Demokratins pris

”Notan för ett extraval: 400 miljoner kronor” basunerar SVT ut. Gissningsvis är det en ganska vild uppskattning, men hur man kommit fram till siffran får läsarna inte reda på. Vi ska bara tycka att det är dyrt. 400 miljoner räcker till jättemånga höftledsoperationer eller nya lärare.

Det här är ett beprövat sätt att styra opinionen. ”Skjutningar” (nyspråk för gänguppgörelse med skottlossning) kostar i snitt 75 miljoner, men hur ofta nämns siffran då? Politiska fenomen makten ogillar döms däremot ut som dyra för skattebetalarna. Samma skattebetalare man skiter i när man köper in kommunala tänkarhattar eller betalar socialbidrag till Afghanistans rikspolischef månar man plötsligt väldigt mycket om.

Fast nu var ju detta inte den politiska makten utan SVT, kanske någon invänder. Vad är skillnaden? Sedan public service-avgiften infördes, vilket bara i år ger SVT, SR och Utbildningsradion en sammanlagd budget på 8,7 miljarder (=ett extraval varannan vecka hela året) har de ju praktiskt taget varit en lika självklar del av det socialdemokratiska partiet som LO eller kvinnoförbundet.

”Vi frågar en oberoende expert...”

Jag talar inte i egen sak. Jag skiter i om statsministern heter Löfven eller Kristersson och vilka partier som ingår i regeringen. Jag kommer med all säkerhet ändå inte rösta i ett eventuellt extraval, men om detta evenemang eventuellt gynnar demokratin betalar jag glatt min andel av kostnaden, alltså 40 kronor.

150 kr hyreshöjning sprängde smärtgränsen

Det fick bli ännu ett dyk ner i det journalistiskt svarta hål som kallas Sveriges Radio. Denna gång är det 70-åriga Yvonne som inte har råd med hyran av sin tvårummare i Falun pga en hyreshöjning på 150 kr!

Det är ungefär det vi får veta i Charlotta Rådman Frans reportage. Vi får däremot inte veta hur hög hyran är eller vad Yvonne får ut i pension (bara att hyran sväljer halva inkomsten). Inte heller får vi reda på hur länge Yvonne bott i lägenheten, vad hon tjänade när hon flyttade in eller hur hon hade tänkt klara detta. Vi ska bara tycka synd om Yvonne.

Och visst tycker jag synd om Yvonne, men mest av allt undrar jag hur hon kan ha levt 70 år utan att ha sparat en enda krona. För att klara sitt uppehälle måste hon låna pengar av sin 90-åriga mor. Oklart om mamman har sparkapital eller om hon varje månad lägger undan av sin pension för att betala för dotterns liv.

Som jag ser det finns två huvudsakliga alternativ. Ett är att det finns rimliga skäl till Yvonnes fattigdom, bortom hennes egen kontroll. Hon kanske lidit av psykisk ohälsa, oavlönat tagit hand om en sjuk anhörig eller av annan orsak fått sin privatekonomi raserad.

En annan möjlighet är att hon levt för dagen helt ansvarslöst och plötsligt upptäckt att klockan slagit pension varpå hon fått nästa överraskning, att pensionen blev lägre än lönen och att hon överhuvudtaget inte tagit höjd för det utan saknade marginaler. Nu, fem år senare, har hon fortfarande inte försökt göra något åt det, sänkt sina kostnader eller försökt få hyra en etta av det kommunala bostadsbolaget.

Om det är alternativ två som gäller finns det ungefär en miljon svenskar jag tycker mer synd om. Tyvärr räckte inte public service-budgeten på 8,7 miljarder för att ta reda på hela historien.

Midsommarköer

Midsommar ger en bra bild av allt som är fel med samhället. Igår måste miljoner svenskar ha vaknat upp och tänkt att ”Ojdå, det är visst midsommarafton imorgon”. Sedan fyllde de matbutikerna där de köpte sill, färskpotatis och mängder av ”fredagsmys”, alltså skräp. Tur ändå att sillen är färdig att servera. Att laga till den på något vis skulle de flesta varken hinna eller orka.

Men viktigast idag är ändå spriten. Snaps (som ingen jävel dricker övriga året med undantag för a-lagare som halsar direkt ur flaskan under benämningen ”sprit”) och något jävla bubbel. Kön till Systembolaget ringlar sig kilometerlång. Att hålla 1,5, 1,8 eller 2 meter (viruset sprider sig som bekant olika bra i olika butiker) är som bortblåst, här gäller det att komma fram, och det går tydligen snabbast om man står nära personen framför.

Skäms de då för sin dåliga framförhållning? Inte ett dugg. Istället riktas alla kritiska blickar mot Systembolaget som haft samma öppettider i över tjugo år! Borde de haft nattöppet mellan onsdag och torsdag? Jag vet inte, orkade inte sätta mig in i kritiken. Det enda jag såg i sociala medier var att alla som antydde att midsommar inte var en oförutsedd händelse fick höra att ”Du är säkert rolig på fest”. Mm, du med, om du hinner dit innan jag gått hem.

Torsdagen avslutades med att köerna till Stockholms skärgård, Roslagen, Dalarna och andra klassiska midsommartillhåll ringlade sig makliga eftersom ingen tänkt tanken att försöka åka en tid då inte alla andra gör det.

