Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Så länge jag har bloggat har jag klagat på H&M och inte minst på vd Karl-Johan Persson som känts helt ointresserad av att driva ett klädbolag, och inte heller särskilt bra på det. När nu KJP flyttades till ordförandeposten och aktien tar ett glädjeskutt kan man lite här och där läsa att H&M stiger trots vd-bytet. Jag fattar (som vanligt) ingenting!
Ingen gillar väl Karl-Johan Persson?! Jo, kanske hans fru, men ni fattar vad jag menar. Att H&M-aktien
gått kräftgång det senaste decenniet är ju knappast trots KJP,
snarare på grund av. Att sedan pappa Stefan kliver av som
styrelseordförande känns mer som något man gör för att rädda
Karl-Johans ansikte. Jag känner inte familjen, men är rätt säker
på att Stefan kommer att fortsätta hålla ett vakande öga över
företaget. Han har ju som bekant några aktier...
Okej, resultatet var ”bättre än
väntat”, men knappast så fantastiskt att aktien hade stigit 9,4
procent bara på det. Vinsten var bättre än analytikerna räknat
med, men de börjar väl också bli rätt skotträdda.
Bruttomarginalen var sämre än väntat och inte heller ser det så
ljust ut framåt. Men vi är av med KJP – hurra!
Jag vet absolut ingenting
om KJP:s efterträdare Helena Helmersson, men jag kan inte tänka mig
att hon ger ett mer lojt intryck än KJP, vars enda merit för
vd-jobbet var hans gener. Det faktum att Helmersson inte är släkt
med Stefan Persson räcker för mig för att se H&M:s framtid an med tillförsikt.
Min bloggkollega Utdelningsseglaren
twittrade om att han lyxat till det genom att för en gångs skull
inte dela disktabletten mitt itu. Ett
extremsparinlägg bland många. Inte jätteseriöst, men heller inte
oseriöst. En del nickar instämmande, någon börjar förhoppningsvis
tänka till kring sina egna val och så är det den där
motvallskärringen som av någon anledning kokar över.
Jag har ingen diskmaskin, men hade jag
haft det och kommit fram till att en halv tablett gör samma jobb som
en hel hade jag inte haft några problem att dela på dem, på samma
sätt som jag återanvänder engångspåsar, använder helvita
baksidor av förbrukade pappersark som kladdpapper och slår några
droppar vatten i ketchup- och senapsflaskor för att få ut det
sista.
Personligen skiter jag i om man, som i
denna tråd,
kallar det galenskap, en sekt bestående av ”uteliggare mot
miljonen” samt ”jävla dårar”, men jag fascineras av
engagemanget. Hade Utdelningsseglaren sagt att han delar
disktabletter av miljöskäl hade han troligen hyllats överallt.
Åtminstone hade ingen offentligt vågat kalla handlingen galenskap,
men oss snåljåpar är det liksom alltid fri jakt på.
”Han samlade rabattkuponger, den
jäveln!”
För övrigt skulle jag vilja bemöta
påståendet om att man inte blir rik av diskmedelsbesparingar eller
– ”ännu värre” – att panta burkar. När det gäller panten
säger jag bara Burk-Curt,
mannen som drog ihop tolv miljoner på att samla burkar.
Faktum
är att man faktiskt mycket väl kan bli rik genom att spara in på
larvigt små utgifter. Jag har räknat på fika, abonnemang och t o m
plastpåsar (fyra år innan plastskatten) och visat att en inbesparad småutgift på sikt kan bli hundratusen. Flera inbesparade utgifter blir således flera hundratusen.
Jag tvingar ingen att hålla med eller
följa mitt exempel, vare sig för privatekonomi, miljö eller av
andra skäl. Men att kalla andra för galningar för att de vill göra
besparingar som inte drabbar någon annan än möjligtvis dem själva
är i mitt ödmjuka tycke inte ett bevis på att man själv är en
stor människa.
Sossepolitruken Veronica Palm, hon som
nyligen gjorde succé genom att sjunga om att hon har fest i sin fitta
(ursäkta språket, det är inte mitt utan hennes kör Guldfittornas)
har nu hittat lösningen på otryggheten i samhället –
fritidsgårdar!
Men
har vi inte provat det, kanske någon undrar. Jo, det har vi. Redan
när jag var ung trodde politiker att fritidsgårdar var lösningen
på samhällets alla ordningsproblem (problem hette problem då, inte
utmaningar). Fanns det en krona över drog man igång en ny
fritidsgård. Pengar som hade kunnat användas för att på riktigt
säkerställa tryggheten i samhället.
Kanske funkade det på 60-talet, för
fritidsgårdarna fanns även då, under namnet ungdomsgård. När jag
var i fritidsgårdsålder, på 80-talet, funkade det inte. Tvärtom
var fritidsgårdarna de stökigaste platserna. Där slogs, där
hotades, där såldes knark och smuggelsprit. Vi som inte var eller
ville bli kriminella drog snabbt därifrån så fort skolan var slut,
vid tretiden, för efter det var detta centraler för kriminell
verksamhet, det visste alla.
