer ut honom. Han kan t ex dra upp bibeln och idka högläsning – och komma undan med det. Konservativa politiker försöker surfa på vågen, för här kommer något så ovanligt som en artist som inte är uttalat vänster. Inte höger heller vad jag sett, men jag kan ana att han inte röstade på Joe Biden.

Det är kanske anledningen till att svensk media knappt skrivit två stavelser om Oliver Anthony, till skillnad från amerikanska, oavsett politisk inriktning. Även skivbolagen står i kö. Ett sägs ha erbjudit honom åtta miljoner dollar – och han tackade nej:

”I don't want 6 tour buses, 15 tractor trailers and a jet. I don't want to play stadium shows, I don't want to be in the spotlight. I wrote the music I wrote because I was suffering with mental health and depression. These songs have connected with millions of people on such a deep level because they're being sung by someone feeling the words in the very moment they were being sung. No editing, no agent, no bullshit. Just some idiot and his guitar.”

Jag vet inte vart det här tar vägen. Oliver Anthony kanske kommer ut som kannibal eller djävulsdyrkare, men alla som tackar nej till nästan hundra miljoner för att fortsätta göra det man gör, bara för att slippa kompromissa, har min odelade uppmärksamhet. 

Dyrare mat till lägre pris??!

Konkurrensverket konstaterar att potatisbönder får sämre betalt trots att priset i butik stiger. Ny granskning, gammalt resultat, och jag är rätt säker på att det inte bara gäller potatis. I reportaget sägs att bonden dragit nitlotten, men konsumenten sitter inte heller med jackpot.

Vems är felet då? Giriga Icahandlare, elaka grossister ...? Nej, vårt! Varje gång vi går in i en matbutik och köper livsmedel till överpris accepterar vi den nuvarande ordningen. Jag är den förste att fördöma Icahandlare, men de gör bara vad de kan för att tjäna så mycket pengar som möjligt och det är deras jobb.

Vad gör vi åt det? Handlar direkt av bönder. Det är lite bökigt att knacka på dörren på en bondgård och fråga om man får handla av dem, men det går. Utanför gårdsbruk är det inte helt ovanligt med skyltar av typen: ”Ägg & potatis säljes!” Vidare finns ”Bondens egen marknad”, diverse REKO-ringar, Facebookgrupper, hemsidor och annonser där man skalar bort mellanhänder.

Storpack!

Jag köper mjölk och ägg av mina grannar till lägre pris än om jag gått till mataffären. Trots att de tar halva priset för mjölken tjänar de antagligen inte sämre på det än på mjölken de levererar till mejeriet. Och jag säljer själv honung direkt till konsument på marknader och till bekantas bekanta. Om fler handlade sin honung på det sättet hade asiatisk skithonung aldrig nått Europa. Så nästa gång du tycker att priserna är höga i matbutiken, fundera över vad du kan göra för att hitta sätt att skippa mellanleden. Inte vad samhället eller släkten kan göra – utan just du! På en eller ett par matvaror, eller på alla.

Sälj en moraluppsättning av två?

Jag återkommer ofta till vikten av att leva som man lär, och till skräckexemplen som verkligen inte gör det. Egentligen blir man väl inte en bättre människa av att peka finger åt andra, men man ska heller inte underskatta nyttan av att ha lite kul.

Dagens exempel är hämtat från Twitter och en sammanfattning i Nyheteridag. Anders Wijkman, expolitiker i M och KD och numera klimatalarmist på heltid, klagar på andras ”överkonsumtion” varpå någon påpekar att Wijkman och hans fru bor på 222 kvm på Östermalm i Stockholm.

Det är tydligen fruns fel. Svårt att övertala henne, lättare att ge sig på alla andra? Folk får säga vad de vill om mig, men jag uppmanar åtminstone ingen annan att dra ned mer på sin konsumtion än jag själv gör.

Verkar ju kul...

För i sak tycker jag att Wijkman har en poäng om överkonsumtion, även om det inte handlar om klimat för mig. Många köper mycket mer än de behöver, kläder används bara några gånger innan de kastas, ton på ton av livsmedel ruttnar i kylen, kök och badrum i gott skick renoveras av ren slentrian osv.

Och med det sagt bor jag större än Anders Wijkman. Det bara blev så.

Koka soppa på en spik

När jag berättar vad något byggprojekt kostat ifrågasätts jag ibland. Det beror antagligen på att jag alltid försöker hålla kostnaderna nere. Det slog mig när jag tittade ner i min låda med krokig spik.

