Gud (och Stefan Persson) hör bön!

Så länge jag har bloggat har jag klagat på H&M och inte minst på vd Karl-Johan Persson som känts helt ointresserad av att driva ett klädbolag, och inte heller särskilt bra på det. När nu KJP flyttades till ordförandeposten och aktien tar ett glädjeskutt kan man lite här och där läsa att H&M stiger trots vd-bytet. Jag fattar (som vanligt) ingenting!

Ingen gillar väl Karl-Johan Persson?! Jo, kanske hans fru, men ni fattar vad jag menar. Att H&M-aktien gått kräftgång det senaste decenniet är ju knappast trots KJP, snarare på grund av. Att sedan pappa Stefan kliver av som styrelseordförande känns mer som något man gör för att rädda Karl-Johans ansikte. Jag känner inte familjen, men är rätt säker på att Stefan kommer att fortsätta hålla ett vakande öga över företaget. Han har ju som bekant några aktier...

Okej, resultatet var ”bättre än väntat”, men knappast så fantastiskt att aktien hade stigit 9,4 procent bara på det. Vinsten var bättre än analytikerna räknat med, men de börjar väl också bli rätt skotträdda. Bruttomarginalen var sämre än väntat och inte heller ser det så ljust ut framåt. Men vi är av med KJP – hurra!

Jag vet absolut ingenting om KJP:s efterträdare Helena Helmersson, men jag kan inte tänka mig att hon ger ett mer lojt intryck än KJP, vars enda merit för vd-jobbet var hans gener. Det faktum att Helmersson inte är släkt med Stefan Persson räcker för mig för att se H&M:s framtid an med tillförsikt.

Seglat på grund?

Min bloggkollega Utdelningsseglaren twittrade om att han lyxat till det genom att för en gångs skull inte dela disktabletten mitt itu. Ett extremsparinlägg bland många. Inte jätteseriöst, men heller inte oseriöst. En del nickar instämmande, någon börjar förhoppningsvis tänka till kring sina egna val och så är det den där motvallskärringen som av någon anledning kokar över.

Jag har ingen diskmaskin, men hade jag haft det och kommit fram till att en halv tablett gör samma jobb som en hel hade jag inte haft några problem att dela på dem, på samma sätt som jag återanvänder engångspåsar, använder helvita baksidor av förbrukade pappersark som kladdpapper och slår några droppar vatten i ketchup- och senapsflaskor för att få ut det sista.

Personligen skiter jag i om man, som i denna tråd, kallar det galenskap, en sekt bestående av ”uteliggare mot miljonen” samt ”jävla dårar”, men jag fascineras av engagemanget. Hade Utdelningsseglaren sagt att han delar disktabletter av miljöskäl hade han troligen hyllats överallt. Åtminstone hade ingen offentligt vågat kalla handlingen galenskap, men oss snåljåpar är det liksom alltid fri jakt på.

”Han samlade rabattkuponger, den jäveln!”

För övrigt skulle jag vilja bemöta påståendet om att man inte blir rik av diskmedelsbesparingar eller – ”ännu värre” – att panta burkar. När det gäller panten säger jag bara Burk-Curt, mannen som drog ihop tolv miljoner på att samla burkar.

Faktum är att man faktiskt mycket väl kan bli rik genom att spara in på larvigt små utgifter. Jag har räknat på fika, abonnemang och t o m plastpåsar (fyra år innan plastskatten) och visat att en inbesparad småutgift på sikt kan bli hundratusen. Flera inbesparade utgifter blir således flera hundratusen.

Jag tvingar ingen att hålla med eller följa mitt exempel, vare sig för privatekonomi, miljö eller av andra skäl. Men att kalla andra för galningar för att de vill göra besparingar som inte drabbar någon annan än möjligtvis dem själva är i mitt ödmjuka tycke inte ett bevis på att man själv är en stor människa.

Hur många fritidsgårdar klarar Sverige?

Sossepolitruken Veronica Palm, hon som nyligen gjorde succé genom att sjunga om att hon har fest i sin fitta (ursäkta språket, det är inte mitt utan hennes kör Guldfittornas) har nu hittat lösningen på otryggheten i samhället – fritidsgårdar!

Men har vi inte provat det, kanske någon undrar. Jo, det har vi. Redan när jag var ung trodde politiker att fritidsgårdar var lösningen på samhällets alla ordningsproblem (problem hette problem då, inte utmaningar). Fanns det en krona över drog man igång en ny fritidsgård. Pengar som hade kunnat användas för att på riktigt säkerställa tryggheten i samhället.

Kanske funkade det på 60-talet, för fritidsgårdarna fanns även då, under namnet ungdomsgård. När jag var i fritidsgårdsålder, på 80-talet, funkade det inte. Tvärtom var fritidsgårdarna de stökigaste platserna. Där slogs, där hotades, där såldes knark och smuggelsprit. Vi som inte var eller ville bli kriminella drog snabbt därifrån så fort skolan var slut, vid tretiden, för efter det var detta centraler för kriminell verksamhet, det visste alla.

