Aladdin krymper och stiger

Aladdinasken har blivit 8 procent dyrare och samtidigt 18 procent mindre, vilket ger en total prisökning på 32 procent, från 238 kr/kg till 315 kr/kg. Detta ger alla Aladdinkonsumenter chansen att prova på något nytt.

För allvarligt talat, Aladdinaskar köper man väl bara för att man har dålig fantasi och framförhållning när man blivit bortbjuden. Man springer och köper Aladdin i sista sekunden för ”någonting ska vi väl ha med oss”. Det är en förbannat tråkig present och nu börjar den bli dyr också.

Köp något man har nytta av, eller en riktig delikatess som en flaska dyr olivolja eller en fin ost, exklusivt kaffe eller te. Jag är ju lite färgad av min verklighet som biodlare, men kanske skulle värdparet uppskatta en burk lokal honung. Eller köp en bok de hade uppskattat. Det kräver lite research att ta reda på vad de faktiskt tycker om, men å andra sidan visar det ett engagemang du garanterat inte uppnår med Aladdinasken.

Utöver alibi-panikköpet finns det ytterligare ett tillfälle när Aladdin kommer fram på bordet – julen. Av någon anledning finns det familjer som tycker att ett riktigt julfirande kräver massproducerade och överprisade chokladpraliner. Det är givetvis fel och om knappt tre månader kan alla testa. Samlas och gör eget julgodis istället. Det blir roligare, godare och antagligen också väldigt mycket billigare.

Alternativet är att fortsätta att köpa Aladdin. Den som hade råd med 119 kr har såklart råd med 129 kr, och ”det gör väl inget att den blivit lite mindre, det är ju inte nyttigt med godis”. Men genom att göra det rättfärdigar och accepterar man en trettiotvåprocentig prishöjning, alternativt flaggar för att man inte är den skarpaste pommes fritesen i kanoten. Du bestämmer – glöm aldrig det.

Får politiker spara?

Regeringens höstbudget ska (åtminstone i teorin) ge mer pengar i hushållens plånböcker, tack vare ett jobbskatteavdrag och några skattesänkningar. Man hoppas på ökad konsumtion, men så visar det sig att politikerna själva inte tänker konsumera mer.

Finansminister Svantesson (m) börjar dra någon lång och poänglös harang om att ”en av sönerna har en hund och bor på flera ställen”. Egentligen menar hon nog inte att hunden bor på flera ställen eller att den ska få en del av kakan utan att hon har många hål att stoppa pengarna i, för att vi ”vanliga” ska känna samhörighet. Ida Gabrielsson (v) väljer att hänga ut sin systers dåliga ekonomi, men i stort kokar politikernas svar ned till att de redan hade pengar över, så det blir ingen större skillnad för dem.

”Har ni aldrig sett en riksdagslön?”

Och då är det tydligen ett problem. Svantesson konfronteras t ex med att Oscar Sjöstedt (sd) tänker spara pengarna och ”det var väl inte det som var tanken med den här budgeten?”. Allvarligt talat kan det väl inte komma som en överraskning för reportern att riksdagspolitiker har det gott ställt? Jag kan till och med tycka att det är rimligt att så är fallet.

För egen del får jag mer respekt för Sjöstedt som säger att han har och alltid har haft en hög sparkvot än jag t ex fick av Stefan Löfven när han som statsminister satt i barn-tv och sa att han inte var miljonär. Att en riksdagsman pratar om sparkvot känns positivt, det skulle förvåna mig om flertalet av dem ens känner till ordet.

Regeringsbudgetar görs hur som helst inte specifikt för politiker och Svantesson har säkert rätt i att minskad skatt leder till ökad konsumtion. Om det är en klok prioritering för gemene man är jag mer tveksam till. Eller för världen i stort. SVT skriver nästan dagligen om hur ökad konsumtion leder till ökade utsläpp och sämre miljö (eller ja, de skriver ”klimat” eftersom de tror att klimat och miljö är samma sak). Men i detta fall verkar ”rätt” svar ha varit: ”Jag ska unna mig själv fler Temu-paket med kinesisk skit jag inte behöver.”

När en av politikerna sa att han tänkte spara pengarna säger reportern myndigt att ”De här pengarna ska inte sparas, de ska användas”, varpå politikern blir full i skratt och svarar ”Det bestämmer inte du”. Jag brukar varken vara på politikers eller journalisters sida. När de i undantagsfall inte är rörande överens blir jag lätt förvirrad, men i det här fallet väljer jag politikersidan. Dessutom hoppas jag (även det ett undantag) att folk ska ta intryck av politikerna och göra likadant – spara och bli mer oberoende.