Antagligen är det inte alla som sparar på begagnad spik, men jag är uppväxt i ett hem där det var självklart att ta hand om gammal spik. Min pappa byggde ett helt hus av gammalt spillvirke, och på kvällarna rätade han ut krokig spik för morgondagens snickrande. Lyckas man bara få ner spiken på plats fungerar den precis lika bra som en ny, rät spik. Jag bara vet att jag kommer få användning för mycket av spiken i lådan.

När jag nu lägger ”nya” tak på ett par hus är det lika självklart att jag återanvänder gamla taktegelstenar. Sannolikt var många av dem återanvända redan när de kom upp på husen första gången. Den slutsatsen drar jag av att det är flera olika sorter. Inte så stora skillnader att det syns från marken när den sitter uppe, men måtten diffar med några millimeter eller någon centimeter både här och där.

I biodlingen försöker jag tänka kreativt kring alla kostnader för där finns mycket att spara. Frigolitlådorna jag använder till mina bikupor håller mycket bättre om de är målade. De går att köpa färdigmålade, men dessa kostar ungefär en hundring mer. Grejen är att man kan använda nästan vilken färg som helst.

Bin är lite färgblinda och bryr sig för övrigt inte, så här kan man blanda hur man vill. För detta (och andra) ändamål sparar jag färgslattar. Räcker det till en låda sparar jag hundra kronor (minus arbetsinsatsen) jämfört med att köpa målat.

Det här går att använda på många områden. Mat: Använd blast och matrester, koka buljong på stjälkar eller ben. Papper: Skriv på baksidan, använd gamla kuvert som kladdpapper, torka svamp eller fönster med tidningspapper och starta brasan i öppna spisen med pappret när du är helt klar med det.

Det går såklart att gå för långt. Det är kanske mitt problem, men de allra flesta har ett större problem med att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen, och tro mig – det hänger ihop.

Yes, we can!

De flesta av oss har tusen ursäkter till att just vi inte kan göra ditten och datten. Det gör mig extra motiverad att titta på dem som verkligen skulle komma undan med dylika ursäkter, men som inte har dem. Några exempel:

Här är en gubbe som vid 91 års ålder inte bara sprang ultramaraton utan även odlade tio tunnland, själv:

Jag har fyra odlingslådor på totalt tjugo kvadratmeter och tycker mig inte hinna rensa ogräs i dem, för när jag jobbat en hel dag med annat är jag för trött. Det håller helt enkelt inte.

Som biodlare har jag lyckligtvis goda vänner med mer erfarenhet som kan hjälpa till, men jag försöker göra så mycket jag kan själv, både av arbetsmoment i bigården och att tillverka utrustning. Ibland är det lätt hänt att tänka att jag är för klumpig och fumlig för att t ex märka bidrottningar med en lackprick på bakhuvudet, men då brukar jag tänka på den här killen:

Han inte bara märker drottningar med en hand. Han flyttar ramar och lådor, snickrar och målar med en hand och en stump, så då har jag banne mig ingen anledning att stå över ett enda moment i biodlingen. I alla fall inte av den orsaken.

Och när det handlar om fysiska handikapp är det svårt att komma förbi Mikael Andersson:

Se gärna hela dokumentären på runt en timme, där han är mer rörlig och självgående än de flesta av oss. Han driver ett företag, uppfostrar sina barn och utför hushållsarbete utan armar och utan ben! När jag bröt armen körde jag med papptallrikar i tre veckor eftersom jag såg det som omöjligt att diska med bara en hand, Mikael Andersson gör det utan händer genom att hålla diskborsten i munnen.

Slutsats: De flesta av oss har inte mycket att gnälla över, på riktigt. Och vill vi inte odla, snickra, laga mat och allt annat som det går att spara pengar på, så beror det sällan eller aldrig på att vi inte kan eller kan lära oss.

Svarta rubriker rasistiska?

Kanske var det bara en tidsfråga, men det senaste som hänt på temat ”förbjudna ord” är att en brittisk finanslobbygrupp uppmanar omvärlden att inte använda begreppet ”svart marknad” eftersom det är rasistiskt mot färgade (eller vilken term det är som gäller just idag).

Det är helt korrekt att svarta marknader, svarta pengar och svartjobb sällan används positivt, men jag har aldrig kopplat det till människors hudfärg, lika lite som jag gör det beträffande svartsoppa eller svartsjuka. Hjälp mig med argument, Erik Vilde!

Men om man nu lyckas ”utrota” svarta marknader är det väl dags att ge sig på svarta svanar, det som på börsen avser en osannolik händelse som får skiten att träffa fläkten och därmed världens börser att krisa? Det kan vara krig, sjukdomar eller terror som 11 september-attackerna. Några förslag – färgade eller rasifierade svanar? Eller vad sägs om ickebinära?