När jag som liten parvel spelade fotboll skrek tränaren ”Inte alla på bollen!” matcherna igenom. Föga anade jag att jag 40 år senare skulle bli likadan. Glad midsommar, ungjävlar! Själv ska jag jobba.

Sparboken – recension

I år har tre författare frågat mig om jag kan recensera deras böcker. Jag har sagt nej alla gångerna. Inte för att jag inte velat utan av prioriteringsskäl. FruEfficientBadass kände kanske på sig det och skickade sin bok ändå, det Percy Nilegård skulle kalla ”Marketing by not asking any questions”.

Men okej, eftersom ingen testat det tidigare (jag tänker inte gå på det igen!) föll jag för den lätta, även om hon skrev: ”Du behöver inte skriva om den, jag skickade ett ex som tack för brödmedverkan. Du kan tända lägerbrasor med den, torrt ekologiskt papper.” Så här följer en recension av Sparboken, av FruEfficient Badass.

Jag börjar med att haka upp mig redan där (och detta har jag även framfört direkt till Fru EB). Boktiteln är suverän, men varför denna anonymitet?! ”Fru Efficient Badass”, ”Miljonär innan 30”, ”Fantastiska Farbror Fri”... Vafan, är det Bolibompa?! En blogg kan man väl skriva anonymt, även om jag inte riktigt förstår poängen, men en bok skriver man under. Jag kan förstå att ”Bo Balderson” eller Salman Rushdie tänker ett par gånger innan de outar sig, men ingen av ovannämnda bloggares böcker kommer att ta livet av dem.

Så till innehållet. ”En konkret guide till ekonomiskt oberoende”, skriver hon själv, och det är det. En mängd spartips inom olika områden, som mat & dryck, resor & fritid, pengar och aktier. Hela tiden visas hur mycket pengar varje spartips kan ge till ”frihetsfonden” om tio år, alltså inklusive ränta. Det gör att man ständigt påminns om att även små förändringar kan ge stora pengar, inte minst på sikt.

Boken är välskriven på ett korrekt språk, vilket uppskattas av mig som språkfascist. Det är lite mycket engelska uttryck för min smak, capsule wardrobes, business continuity plans och inte minst consumer suckers som används genom hela boken och därför gärna hade fått en svensk formulering, men det går att fördra eftersom hon skriver bra. Alla som kan få in ordet ”ohemult” är värda en guldstjärna i min bok. Det är dessutom en rolig bok med formuleringar som ”Däck har vi lärt oss att skifta själva och det gör han med bravur”.

Vem är då Sparboken till för? Även om jag lärde mig ett och annat i den är jag nog ändå inte målgruppen. Det här är en perfekt bok för den som inte lyckas spara, som tappar sugen innan han/hon börjat eller som behöver hjälp att komma igång. Det är ingen dålig målgrupp, gissningsvis 80 procent av alla människor i I-världen.

Jag skulle nästan vilja köpa tio exemplar att ge bort till bekanta som behöver den. Men nu har jag insett att jag då skulle gå miste om 5191 kr i frihetsfonden år 2031.

Vill ingen bli gängkriminell?

CUF:s nya ordförande, Réka Tolnai, kvinnan bakom kampanjen mot ”Britt-Marie, 45”, är den senaste i raden att fastslå att ingen vill bli gängkriminell. I något SVT-program sa hon närmare bestämt:

”Ingen vill bli gängkriminell när de är tolv år gamla. De blir de för att de inte har något annat val.”

Jag tror att hon har fel i bägge sina antaganden. Tyvärr tror jag att gängkriminell finns på topplistan med fotbollsproffs och artist hos obehagligt många tolvåringar. Och inte för att de inte har något annat val utan för att de ser människor i den branschen och uppfattar att de har ett ganska bra liv, gott om pengar, en fin bil, en lika fin flickvän och respekt från sin omgivning.

Och så en grammis på det.

Att de inte skulle ha andra möjligheter är rent nonsens. Vi bor i ett land där alla har rätt till kostnadsfri utbildning. Ingen är tvingad till ett liv i kriminalitet, det är ett val man gör, och det värsta med att människor som Réka Tolnai påstår motsatsen är inte att de gängkriminella görs till offer utan att de som gjort klokare val osynliggörs och kränks. Ensamstående, fattiga föräldrar som släpar sig till ett lågbetalt jobb för att försörja sin familj, barn som sliter med läxorna trots föräldrar som varken kan eller vill hjälpa till, människor som kämpar med läs- och skrivsvårigheter eller missbruksproblem.

Så kommer lilla fröken CUF och berättar att den rimliga lösningen på svåra problem är att ge upp och leva på andra, vare sig det är ett liv på bidrag, råna gamlingar eller sälja knark. Jag tror att Tolnai trots ett tillsynes klent intellekt förstår att hon är fel ute, men jag är inte säker på att hon förstår vilka signaler hon skickar till dem som sliter för att inte passa in i hennes mall för misslyckade förortskids.

Det gäller inte bara karriär utan det mesta i livet – pengar, hälsa, lycka. Den som tror sig vara på väg att misslyckas kommer troligen göra det, och när politiker och etablissemang står vid sidlinjen och jublar varje gång någon trillar i diket blir det ännu lättare.