Eller nästan alla. Veronica Palm är ett år yngre än jag. Hur kan hon ha missat det här? Och även om hon missade det då, hur kan hon ha missat det på 90-talet när hon var politiker, eller på 00-talet när hon var politiker, eller när hon var politiker på 10-talet?

Hon säger själv att hennes erfarenhet om de offentliga systemen från riksdagen gett henne verktyg att göra nytta lokalt, och en av hennes första förslag som lokalpolitiker är alltså att öppna en fritidsgård som stängdes ner efter att den tagits över av kriminella. Albert Einstein lär ha sagt:

”The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”

Hur mår du, Veronica?

Skillnad på vikt och vikt

Flygbolaget Norwegian kommer att från och med månadsskiftet införa en avgift för kabinväskor. Andra bolag väntas följa. Jag tycker i och för sig att flygbolagen ska kunna ta ut vilka avgifter de vill så länge det framgår, men det blir nästan larvigt när ”lågprisbolag” pressar biljettpriset samtidigt som de tar hutlösa pengar för allt från utskrivna boardingkort till ospecificerade serviceavgifter.

Och så det här med bagage där man kan ta betalt för överviktiga väskor samtidigt som hundrafemtiokilosresenären med en liten väska slipper undan. Fast en del bolag tar ju ut en extra avgift för de som är för tjocka för att klara sig med ett säte.

Det kan väl vara rimligt, men Air France har (eller har åtminstone haft) en policy för överviktiga som behöver två säten att de slipper betala extra ifall planet inte är fullt. Okej, men varför inte sänka priset generellt då? Även vi som klarar oss med en stol hade ju klarat oss utan platsbiljett om vi vetat att det inte skulle bli fullt.

Hur som helst tycker jag att policyn även kunde gälla kabinväskor. Så länge det finns gott om plats i bagagehyllan borde flygbolaget inte ta betalt för att kunderna använder utrymmet. Kommunikationschefen säger att man då får välja en annan biljettyp. Den dag Norwegian, Ryanair och andra rufflare erbjuder en som-ett-vanligt-jävla-flygbolag-biljett må det vara hänt, men det kommer ju inte att hända.

Har skolan blivit föräldrar?

En debattartikel i Expressen väckte rubrikfrågan hos mig. För den som inte vill klicka på länken kan jag dra en sammanfattning. Kommun- och regionpolitiker från fem riksdagspartier och två lokalpartier föreslår att cykling av miljö- och hälsoskäl ska ingå i läroplanen.

Jag hatar inte cyklar och håller med om att det vore bra om både barn och vuxna börjar röra sig mer, men jag har fått uppfattningen att skolorna redan har svårt att hinna med undervisning i riktiga skolämnen. Ni vet, matematik, svenska och sånt, inte cykling, normkritik eller ens ”ett aktivt och systematiskt värdegrundsarbete som ska genomsyra undervisningen”.

Skulle vi inte kunna göra så här att föräldrar tar föräldrarollen, alltså uppfostrar barnen, lär dem cykla, knyta skorna, att respektera äldre och äta med bestick, så kan skolan lära barnen multiplikationstabellen, ordklasserna och Hallands floder?

Man måste kunna krypa innan man kan gå. Den principen gäller inte bara barn utan i allra högsta grad också den svenska skolan. Börja med baskunskaper. Den dag alla elever lämnar skolan utan väsentliga brister i kärnämnen, alltså att de kan läsa, skriva och räkna, prata engelska osv, då kan vi diskutera om skolan ska lära ut cykling. Eller kanske inte vi, själv är jag nog död redan om 50 år.

Folket tog politikerna i örat

Jag är ofta skeptisk till att stat och kommun driver företag, särskilt i branscher där det privata näringslivet gör det bättre. När det fyller ett syfte, som att garantera medborgarna tillgång till el och fjärrvärme, är det en annan sak. Om det dessutom går bra ekonomiskt så att företaget både bär sina egna kostnader och ger återbäring – desto bättre.

Som företaget Öresundskraft som ägs av Helsingborgs stad. Alliansen och SD ville sälja, S, V och MP behålla. 14000 namnunderskrifter tvingade politikerna att lyssna på folket. Säljpartierna tyckte att frågan ”är alldeles förkomplicerad” för att låta väljarna/ägarna bestämma, vilket brukar vara kodord för att de förstod åt vilket håll det skulle gå.

Fast de anade nog inte vilken massiv protest mot planerna det skulle bli, 96,37 procent sa nej. Omröstningen var i vanlig svensk ordning bara rådgivande, men politikerna fattar nog att om man pissar helt hämningslöst på väljarna är det ingen större idé att ställa upp nästa val. Så då spelar man ut nästa kort istället – bestraffning. När nu väljarna var så dumma att de inte förstod och lydde vill kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) höja skatten.