Kanske borde jag bli kränkt över uttrycket ”vit fläck”. Jag menar, om kunskapsbrister benämns med min hudfärg kan jag dra slutsatsen att jag och mina rasfränder anses okunniga eller dumma för att vi ser ut som vi gör.

White as fuck.

Eller också kan vi fortsätta att använda färg fristående från hudfärg. Svartjobb kan utföras av icke-afrikaner, rött kort kan ges till asiater, gult till indianer (eller vad de nu får kallas i den skitnödigaste av alla tidsepoker) och anemiska irländare kan vara svartsjuka. Om svarta marknader vore den värsta formen av rasism mot svarta hade problemen inte varit särskilt stora.

Jag är inte den som prompt måste säga negerboll och jag kan gott bita mig i tungan för att inte reta upp någon i onödan, men ibland blir det bara för tramsigt. För att ändå göra något vettigt av denna text kastar jag in ett färgat filmtips, Hassel – Svarta banken. Den är helt orasistisk, men passa på att se den innan censuren puttat ner den i ett sva... färgat hål.

Svampblind höna trevar sig fram

Jag brukar säga att jag är svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år kan alla hitta svamp. Inte jag.

Jag hade en granne som säkert plockade femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå svampar, men det blir jag ju inte mätt på.

Någon gång har jag ändå snubblat över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.

”Det var inte småpotatis! Eller jo...”

Häromdagen var jag upp till mina bin som ju befinner sig på resande fot i hopp om ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.

På vägen dit såg jag dock att det lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid en påse med 1,8 kilo.

Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.

Äpplen och skruttmänniskor

Det påstås att nittio procent av äpplena i svenska trädgårdar ruttnar bort. Jag vet inte om det stämmer, men även om det så bara vore hälften är det illa nog.

Ganska ofta ondgör sig förståsigpåare över att det importeras långväga frukt till Sverige, som bananer, apelsiner och avokado. En del av dessa kräver dessutom stora naturresurser redan i odlingsfasen. Äpple är en god och nyttig frukt som växer över hela Sverige. Den kräver egentligen ingen tillagning utan går att äta som den är, men går också enkelt att torka eller förvandla till juice eller mos.

Därför blir jag nästan provocerad över mesigheten hos Hushållningssällskapets vd i inslaget när hon säger:

”Jag vill inte säga att folk är dåliga, för jag vet ju att det är lite jobb och vi är inte vana vid att kanske lägga arbete på det som finns i affären ganska billigt.”

Okej, då säger jag det istället. De som inte tar hand om sina äpplen är dåliga människor. Inte så att varenda fallfrukt borde resultera i spöstraff, men man kan inte gnälla över höga matpriser eller dålig privatekonomi om man samtidigt låter sina äpplen ruttna. För övrigt förstår jag inte vilket arbete hon pratar om ifall alternativet är att köpa frukt. Den ska ju också tvättas och eventuellt tillredas. Om man kastade sina äpplen till förmån för helfabrikats-äppelpaj hade det funnits någon logik, men då är man ju idiot på riktigt.

Förresten kanske någon kommer ihåg att jag bad om råd för att rädda mitt eget äppelträd i höstas. Jag tog till mig många av råden och har genomfört ett par av dem, nämligen Veronicas tips om att gräva upp gräsmattan i en radie på någon meter från stammen och att gödsla med koskit, som flera var inne på.

För att göra det ännu bättre ska jag förhoppningsvis klara av att beskära det också, men jag har en biodlarkollega som är trädgårdsmästare, så huvudplanen är att lura hit henne för att åtminstone peka ut vilka grenar jag ska ge mig på. Redan i år, utan beskärning, kommer skörden att bli betydligt bättre än förra årets och jag kan garantera att inte en enda användbar frukt kommer att kastas.

Dårskapscertifiering

Jag trodde att det bara var RFSL som genomförde så kallad HBTQ-certifiering, men det görs tydligen av privata företag också, som detta. Företag och myndigheter köper ett utbildningspaket där de ska lära sig att inkludera människor med andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Varför? Ingen aning.

Enligt utbildarna ”ökar möjligheten för personalen att känna sig trygga och inkluderade” om man ger dem pengar. Blir någon enda anställd – oavsett vem de ligger med på fritiden – trygg av att arbetsgivaren köpt det här avlatsbrevet? Jag tvivlar. Vidare påstås att ”kravet från kunder och samhället ökar avseende ett aktivt arbete med dessa frågor”. Det tror jag ännu mindre på.