”Måste räkna varje krona”

Både Benjamin och Lars M uppmärksammade mig på Aftonbladets artikel om Tina, 34, som inte har råd att semestra med sonen, 10.

”Allt kostar pengar, även när du ska till stranden.”

Det här förvånade mig eftersom jag aldrig sett en svensk badstrand som tar inträde. Men vi tar det från början. Tina, som är kock, har blivit arbetslös och har det enligt Aftonbladet ”väldigt tufft ekonomiskt”. Hur tufft då, undrar vän av ordning. Hennes inkomst är 16632 kr per månad, vilket Aftonbladet översätter till ”drygt 16000”. Jag är förvånad över att de inte säger ”drygt 10000” när de ändå börjat slira på sanningen. I summan finns aktivitetsstöd och olika typer av bidrag.

På utgiftssidan toppar hyran på 10766 kr. Resten av utgifterna redovisas enbart på ett suddigt papper och egentligen inte alls av tidningen, men jag kisar mig till att det är 4988 kr kvar när de fasta utgifterna är dragna. Sedan återstår sonens fritidsaktiviteter.

Inte den roligaste privatekonomin, men med 0 kr i sammanlagd arbetsinkomst är det ju inte annat att vänta. Men ”väldigt tufft” och ”måste räkna varje krona” får det att låta svårt att gå runt. Förklaringen till att det kostar att gå till stranden är att ”då vill han [sonen] precis som sina kompisar kunna köpa glass eller hamburgare”. Det förstår jag, men att sonen inte kan få allt han pekar på är inte detsamma som att de inte kan gå till stranden. Jag tycker att det låter som att sonen har ett mognare förhållande till pengar än mamman, så det fattar han säkert. Hon är dessutom kock så nog kan hon dra ihop något som är både godare och nyttigare än en flottig burgare från en skitig grillkiosk.

För det ska jag ge henne, hon har pratat med sonen och förklarat läget. Men faktum är att en hundring om dagen för mat och nöjen borde räcka gott. Det framgår inte var de bor, men det verkar vara en större stad. Gissningsvis Stockholm eller Göteborg, städer med mängder av gratisaktiviteter, särskilt på sommaren. Skippa glassen på stranden och ta istället med mat, fika och hembakta bullar, gå på museer, gratiskonserter, grilla, tälta i skogen... Jag hade fått över ett par tusenlappar i månaden.

Marknadshyror & marknadsgnäll

Marknadshyror vid nybyggnation är på tapeten igen. Lustigt, man pratar aldrig om marknadsskridskor eller marknadsdatorer. På det mesta är det självklart att kunden betalar marknadspris, alltså att producenten får vad marknaden är villig att betala.

Men inte på hyror, där ska staten in och manipulera priserna vilket alltid resulterar i en trasig marknad. När det gäller hyresrätter betyder det att privata företag inte vill producera dem när de inte får ta rimligt betalt. Är hyresgästerna nöjda nu då? Självklart inte.

En av de missnöjda heter Anna Herdy, tjänsteman för Vänsterpartiet och tidigare chefredaktör för tidningen Flamman. Hon vill hyra en trea, billigt och centralt. Men kan ni tänka er, inte ens utan en reform för marknadshyror får hon det hon önskar.

Jag håller med om att en boendekostnad på 17252 kr är saftig, men vill man prompt bo i hyresrätt i Stockholm så kostar det. Det märkliga här tycker jag är att hyresvärden ska ha åsikter om hur mycket av sin lön man maximalt ska lägga på hyra, men det är inte där Herdys kritik ligger.

Så där ja! Statens marknadsmanipulation ger inte önskat resultat och förslaget på lösning är (trumvirvel!) fortsatt trixande. För marknadshyror skulle på något märkligt vis betyda att alla bostäder blir dyrare. Som en naturlag. Inte att det byggs fler hyresrätter, vilket gör att förhållandet mellan tillgång och efterfrågan rubbas i hyresgästernas favör.

Någon påpekar att det är en rimlig bostadskostnad med två inkomster, men då säger Herdy att man inte skulle ha råd att separera. Nej, ska vi subventionera sammanboendes hyra med våra skattepengar för att de ska ha råd att bo dyrt och stort efter en eventuell separation?! Det finns gott om billigare områden på rimligt pendlingsavstånd från Stockholms innerstad.

Ni kanske tycker att jag är missunnsam, men jag är övertygad om att Anna Herdy tjänar mer än jag någonsin gjort. Hon jobbar ju som chef i en av Sveriges mest lukrativa branscher, politik. Självklart ska inte svenska folket subventionera hennes hyra när det inte ens finns pengar till grundläggande samhällsservice.

Precis som staten måste vi alla välja våra utgifter. I det begreppet ingår också att välja bort utgifter, som ett allt för dyrt boende. Jag tror inte att marknadshyror är en mirakellösning, men det är sannerligen inte heller alternativet att staten går in och subventionerar allt för alla tills pengarna är slut.

Sparprojekt?

Sommartid är som alltid ett evigt tjat om att ladda batterier, slappa och ta så många bilder som möjligt av sig själv på en veranda med ett glas rosévin, men jag skulle vilja utmana er att lägga lite energi på ett sparprojekt under semestern.