För tydligen räcker det inte att Öresundskraft varje år går med 300 miljoner i vinst (ett resultat som prognostiseras att dubblas på bara några år), M behövde slakta guldkalven och få loss en rejäl klumpsumma för att få ihop sin budget. Undrar om Peter fick veckopeng när han var liten och vad som hände när pengarna var slut. Något säger mig att mamma och pappa Danielsson öppnade plånboken på nytt då.

Nybörjarfrallor

Lördag, dagen då människor med femdagarsjobb tänker ta en promenad, rensa källaren, vara sociala med alla de känner samt förverkliga sig själva. Men ni vet ju att det där inte kommer att hända den här helgen heller, så då kan ni lika gärna baka.

Jag skulle vilja baka mer matbröd. Jag är nog inte särskilt bra på det, men det är ju tacksamt eftersom nygräddat bröd i stort sett alltid blir gott. Mina brukar inte bli så snygga, men när Matgeek marknadsför ”frallorna ALLA lyckas med” ville jag se om det går att få dem lika bra som hans, om jag följer receptet slaviskt. Jag bara ökar lite för att få mängden att passa med min ugn.

Det som behövs då är:

22 dl mjöl
9 dl vatten

25 gram jäst
2 tsk salt
1 isbit
någon form av frön, eventuellt

Vi börjar med att värma upp vattnet till kroppstemperatur och blandar i jäst och salt. Kul att se att han också vispar jästen för att det garanterat ska lösa upp sig. Jag vispar alltid ut jäst, men det här var nog första gången jag sett ett proffs göra det.

Sedan gör jag som Matgeek och väger upp 1320 gram vetemjöl istället för att mäta. Och ja, jag nollställde vågen först ;-).

Normalt hade jag använt elvisp för att slippa kladda ner mig, men nu gör jag exakt som han föreslår, bearbetar degen med slev och händer.

3-4 minuters knådning, säger Matgeek, så jag knådade i fem minuter för att jag tror att han gör det lite effektivare. Sedan fem minuters paus och ytterligare lite knådning. Jag försökte vara återhållsam med att tillsätta mer mjöl, för det känns som ett nybörjarfel som är lätt att göra. Kanske blev det en halv matsked.

Sedan fuskar jag lite när han föreslår olivolja i bunken. Det har jag inte, så det fick bli raps. Å andra sidan sa han att ”olivolja tillför en massa god smak” och det stämmer ju inte, olivolja är inte särskilt gott. Nåväl, huvudpoängen verkar vara att brödet inte ska fastna, så då funkar rapsolja lika bra.

Plastfolie är en produkt jag i stort sett aldrig använder, men nu följer jag slaviskt (igen), så toppen av bunken plastas.

Att få upp degen i dubbel storlek ska ta mellan en halvtimme och sex timmar. För mig tog det en och en halv.

Första gången någonsin som jag väger bullar, men det lät smart att ha bullar som är exakt lika stora. Jag siktade på 90 gram, +/-1.

Att rundriva, försöka spänna degen med kupad hand, var lättare än jag trodde. Varje bulle tog 10-20 sekunder att göra. Sedan mer jäsning, en halvtimme, under ännu mer plastfolie.

Vattenpensling. Vallmofrön hade jag inte, men väl lite skalade sesamfrön som jag köpte för att göra egen hummus.

Eftersom jag har varmluftsugn kör jag 230 grader, annars kunde man blåsa på med 250. Till och med isbiten har jag lyckats fixa (även om jag undrar hur mycket skillnad det gör för smaken). Fast 20 minuter hade varit för mycket för min ugn, jag tog ut dem efter en kvart.

Upp till bevis! Matgeeks överst, sedan mina.

Inte så illa även om jag såklart förlorar den ”kampen”. Som synes sprack många av mina lite. Tror inte att det gör något för smaken, men nästa gång ska jag försöka spänna degen mer i finishen.

Och så ska jag försöka ta till mig idén om att variera receptet. Jag ska testa att minska mängden jäst eftersom jag fick det tipset i kommentarsfältet när jag bakade vörtbröd, att mindre jäst ger längre jästid som gör brödet godare och möjligen lite nyttigare också.

Matgeeks avslutande försök till världsrekord i feminism kan ni med fördel stänga av om ni i likhet med mig är helt ointresserade av svenska youtubers navelskåderi. Jaja, han kanske var nominerad till något PK-pris (finns det andra?) och ville förbättra oddsen. Men ett gott bröd blev det!

Priset då? 7 kr för mjölet, 1 kr för jästen. Salt, en skvätt olja och ett knippe sesamfrön - 1 kr sammanlagt? Och så elen för ugnen. Säger jag en femtioöring per fralla har jag åtminstone inte sagt för lite, och femtioöringar finns ju inte.

