Enkla pengar har inget värde

Kongo är trots stora naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.

Så varför är de fattiga trots stora tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.

Varför gör man på detta viset? Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju ”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars värde.

Jag tror att detta är hyfsat lika för alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån. Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte lika försiktiga som de som försörjer sig själva.

Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga med hål i fickorna.

Sparo i blåbärsskogen

Jag läste att rekordfå thailändska bärplockare har fått arbetstillstånd i Sverige i år. Jag vet inte hur det är i Norge, men jag tänkte att jag får ta mitt ansvar och plocka blåbär. Nej då, det har ingenting med ansvar att göra. Anledningen är i första hand ekonomisk, men bärplockning är dessutom rogivande och god motion.

Tidigare hade jag ett mål om att på hösten alltid ha 25 liter blåbär i frysen. Nu har jag ett äppelträd som ger mig äpplen till minst halva årets morgongröt, så då går det åt mindre. Jag hade dessutom fyra liter fjolårsbär i frysen när jag började. Första plocktillfället gav sex liter blåbär. Det räckte för att bli less, och så tar de ju en stund att rensa.

Sex liter är också vad min ryggsäck klarar av. När jag flyttade från storstadsförort till landsbygd gick jag märkligt nog från att ha ett stenkast till blåbärsskogen till att få tre kilometer. Jag cyklar. Det är för övrigt enda gångerna på året jag gör det.

Såklart kom en katt för att ”hjälpa till” med rensningen.

Så nu har jag tio liter blåbär i frysen, men siktar på att komma mig ut åtminstone en gång till. Bären använder jag till blåbärspannkaka på mormors vis, för att smaksätta hemgjord glass och som sagt till morgongröten, antingen krossade med en gaffel eller kokade i egen sylt. Att gratis är gott gäller det mesta, även bär.

Varför kunderna sviker

Sveriges Radio skriver om en sommarmarknad som riskerar att få slå igen för att marknadsknallarna inte dyker upp. I reportaget tycks man inte ha någon förklaring till vad som hänt. Det tror jag mig ha.

Jag säljer honung, mest på höst- och julmarknader, men jag har också sålt loppisgrejer för att omvandla lite av mitt överflöd till pengar (som man väl aldrig kan ha i överflöd) och det har ibland varit på sommaren. En del marknader kostar mycket att sälja på, andra är gratis, men även om priset spelar in är det en dålig strategi att stirra sig blind på det. Vissa marknader är helt enkelt så dåligt arrangerade att jag inte skulle komma tillbaka om de så gav mig lön för att stå där en hel helg.

Marknaders framgång bygger på att marknadsknallar vill sälja hos dem. Inga knallar – inga besökare, och då dör verksamheten. Jag har sålt på några marknader tre år i rad och under den tiden upptäckt att de blivit sämre på flera punkter. Kanske har de dragit ned på marknadsföringen, gett mig en usel försäljningsplats i en återvändsgränd bredvid en annan honungsförsäljare, ljugit och gjort sig oanträffbara. Ibland har de dessutom passat på att höja priset samtidigt som de saboterat mina möjligheter att tjäna pengar.

Alla kan göra misstag och en del faktorer är bortom arrangörens kontroll, som väder. Men gör de fel och varken står för dem eller tar lärdom kommer jag inte tillbaka. ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.”

Det är inte speciellt för marknader att fartblindheten ibland får företag att glömma bort vem som ser till att de har råd med mat på bordet. Vi har alla drabbats av dålig kundservice, försämrade produkter och företagare som försöker mjölka kunderna så långt det är möjligt, och då är det vår förbannade skyldighet att ”rösta med fötterna”.

Tomat-mat

Jag byggde växthus för att odla tomater i och nu börjar den satsningen bokstavligt talat att bära frukt. Några av er påpekade att jag borde ha satt plantorna glesare och det stämmer säkert, men jag tycker ändå att det är hanterbart.

I samband med att jag vattnar plantorna (morgon och kväll) har jag ruskat på plantorna i pollineringssyfte. Det verkar funka för det blir fler tomater för varje dag som går. Först är de nästan vita, därefter gröna.

De längsta plantorna har jag knutit upp med snören uppifrån. Det får jag kanske göra på alla till slut för en klase tomater är tunga för en tunn planta. Och plötsligt händer det – en röd tomat!