Vad det ska handla om får du bestämma själv. Det kan vara ett renoveringsprojekt, ett odlingsprojekt, rensa ur förråden och sälj på nätet, börja handla i en lågprisbutik och utvärdera vad det ger dig i plånboken, se över alla abonnemang, plocka bär eller koka egen tvål.

Det viktiga är kanske inte ens vad du gör och hur mycket du sparar utan att du startar och slutför ett projekt som syftar till att få ett rikare liv. För har man väl börjat vill man göra det igen och plötsligt sitter du där med en sprängfylld spargris.

För egen del behöver jag inte tänka, jag lever för den där skiten. Just nu har jag ett renoveringsprojekt igång och ett par till på kö, ett par jobbprojekt som jag också hoppas ska leda till mer pengar och jag tittar ständigt över mina utgifter i hopp om att hitta några jag kan ta bort eller ta ner. Jag kanske snarare borde utmana mig själv att sätta mig på balkongen och dricka rosé.

Vakna, snoozefockar!

Pengar i all ära, men den dyrbaraste tillgången vi har är tid eftersom vi inte kan skaffa fram mer. I bästa fall kan vi bromsa förlusten genom att på olika sätt leva nyttigt, men idag är vi alla en dag närmare döden än igår.

Varje gång vi trycker snooze på väckarklockan eller mobilen förlorar vi ungefär en procent av den vakna tiden den dagen. Jag säger förlorar eftersom det är nio vaskade minuter man inte får någon som helst nytta av. Ingen människa är mer utsövd nio minuter senare, om man överhuvudtaget hann somna om.

Jag har snoozat bort mycket tid, så jag är inte ofelbar, men en dag insåg jag att har jag väl vaknat kan jag lika gärna kliva upp. Inte om det är mitt i natten, men vaknar jag av ett alarm finns det ett skäl till uppvaknandet. Genom att inte ens överväga snoozefunktionen slipper jag lägga energi på det utan kan istället rikta fullt fokus på att vakna, kliva upp och göra det jag ska.

Jag kör för övrigt alltid dubbla väckarklockor, så jag måste ändå upp, lokalisera och oskadliggöra den andra väckarklockan innan jag kan somna om. Det var ett knep jag lärde mig när jag jobbade nattskift och skulle vrida dygnet fram och tillbaka. När jag hade vaknat fem på eftermiddagen och insåg att jag skulle vara klarvaken följande natt även om jag hade en ledig vecka framför mig var det dags att göra något.

Numer hoppar jag helst över elektronisk väckning. Har jag ingenting inbokat på morgonen (och det försöker jag låta bli att ha) sover jag tills jag vaknar av mig själv. Antingen har jag något roligt att göra eller också något viktigt. I undantagsfall varken eller, men upprepas det är det dags att göra något åt det. Att trycka bort en procent av dagen är fel metod.

Apropå tid och ledighet är det denna årstid allt färre som läser bloggar. Därför tänker jag precis som vanligt sänka bloggtakten och bara blogga varannan dag de närmaste veckorna. Nästa inlägg på tisdag, sedan torsdag osv. Troligen fortfarande Ekonomibloggsveriges tätaste utgivning, och förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att hålla igång kommentarsfältet varje dag.

Mångfald ger kassaklirr?

Det påstås då och då att mångfald på arbetsplatser är en styrka som ger ekonomisk vinning, och när man talar om mångfald menar man inte människor med olika kompetenser utan alltid spridning i etniskt ursprung.

När jag duckduckgoar formuleringen ”Mångfalden bland våra medarbetare” får jag på första sidan upp länkar till SSAB, Attendo, Lenovo, Linde Healthcare, Nibe, Radisson Hotel och HSB som alla talar stolt om att de anställer personal av olika raser. En del av dem kanske gör det också.

Dagens Nyheter – oj, vad blandat...

Jag lägger mig inte i vilka de anställer, men jag är nyfiken på om det finns fakta bakom påståendena om att det lönar sig, annat än att det möjligen ger godhetspoäng eller statliga bidrag att anställa invandrare i så kallade instegsjobb.

I mitt sökande hittar jag det nystartade företaget Includer vars affärsidé är att åka runt hos främst myndigheter, fackförbund och politiska partier och berätta om förträffligheten med mångfald. De fastslår: ”Företag som arbetar framgångsrikt med mångfald och inkludering har oftare högre ekonomisk avkastning.”

Men inte heller på företaget vars hela existens bygger på att detta ska tas som sanning hittar jag något som styrker påståendena. VD:n, ”mångfalds- och inkluderingskonsulten” (jag hittar inte på detta) Matilda Bergkvist är universitetsutbildad inom genusvetenskap och diskrimineringsrätt. Och ja, hon är miljöpartist, och precis som alla politiker dålig på att leva som hon lär eftersom samtliga styrelseledamöter och anställda på Includer är vad Zara Larsson skulle kalla ”white as fuck”.

På min senaste fasta anställning hade kanske en tredjedel av personalstyrkan finskt ursprung. Jag vet inte om företaget gick bättre för det. Fast finländare är kanske inte tillräckligt mångfaldiga, vad vet jag.

Jag vet verkligen inte, det är därför jag frågar. Det skulle förvåna mig om ett svenskt företag med företrädesvis svenska intressenter skulle tjäna pengar på etnisk mångfald. Hudfärger i sig ger knappast pengar, inte språkförbistringar heller. Och om så vore borde ju de som hävdar att mångfald ger pengar styrka sina påståenden med fakta.