Mildvinterinvesteringar?

Det har varit varmt i vinter. Och snälla, låt oss slippa diskussionen om huruvida det är en del av den ena eller andra trenden, jag funderar över detta ur ett investeringsperspektiv.

Logiskt förstår jag att företag som säljer vinterkläder inte dansar av glädje över blidvintern. Samma sak med sportaffärer som vill sälja skidor och sånt. Den norska sportkedjan XXL vinstvarnade för fjärde kvartalet redan i mitten av december och passade på att sparka chefen.

Aktien för svenska Skistar som driver skidanläggningar har inte heller gått särskilt bra på sistone. Detta trots att snödjupet är bättre än vanligt på många skidorter, men kanske bli vi sörlänningar inte så åksugna när vi har mer snö i frysfacket än på tomten.

”Vad fan snackar han om?!”

Men om vi nu inte köper toppluvor, långfärdsskridskor eller liftkort – vad köper vi då? Alltså, vilka investeringar dra nytta av av en mild vinter? Fastighetsbolag är det enda jag kan komma på. Bostadsförvaltare borde gynnas av att slippa köldtoppar, men finns det verkligen mer att pressa ur fastighetsbranschen nu? Bonava backade 14 procent så sent som igår.

Visserligen är vintern inte över. Även om jag har lika svårt som någon annan att komma ihåg tidigare vintrar (jag skulle inte ens kunna redogöra för vintern 2018-2019 månad för månad) har jag inga problem att minnas snödrivor och köldknäppar i både mars och april, men om vi leker med tanken att det blir en någorlunda snöfri och ljummen vinter söder om Dalälven, var ska man satsa pengar för att dra nytta av detta?

Mat eller piller

I varenda matbutik finns det kosttillskott och multivitaminer. Särskilt nu på vintern marknadsförs de rätt hårt. Jag har alltid tänkt att det nog är bättre att få i sig de vitaminer, mineraler och annat man behöver genom riktiga livsmedel istället för laboratorieframställda tabletter, men är det så? Jag bestämde mig för att gräva i det och det ser ut som att jag har rätt:

”När forskarna analyserade betydelsen av källan (riktig mat eller kosttillskott) visade det sig att lägre risk att dö bara fanns om tillräckliga mängder vitamin K och magnesium kom från riktig mat och inte från kosttillskott. Lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar bara förelåg om tillräckliga mängder vitamin A, vitamin K och zink kom från riktig mat och inte från kosttillskott.”

Jag tvivlar inte på att det går att hitta någon studie som säger motsatsen, men det verkar helt klart som att min fördom har stöd i forskningen. Om man däremot äter tillskott är det inte glasklart att det är bättre ifall vitaminerna och mineralerna i dessa är naturligt framställda och inte syntetiska:

”Regarding natural vs. synthetic forms of vitamins in dietary supplements, sometimes natural is better, sometimes synthetic is better, and sometimes it doesn't matter.”

Det gjorde mig lite förvånad. Jag fattar att det går att få till högre koncentrationer genom att utgå ifrån provrör istället för att extrahera vitaminer ur en indisk rot. Bortsett från det trodde jag dock att roten alltid vann över labbet, men det gör den inte.

Vissa rötter är mycket farliga...

När det är möjligt ska man satsa på riktig mat. Jag kommer därför fortsätta att plocka blåbär, äta nässelpulver och annat som innehåller nyttigheter. Nu ännu mer säker på att det faktiskt är bra för kroppen.

Vill man gå från andra hållet och leta upp mat som är rik på just det man är rädd att få brist på finns det sådana sidor på nätet, som den här. Redan tidigare har jag tipsat om Skogsskafferiet där man kan ta reda på vilka grödor man kan plocka helt gratis i skogen, var de finns, när de ska skördas och vilka ämnen de innehåller, så det finns inga ursäkter.

”Och så är det gratis”

Det är fint när människor engagerar sig i sånt de brinner för, men det var länge sedan uttrycket ”Väx upp!” kändes så aktuellt som när jag läste om Maggie Svendsen, 64, som vill ha lekplatser för vuxna på Södermalm i Stockholm.

”Att vara vuxen är svårt och någonstans är vi ju alla fortfarande barn egentligen. Jag tror att vi behöver tillåta oss att vara just det ibland.”

Att Maggie identifierar sig som barn har jag inga svårigheter att tro på, men hennes argument är så fåniga att jag hade känt mig som den vuxna i rummet om jag träffat henne när jag var tio år gammal. Jag hade blivit rädd om mitt barnjag mött hennes när hon berättar att hon blev pånyttfödd av att gunga, eftersom det får henne att släppa all prestige som hon tydligen gick och bar på innan hon gick i barndom.

”Jag tror att vi skulle få ett vänligare samhälle, vi skulle prata mer med varandra och känna oss mindre ensamma. Om vi möts i en sandlåda och bygger ett sandslott ihop får vi en gemenskap, precis som det fungerar för barn.”