Förhoppningsvis följs den av hundratals röda tomater som kommer att förgylla mina måltider de närmaste månaderna. Och där kommer mitt ”problem”. Jag gillar tomater, det är inte det. Jag äter gärna en färsk tomat klyftad till en varmrätt, och skivad på pizza. Och så har jag en plan om att torka tomater i ugn, som ett alternativ till att köpa soltorkade tomater. Men sen då?

Vad använder ni tomater till? Har ni något spännande förslag eller recept? Har ni testat att torka tomater och hur bär ni er i så fall åt? Alla idéer kommer att tas i beaktande så länge de inte också innehåller kött eller fisk.

Leasat helvete

Här kommer ett ekonomiskt exempel från verkligheten som får mig att undra om det är jag eller omvärlden som är galen. Något av alternativen måste det vara. Detta handlar om ett norskt par i sextioårsåldern. Han är åkeriägare med en egen lastbil. Okänd inkomst, men han jobbar mycket och jag tror att det går bra. Hon är lärare med så bra lön man får som lärare. En halv miljon om året eller lite drygt? Barnen utflugna, så de borde ha ganska god ekonomi och nu vill hon ha en ny bil. Elbil eftersom ”de är så billiga att köra”. Valet föll på en Volvo EX40 som med den extrautrustning de önskar kostar 569900 kr.

De har inte råd att köpa den. Kanske köper ingen nya bilar längre, jag vet inte. Den ska leasas och avtalet ser ut ungefär så här. Vid övertagandet betalar de hundrafemtio tusen i ett engångsbelopp. Det är pengar de aldrig får tillbaka utan ger dem bara rätten att leasa bilen. Tydligen är siffran lite självvald. Med högre insats blir det lägre månadsavgift. I detta fall betalar de 5600 kr i månaden i tre år. Då tillkommer skatt, försäkring och service! Jag trodde att själva idén med leasing var att allt skulle ingå så att man vet exakt vad det kostar, men så var det inte här.

Jag fick en tjugo år gammal Nissan King Cab med huset, men valde att inte behålla den eftersom skatt och försäkring hade kostat mig 7000 kr per år. Motsvarande siffra för en ny elbil? Ingen aning, men säger vi dubbelt har jag inte sagt för mycket.

Då har vi alltså totala utgifter på runt fyrahundratusen, så över två tredjedelar av bilens totala värde. Eller elvatusen i månaden. Men då får de inte köra för mycket, för då blir det en kilometeravgift i tillägg. Det får inte heller var något orimligt slitage, som ett stenskott eller repa för då får de betala för det, alternativt fixa skadorna.

Jag är fullt medveten om att folk skakar på huvudet över att jag väljer att ha en över 50 år gammal bil. Den gör 0-100 på en kvart (om den ens gör 100, inte med mig bakom ratten i alla fall), har ingen AC, inget centrallås, inga värmeslingor varken i sätena eller i ratten. Men så kostar den heller inga elvatusen i månaden, inte ens om året om jag inte räknar in bensinen.

För elvatusen i bensinbudget kan jag varje månad köra Oslo-Aten tur och retur, så det där med elbil för drivmedelskostnadens skull känns som en felsatsning i detta fall. Alla får göra sina val, men ser ni mig någonsin bakom ratten i en leasad Volvo EX40 som kostar ett femsiffrigt belopp varje månad – skjut mig!

Hur blev det nu då?

I vintras vädrade jag ett dilemma här i bloggen. Frågan var om jag skulle fortsätta att utvidga biodlingen eller under 2025 istället prioritera vinst framför tillväxt. Jag fick många bra synpunkter och bestämde mig så småningom för att försöka ligga kvar på tio kupor.

Nu är det inte så enkelt att jag som biodlare kan bestämma sånt själv. Bisamhällen svärmar och drottningar byts ut av arbetarbina, så under året har jag både delat upp och förenat bisamhällen. Som mest var jag – helt ofrivilligt – uppe i tretton kupor. I skrivande stund har jag elva, men bara nio med drottning, så tar jag snittet där kan man kanske säga att jag har tio.