För det här borde vara lätt att räkna på för den som har tid och lust. Ett diagram där en axel representerar utomeuropeisk procent och en som visar vinst i kronor per anställd. Var finns det diagrammet? Det enda jag ser är en floskelmätare som slår i taket.

Pucko, var god dröj...

Jag registrerade ett Paypalkonto och satte till och med över en hundralapp för att se att det funkade. Jodå, men det var mycket bök när man som jag saknar mobilt bank-ID. Jag vet att jag driver en kamp jag inte kan vinna, men så länge det går att slippa smartphone tänker jag göra det.

T ex kunde jag inte ”bekräfta bankkontot”. Det var inga problem att ändå sätta in pengar från det, men jag tänkte att det nog inte vore lika lätt åt andra hållet. Så jag försökte kontakta kundtjänst. Givetvis fanns ingen mejladress, det gör det ju nästan ingenstans längre. Däremot kunde man chatta – med en jävla robot som naturligtvis inte kunde svara på några frågor, men som lovade att vidarebefordra dem till en mänsklig kollega.

Det var ju schysst, men tog några timmar. Det var inte mer bråttom än så, men när jag till slut fick svar var det skrivet på erbarmligt dålig svenska och besvarade inte mina frågor om bank-ID på kort och mobilt bank-ID utan var svar på frågor jag inte hade ställt.

Okej, tänkte jag. Det är väl en Google Translate-grej. Har de ingen svensk kundtjänst borde de inte uppmana kunder att skriva på svenska, men det kunde ju vara en tillfälligt personalbrist, så jag ställde frågorna på nytt, på engelska och formulerade för … låt oss säga personer med mentala funktionsvariationer för att inte använda det mer korrekta ordet idioter.

Någon dag senare fick jag samma nonsenssvar av samma nonsensmänniska och jag insåg att jag inte med någon integritet kvar kunde stanna som kund. Så jag gjorde det enda rimliga, tog ut min hundralapp (det gick faktiskt, trots att jag fortfarande inte kunnat bekräfta mitt konto) och skickade en sista hälsning till ”kundservice”.

Jag är inte dummare än att jag fattar att Paypal klarar sig bra ändå. Aktien är upp 68 procent det senaste året, börsvärdet är drygt 300 miljarder dollar och de kommer inte samla till krismöte för att en ny kund i ett land de inte känner till lämnat tjänsten i vredesmod, men jag funderar över varför marknaden nöjer sig. Det fanns en tid då företag som inte svarade i telefon ansågs oseriösa. Nu har de inte ens en mejladress där man kan nå dem. I bästa fall kan man ta kontakt via ett formulär eller ställa frågor i ett användarforum där en representant för företaget möjligen dyker in ibland.

Hur blev det så här? Vi får de tjänster vi förtjänar, men jag tycker mig förtjäna bättre.

Äta kakan och kräva en ny

Jag är den förste att beklaga dig som köper en bostad i ett lugnt område som kommunen sedan väljer att förtäta och kanske till och med kräver dig på avgifter för vägar till de nya grannarna som du varken behöver eller har bett om. Till en gräns. Bor man i ett villaområde kan man inte stoppa världen för att grannen vill bygga en padelbana.

Men så finns det andra som mycket väl borde veta vad de köper. Jag förstå t ex att det kan medföra obehag att bo två kilometer från en flygplats, men flygplansljuden på visningen kunde ha gett en ledtråd, liksom det faktum att huset blev två miljoner billigare än motsvarande hus någon mil bort, så flyttar du till Bromma 2021 kommer det knappast som en chock att huset bott granne med Bromma Flygplats i 85 år.

Bromma Flygplats 1936.

Det är lika förutsägbart som att det finns biltrafik i Stockholm. Eller borde vara. Sveavägen går från Norrtull till Sergels Torg. Det är antagligen Sveriges mest trafikerade gata sedan hundra år tillbaka. Det hindrade dock inte Elisabeth från att flytta dit på 90-talet. Nu kräver hon att vägen stängs av för biltrafik kl 22-06.

Vad händer då, stannar folk hemma? Nej, både motorburen ungdom och bilister som behöver ta sig från A till B kommer att välja andra vägar som inte är dimensionerade för trafiken. Även där bor det folk som då kommer att kräva stopp för biltrafik, och så går det vidare till nästa väg, ända tills Stockholmare på små tvärgator med bilköer mitt i natten kräver ett helt bilfritt city.

Döbelnsgatan 2036.

Jag sympatiserar med behovet att kunna sova med öppet fönster och bara höra fågelkvitter, men då får man välja en bostad som inte ligger vid Sveriges mest trafikerade gata, kanske inte ens innanför tullarna. Det är antagligen också mycket billigare, men kan i gengäld betyda att man inte har gångavstånd till Hötorget eller Stockholms Central.

Själv skulle jag aldrig i livet bo på Sveavägen även om det vore gratis, och går då också miste om närheten till pittoreska Sergels Torg, avgaserna på Norra Länken och knarkhandeln i Kungsträdgården. Jag får försöka leva med sorgen.