VAD I HELVETE FATTAS DIG, MÄNNISKA! Stadsdelsnämndens ordförande är mer diplomatisk än jag och hänvisar till de lekplatser som redan finns. Men de duger inte. Inte heller utegym, Maggie vill istället att det byggs en lekplats för vuxna bredvid det befintliga utegymmet i Tantolunden. Inte bara där utan över hela Stockholm.

”Och så är det gratis dessutom”, avslutar hon. På vilket sätt då? Jag gissar att varenda lekplats kommer att kosta sexsiffrigt innan spaden ens satts i jorden. Den första jag hittar när jag söker är budgeterad att kosta en miljon. Ett utegym hittar jag för ynka en kvarts miljon och om fru Svendsen vill ta dessa pengar ur sin hushållskassa har jag inga synpunkter.

Men som vanligt är det någon annan som ska fixa, det blir ju enklast så. För att inte tala om billigast. Behöver jag säga att Maggie Svendsen gått på Konstfack, gillar Vänsterpartiet, Miljöpartiet och LO på Facebook? Troligen inte.

JOMO!

Börsen tickar på uppåt med hjälp av två förkortningar, TINA och FOMO, eller ”there is no alternative” och ”fear of missing out”. Jag brukar mest hacka på den första så nu ska jag ta mig an den andra istället. Eller rättare sagt hylla ett alternativ (för det finns alternativ!):

The joy of missing out.

Eller JOMO i förkortning. Det finns till och med en podd som heter JOMO, den får ni inte missa :-). Jo, det får ni, det är det som är poängen! Vi bör inte hoppa på vartenda fenomen som dyker upp, inte utan att fundera över om det är vettigt. Det är det sällan.

Själv går jag t ex gärna miste om teknik. Det blir ju skitdyrt om man ska köpa allt och det mesta hinner jag inte ens sätta mig in i innan det är ute igen, även om jag kan ha varit den siste svensken att utrusta mig med minidisc och palmpilot. Missade ni dem gör det inget.

Trots att jag redan är skeptisk mot det mesta kan jag bli bättre. Mest effektivt kommer man just nu undan genom att inte jämt vara uppkopplad mot internet via telefon. Jag hörde nyligen en podd där en kille som går på gym berättade om nyårslöftesgymmarna som kommer in varje år vid den här tiden.

De brukar försvinna från gymmet inom ett par månader, men i år hinner de inte ens gymma när de är där eftersom de måste scrolla på sin telefon varannan minut. Sociala medier klarar sig utan er den där timmen. Jag är rätt bra på att undvika sociala medier och finns just nu bara på Twitter, men under 2020 kommer jag bli mer restriktiv där med.

Börsen är ett annat ställe man kan slå ihjäl tid till ingen som helst nytta. Visst är det kul att se hur ens värdepapper rör sig, men om du varken tänkt köpa eller sälja finns det ingen anledning att uppdatera skärmen igen och igen. Det har jag blivit bättre på. Från att ha kollat kurser många gånger om dagen är jag nere i max två genomgångar per dag, ofta bara en.

Jag har inte längre automatisk hämtning av min e-post. Jag kollar den aktivt när jag har tid och lust. För hur det än är, plingar det till vänder man sig dit av bara farten och så tappar man koncentrationen på det man höll på med.

Alla dessa flöden, program och signaler som pockar på uppmärksamhet gör mest att jag inte får något gjort och inte behöver jag känna någon rädsla för att missa störningsmoment. JOMO 2020!

Fejkade varumärken

Jag fick ett mejl från Net-Flix. Netflix, tänker du. Nej, Net-Flix. De ville uppmärksamma mig på att jag inte betalat och att mitt konto därför hamnat i viloläge. Nu har jag varken Netflix eller Net-Flix och anade att avsändaradressen info@j-stevia.or.jp inte var en officiell Netflixadress.

Det var såklart bara ett försök att fiska upp mina kontouppgifter och trots den förtroendeingivande avslutningen ”Vänligen skicka inte kreditkortsuppgifter via e-post av säkerhetsskäl” var de aldrig riktigt nära att lyckas.

Att dra nytta av andras upparbetade varumärken är annars inget nytt. Ni som var med på 80-talet minns förmodligen Sorbits tuggummi. Det var dåtidens Stimorol, kan man kanske säga. Plötslig dök Orbit upp och det kan inte uteslutas att Orbits tuggummi ville åka snålskjuts. Själv har jag alltid föredragit Nisses tuggummi med sin slagkraftiga slogan ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”.

Säga vad man vill, ”ett paket fullt av gummi” är mer logiskt än den namnkunniga konkurrentens ”packet full of sunshine” med en reklamfilm i samma stil. Apropå solsken gillar jag kreativiteten i Sunbucks kaffe. Stjärna som stjärna liksom.