Det har hur som helst varit ambitionen, att satsa på honungsproduktion istället för fler samhällen, och att inte köpa annan utrustning än den som varit absolut nödvändig. Äntligen skulle jag komma upp på plus och utan att förhäva mig vill jag påstå att strategin varit lyckad. Årets första slungning gav 179 kilo honung, den andra nästan det dubbla. Jag har inte tappat den honungen på glas än, så där har jag ingen exakt siffra, men totalt blir det i alla fall över 500 kilo sommarhonung. Sex kupor flyttades förra veckan för att bina ska få samla ljunghonung, och några till flyttar jag nog i helgen.

Även det ser ut till att kunna bli en lyckad skörd, men det är för tidigt för att veta säkert. Det hänger på vädret de närmaste veckorna. Hur som helst, även om satsningen på ljunghonung skulle bli totalt misslyckad kommer 2025 års biodling ge ett rejält överskott. Hur jag gör nästa år har jag än så länge ingen aning om. Årets vinst gör det roligare att satsa offensivt, men efter att ha jobbat nästan dygnet runt med detta ett tag känner jag att tio kupor kanske blir alldeles lagom 2026. Eller ännu färre. Det får jag klura på när bina gått i ide.

Bostadsbolag kräver sex

Det här förvånade mig. Ylva och hennes tjejkompis vill dela en hyresrätt, men Malmös kommunala bostadsbolag MKB tillåter dem inte att hyra ihop eftersom de inte lever i en parrelation. Jag trodde att formuleringar som ”under äktenskapsliknande former” var borta ur lagstiftningen för länge sedan, så jag undrar om de har laglig rätt att hindra uthyrningen.

Extra märkligt när bolaget på sin hemsida skriver: ”Vi arbetar aktivt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor och är stolta över att vara det första HBTQ-certifierade fastighetsbolaget, numera HBTQI.” Nej, det är inte relevant för Ylva och hennes kompis eftersom de är just kompisar och inte ligger med varandra, men MKB verkar rätt stelbenta för att samtidigt skryta om att vara inkluderande och fördomsfria.

Det framgår ingenstans, men man får väl förmoda att det politiskt styrda bostadsbolaget inte hatar fenomenet vänskapsrelationer utan är rädda för att Ylvas kompis ska kunna kräva eget kontrakt när hon och Ylva vill flytta isär, och då försöka tvinga sig före människor som till skillnad från henne stått i bostadskö, men det måste väl enkelt gå att friskriva sig från i kontraktet?

Med facit i hand kunde Ylva och kompisen sagt till MKB att de ligger med varandra, men det ska inte behövas. Det är väl bra om två kompisar kan samsas om en bostad i en stad med bostadsbrist? Förutom trångboddheten finns det ett miljöargument där också. Men som sagt, det hör inte hit. Om Ylva och kompisen vill bo ihop och Ylva har stått tillräckligt länge i bostadskö för att få hyreskontraktet ska varken bolaget eller kommunen lägga sig i deras relation.

Dessutom är Malmö en av de kommuner i Sverige som har flest felaktigt folkbokförda, bostäder där fler än sju personer utan synlig koppling till varandra är skrivna på samma adress och där det misstänks att man försöker fuska till sig bostadsbidrag, försörjningsstöd eller något annat bidrag. Men där kickar kanske den där stoltheten i ”mångfaldsfrågor” in. Så då jävlas de med Ylva och hennes kompis istället, det kostar inga godhetspoäng.

Sjuklön för sjukt beslut

Min inställning till ”skönhetsoperationer” (märkligt namn på något som nästan alltid gör patienten fulare) är att om det bara handlar om utseende borde man få stå för hela kostnaden själv. Men att det kunde bli en diskussion om rätt till sjuklön visste jag inte ens. Det är ju fullständigt hål i huvudet att en småföretagare kan tvingas betala två veckors sjuklön för att en av hans anställda önskar större läppar eller mindre näsa. I reportaget säger en kvinna att hon utnyttjat detta flera gånger.

När två veckor gått hamnar kostnaden istället på skattebetalarna. Och då räknar jag bara med de fall som går bra. När hals- och handtatuerade Amanda fick den galna idén att operera in implantat i röven fick hon permanenta nervskador. Undrar hur mycket skattepengar det beslutet kommer att kosta.

Man kan inte förbjuda dumhet och förmodligen inte dessa operationer heller, men nog borde man kunna kräva att den som opererar sig helt i onödan av enbart estetiska skäl skaffar en försäkring som garanterat täcker upp alla kostnader som går att koppla till ingreppet, inklusive sjuklön.