Sälja guld & silver – sponsrat av Guldpost.se

Jag tog med lite smycken till auktionsbyrån som skulle värdera mina tavlor. Det var mammas gamla smycken, lite ringar med någon sten och några guldkedjor. Några välgjorda smycken kunde de sälja, men i de fall de bara betalade metallpriset föreslog de att jag skulle sälja dem till någon som köper guld och silver.

Så vem gör det? Auktionsfirman varnade mig för Guldbrev, och dem har jag hört mycket skit om. Tydligen har de för vana att i alla lägen hitta sämsta tänkbara växlingskurs och de ”sticker ut” hos Konsumentombudsmannen.

Auktionsbyrån tyckte att pantbanker var bättre, så jag gick till en sådan och fick grejerna värderade. De ville nästan inte betala något för silvret (det var inte mycket heller), men hela 5300 kr för guldet. Det var över förväntan, men så hittade jag Guldpost.se som redovisade klart högre guldpriser på sin hemsida och har en garanti som gör att kunden alltid kan säga nej efter värdering och få tillbaka guldet.

Nu hade jag ju pantbankens pris som riktlinje, så jag testade Guldpost. Jag skickade in guldet på fredagen och redan på måndag förmiddag var värderingen klar – 6091 kr. 15 procent mer än pantbanken (och många tusenlappar mer än jag trodde från början), så jag accepterade direkt och efter bara någon timme fanns pengarna på kontot.

Synd att jag inte har mer guld bara. Det är trots allt något visst med lättförtjänta gratispengar.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Guldpost.se, men åsikterna är mina.

Återanvänd plastförpackningar

Ett år har gått sedan plastpåseskatten infördes. Jag vägrar att betala miljöskatt för plastkassar. Inte bara för att jag är snål utan också för att det inte finns några bevis för att plast skulle vara sämre än något annat material i påsar och att regeringen gärna beskattar plastfria alternativ lika hårt.

Men trots att jag diskat engångspåsarna så försiktigt jag kan har alla påsar jag köpte frukt och grönsaker i 2019 och 2020 nu kasserats med hål i. Så vad gör man då? Återanvänder plastförpackningar man köpt mat i.

Olika förpackningar fyller olika syften. Påsarna som innehållit fem kilo bulgur är perfekta att dra runt en tallrik med matrester som ska in i kylen. Rispåsen kan man t ex ha grönsaker i, som squash eller paprika, som numera läggs direkt på transportbandet i butiken eller köps i papperspåse eftersom engångspåsarna i plast kostar 38 öre i skatt (30 öre i plastskatt och 8 öre i mervärdesskatt på plastskatten).

Till hushållssopor brukade jag använda brödpåsar. Sådana finns fortfarande, men jag har slutat att köpa bröd utan bakar allt själv istället. Men papperspåsar fungerar även till hushållssopor.

De stora plastbärkassarna, de som nu kostar 6-7 kr, köpte jag inte tidigare heller. Precis som för regeringen handlar det inte om miljön för mig utan om att jag föredrar tyg. Har till min glädje konstaterat att skatten blivit ett fiasko och jag tänker inte vika ner mig. Inte ett öre från mig i plastskatt, inte ett öre!

Vi är alla närmast sörjande

”Det där lönar sig inte att göra själv”, säger många. Ibland direkt till mig, ibland för att försvara att de lejt egna arbetsuppgifter. I princip har de rätt. Det är något galet med att hjärnkirurgen ska mura sin egen öppna spis istället för att låta ett proffs göra det. Muraren är bäst med murslev, hjärnkirurgen med skalpell.

Om bara alla gjorde sitt bästa hela tiden och hade lite yrkesstolthet, men jag ser ständigt och jämt tecken på motsatsen. Två exempel för att visa vad jag menar:

Sellpy heter ett företag som säljer andras skräp. Själv tar jag bilder på mina grejer, skriver annonser, annonserar, bevakar betalningen, packar, skickar och behåller hela vinsten. Den som inte orkar det kan skicka hela klabbet till Sellpy som tar ungefär hälften av vinsten för att göra det åt dig. Perfekt för den som inte orkar eller hinner, kan tyckas, men ofta blir resultatet ungefär så här.

Hade jag varit sugen på den här ljusstaken hade jag velat veta vad den väger, vad den är tillverkad i för material, hur hög den är, vem som designat den och någonting mer om skicket än ”inga tydliga defekter” som ju säger så lite det överhuvudtaget går. Jag har aldrig provat att fråga Sellpy. En del potentiella kunder gör säkert det, och kanske får de svar, men en del är förlorade pga de hopplösa annonserna.

Den senaste tiden har jag läst många bostadsannonser på nätet, en del skrivna av mäklare, en del privata. Gissa vilka som har flest och bäst bilder, mest utförliga bildtexter och tydligast annonstexter? De privata, varje gång.

Och där har jag också fått tillfälle att testa kvaliteten när jag mejlat följdfrågor. Privata annonsörer svarar snabbt, trevligt och tydligt. Några gånger har de också tagit reda på saker åt mig. Ibland genom egna kontakter på privata företag, ibland har de för min räkning kontaktat myndigheter för att exempelvis kolla coronarestriktioner. Det har jag inte ens bett dem om, de har gjort det ändå, som kundservice.