Ibland är det lätt att veta vad som var först av hönan och ägget, särskilt om äggen tryckts ner i en tub och kallas Svennes eller Kalles Kaviar. För övrigt kom pålägget Kalles Kaviar 42 år före det schweiziska ska- och reggaebandet med samma namn. Och många är vi som på semestern sett väldigt billiga ”märkesskor” från Adidas, Puma eller Nike. Eller åtminstone nästan.

Där får man åtminstone något, om än kanske inte riktigt den kvalitet man hade tänkt sig, men när Net-Flix eller Storytell ber dig skicka dina kontouppgifter (de enda uppgifterna om dig som de garanterat har ifall du verkligen vore kund) kan du vara säker på att det är en ren och skär bluff.

Fast en sak kan man vara säker på – det fungerar. Om inte väldigt många människor utan att tänka sig för klickade på länkar för att lämna ut lösenord eller installera trojaner i sina datorer skulle förfrågningarna minska. Det är marknaden som styr, även i bluffbranschen.

Skatteplanerande författare

Skadeglädjen tycks aldrig så stor som när vänsterförfattare avslöjas med skattefusk. Två aktuella exempel: Jan Guillou och Håkan Nesser. Nu tänkte jag försvara dem lite.

Självklart gillar jag också när Jan Guillou åker på pisk. Det är en osympatisk människa vars självgodhet väller över alla gränser. Att han åker dit för att ha betalat för lite skatt är särskilt skojigt eftersom han är uttalad socialist med hög svansföring. Lite som när Timbuktu höll tal om näringslivets ovilja att betala skatt och en kvart senare framkom att han gör allt han kan för att själv slippa skatta i sitt eget bolag.

Men låt oss titta på sakfrågan. Guillou har en skrivarstuga där han jobbar, men eftersom den är ”utrustad som en permanentbostad med åretruntstandard” tycker Skatteverket att han ska förmånsbeskattas.

Om vi bortser från vad lagen säger, blir det inte lite fånigt om Janne (hade han haft längre armar skulle han nog slå den som kallar honom ”Janne”) ska bevisa att han jobbar på jobbet och inte går runt och trivs? Själv har jag druckit mycket kaffe hos arbetsgivare. Kanske borde jag be om att få betala retroaktiv förmånsskatt.

Över till Nesser. Till att börja med är jag inte lika säker som andra på att han är ”vänster”. Jag skulle inte ramla av stolen av förvåning om jag fick höra att han röstar på sossarna, men det enda politiska utspel jag hittar är att han inför USA-valet 2008 sa att han skulle ha röstat på Obama.

Till brottet så. Han tog ut 15 miljoner i utdelningar från sitt företag registrerat på Malta som han skattade för i England där han tidigare bodde. Men enligt Skatteverket hade han hunnit flytta till Sverige, så då ska han skatta här och kan möjligen (inte ens det är klart) räkna av de pengar han redan betalat i England.

Jag är inte skattejurist och skulle nog inte fatta alla turer även om de presenterades för mig, men det låter inte glasklart att Nesser gjort fel, och ännu mindre säkert att han i så fall gjort det med vilje. Om ett skatteverk tar emot ens pengar utgår man väl från att återstoden är skattad och klar?

Så istället för att peka finger åt två gamla författare som troligen redan betalat rätt mycket mer skatt än de får tillbaka borde vi kanske ifrågasätta varför reglerna är så krångliga att det inte är rimligt lätt att göra rätt för sig.

Siffror, inget annat

Placera berättar att Europas bästa aktie under 2010-talet steg 21338 procent. Jag har en fråga: Vad ska vi göra med den informationen? Ingen annan aktie har gett i närheten av så bra avkastning, så det hade gällt att träffa just den.

Hur många aktier finns det i Europa? På Stockholmsbörsen är det drygt 300 bolag, så kanske 400 olika aktier. Men så finns det listor som inte räknas till Stockholmsbörsen, så säkert minst 500 bara i Sverige. I Europa finns 49 länder. Alla har inte egna börser, å andra sidan har många länder betydligt större marknader än Sverige, så jag drar till med 25000.

Min poäng är att det ska himla mycket till att pricka den där tjugoentusenprocentsaktien. Sju rätt på lotto kan också ge hög avkastning. Även det är svårt, men den brukar inte redovisas i procent av insatsen. Kanske just för att det inte räknas som en investering utan som ett rent turspel.

Meningslöst vetande finns det gott om. Vet ni förresten att om man tar en vuxen människas alla inälvor, alltså samtliga tarmar och kärl, och lägger ut dem på marken i en enda lång rad, så dör den personen.

Spartips utanför min räckvidd

Första tio gångerna jag gav mig ut och sprang förbättrade jag mina resultat varenda gång, jag sprang längre, snabbare och med mindre ansträngning. Sedan blir det tuffare, och likadant är det med sparande. Först drar man ner på de enkla grejerna, men sedan har man ju gjort det.