Eller nästan alla. Veronica Palm är ett år
yngre än jag. Hur kan hon ha missat det här? Och även om hon
missade det då, hur kan hon ha missat det på 90-talet när hon var
politiker, eller på 00-talet när hon var politiker, eller när hon
var politiker på 10-talet?
Hon säger själv att hennes erfarenhet
om de offentliga systemen från riksdagen gett henne verktyg att göra
nytta lokalt, och en av hennes första förslag som lokalpolitiker är
alltså att öppna en fritidsgård som stängdes ner efter att den
tagits över av kriminella. Albert Einstein lär ha sagt:
”The
definition of insanity is doing the same thing over and over and
expecting different results.”
Flygbolaget Norwegian kommer att från
och med månadsskiftet införa en avgift för kabinväskor.
Andra bolag väntas följa. Jag tycker i och för sig att flygbolagen
ska kunna ta ut vilka avgifter de vill så länge det framgår, men
det blir nästan larvigt när ”lågprisbolag” pressar
biljettpriset samtidigt som de tar hutlösa pengar för allt från
utskrivna boardingkort till ospecificerade serviceavgifter.
Och så det här med bagage där man
kan ta betalt för överviktiga väskor samtidigt som
hundrafemtiokilosresenären med en liten väska slipper undan. Fast
en del bolag tar ju ut en extra avgift för de som är för tjocka
för att klara sig med ett säte.
Det kan väl vara rimligt, men Air
France har (eller har åtminstone haft) en policy för överviktiga
som behöver två säten att de slipper betala extra ifall planet
inte är fullt. Okej, men varför inte sänka priset generellt då?
Även vi som klarar oss med en stol hade ju klarat oss utan
platsbiljett om vi vetat att det inte skulle bli fullt.
Hur som helst tycker jag att policyn
även kunde gälla kabinväskor. Så länge det finns gott om plats i
bagagehyllan borde flygbolaget inte ta betalt för att kunderna
använder utrymmet. Kommunikationschefen säger att man då får
välja en annan biljettyp. Den dag Norwegian, Ryanair och andra
rufflare erbjuder en som-ett-vanligt-jävla-flygbolag-biljett må det
vara hänt, men det kommer ju inte att hända.
En debattartikel i Expressen väckte rubrikfrågan hos mig. För den som inte vill klicka på
länken kan jag dra en sammanfattning. Kommun- och regionpolitiker
från fem riksdagspartier och två lokalpartier föreslår att
cykling av miljö- och hälsoskäl ska ingå i läroplanen.
Jag hatar inte cyklar och håller med
om att det vore bra om både barn och vuxna börjar röra sig mer,
men jag har fått uppfattningen att skolorna redan har svårt att
hinna med undervisning i riktiga skolämnen. Ni vet, matematik,
svenska och sånt, inte cykling, normkritik eller ens ”ett aktivt och systematiskt värdegrundsarbete som ska genomsyra undervisningen”.
Skulle vi inte kunna göra så här att
föräldrar tar föräldrarollen, alltså uppfostrar barnen, lär dem
cykla, knyta skorna, att respektera äldre och äta med bestick, så
kan skolan lära barnen multiplikationstabellen, ordklasserna och
Hallands floder?
Man måste kunna krypa innan man kan
gå. Den principen gäller inte bara barn utan i allra högsta grad
också den svenska skolan. Börja med baskunskaper. Den dag alla
elever lämnar skolan utan väsentliga brister i kärnämnen, alltså
att de kan läsa, skriva och räkna, prata engelska osv, då kan vi
diskutera om skolan ska lära ut cykling. Eller kanske inte vi, själv
är jag nog död redan om 50 år.
Jag är ofta skeptisk till att stat och kommun driver företag, särskilt i branscher där det privata
näringslivet gör det bättre. När det fyller ett syfte, som att
garantera medborgarna tillgång till el och fjärrvärme, är det en
annan sak. Om det dessutom går bra ekonomiskt så att företaget
både bär sina egna kostnader och ger återbäring – desto bättre.
Som företaget Öresundskraft som ägs
av Helsingborgs stad. Alliansen och SD ville sälja, S, V och MP
behålla. 14000 namnunderskrifter tvingade politikerna att lyssna på
folket. Säljpartierna tyckte att frågan ”är alldeles förkomplicerad” för att låta väljarna/ägarna bestämma, vilket brukar vara kodord
för att de förstod åt vilket håll det skulle gå.
Fast de
anade nog inte vilken massiv protest mot planerna det skulle bli,
96,37 procent sa nej.
Omröstningen var i vanlig svensk ordning bara rådgivande, men
politikerna fattar nog att om man pissar helt hämningslöst på
väljarna är det ingen större idé att ställa upp nästa val.