I det här läget kommer alltid någon med argument om att även rökare eller idrottsmän borde få stå för sina egna sjukvårdsutgifter, men det är faktiskt en helt annan sak som inte går att jämföra på något sätt. Skador som uppkommer av att man klättrat i berg, rökt filterlösa cigaretter eller druckit absint i trettio år är visserligen helt eller delvis relaterade till egna beslut, men när man opererar kroppsdelar det inte är något fel på är dårskapen minst ett led kortare.

”If it aint broke, don't fix it” är ett mycket gott råd, och den som ändå väljer att ”laga” det som redan fungerar borde få ta hundra procent av konsekvenserna. Sjuklön efter ”skönhetsingrepp” är ett kryphål för idioti som borde ha förbjudits igår.

Äntligen måndag?

En del börjar kanske jobba idag, men många har semester och en del av dem förverkligar sånt de inte hinner i den vanliga vardagen, vare sig det är att åka ut och resa, ligga i hängmattan utanför sommarstugan eller fixa till den där väggen som väntat på kärlek efter en tidigare renovering.

Allt det kan vara bra. Jag tror att de flesta behöver bryta sina rutiner ibland och kanske också ett miljöombyte. Problemet är om det känns som att det bara är semesterlivet man lever för medan övriga året är en transportsträcka av vardagstristess och snart ska man in i ekorrhjulet igen.

Men även den känslan kan leda till något bra. Det ger en möjlighet att lokalisera missförhållanden. Det viktiga om man inte lever sitt drömliv (och är det egentligen någon som gör det fullt ut?) är att göra något åt saken. Ställ dig själv frågan vad du rent konkret gör för att få ett bättre liv. Att se brister är bara första delen, men utan att följa upp med en handlingsplan blir det som att läsa självhjälpsböcker och sedan leva på som förr. Drömlivet kommer väldigt sällan knacka på dörren, det måste skapas.

Så mitt tips till dig som under sommaren upptäcker att du inte är nöjd är att sätta dig ner (eller sätta er ner om du bor familjevis) och speca upp vart du vill komma och hur du ska komma dit, vare sig det är att byta karriär, leva FIRE-liv, flytta eller något annat. För de flesta av oss är det en kombination av flera mål och lösningen är en kombination av flera åtgärder. Det blir inte klart på en helg utan måste bli ett pågående projekt. Men se till att det blir just pågående, inte en dröm vid horisonten.

Vad hindrar ditt drömliv? Brist på pengar, kunskaper eller utbildning, åldrande föräldrar, ett sjukt förhållande, sviktande psykisk eller fysisk hälsa? Det vet bara du och kanske inte ens det. Handlar det om pengar behöver du antagligen en ekonomisk handlingsplan som kan innefatta en budget, ett månadssparande på börsen, att sänka din ekonomiska levnadsstandard eller hitta nya och större inkomster. Är det annat som trycker ner dig krävs andra lösningar, men den gemensamma nämnaren är att du måste agera, inte bara drömma.

Äntligen bilförsäljning!

En av fördelarna med att köpa en veteranbil är att man inte nödvändigtvis behöver gå back på den, som ju nästan är en regel för nyare bilar. Men det går inte alltid som man tänkt sig. Årsskiftet 21/22 köpte jag en Volvo 245. Jag var jättenöjd med den. Skatt och försäkring kostade sammanlagt 1400 kr/år och bensinförbrukningen var helt okej på 0,83 liter/mil. Men det bästa var nog prestandan. Den kändes som en ny bil, den gick tyst utan missljud, bra köregenskaper osv. Nej, den gjorde inte 0-100 på fem sekunder, men det är heller inget jag efterfrågar.

Men inget varar för evigt. Efter ett drygt år började bilen krångla. ”Volvo 240 är outslitlig”, sa folk, men jag hittade inte felet. Däremot upptäckte jag att den hade en massa elektriska databoxar, givare och sensorer som både var dyra och dessutom verkade onödiga eftersom Volvo 140 tycktes ha klarat sig utmärkt utan dem. Så till slut köpte jag en sådan istället.