För mig som är född snål är det ännu svårare. Ett av de första råden i kvällstidningsartiklarna är att man ska sluta köpa kaffe varje morgon på väg till jobbet. Vem gör sånt? Har de ingen kaffebryggare hemma, och gratis (eller åtminstone billigare än Pressbyråns) kaffe på jobbet?

Ett annat exempel, som Spargrisen uppmärksammade mig på i kommentarsfältet, är att man ska panta sina flaskor. Ja, det är klart att man ska, men det är inget spartips om man först köper flaskorna. Och det gör jag nästan aldrig, jag dricker kanske läsk en gång om året och öl en gång vartannat decennium.

Ett av de smartaste spartipsen jag hört var Günther Mårders förslag att pausa abonnemanget på Netflix i några månader och köra någon konkurrerande streamingtjänst för då kommer Netflix ge dig ett kanonerbjudande och sedan kan du flippa runt mellan tjänsterna och få samma sak överallt – HBO, Viaplay... jag vet fan inte ens vad de heter. Så där sket det sig, jag streamar inte.

”Som en modern skrivmaskin, sa de, så jag byggde en.”

Jag inser att det här låter som Pippi Långstrump när hon började plugga för att få sommarlov. Men säga vad man vill om konsumtion, den som inte konsumerar kan heller inte spara.

Find them and kill them!

Det var länge sedan jag läste Processen av Franz Kafka, men om någon fram till igår hade sagt att Delegationen för korrekta utbetalningar är hämtad därifrån hade jag trott på det. Nu vet jag bättre, det är såklart en svensk myndighet som har till uppgift att se över svenska bidragsutbetalningar. Ordförande för delegationen är Sven-Erik Österberg. Ni vet, den där gamla sosseministern som ser ut precis som Thomas Quick.

Men det var ett sidospår. Om man ska tro delegationens egna uppgifter behövs den för enligt deras rapporter betalas det ut 8,7 miljarder för mycket varje år. Alltså pengar mottagaren inte har rätt till. Merparten beräknas vara utstuderat fusk.

Jag tycker att Sverige har alldeles för många myndigheter och tjänstemän, men här känns det som att det finns pengar att spara genom att lägga mer resurser på att stoppa myglet. För nog känns det som att varenda gång exempelvis Försäkringskassan börjar kontrollera människor som påstår sig vara hemma med sjuka barn får man ner kostnaderna.

Jag skiter i om det är integritetskränkande ifall din arbetsgivare blir uppringd för att kolla ditt schema eller om det kommer hem en kontrollant som kollar att du brutit foten. När man får lön har chefen rätt att kolla att man jobbar för att förtjäna den. Får man bidrag är staten och skattebetalarna ”arbetsgivare” och ska kunna kolla att man har rätt till pengarna. Ge kontrollanterna provision på upphittat fusk om det förbättrar resultatet, det är de värda.

Huruvida Delegationen för korrekta utbetalningar fyller någon annan funktion än att ge jobb åt överblivna politruker är jag mer tveksam till.

Rasistaktieägare?

Rasism från aktieägarna anges som orsak till att Anotos vd Joonhee Won lämnar sitt jobb. Styrelseordförande Jörgen Durban förklarar:

”Joonhee är inte svensk, han är ju korean, och han har fått utstå ganska mycket från aktieägare som jag tror har med att han inte är svensk att göra.”

Jag varken kan eller vill försöka ta den bilden ifrån dem, även om svenskar i undersökningar visat sig vara ett av de minst rasistiska folkgrupper som finns och asiater knappast är den grupp som utsätts mest. Däremot tänkte jag lansera en alternativ teori.

Sedan Won tog över som vd i mars 2016 har aktien backat 92,5 procent. Detta under en period när börsen gått strålande. Kassan tar slut hela tiden och aktieägarna tvingas fylla på med nyemissioner, samtidigt som ledningens tidplaner och löften ständigt spricker. Hade jag varit aktieägare i Anoto under dessa fyra år hade jag haft ett och annat att säga om vd:n, vilket även organisationen Aktieägarna har haft.

Rasism mot Won har jag inte hört ett ord om förrän nu när problemet tydligen är så stort att det tvingar honom att lämna sitt uppdrag. Jag säger absolut inte att det är så, men det är inte helt galet att tro att det finns andra orsaker såväl bakom kritiken som beslutet.

Willys vs Lidl

Lidl är ju en lågprisbutik och jag gillar lågpris, men har aldrig tidigare haft någon bra butik att handla i. Men sedan min närmaste Willys lagt ner och det byggts en ny Lidl på gångavstånd har jag fått anledning att göra en djupare undersökning av skillnaderna. Det här är vad jag kommit fram till.