Så då spelar man ut nästa kort istället – bestraffning. När nu
väljarna var så dumma att de inte förstod och lydde vill
kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) höja skatten.
För tydligen räcker det inte att
Öresundskraft varje år går med 300 miljoner i vinst (ett resultat
som prognostiseras att dubblas på bara några år), M behövde
slakta guldkalven och få loss en rejäl klumpsumma för att få ihop
sin budget. Undrar om Peter fick veckopeng när han var liten och vad
som hände när pengarna var slut. Något säger mig att mamma och
pappa Danielsson öppnade plånboken på nytt då.
Lördag, dagen då människor med femdagarsjobb tänker ta en promenad, rensa källaren, vara sociala med alla de känner samt förverkliga sig själva. Men ni vet ju att det där inte kommer att hända den här helgen heller, så då kan ni lika gärna baka.
Jag skulle vilja baka mer matbröd. Jag
är nog inte särskilt bra på det, men det är ju tacksamt eftersom
nygräddat bröd i stort sett alltid blir gott. Mina brukar inte bli
så snygga, men när Matgeek marknadsför ”frallorna ALLA lyckas
med” ville jag se om det går att få dem lika bra som hans, om jag
följer receptet slaviskt. Jag bara ökar lite för att få mängden att passa med min ugn.
Det som behövs då är:
22 dl mjöl 9 dl vatten
25 gram jäst 2 tsk salt 1 isbit någon
form av frön, eventuellt
Vi börjar med att värma upp vattnet
till kroppstemperatur och blandar i jäst och salt. Kul att se att
han också vispar jästen för att det garanterat ska lösa upp sig.
Jag vispar alltid ut jäst, men det här var nog första gången jag
sett ett proffs göra det.
Sedan gör jag som Matgeek och
väger upp 1320 gram vetemjöl istället för att mäta. Och ja, jag
nollställde vågen först ;-).
Normalt hade jag använt
elvisp för att slippa kladda ner mig, men nu gör jag exakt som han
föreslår, bearbetar degen med slev och händer.
3-4 minuters knådning,
säger Matgeek, så jag knådade i fem minuter för att jag tror att
han gör det lite effektivare. Sedan fem minuters paus och ytterligare
lite knådning. Jag försökte vara återhållsam med att tillsätta
mer mjöl, för det känns som ett nybörjarfel som är lätt att
göra. Kanske blev det en halv matsked.
Sedan fuskar jag lite
när han föreslår olivolja i bunken. Det har jag inte, så det fick
bli raps. Å andra sidan sa han att ”olivolja tillför en massa god
smak” och det stämmer ju inte, olivolja är inte särskilt gott.
Nåväl, huvudpoängen verkar vara att brödet inte ska fastna, så
då funkar rapsolja lika bra.
Plastfolie är en produkt jag i
stort sett aldrig använder, men nu följer jag slaviskt (igen), så
toppen av bunken plastas.
Att få upp degen i dubbel storlek ska
ta mellan en halvtimme och sex timmar. För mig tog det en och en halv.
Första gången någonsin som jag väger
bullar, men det lät smart att ha bullar som är exakt lika stora. Jag siktade på 90 gram, +/-1.
Att rundriva, försöka spänna degen
med kupad hand, var lättare än jag trodde. Varje bulle tog 10-20
sekunder att göra. Sedan mer jäsning, en halvtimme, under ännu mer plastfolie.
Vattenpensling. Vallmofrön hade jag
inte, men väl lite skalade sesamfrön som jag köpte för att göra
egen hummus.
Eftersom jag har varmluftsugn kör jag
230 grader, annars kunde man blåsa på med 250. Till och med isbiten
har jag lyckats fixa (även om jag undrar hur mycket skillnad det gör
för smaken). Fast 20 minuter hade varit för mycket för min ugn,
jag tog ut dem efter en kvart.
Upp till bevis! Matgeeks överst, sedan
mina.
Inte så illa även om jag såklart
förlorar den ”kampen”. Som synes sprack många av mina lite.
Tror inte att det gör något för smaken, men nästa gång ska jag
försöka spänna degen mer i finishen.
Och så ska jag försöka ta till
mig idén om att variera receptet. Jag ska testa att minska mängden
jäst eftersom jag fick det tipset i kommentarsfältet när jag
bakade vörtbröd,
att mindre jäst ger längre jästid som gör brödet godare och
möjligen lite nyttigare också.
Matgeeks avslutande försök till
världsrekord i feminism kan ni med fördel stänga av om ni i likhet
med mig är helt ointresserade av svenska youtubers navelskåderi.
Jaja, han kanske var nominerad till något PK-pris (finns det andra?)
och ville förbättra oddsen. Men ett gott bröd blev det!
Priset då? 7 kr för mjölet, 1 kr för jästen. Salt, en skvätt olja och ett knippe sesamfrön - 1 kr sammanlagt? Och så elen för ugnen. Säger jag en femtioöring per fralla har jag åtminstone inte sagt för lite, och femtioöringar finns ju inte.