Men om ett företag eller en kommun vill förvissa sig om att behandla alla lika, även om det sker genom särbehandling, vad bryr jag mig om det? Jo, det är inte precis gratis att ”ligga i framkant”. Det kostar vanligtvis ett sexsiffrigt belopp att köpa in några timmars ”utbildning”. Betalas verksamheten med skattemedel är det alltså skattebetalare som får ta smällen, är verksamheten privat är det i slutändan kunderna.

Till vilken nytta, kan någon förklara det för mig? Jag är inte homofob och har inga problem med att varken jobba med eller handla av någon av ovannämnda förkortningar, men eftersom jag aldrig varit medarbetare eller kund på ett horhus har jobbet aldrig haft med sex att göra. Precis på samma sätt som att jag inte tar med mitt sexliv till jobbet förväntar jag mig att andra inte heller gör det, så varför ska jag då utbildas för att förstå det? Det är nog tur att jag jobbar själv.

Blåbärssäsongen 2023

Jag har säkert bloggat om blåbär vartenda år sedan jag startade den här bloggen 2016. Egentligen har jag inte mer att tillföra i år. Bara gör't! En bärplockare (och det bör man ha) kostar någonstans mellan en femtio- och en hundralapp, och nästan alla människor behöver röra sig mer. I övrigt krävs bara tid.

Blåbär finns i nästan hela Sverige, oftast i ganska rikliga mängder även om vädret kan ställa till det. Allra värst är nog frost i april som kan frysa blommorna. Något år gav jag upp efter ett par liter eftersom det var för mycket jobb att plocka. Men inte ens torka som våren i år har sabbat tillgången även om det inte blev ett av de bättre åren.

För mig är det just tid som varit den sko som klämt värst. När jag tjatat hit folk som hjälper mig att bygga kan jag inte gärna dra iväg och plocka bär, så där försvann en del dagar. Biodlingen sätter också tydliga gränser. T ex är det bara att lägga allt annat åt sidan när honungen ska slungas eller tappas på glas.

Hade jag redan haft ett blåbärslager i frysen skulle jag ha tagit det lugnare, men det bar sig inte bättre än att de 25 liter jag plockade 2022 tog slut redan i maj så i år var målet 35 liter. Vanligtvis gillar jag att bara plocka några liter per dag. Då hinner jag inte ledsna, men i år har jag känt att jag måste gå all-in när jag väl tagit mig ut. Hittills har tre plockdagar gett mig 25 liter blåbär, men säsongen är lång. Från att första bäret mognat tar det minst en månad innan det börjar tunna ut i skogen. Så än lever hoppet.

En ”nackdel” med att plocka bär är att man blir kräsen. Jag tycker att köpesylt mest smakar socker, dyr är den också. Så jag hoppas verkligen komma ut en eller två dagar till så att jag slipper köpa. Dagens I-landsproblem, jag vet.

Taklagsfest!

Äntligen blev ett större byggprojekt klart, takbyte på vedboden där det läckte in. Planen var att lyfta bort takteglet riva taket ner till takstolarna, sätta på råspont och läkt och sätta tillbaka de gamla takstenarna om de var hela.

Men när jag tittade närmare på taket såg jag att det inte var så farligt. Det var egentligen bara på två ställen som det läckte in, många tegelpannor såg helt perfekta ut. Så då bestämde jag mig för att byta ut det som var dåligt.

Det tog sin rundliga tid och kom hela tiden mer akuta uppgifter emellan, som slungning och tappning av honung och annat som helt enkelt inte kunde vänta. Genom att hela tiden sätta tillbaka lika många plankor som jag tagit bort kunde jag leva med någon regnskur utan att täcka hela taket med presenning.

Baksidan kändes ännu läskigare att kliva upp på, och värst av allt att sätta fast nockplåtarna (ja, där fick det bli plåt för att täcka hela taket) och de sista takstenarna från en racklig stege. Nästa tak jag ska bygga om är ännu högre så där måste jag ha åtminstone en byggnadsställning.

Kostnaden för det här projektet blev helt okej. Teglet som byttes ut hade jag på lager även om jag fick jobba lite för det. Samma med läkten. En hel del plankor blev jag tvungen att köpa. Eftersom jag köpte annat samtidigt är det svårt att säga exakt vad de kostade, men runt 3000 kr skulle jag gissa.

Det är ett överkomligt pris för att få ett tak som förhoppningsvis ska hålla i många decennier. Det hade blivit enklare att sätta korrugerad plåt eller åtminstone köpa nya tegelpannor istället för att stå och stålborsta de gamla, men jag vill att taket ska se gammalt ut, bara inte läcka in.