Fördel Willys

Willys vinner förberedelsepriset. På willys.se får jag reda på vilka varor som finns i butiken och priset på varje vara. På lidl.se får jag veta att butikskedjan säljer mat. Det närmaste information man kommer är formuleringar som: ”Du hittar mjölk, ost och yoghurt med smakupplevelser från hela världen hos oss.” Vad är kilopriset på snömos?

Men det är inte riktigt sant. Även Lidl redovisar veckans erbjudanden i kronor och ören. Dock uppdelat på elva rubriker och inte överskådligt alls. Vissa extrapriser gäller hela veckan, andra i två dagar. Och alla erbjudanden är för alla kunder, ingen kundklubb jämförbar med Willys Plus.

Utbudstävlingen – åtminstone när det gäller mat – vinner Willys nästan på walk over. Lidl har smör, spaghetti, vetemjöl osv. Men så fort du kommer det allra minsta utanför de vanligaste produkterna kan du aldrig vara säker innan du står i butiken (för hemsidan säger som sagt var mest att Lidl finns och att de säljer mat). Jag köper regelbundet bulgur, matvete och olika typer av ärtor, linser och bönor – på Willys, som säljer det. En del Icakunder och annat löst folk kritiserar Willys för sitt klena utbud, men i jämförelse med Lidl är de överlägsna.

Fördel Lidl

Finns det då någon anledning att gå in på Lidl? Jadå, på priset kan de konkurrera. Om du väl hittar en vara från din inköpslista är den ofta billigast på Lidl. Dock inte alltid, så jämför gärna med Willys hemsida innan du stoppar ner maten i korgen. Själv använder jag inte smartphone, men är själv utrustad med ett minne (det kan finnas ett samband), det går lika bra.

Lidl är, åtminstone i mina jämförelsebutiker, mycket generösare med kort-datum-reor. På Willys handlar jag t ex mjölk för 8,20 kr/liter. Mjölk går utmärkt att frysa, så tack vare Lidls frekventa prishalveringar snittar jag nog 5 kr/liter nu.

Apropå tillfälliga tillbud kan man ibland fynda kläder, skor och träningsutrustning på Lidl. Jag har inte gjort det själv, men vet löpare som varit nöjda med tights, löparvantar och annat från Lidl. Själv har jag köpt väggfärg där och den var helt okej. På Willys finns knappt ens enklare kontorsmateriel.

Sammanfattningsvis skulle jag tveklöst välja Willys om jag var tvungen att välja, men bäst är att köpa Willys Plusvaror och sånt som inte finns på Lidl, och sedan kompletteringshandla på Lidl. Gärna ofta för att inte missa fynden. Men det är mina subjektiva åsikter, som dessutom inte säger någonting om kött och fisk eftersom jag inte handlar det. Men gör en egen jämförelse om du har möjlighet, det kan löna sig.

”En obönhörlig trend”

Här är en nyhet jag känner att jag läst i olika varianter vartenda år sedan jag var liten: Var femte kommun krympte under 2010-talet.

Och som vanligt presenteras det som en ofrånkomlig utveckling. Unga som växt upp på landsbygden flyttar till större städer för där finns jobben och dessutom händer det mer där. ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”, som någon sa i en för övrigt ganska överskattad film.

Såväl politiker som andra människor accepterar urbaniseringen och då stämmer det ju. Inget händer i en by där ingen vill bo. Ingen startar företag där heller. Särskilt om varken internet, postgång eller kollektivtrafik fungerar. ”Befolkningstappen är en obönhörlig trend på lång sikt”, säger chefsekonomen på Sveriges Kommuner och Regioner (som själv bor i Stockholm).

Jag tycker i och för sig inte att det finns ett självändamål att varenda liten prick på kartan ska växa, men det är tråkigt för de som vill bo i dessa ”prickar” att mataffären, bensinmacken och vårdcentralen slår igen samtidigt som biblioteket och polisen reducerar sin öppettid till tisdagar 10.00-11.30. Det minskar attraktiviteten vilket minskar befolkningen vilket minskar skatteuttaget vilket ger försämrade samhällsfunktioner vilket sänker hela skiten.

Mall of Sandby-Gravhaga.

Här skulle jag vilja leverera tre punkter för en levande landsbygd, men jag har inga riktigt bra. Men okej, det har ju inte politikerna heller så jag kör ändå:

1. Sluta ge kommunbidrag till Malmö som ändå inte tycks vilja bli räddade utan kör på i gamla hjulspår alldeles oavsett. Skicka pengarna till Dorotea och Hagfors.
2. Fixa bredband och mobilmaster. Låt det kosta.
3. Se till att det blir lite häftigt att bo i hålor. Det är en uppmaning till såväl politiker som företag och privatpersoner på landsbygden. Sluta be om ursäkt för er existens, sätt er ort på kartan genom att fundera över vad som är bra med den, eller kan bli. Kommer ni inte på något kan ni lika gärna gräva ner den, men jag vägrar att tro att det är så illa.