Det har varit varmt i vinter. Och
snälla, låt oss slippa diskussionen om huruvida det är en del av
den ena eller andra trenden, jag funderar över detta ur ett
investeringsperspektiv.
Logiskt förstår jag att företag som
säljer vinterkläder inte dansar av glädje över blidvintern. Samma
sak med sportaffärer som vill sälja skidor och sånt. Den norska
sportkedjan XXL vinstvarnade för fjärde kvartalet redan i mitten av
december och
passade på att sparka chefen.
Aktien för svenska Skistar som
driver skidanläggningar har inte heller gått särskilt bra på
sistone. Detta trots att snödjupet är bättre än vanligt på många
skidorter, men kanske bli vi sörlänningar inte så åksugna när vi
har mer snö i frysfacket än på tomten.
”Vad fan snackar han om?!”
Men om vi nu inte köper toppluvor,
långfärdsskridskor eller liftkort – vad köper vi då? Alltså,
vilka investeringar dra nytta av av en mild vinter? Fastighetsbolag
är det enda jag kan komma på. Bostadsförvaltare borde
gynnas av att slippa köldtoppar, men finns det verkligen mer att
pressa ur fastighetsbranschen nu? Bonava backade 14 procent så sent som igår.
Visserligen är vintern inte över.
Även om jag har lika svårt som någon annan att komma ihåg
tidigare vintrar (jag skulle inte ens kunna redogöra för vintern
2018-2019 månad för månad) har jag inga problem att minnas
snödrivor och köldknäppar i både mars och april, men om vi leker
med tanken att det blir en någorlunda snöfri och ljummen vinter
söder om Dalälven, var ska man satsa pengar för att dra nytta av
detta?
I varenda matbutik finns det
kosttillskott och multivitaminer. Särskilt nu på vintern
marknadsförs de rätt hårt. Jag har alltid tänkt att det nog är
bättre att få i sig de vitaminer, mineraler och annat man behöver
genom riktiga livsmedel istället för laboratorieframställda
tabletter, men är det så? Jag bestämde mig för att gräva i det
och det ser ut som att jag har rätt:
”När forskarna analyserade
betydelsen av källan (riktig mat eller kosttillskott) visade det sig
att lägre risk att dö bara fanns om tillräckliga mängder vitamin
K och magnesium kom från riktig mat och inte från kosttillskott.
Lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar bara förelåg om
tillräckliga mängder vitamin A, vitamin K och zink kom från riktig
mat och inte från kosttillskott.”
Jag tvivlar inte på att det går att
hitta någon studie som säger motsatsen, men det verkar helt klart som
att min fördom har stöd i forskningen. Om man däremot äter
tillskott är det inte glasklart att det är bättre ifall
vitaminerna och mineralerna i dessa är naturligt framställda och inte syntetiska:
”Regarding natural vs. synthetic
forms of vitamins in dietary supplements, sometimes natural is
better, sometimes synthetic is better, and sometimes it doesn't
matter.”
Det gjorde mig lite förvånad. Jag
fattar att det går att få till högre koncentrationer genom att
utgå ifrån provrör istället för att extrahera vitaminer ur en
indisk rot. Bortsett från det trodde jag dock att roten alltid vann
över labbet, men det gör den inte.
Vissa rötter är mycket farliga...
När det är möjligt ska man satsa på
riktig mat. Jag kommer därför fortsätta att plocka blåbär, äta nässelpulver och annat som innehåller nyttigheter. Nu ännu mer säker på att
det faktiskt är bra för kroppen.
Vill man gå från andra hållet och
leta upp mat som är rik på just det man är rädd att få brist på
finns det sådana sidor på nätet, som den här. Redan tidigare har jag tipsat om
Skogsskafferiet där man kan ta reda
på vilka grödor man kan plocka helt gratis i skogen, var de finns,
när de ska skördas och vilka ämnen de innehåller, så det finns
inga ursäkter.
Det är fint när människor engagerar
sig i sånt de brinner för, men det var länge sedan uttrycket ”Väx
upp!” kändes så aktuellt som när jag läste om Maggie Svendsen,
64, som vill ha lekplatser för vuxna på Södermalm i Stockholm.
”Att vara vuxen är svårt och
någonstans är vi ju alla fortfarande barn egentligen. Jag tror att
vi behöver tillåta oss att vara just det ibland.”
Att Maggie identifierar sig som barn
har jag inga svårigheter att tro på, men hennes argument är så
fåniga att jag hade känt mig som den vuxna i rummet om jag träffat
henne när jag var tio år gammal. Jag hade blivit rädd om mitt
barnjag mött hennes när hon berättar att hon blev pånyttfödd av
att gunga, eftersom det får henne att släppa all prestige som hon
tydligen gick och bar på innan hon gick i barndom.