Tillbaks på ruta 1.

”De ljuger”

När en person berättar i media att hon äter för 600 kr i månaden blir reaktionen på nätet ”Jävla lögnare!”.

Jag är inte förvånad och det är antagligen inte Anna-Maria heller. Varje gång jag berättar om mina matkostnader (som nu nått svindlande 864 kr/månad efter att tidigare ha legat på Anna-Marias nivå) får jag också höra att jag snackar skit, ljuger eller bara inte har en aning om hur mycket pengar jag egentligen gör av med. Särskilt om det yttras utanför mina egna kanaler. I bloggen eller mitt Twitterkonto är folk mer vana vid min dårskap.

Det får man räkna med när man sticker ut, men jag tycker ändå att det är tråkigt. Både att bli tagen för lögnare och att så många utgår ifrån att om de själva inte kan eller gör något måste det vara likadant för alla andra. För nej, såklart inte. Jag kan inte prata mandarin, hoppa sex meter i stavhopp eller springa en mil under en halvtimme. Trots det tror jag att det är möjligt för andra.

När mitt matkonto låg under 600 kr i månaden var prisläget ett annat, men jag skulle absolut kunna nå dit igen med mer självhushållning och snålare val. Ni får tro mig (eller Anna-Maria i Arbrå) om ni vill, men den som inte gör det borde åtminstone fråga sig vad vi tjänar på att ljuga.

Jag har inte fått en krona för att berätta min historia i Sparpodden, Expressen eller någon annanstans. Jag får inte ligga mer, beundrande blickar eller ett bättre liv av att vara en sparsam jävel. Och jag är faktiskt inte helt fantasilös – hade jag velat ljuga om något för att verka intressant hade jag kommit på något betydligt mer underhållande än en slimmad budget.

Gör egen glass

Läste att GB:s Big pack-glass utnämnts till ”Årets matbluff” efter att de bytt ut mjölkprodukterna i glassen mot vatten och ärtprotein. Detta har väckt folkets vrede. Själv tänker jag att GB får ha vilka ingredienser de vill i sin glass. Att det skulle handla om att minska sitt klimatavtryck tror jag däremot inte på. Om de inte tror att påståendet i sig ska göra att de tjänar mer pengar.

Hur som helst slog det mig att jag inte köpt glass på väldigt länge. Jag bor i Norge där glass är dyrt, och att köpa frysvaror från Sverige är nog ingen bra idé. Jag har själv reagerat på märkliga ingredienser i glass och tänkt att det där borde man göra själv istället. Så nu har jag gjort det.

Jag har ingen glassmaskin, men läste mig till att det inte skulle behövas. Efter att ha letat runt efter vettiga recept gjorde jag ett eget baserat på 4-5 glassar andra gjort. Den blev faktiskt onödigt bra, om jag får säga det själv. Detta behövs:

vispgrädde, 2,5 dl
mjölk, 2,5 dl
strösocker, 1,5 dl
ägg, 2 st
blåbär, 150 gram

Jag använde fryste blåbär, som jag mixade lätt för att slå sönder bären. Föredrar du andra bär går det säkert lika bra. Mixade, mosade, hela... pröva dig fram.

Grädden jag använde hade 31 % fetthalt. Och så köper jag färsk och opastöriserad bondmjölk där fetthalten beror på korna. Om det går lika bra med minimjölk vet jag inte, men jag hade nog föredragit standardmjölk om jag måste köpa butiksmjölk till detta.

Vispa grädden klar. Tillsätt de andra ingredienserna, vispa ihop röran och häll den i en form som har lock och åtminstone ett par centimeter från rörans yta upp till kanten.

Nu ska glassen nämligen röras och då är det ju bra om den stannar i burken. Men först – på med locket och in i frysen.

Efter en halvtimme tog jag ut den första gången och rörde runt den med en sked. Än så länge är den helt flytande, men det går att ana att det nog ska bli glass av detta.

Sedan tog jag ut glassen och rörde 1-2 gånger i timmen tills den stelnat klart efter ungefär fyra timmar. Kanske blir den allra godast om man låter den smälta lite innan servering, men det är nog också en smaksak.

Grädden kostade mig 11,50 kr, mjölken 2,50 kr (ja, det lönar sig att skippa detaljistledet) och äggen 5 kr. Blåbären kostade mig bara ansträngningen av att plocka dem och sockret 1,65 kr. Det blir en totalsumma av 20,65 kr. Dyrare än GB:s ärtproteinglass, men betydligt billigare än Häagen-Dazs, Ben & Jerry och en massa andra kemiska konstellationer kryddade med politisk korrekthet och moralkakor.