Okej, jag har också stött på hjälpsamma mäklare, men en del har inte ens bemödat sig att svara. För dem är det bara ett objekt i mängden, precis som för Sellpy, medan en privat annonsör har större egen vinning och därför eget engagemang. Det är orsaken till att jag säljer mina egna grejer och mer eller mindre skrivit mina egna bostadsannonser när jag tröttnat på ordblinda mäklare, och när den dagen kommer tror jag banne mig att jag ska skriva min egen dödsannons. Så att det blir rätt.

Slöhögar i alla läger, förenen eder

En hbtqi+-mötesplats har blivit av med sitt ekonomiska stöd och riskerar nedläggning. Jag vet inte ens vad alla de där bokstäverna står för och är inte särskilt intresserad heller.

Men låt oss släppa den diskussionen och istället prata om ungdomars oförmåga att göra något själva utan att samhället öser skattepengar över dem. När jag var ung fanns inget internet, men på något vis lyckades vi träffa likasinnade ändå, oavsett om vi samlade frimärken eller spelade fotboll.

Idag finns sociala medier, forum och sajter som Meetup.com vars själva idé är att sammanföra människor. Jag har själv åkt och träffat andra som har mina intressen och t ex picknickat med börs- och finansintresserade och sprungit långpass med för mig helt okända människor. Förslaget har kläckts på nätet och oftast inte kostat en krona utöver resan till mötesplatsen.

Det sägs att unga människor är sociala varelser. Det verkar inte så. För jag tror inte att reaktionen är unik för hbtqi+ även om det finns fler sådana exempel, som Södertälje där man sökt bidrag för att ”starta inkluderande platser för unga hbtq-personer”.

Kan de inte bara starta en Facebookgrupp eller annonsera på någon RFSL-sida? Politikerna gör inget, gnäller de. Gör något själva då! Behöver de ett eget hus får de väl gå ihop och köpa eller hyra ett. Sånt har ideella föreningar gjort i alla tider.

Protestera eller betala

Ingen med investeringssparkonto har väl missat att en arbetsgrupp inom socialdemokraterna sagt sig vilja höja skatten på sparande. Man började leka med tanken på att införa ett tak för ISK-sparande så lågt som 100000 kr. Nu pratar man istället om tre miljoner och vid sidan av detta en ”miljonärsskatt” som inte kan tolkas som annat än ett vänsterpopulistiskt namn på förmögenhetsskatt.

Jag har varnat för återinförande av förmögenhetsskatten så länge jag har bloggat (och innan dess också). Jag är ingen Nostradamus, det är bara vanlig enkel logik. Om färre ska finansiera fler och mer måste statens intäkt öka, och man kan inte höja inkomstskatten hur mycket som helst innan det resulterar i en mindre pengahög att beskatta. Punktskatter i all ära, men även om så bensin, plastpåsar och annat chockhöjs till himlen kommer det aldrig täcka regeringens behov av mer pengar att leka med.

Då återstår beskattning av tillgångar. Fastigheter, förmögenhet och transaktioner i form av arv och gåvor. Det enda som hindrar regeringen att gå all-in socialism är väljarnas eventuella vrede. Att ISK-taket inte landar på hundratusen nu beror inte på Magdalena Anderssons barmhärtighet utan att hon inte tror sig komma undan med det, vilket i sin tur beror på vilka samarbetspartier som ställer upp.

Och det, mina vänner, beror på väljarna. Så ni som tycker att världens högsta skattetryck är för högt när det uppenbarligen ändå inte ger oss världens bästa skola, sjukvård, polis, försvar osv bör göra motstånd. Skriv under Frida Bratts upprop, mejla din riksdagsledamot och uppmana andra att göra detsamma.

I det långa loppet är jag övertygad om att det är kört oavsett. När halva befolkningen är arbetslösa kravmaskiner kommer inga skatter i världen täcka ens grundläggande samhällsservice, men viker vi ner oss redan nu kommer snart ISK och KF förbjudas samtidigt som det blir förmögenhetsskatt från första kronan. Upp till kamp!

”Skräpmat”

Inte undra på att folk tycker att mat har blivit dyr när de ser nyttig, ekologisk gratismat som skräp. Bara den senaste veckan har jag hört tre personer berätta om sin kamp för att utrota kirskål. Varför då, det är ju bra mat!

Själv har jag plockat istället. Enligt Skogsskafferiet finns kirskål under perioden mars-september. Man bör i första hand ta späda blad, men jag vet inte om det är så himla noga. Den har ett par giftiga släktingar, men jag tror att man måste vara bra närsynt för att ta fel.

Kirskål går att använda ungefär som spenat. Rå smakar den lite som ruccola, men jag vet inte om jag skulle vilja sätta i mig stora mängder rå kirskål. Jag är å andra sidan inte så förtjust i ruccola heller. I ett första test finhackade jag den som bas i en pastasås och till det var den bra.

Jag kan tänka mig att stuva den på en varm macka eller göra en paj ihop med andra grönsaker och ost. Kirskål ska gå att frysa in också. Har inte provat det, men skulle nog hacka den innan så att man kan ta den direkt från frysen till en stekpanna.

För den stora och växande grupp människor som tycks hata pengar finns det säkert något vakuumförpackat alternativ på Ica till det facila priset av 150 kr/kg.