”Jag tror att vi skulle få ett
vänligare samhälle, vi skulle prata mer med varandra och känna oss
mindre ensamma. Om vi möts i en sandlåda och bygger ett sandslott
ihop får vi en gemenskap, precis som det fungerar för barn.”
VAD I HELVETE FATTAS DIG, MÄNNISKA!
Stadsdelsnämndens ordförande är mer diplomatisk än jag och
hänvisar till de lekplatser som redan finns. Men de duger inte. Inte
heller utegym, Maggie vill istället att det byggs en lekplats för
vuxna bredvid det befintliga utegymmet i Tantolunden. Inte bara
där utan över hela Stockholm.
”Och så är det gratis dessutom”,
avslutar hon. På vilket sätt då? Jag gissar att varenda lekplats
kommer att kosta sexsiffrigt innan spaden ens satts i jorden. Den
första jag hittar när jag söker är budgeterad att kosta en miljon.
Ett utegym hittar jag för ynka en kvarts miljon och om fru
Svendsen vill ta dessa pengar ur sin hushållskassa har jag inga
synpunkter.
Men som vanligt är det någon annan som ska fixa,
det blir ju enklast så. För att inte tala om billigast. Behöver
jag säga att Maggie Svendsen gått på Konstfack, gillar
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och LO på Facebook? Troligen inte.
Börsen tickar på uppåt med hjälp av
två förkortningar, TINA och FOMO, eller ”there is no alternative”
och ”fear of missing out”. Jag brukar mest hacka på den första
så nu ska jag ta mig an den andra istället. Eller rättare sagt
hylla ett alternativ (för det finns alternativ!):
The joy of
missing out.
Eller JOMO i förkortning. Det finns till och med
en podd som heter JOMO, den får ni inte missa :-). Jo, det får ni,
det är det som är poängen! Vi bör inte hoppa på vartenda fenomen
som dyker upp, inte utan att fundera över om det är vettigt. Det är
det sällan.
Själv går jag t ex gärna miste om
teknik. Det blir ju skitdyrt om man ska köpa allt och det mesta
hinner jag inte ens sätta mig in i innan det är ute igen, även om
jag kan ha varit den siste svensken att utrusta mig med minidisc och
palmpilot. Missade ni dem gör det inget.
Trots att jag redan är skeptisk mot
det mesta kan jag bli bättre. Mest effektivt kommer man just nu
undan genom att inte jämt vara uppkopplad mot internet via telefon.
Jag hörde nyligen en podd där en kille som går på gym berättade
om nyårslöftesgymmarna som kommer in varje år vid den här tiden.
De brukar försvinna från gymmet inom
ett par månader, men i år hinner de inte ens gymma när de är där
eftersom de måste scrolla på sin telefon varannan minut. Sociala
medier klarar sig utan er den där timmen. Jag är rätt bra på att
undvika sociala medier och finns just nu bara på Twitter, men under
2020 kommer jag bli mer restriktiv där med.
Börsen är ett annat ställe man kan
slå ihjäl tid till ingen som helst nytta. Visst är det kul att se
hur ens värdepapper rör sig, men om du varken tänkt köpa eller
sälja finns det ingen anledning att uppdatera skärmen igen och
igen. Det har jag blivit bättre på. Från att ha kollat kurser
många gånger om dagen är jag nere i max två genomgångar per dag,
ofta bara en.
Jag har inte längre automatisk
hämtning av min e-post. Jag kollar den aktivt när jag har tid och
lust. För hur det än är, plingar det till vänder man sig dit av
bara farten och så tappar man koncentrationen på det man höll på
med.
Alla dessa flöden, program och
signaler som pockar på uppmärksamhet gör mest att jag inte får
något gjort och inte behöver jag känna någon rädsla för att
missa störningsmoment. JOMO 2020!
Jag fick ett mejl från Net-Flix.
Netflix, tänker du. Nej, Net-Flix. De ville uppmärksamma mig på
att jag inte betalat och att mitt konto därför hamnat i viloläge.
Nu har jag varken Netflix eller Net-Flix och anade att
avsändaradressen info@j-stevia.or.jp inte var en officiell
Netflixadress.
Det var såklart bara ett försök att
fiska upp mina kontouppgifter och trots den förtroendeingivande
avslutningen ”Vänligen skicka inte kreditkortsuppgifter via e-post
av säkerhetsskäl” var de aldrig riktigt nära att lyckas.
Att dra nytta av andras upparbetade
varumärken är annars inget nytt. Ni som var med på 80-talet minns
förmodligen Sorbits tuggummi. Det var dåtidens Stimorol, kan man
kanske säga. Plötslig dök Orbit upp och det kan inte uteslutas att
Orbits tuggummi ville åka snålskjuts. Själv har jag alltid
föredragit Nisses tuggummi med sin slagkraftiga slogan ”Nästan
som ett riktigt tuggummi!”.