Jag gav ändå inte upp helt. Kompisar kom med nya förslag på möjliga fel, så jag bytte grej efter grej. Mycket kunde jag låna från andra 240-ägare eller köpa begagnat, men det tog ju ändå tid att skruva. Jag fick också tips om en fordonsutbildning som eventuellt kunde ta in bilen som studiematerial. Då hade jag fått betala för nya delar, men sluppit arbetskostnaden eftersom elever jobbar gratis. Det lät hur bra som helst, men vi fick inte till det.

Till slut var jag vid vägs ände. Något värde betingade den såklart, så i värsta fall kunde jag sälja den som reservdelsbil. Jag hade i alla fall inte tänkt lägga fem minuter till på att meka med eländet och ingen annan verkade kunna hjälpa mig heller. Det kostade inget att ha den stående avställd i ladan, men det gav inget heller. Möjligen en svag prisstegring, men den skulle inte väga upp irritationen jag kände varje gång jag såg skiten.

Så nu har jag rivit av plåstret och gjort min sämsta bilaffär på väldigt, väldigt länge. Bilen köptes in för 33000 kr. Med delar var jag antagligen uppe i 40000 kr. Efter 1,5 års användning och lika lång felsökning, om än inte särskilt effektiv (vare sig i tid eller resultat) har jag nu sålt den för 16000 kr.

Många lägger mycket mer än så på sin bil. En ny bil tappar ofta uppemot tio gånger så mycket bara i värdeminskning, och så tillkommer service och annat. Men jag jämför mig inte med dem, det var inte för att få nybilskostnader jag köpte en nästan 40 år gammal veteranbil. För mig blev detta ett fiasko och det enda jag fick ut av affären var vetskapen om att denna bil var alldeles för ny för mig. Vackert så, nu vänder jag blad och funderar över om jag ska fylla dess plats i ladan med något skojigt. Men det hastar inte.

Odla med P1

Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap. Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.

Lyssna gärna på programmet. Lite småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla eller konservera måste man först lära sig det, och även om man kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.

Något jag lärde mig av programmet är annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i programmet.

Jag måste erkänna att jag inte tror så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel eller längre. Andra har andra skäl.

Lönar det sig? Denna fråga brukar dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med. Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.

Kändisgrejer till fantasipriser

Jane Birkins Hermès-väska såld för78 miljoner, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens gitarr som han skrev Shoreline på slutade på drygt trehundratusen. Hur kommer det sig att prylars historik gör människor villiga att betala larvigt stora pengar för något som borde vara betydligt billigare?

”Det var om denna banan Lasse Åberg skrev Banankontakt!”

Gamla Gibson-guror har förvisso sprungit upp i pris, men inte ens ett tiondel av priset hade varit ett fynd. Väskan kan jag inte säga så mycket om, men hallå – det är en handväska liksom! Jämför med vilket hus man kunnat köpa för 78 millar och ingen människa med hjärnceller hade valt väskan. Men nu är väskan tydligen inte bara en väska och då valde en japansk samlare att lägga dessa pengar.

Det här påminner mig om ett Playa del Sol-avsnitt där de skulle sälja general Francos badbyxor till en samlare av krigshistoriska artefakter. Men det var en skruvad komediserie, Birkins väska är på riktigt! Dessutom sliten och inte särskilt snygg.

Jag äger också saker med affektionsvärde, men då för att de ägts av mina förfäder eller gamla vänner. Möjligen hade det varit kul att kunna riva fram Henrik Berggrens gitarr på en fest där något fyllo skanderar ”Spela Shoreline!”, men ärligt talat, hur kul? Jag kan inte komma på någonting jag skulle värdesätta ens tusenlappar över rimligt pris bara för att en tidigare ägare varit kändis, vare sig det är Tage Erlanders läsglasögon eller Lasse Berghagens teddybjörn. Kalla mig tråkmåns om ni vill, det bjuder jag på.

Gör-det-själv-stativ

Jag köpte en hundraliters honungstunna i fjol, men inget stativ till den. Eftersom det är en tappkran i botten måste man komma upp från golvet, så nu tänkte jag ta tag i det. Första idén var att köpa ett metallstativ av samma typ jag har till en annan tunna.