Rikast i kommunen

Det är kanske tur att man inte tjänar bäst eller är rikast i sin kommun för då hamnar man på bild i skvallerpressen. Vi har alla sett dem, även om vi inte läser tidningarna, för detta hamnar inte sällan på löpsedlarna.

Det är visserligen offentliga uppgifter, men även om potentiella inbrottstjuvar och kidnappare kan ta fram dem själva behöver man väl inte göra jobbet åt dem? Fattar inte chefredaktörerna (som nog ofta bara är en hårsmån för att själva hamna i sina egna listor) att det kan vara farligt? Fråga Fabian Bengtsson eller Ulrika Bidegård om ni inte tror mig.

Dessutom låtsas ju dessa tidningar (Expressen i just detta fall) att de är journalistiska publikationer, och vad tusan är det för journalistiskt med att outa ”Männen med högst lön i din kommun” eller ”Stockholms rikaste par”? Det liknar listorna i 1980-talets ungdomstidningar Okej, Frida och Ultra med artiklar som ”Sveriges snyggaste tjejer”. Skillnaden var att de stod för att de skapade underhållning för omyndiga, de låtsades inte vara grävande journalister.

Vad är nästa steg - ”Dyraste tavlorna i stan” eller ”Familjerna med sämst inbrottsskydd – vi har hela listan”? Mitt förslag är ”Tidningscheferna med sämst omdöme”. Det vore bara så himla svårt att gradera dem.

Det är vattenpumpen, Gerd...

Varför ha en gammal bil istället för en ny? En viktig faktor är inköpspriset, en annan är priset på reservdelar och en tredje är möjligheten att laga själv. När vattenpumpen i min gamla Volvo 745 tröttnade kunde jag ha ringt en verkstad som hade bytt ut den för några tusenlappar. Men just tack vare att bilen är drygt 30 år gammal kunde jag istället köpa en ny på Biltema för 439 kr och byta den själv på en förmiddag.

Ju äldre, desto enklare. Jag har haft bilar där man kunnat sitta på framskärmen med fötterna ner i motorrummet, men då får man gå tillbaka ytterligare några decennier vid valet av bilmodell.

Pumpen vid pilen.

Som synes är det trångt, men inte helt hopplöst. Allt som behövdes var några fasta nycklar, en stjärnmejsel och tålamod. Fläkten längst ner i bild demonteras, liksom fläktremmar och kåpor. Jag är teknisk idiot, men med en kompis som kunde peka på plats och en annan på telefon var det bara att skrida till verket.

Efter åtta ”Satan i gatan!” och femton ”Jävla bilhelvete!” hade jag jobbat mig fram till pumpen och tagit bort den.

Gamla till höger, nya till vänster.

Dags att trycka dit den nya och sätta fast den med sex bultar, den ena otillgängligare än den andra.

”Bara” att sätta dit allt igen, som demontering fast tvärtom. Slangar, fläkt, kåpor och remmar. Sedan i med ny kylarvätska – vatten och glykol.

Ny vattenpump och spända fläktremmar – ännu ett mirakel! Eller egentligen inte, men vattenpumpar har tidigare skapat stora bekymmer. Och låtar.

Var och en blir salig på sina halmgubbar

Detta riskerar att bli ett tjatigt tema i den här bloggen, men irritation och ilska över andras aktiva val slutar aldrig att förvåna mig.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att den Twittertråd det refereras till inte existerar, men hade den gjort det och i twittrarens tycke är så dum att den förtjänar att hånas hade det såklart varit allra enklast att slänga med en länk till den. Men det gjorde han inte, och eftersom jag inte följer honom och inte vill hänga ut honom gör jag nu likadant.

Jag följer inte med i allt som händer på Finanstwitter. Som överallt annars finns det dumheter där även om jag inte skulle sträcka mig så långt som till att kalla det för ett ”antiintellektuellt mörker”. Men jag är rätt säker på att ingen på allvar sagt att man är värdelös med mindre än 50 procents sparkvot.

Så varför ägnar jag ett blogginlägg åt något som troligen inte hänt? För att jag inte tror att twittraren ljuger. När han skriver att han känner sig utpekad som värdelös är det antagligen för att det kändes så. Eller rättare sagt för att han tänker att de kanske har rätt i att han förtjänar kritik.

Det är tufft att känna att man borde skärpa sig, särskilt om det kommer utifrån. Om man t ex tycker att man borde spara tio procent av lönen, men bara sparar fem, så kan man antingen hacka i sig det eller också intala sig själv att man blivit attackerad för att man inte sparar mycket mer än man skulle kunna. För det kan man ju bara vifta bort som dårskap och fortsätta som tidigare.

Kanske överanalyserar jag detta, men om jag läser något som indirekt skulle kunna tas som kritik mot mitt sätt att leva blir jag inte topp tunnor rasande. Efter det skärmdumpade inlägget ovan satt dock ett helt gäng och målade upp bilder av hatande idioter som vigt hela sitt liv åt pengar, hat mot sina medmänniskor och ”en väldig von oben-attityd” (japp, om självkritik varit en valuta hade det funnits rikedom i den tråden).

Att hata någon pga nivån på deras sparande är inte friskt. Jag kan förundras över människor som lyckas gå genom ett helt yrkesliv utan att ha något sparat kapital, särskilt om de anser sig behöva det, men att hata dem skulle inte falla mig in.