Säga vad man vill, ”ett paket
fullt av gummi” är mer logiskt än den namnkunniga konkurrentens
”packet full of sunshine” med en reklamfilm i samma stil. Apropå solsken gillar
jag kreativiteten i Sunbucks kaffe. Stjärna som stjärna liksom.
Ibland är det lätt att veta vad som
var först av hönan och ägget, särskilt om äggen tryckts ner i en
tub och kallas Svennes eller Kalles Kaviar. För övrigt kom pålägget
Kalles Kaviar 42 år före det schweiziska ska- och reggaebandet med
samma namn. Och många är vi som på
semestern sett väldigt billiga ”märkesskor” från Adidas, Puma
eller Nike. Eller åtminstone nästan.
Där får man åtminstone något, om än
kanske inte riktigt den kvalitet man hade tänkt sig, men när
Net-Flix eller Storytell ber dig skicka dina kontouppgifter (de enda
uppgifterna om dig som de garanterat har ifall du verkligen vore
kund) kan du vara säker på att det är en ren och skär bluff.
Fast en sak kan man vara säker på –
det fungerar. Om inte väldigt många människor utan att tänka sig
för klickade på länkar för att lämna ut lösenord eller
installera trojaner i sina datorer skulle förfrågningarna minska.
Det är marknaden som styr, även i bluffbranschen.
Skadeglädjen tycks aldrig så stor som
när vänsterförfattare avslöjas med skattefusk. Två aktuella
exempel: Jan Guillou och Håkan Nesser.
Nu tänkte jag försvara dem lite.
Självklart gillar jag
också när Jan Guillou åker på pisk. Det är en osympatisk
människa vars självgodhet väller över alla gränser. Att han åker
dit för att ha betalat för lite skatt är särskilt skojigt
eftersom han är uttalad socialist med hög svansföring. Lite som
när Timbuktu höll tal om näringslivets ovilja att betala skatt och
en kvart senare framkom att han gör allt han kan för att själv
slippa skatta i sitt eget bolag.
Men låt oss titta på sakfrågan.
Guillou har en skrivarstuga där han jobbar, men eftersom den är
”utrustad som en permanentbostad med åretruntstandard” tycker
Skatteverket att han ska förmånsbeskattas.
Om vi bortser från vad lagen säger,
blir det inte lite fånigt om Janne (hade han haft längre armar
skulle han nog slå den som kallar honom ”Janne”) ska bevisa att
han jobbar på jobbet och inte går runt och trivs? Själv har jag
druckit mycket kaffe hos arbetsgivare. Kanske borde jag be om att få
betala retroaktiv förmånsskatt.
Över till Nesser. Till att börja med
är jag inte lika säker som andra på att han är ”vänster”.
Jag skulle inte ramla av stolen av förvåning om jag fick höra att
han röstar på sossarna, men det enda politiska utspel jag hittar är
att han inför USA-valet 2008 sa att han skulle ha röstat på
Obama.
Till brottet så. Han tog ut 15 miljoner i utdelningar
från sitt företag registrerat på Malta som han skattade för i
England där han tidigare bodde. Men enligt Skatteverket hade han
hunnit flytta till Sverige, så då ska han skatta här och kan
möjligen (inte ens det är klart) räkna av de pengar han redan
betalat i England.
Jag är inte skattejurist och skulle
nog inte fatta alla turer även om de presenterades för mig, men det
låter inte glasklart att Nesser gjort fel, och ännu mindre säkert
att han i så fall gjort det med vilje. Om ett skatteverk tar emot
ens pengar utgår man väl från att återstoden är skattad och
klar?
Så istället för att peka finger åt två gamla
författare som troligen redan betalat rätt mycket mer skatt än de
får tillbaka borde vi kanske ifrågasätta varför reglerna är så
krångliga att det inte är rimligt lätt att göra rätt för sig.
Placera berättar att Europas bästa aktie under 2010-talet steg 21338 procent.
Jag har en fråga: Vad ska vi göra med den informationen? Ingen annan aktie har gett i närheten av så bra avkastning, så det hade gällt
att träffa just den.
Hur många aktier finns det i Europa?
På Stockholmsbörsen är det drygt 300 bolag, så kanske 400 olika
aktier. Men så finns det listor som inte räknas till
Stockholmsbörsen, så säkert minst 500 bara i Sverige. I Europa
finns 49 länder. Alla har inte egna börser, å andra sidan har
många länder betydligt större marknader än Sverige, så jag drar till med 25000.
Min poäng är att det ska himla mycket
till att pricka den där tjugoentusenprocentsaktien. Sju rätt på
lotto kan också ge hög avkastning. Även det är svårt, men den
brukar inte redovisas i procent av insatsen. Kanske just för att det
inte räknas som en investering utan som ett rent turspel.
Meningslöst vetande finns det gott
om. Vet ni förresten att om man tar en vuxen människas alla
inälvor, alltså samtliga tarmar och kärl, och lägger ut dem på
marken i en enda lång rad, så dör den personen.