Det gick nu lös på inte mindre än 790 kr och det var över min smärtgräns. Dessutom stör jag mig lite på att det lämpar sig dåligt för att luta när man närmar sig botten på tunnan och honungen rinner långsamt. Eller stativet går fint att luta, men då måste man hålla emot själva tunnan så inte den välter. I det läget är det ingen större vikt i tunnan, men när jag tappar upp honung ska jag dessutom hålla koll på vågen så att det inte blir för mycket i burken.

Detta sammantaget gjorde att jag bestämde mig för att bygga en egen ställning i trä. I vanlig ordning kollade jag runt på nätet för att hitta fiffiga lösningar att stjäla. Den här såg stabil ut, även om jag tyckte att 4tum4 var att ta i för att hålla en tunna på 140 kg.

Det borde räcka med 2tum4 (som jag dessutom hade hemma) om man stärker upp på kritiska punkter. Och så var det ju det där med att kunna luta ställningen utan att få tunnan i huvudet. På stativet till en regntunna hade man förlängt benen för att också hålla fast tunnan. Det verkade smart.

Naturligtvis blir ju vikten på konstruktionen högre ju mer trä jag använder, men det här stativet bärs fram och används på en plats i samband med honungsproduktion, max tre gånger om året, och då spelar vikten ingen större roll. Så planen blev att kombinera dessa bägge. Den översta, men med hälften så grova reglar, och så förlängningarna från andra bilden, gav mig denna.

Jag drar mig till minnes en intervju med artisten Eddie Meduza som sa:

”Jag hade kunnat göra de här låtarna tiotusen gånger bättre. Det är bara det att … nu gjorde jag inte det.”

Det är väl ungefär vad jag kan säga om mitt stativ, men även om det inte blev vackert fyller det sitt syfte.

Och inte kostade det några 790 kr heller. Jag försökte mest använda korta spillbitar, men en lång planka gick det åt. Tillsammans med en näve tretumsskruv tror jag bygget landade på en hundralapp. Nästan viktigare ändå är att jag föredrar detta stativ framför den översta köpevarianten. Vore jag ung och hipp (använder man ord som ”hipp” är man nog inte det) kunde jag kasta ur mig någon käck internetförkortning nu, som DIY FTW!

Hotell utan frukost

Här är något jag har efterfrågat länge, hotellnätter utan frukostbuffé. Jag tycker att hotellfrukost är den stora uppsidan med att bo på hotell, men på den tiden jag bodde mycket på hotell jobbade jag på kvällen och betalade nästan alltid hemresan själv och den var som regel billigare ju tidigare man åkte. Så då lämnade jag ofta hotellet innan frukosten börjat serveras, men jag fick lik förbannat betala för den.

För så är det ju. På flera av dem som intervjuas låter det som att de önskar att frukosten ska ingå eftersom de då ser den som kostnadsfri. Ingenting kunde vara längre från verkligheten. På det hotell jag testbokade för den här texten fick man betala 195 kr extra för att få äta frukost på hotellet och så glad i hotellfrukost är jag inte. Hade den ingått skulle rumspriset gissningsvis bli minst 150 kr dyrare. Kanske 200.

Även om det nog slutar med att jag får ett torftigare liv gillar jag idén med att betala för det man använder, inte ett paketpris för ”lyxen” att slippa planera eller tänka. Men som så många gånger förr tycks jag vara i minoritet. Hela Twitter är fullt av ”Dra åt helvete, Scandic!”-inlägg, märkligt nog både från dem som gillar deras frukostar och de som inte gör det.

”Inget glutenfritt i menyn?!”

Sedan får man väl förmoda att det blir en smyghöjning av hotellpriset i omläggningen. Om frukosten nu kostar 195 kr kan jag inte tänka mig att rumspriset sänks motsvarande, men så är det ju alltid. Jag tror ändå att det är olönsamt för kunden med inkluderad frukost, fri bar i biljettpriset eller cykel på köpet, men vad säger läsardomstolen? Är ni all inclusive-fanatiker eller kostnadsminimalister?

Att se honung torka

Att titta på när väggfärg torkar påstås vara bland det tråkigaste man kan företa sig. Återstår att se om du efter denna text tycker att honungstorkning verkar vara lika trist. Det är nämligen något som upptar mitt liv en del nu.

