Slungning

Året som biodlare har många och långa perioder av kostnader, men också en period av vinst och den drar det ihop sig till nu.

Det första steget är slungning, alltså den process då man tömmer ramarna på honung i en slunga som helt enkelt är en stor centrifug. De minsta klarar två ramar och vevas för hand, i de största slungar man över hundra ramar på en gång. Jag har en halvautomatisk som klarar fyra ramar åt gången.

Det halvautomatiska med den är att jag tvingas vända ramarna för hand, vilket dessutom måste göras flera gånger. Först kör man långsamt på ena sidan för att sedan vända och successivt öka farten, för om man gasar för fullt med fulla och tunga ramar kommer hela vaxkakan krossas mot väggen, och den ska helst återanvändas flera gånger.

Men vi backar bandet lite. Först måste honungen hålla rätt vattenhalt. För blöt honung kommer att jäsa. När bina samlar in nektar är det ungefär 80-20 vatten respektive socker. När de torkat den genom att flaxa bort fukten med vingarna är förhållandet omvänt och då förseglar de cellerna med ett vaxlock.

Alltså bara att slunga täckta ramar? Nja, de varken fyller eller torkar en hel ram på en gång, än mindre en hel skattlåda. Vanligtvis slungar man en eller max två gånger per år och väntar man för länge kommer bina själva sätta i sig honungen när naturen sviker. Så det blir en avvägning där man gör stickprov med en honungsrefraktometer.

Gränsfallen skickas tillbaka till kupan eller torkas inomhus. Eventuellt med en avfuktare, men i min lilla produktion kommer man långt genom att bara se till att det är luftgenomströmning i ramarna. Här har jag både luft mellan lådorna och mellan ramarna i respektive låda.

Till slut har jag en samling ramar att slunga och den processen tog mig i stort sett två hela dagar. Först ska vaxlocken skalas bort med en avtäckningsgaffel. (Gemensamt för alla biodlingens fackord är att jag översätter dem från norska och försöker utröna om det är så de används, för på detta område är jag inte svensktalande, och här skulle jag själv ha använt ordet skrellegaffel.) När man gjort det börjar honungen rinna, så man kan inte börja med att göra så med alla ramar för då ligger honungen från de sista ramarna på golvet, bordet och lite överallt.

Parallellt med detta är det själva slungningen. Fyra ramar och totalt c:a en kvart. Sedan fyra nya, tills lagret är tomt. Honungen slungas ut på ytterväggarna och rinner sedan ner till en kran. Två silar, en grovmaskig och en finmaskig, rensar strålen från vaxrester. Dessa smälts sedan ner och blir till nya vaxramar.

Insidan av slungan.

Till slut har man en tunna flytande honung. Men förr eller senare kristalliseras den, stelnar. Den flytande akaciahonung man hittar i affären produceras längre söderut. Norsk (eller för den delens svensk) honung kommer obönhörligen att stelna. Bäst blir det om man styr den processen själv så att kristallerna blir många och små, vilket ger honungen en krämig konsistens. Det gör man genom att röra honungen med en större visp. Själv använder jag en borrmaskin avsedd för betong eftersom klenare maskiner tydligen tar slut.

Jag tillsatte dessutom lite äldre finkristalliserad honung som påskyndar processen. Det kan man låta bli, men då får man röra längre tid. Och det kostar ju inget att ”ympa” (många märkliga fackuttryck som sagt), tillför man X kilo ökar ju produktionen med lika mycket. I detta fall lånade jag några kilo från en biodlarkollega som sedan får tillbaka samma mängd.

Nu var det rätt varmt i luften vilket gör processen segare, så trots ”fusket” fick jag röra honungen morgon och kväll i en hel vecka innan den hade tjocknat tillräckligt (får ju inte bli för mycket heller för då har du en tunna honung som du enbart kan sleva ur med sked). Här är hela processen:

Sedan dags att tappa honungen i burkar, men det får bli ett eget inlägg längre fram. När det är klart.