Första tio gångerna jag gav mig ut
och sprang förbättrade jag mina resultat varenda gång, jag sprang
längre, snabbare och med mindre ansträngning. Sedan blir det
tuffare, och likadant är det med sparande. Först drar man ner på
de enkla grejerna, men sedan har man ju gjort det.
För mig som är född snål är det ännu svårare. Ett av de första råden i kvällstidningsartiklarna är att man ska sluta köpa kaffe varje morgon på väg till jobbet. Vem gör sånt? Har de ingen kaffebryggare hemma, och gratis (eller åtminstone billigare än Pressbyråns) kaffe på jobbet?
Ett annat exempel, som Spargrisen
uppmärksammade mig på i kommentarsfältet, är att man ska panta
sina flaskor. Ja, det är klart att man ska, men det är inget
spartips om man först köper flaskorna. Och det gör jag nästan aldrig, jag
dricker kanske läsk en gång om året och öl en gång vartannat
decennium.
Ett av de smartaste spartipsen jag hört var
Günther Mårders förslag att pausa abonnemanget på Netflix i några
månader och köra någon konkurrerande streamingtjänst för då
kommer Netflix ge dig ett kanonerbjudande och sedan kan du flippa
runt mellan tjänsterna och få samma sak överallt – HBO,
Viaplay... jag vet fan inte ens vad de heter. Så där sket det sig,
jag streamar inte.
”Som en modern skrivmaskin, sa de, så
jag byggde en.”
Jag inser att det här låter som Pippi
Långstrump när hon började plugga för att få sommarlov. Men säga
vad man vill om konsumtion, den som inte konsumerar kan heller inte
spara.
Det var länge sedan jag läste
Processen av Franz Kafka, men om någon fram till igår hade sagt att Delegationen för korrekta utbetalningar är hämtad därifrån
hade jag trott på det. Nu vet jag bättre, det är såklart en
svensk myndighet som har till uppgift att se över svenska
bidragsutbetalningar. Ordförande för delegationen är Sven-Erik
Österberg. Ni vet, den där gamla sosseministern som ser ut precis
som Thomas Quick.
Men det var ett sidospår. Om man ska
tro delegationens egna uppgifter behövs den för enligt deras rapporter betalas det ut 8,7 miljarder för mycket varje år. Alltså pengar
mottagaren inte har rätt till. Merparten beräknas vara utstuderat
fusk.
Jag tycker att Sverige har alldeles för
många myndigheter och tjänstemän, men här känns det som att det
finns pengar att spara genom att lägga mer resurser på att stoppa
myglet. För nog känns det som att varenda gång exempelvis
Försäkringskassan börjar kontrollera människor som påstår sig
vara hemma med sjuka barn får man ner kostnaderna.
Jag skiter i om det är integritetskränkande ifall din arbetsgivare blir uppringd för att kolla ditt schema eller om det kommer hem en kontrollant som kollar att du brutit foten. När man får lön har chefen rätt att kolla att man jobbar för att förtjäna den. Får man bidrag är staten och skattebetalarna ”arbetsgivare” och ska kunna kolla att man har rätt till pengarna. Ge kontrollanterna provision på upphittat fusk om det förbättrar resultatet, det är de värda.
Huruvida Delegationen för korrekta
utbetalningar fyller någon annan funktion än att ge jobb åt
överblivna politruker är jag mer tveksam till.
”Joonhee är inte svensk, han är ju
korean, och han har fått utstå ganska mycket från aktieägare som
jag tror har med att han inte är svensk att göra.”
Jag varken kan eller vill försöka ta
den bilden ifrån dem, även om svenskar i undersökningar visat sig
vara ett av de minst rasistiska folkgrupper som finns och asiater
knappast är den grupp som utsätts mest. Däremot tänkte jag
lansera en alternativ teori.
Sedan Won tog över som vd i mars 2016
har aktien backat 92,5 procent. Detta under en period när börsen
gått strålande. Kassan tar slut hela tiden och aktieägarna tvingas
fylla på med nyemissioner, samtidigt som ledningens tidplaner och
löften ständigt spricker. Hade jag varit aktieägare i Anoto under
dessa fyra år hade jag haft ett och annat att säga om vd:n, vilket även organisationen Aktieägarna har haft.
Rasism mot Won har jag inte hört
ett ord om förrän nu när problemet tydligen är så stort att det
tvingar honom att lämna sitt uppdrag. Jag säger absolut inte att
det är så, men det är inte helt galet att tro att det finns andra
orsaker såväl bakom kritiken som beslutet.
Lidl är ju en lågprisbutik och jag gillar lågpris, men har aldrig
tidigare haft någon bra butik att handla i. Men sedan min närmaste
Willys lagt ner och det byggts en ny Lidl på gångavstånd har jag
fått anledning att göra en djupare undersökning av skillnaderna.
Det här är vad jag kommit fram till.