Grovt förenklat drar bin in nektar som innehåller fyra femtedelar vatten, men när honungen är klar att slunga är förhållandet det omvända. Bina sköter torkningen ganska bra själva. Står man bredvid en bikupa kvällstid kan man höra surret av tusentals vingar som skapar den ventilation som krävs och när cellen är tillräckligt torr förseglas den med vax. Fast när de har som flest blommor att vittja hinner de inte riktigt med, eller ifall det är hög luftfuktighet.

Det här är en ganska typisk honungsram. De börjar med att lägga honung i överkant och på sidorna, lite som en solfjäder. Därför blir den också torr tidigare än honungen längst ner i mitten. Fast man kan heller inte vara bergsäker på den täckta är tillräckligt torr. Det är där jag kommer in. När honungen är skördad ur kupan kontrollerar jag fuktkvoten med en refraktometer, ett litet verktyg där jag med hjälp av en tändsticka placerar en droppe honung och kan läsa av fukten.

Sommarhonung, som är det jag torkar nu, får inte ha högre fukthalt än 19 procent, då riskerar den att jäsa. Men det är snittet. Om några ramar är nere på 16 procent kan jag med gott samvete släppa igenom en 21:a. Men det gäller att ha marginal! Jäst honung går bara att använda till bakning eller mjödframställning, och betingar ett betydligt lägre värde.

Första året ställde jag lådor med för blöta honungsramar på en torkställning och blåste med en bordsfläkt under. Nästa år tillverkade jag i bästa Macgyver-anda en fläktplatta där ett par datorfläktar drog luft genom honungstornet.

Nu har jag skaffat mig en ordentlig luftavfuktare, som förvisso går att kombinera med både fläktar och element, men i det här lilla rummet alstrar avfuktaren så mycket värme denna årstid att element blir överflödiga.

En behållare i avfuktaren samlar upp vatten och efter ett par dygns avfuktning är det äntligen dags för slungning. Det kommer att bli några hundra kilo i år när allt är klart, men innan dess ska hela processen upprepas två gånger till. Ett steg i taget mot världsherravälde.

Börstips till mig själv, 19

Jag fick ett mejl från en läsare. Han skrev:

”Är en kille på 19 års ålder som började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör du och anser vara bäst?”

Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!! Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.

Nej då, det var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.

Fas 1

Ett fåtal aktieinnehav i stora och medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m år.

Fas 2

Började blanda upp de stabila satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var ganska blygsam.

”Nu vänder det!”

Fas 3

Så kom daytradingen in i mitt liv. Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.

Fas 4

Efter lite för många träffar direkt mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika länder eller regioner.

Aldrig fel att spara i fond.

Fas 5

Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst avkastning.

Jag tror att det är ofrånkomligt att man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.

Allt jag vet om ynglingen som ställde frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som behövde all hjälp han kunde få.

Så med det i minnet skrev jag så här till frågeställaren:

”När jag flyttade från Sverige 2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 % utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften, kanske inte alls.

Så anledningen till att jag inte pratar så mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att 'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.

Men får jag ge ett förslag, så är det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit mycket rikare idag.”

Vad säger ni andra? Recensera gärna mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen. Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:

Vi är inte finansiella rådgivare och tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.

När pengar är av ondo

Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.

Något undantag går säkert att hitta, men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation, ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat samman.

Men vad jag inte förstår är varför Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan 1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte handlingsfrihet.

Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.

Dyrt att bo på kungens mark

Jag har sett bostadsannonser där man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar. Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.

När jag nu läser att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”

När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600 procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.

Apropå kungen och ansvar arrenderar han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner. Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men Bernadottarna samlar inte precis poäng.

Men tillbaka till ämnet. Jag kommer även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute. ”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”

De smiter med allt mitt guld!

Robin Hood är intressant. Hyllad av vänstern för att han tog från de rika och gav till de fattiga, och av högern för att han tog från staten och återförde till skattebetalarna. Men nu ska inte detta handla om Robin Hood utan om kungens förtvivlan när han insåg att guldet var på väg att försvinna.

Mina bin har nämligen fått mig att förstå hur han kände det. Honungsbin förökar sig genom svärmning, oavsett om de bor i en bikupa av frigolit eller i ett ihåligt träd. När bisamhället är tillräckligt starkt försöker de skapa en ny drottning och när den nästan är kläckningsklar tar den gamla drottningen med sig en stor del av kupans bin för att söka sig en ny boplats.

I år har jag drabbats av minst fyra svärmar, antagligen fler. En av dem såg jag inte alls, men det gjorde grannen när den blåste förbi hans tomt och då var det redan för sent. En annan svärm såg jag själv, men den drog direkt iväg bortom synhåll.

Innan de lämnar kupan äter de så mycket honung de orkar, men även utan svullandet hade det varit dålig ekonomi för biodlaren eftersom försvunna bin är dåliga på att samla ny honung. Alltså är det med viss frustration man ser sina husdjur i samlad tropp försvinna från bigården.

Men helt chanslös är man inte. Först gäller det att se tecknen på att svärmningen är på gång. Bina bygger mer eller mindre seriösa drottningceller i kupan och genom att gå igenom yngelrummet regelbundet och noggrant under den mest kritiska tiden kan man plocka bort dessa celler på ett tidigt stadium.

Man kan också dela samhället själv och på det sättet minimera svärmningsviljan. Man kan bygga en s k avläggare genom att låta en del av bina starta på nytt i egen kupa. Jag testar en variant på det i år genom att låta avläggaren flytta till ett rum  i samma kupa, men med egen ingång.

Biodlare 185 cm, bikupa ... högre.

Här är det gamla yngelrummet i de två lådorna högst upp. Drottningen har jag däremot flyttat längst ner till ett nytt yngelrum i den nedersta lådan och däremellan är det skattlådor med honung. Ett spärrgaller hindrar drottningen från att komma upp dit. Och på övervåningen skapas en ny drottning, så om allt går vägen har jag så småningom två och kan välja om jag ska byta den gamla drottningen med den nya eller ge dem varsin kupa.

Men precis som att drottningar försvinner och hela samhällen ibland fryser ihjäl på vintern är svärmar något man får leva med som biodlare. Förr eller senare sker det, ett svart moln som ”försvinner med allt mitt guld”. Men inte ens då är loppet helt kört. De brukar inte göra som min svärm ovan och flyga mot horisonten. Vanligtvis sätter de sig först och väntar i närheten, ofta i ett träd, medan några spejare flyger iväg och letar upp en ny bostad. Lyckas jag då lura in drottningen i en låda kommer resten av bina följa efter och så har jag skapat den där nya bostaden åt dem, till glädje för både mig och dem.

Två av årets svärmar lyckades jag ta tillbaka. Den första surrade runt mitt äppelträd, men innan jag hunnit få upp en stege drog den till en lägre buske och väl där upptäckte jag att de flesta bina satt i en klump på marken, i högt gräs, så jag utgick ifrån att det var där drottningen var. Parade drottningar är ofta dåliga flygare. De är tunga av säd och har förhållandevis korta vingar. Så jag satte helt enkelt en låda med vaxramar över högen med bin.

Honung är kortrest mat.

När de var kvar efter en timme och fler anslöt förstod jag att drottningen var där, så på kvällen lyfte jag upp lådan i bigården på en bibotten med flygöppning och där blev de kvar. Den andra svärmen hade en ung jungfrudrottning. Antagligen gav det henne bättre flygegenskaper för hela gänget satte sig sju meter upp i ett träd på tomten.

Notera den prickiga himlen.

Jag tog den längsta stegen jag hade och utrustad med en plasttunna med en sopsäck fastsatt i en lång stör var jag fast besluten att skaka ner klumpen i säcken, men bina satt för illa till. Istället klättrade jag så högt upp i trädet som stegen och höjdskräcken tillät och sågade ner grenen de satt på som då rasade i backen. Fram med en låda och helt klart var drottningen med där också. Annars hade de varit surrigare än så här.

Förhoppningsvis är svärmsäsongen 2025 över nu för jag börjar bli less både på att jaga bin och att se dem försvinna. Planen inför året (efter noggrant övervägande) var att behålla mina tio kupor och inte utöka, men i det här läget hade jag plötsligt tolv samhällen och det kan nog gå upp ytterligare. Nu har i alla fall ena svärmen satts ihop med en kupa som förlorat sin drottning (möjligen i en svärmning, men inte denna) så att jag är nere på elva, och det skulle förvåna mig mycket om siffran är högre än tio när vintern kommer. Det är för övrigt inte utan att jag ser fram emot årets invintring, i år blev det mer ”bisyssla” än jag hade tänkt och trott.