Fördel Willys
Willys vinner förberedelsepriset. På
willys.se får jag reda på vilka varor som finns i butiken och
priset på varje vara. På lidl.se får jag veta att butikskedjan
säljer mat. Det närmaste information man kommer är formuleringar
som: ”Du hittar mjölk, ost och yoghurt med smakupplevelser från
hela världen hos oss.” Vad är kilopriset på snömos?
Men
det är inte riktigt sant. Även Lidl redovisar veckans erbjudanden i
kronor och ören. Dock uppdelat på elva rubriker och inte
överskådligt alls. Vissa extrapriser gäller hela veckan, andra i
två dagar. Och alla erbjudanden är för alla kunder, ingen
kundklubb jämförbar med Willys Plus.
Utbudstävlingen –
åtminstone när det gäller mat – vinner Willys nästan på walk
over. Lidl har smör, spaghetti, vetemjöl osv. Men så fort
du kommer det allra minsta utanför de vanligaste produkterna kan du
aldrig vara säker innan du står i butiken (för hemsidan säger som
sagt var mest att Lidl finns och att de säljer mat). Jag köper
regelbundet bulgur, matvete och olika typer av ärtor, linser och
bönor – på Willys, som säljer det. En del Icakunder och annat
löst folk kritiserar Willys för sitt klena utbud, men i jämförelse
med Lidl är de överlägsna.
Fördel Lidl
Finns det då någon anledning att gå in
på Lidl? Jadå, på priset kan de konkurrera. Om du väl hittar en
vara från din inköpslista är den ofta billigast på Lidl. Dock
inte alltid, så jämför gärna med Willys hemsida innan du stoppar
ner maten i korgen. Själv använder jag inte smartphone, men är själv utrustad
med ett minne (det kan finnas ett samband), det går lika bra.
Lidl är, åtminstone i mina
jämförelsebutiker, mycket generösare med kort-datum-reor. På
Willys handlar jag t ex mjölk för 8,20 kr/liter. Mjölk går utmärkt
att frysa, så tack vare Lidls frekventa prishalveringar snittar jag
nog 5 kr/liter nu.
Apropå tillfälliga tillbud kan man
ibland fynda kläder, skor och träningsutrustning på Lidl. Jag har
inte gjort det själv, men vet löpare som varit nöjda med tights,
löparvantar och annat från Lidl. Själv har jag köpt väggfärg där
och den var helt okej. På Willys finns knappt ens enklare
kontorsmateriel.
Sammanfattningsvis skulle jag
tveklöst välja Willys om jag var tvungen att välja, men bäst är
att köpa Willys Plusvaror och sånt som inte finns på Lidl, och
sedan kompletteringshandla på Lidl. Gärna ofta för att inte missa
fynden. Men det är mina subjektiva åsikter, som dessutom inte säger
någonting om kött och fisk eftersom jag inte handlar det. Men gör
en egen jämförelse om du har möjlighet, det kan löna sig.
Och som vanligt presenteras det som en
ofrånkomlig utveckling. Unga som växt upp på landsbygden flyttar
till större städer för där finns jobben och dessutom händer det
mer där. ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”, som
någon sa i en för övrigt ganska överskattad film.
Såväl politiker som andra människor
accepterar urbaniseringen och då stämmer det ju. Inget händer i en
by där ingen vill bo. Ingen startar företag där heller. Särskilt
om varken internet, postgång eller kollektivtrafik fungerar.
”Befolkningstappen är en obönhörlig trend på lång sikt”,
säger chefsekonomen på Sveriges Kommuner och Regioner (som själv
bor i Stockholm).
Jag tycker i och för sig inte att det
finns ett självändamål att varenda liten prick på kartan ska
växa, men det är tråkigt för de som vill bo i dessa ”prickar”
att mataffären, bensinmacken och vårdcentralen slår igen samtidigt
som biblioteket och polisen reducerar sin öppettid till tisdagar
10.00-11.30. Det minskar attraktiviteten vilket minskar befolkningen
vilket minskar skatteuttaget vilket ger försämrade
samhällsfunktioner vilket sänker hela skiten.
Mall of Sandby-Gravhaga.
Här skulle jag vilja leverera tre
punkter för en levande landsbygd, men jag har inga riktigt bra. Men
okej, det har ju inte politikerna heller så jag kör ändå:
Sluta ge kommunbidrag till Malmö som ändå inte tycks vilja bli
räddade utan kör på i gamla hjulspår alldeles oavsett. Skicka
pengarna till Dorotea och Hagfors.
Fixa bredband och mobilmaster. Låt
det kosta.
Se till att det blir lite häftigt
att bo i hålor. Det är en uppmaning till såväl politiker som
företag och privatpersoner på landsbygden. Sluta be om ursäkt för
er existens, sätt er ort på kartan genom att fundera över vad som
är bra med den, eller kan bli. Kommer ni inte på något kan ni lika
gärna gräva ner den, men jag vägrar att tro att det är så illa.