Mangoldsoppa

Mangold är en av mina mest lyckade odlingar i år, så nu sitter jag med en mangolddjungel.

Hög tid att ställa sig frågan vad man ska ha dem till. Jag hade egentligen bara tänkt hacka ner mangold i såser lite grann som jag gör med spenat, men med gissningsvis 30 kilo i odlingslådan måste jag bli lite mer kreativ. Första idén – mangoldsoppa.

Jag har gjort spenatsoppa med lyckat resultat, så jag gör något liknande och ser hur det smakar. Detta behövs för c:a fyra portioner:

mangold, 500 gram
stjälkselleri, 100 gram
en gul lök
matfett, 150 gram
vatten, 1 liter
mjölk, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
salt och peppar

Jag använder allt på mangolden, både stjälk och blad. Stjälkarna finhackar jag så att det inte blir för stort tuggmotstånd medan bladen grovhackas.

Den gula löken grovhackar jag också, men det nog är en smaksak. Att jag tog med selleri handlar om att även den växer så det knakar hos mig, så till skillnad från Werner & Werner får jag säga att det antagligen går precis lika bra utan selleri. Fast jag gillar den.

Mangoldblad och selleri.

Vad jag försöker säga är egentligen att om du har ett överflöd av eller föredrar någon annan grönsak (eller hittat ett schysst extrapris) kan du använda den istället. Matrecept är som religiösa böcker, de kan inspirera, men bör aldrig tas bokstavligt.

När grönsakerna är hackade fräser jag löken och mangoldstjälkarna på medelvärme i kastrullen ihop med smör/margarin i fem minuter.

Därefter tillsätter jag mangoldbladen och sellerin, som också får fräsa i fem minuter. Så häller jag i vattnet och mjölken (som säkert kunde ha bytts ut mot grädde för finsmakaren). När det kokat upp löser jag upp två buljongtärningar i soppan och kryddar. Här är det också helt fritt att improvisera med de kryddor man gillar. Jag gissar att allt från curry och timjan till dragon och rosmarin skulle funka, men själv nöjer jag mig med salt och peppar.

Låt soppan puttra på spisen i tio minuter så blir den perfekt. Gillar du inte det grönbruna utseendet kan du slänga i en ägghalva eller en klick crème fraiche. Som vanligt med soppa tycker jag att en smörgås också är på sin plats.

Jag blev positivt överraskad över hur gott det faktiskt blev. Och mättande! Jag åt soppan som en sen lunch och skippade sedan middagen eftersom jag aldrig blev hungrig, så det kanske kan kvala in som spartips.

Bättre eller sämre?

Indikator Opinion har för Ekots räkning frågat folk om de fått det bättre sedan valet. Eller mer ordagrant:

”Tänk tillbaka till valet 2022. Skulle du säga att din livssituation har förbättrats, försämrats eller förblivit densamma sedan dess?”

”Lite stressigt.”

Självklart försöker man göra politik av det diffusa begreppet ”livssituation” och inte helt oväntat svarar regeringsväljare att de har fått det bättre medan oppositionsväljare säger att de fått det sämre. På samma tema svarar kvinnor (som ju oftare röstar vänster) att de fått det sämre, jämfört med vad männen anser, under ”Tidö-gängets” tre år vid makten.

Jag försvarar sällan politiker och tänker inte göra det nu heller, men lyckligtvis tror jag inte att politikerna har så mycket makt över våra liv att de mer än i undantagsfall bestämmer om livssituationen blir bättre eller sämre. Att pensionärerna fått det sämre tror jag t ex inte beror så mycket på uteblivna pensionshöjningar som att deras kroppar blivit tre år äldre, vilket sällan är positivt när man är 80 år.

Det säger inte heller så mycket om hur vi kommer rösta. I Norge har det varit ett våldsamt gnäll i fyra år om hur mycket sämre och dyrare allt har blivit, men i stortingsvalet nyligen gav man ändå det djupt kritiserade regeringspartiet förnyat förtroende.

Om vi skiter i politiken tror jag att det här är ett nyttigt tankeexperiment vi alla borde göra med jämna mellanrum, ställa oss frågan om våra liv har blivit bättre. Hur har din livssituation förändrats sedan september 2022? Vi som har skapligt mycket pengar investerade på börsen borde ha svårt att säga att vi fått sämre ekonomi i alla fall. Nasdaq har nästan fördubblats och Stockholmsbörsen stigit med drygt en tredjedel – långt bättre än historiska kurvor.

Men pengar är som sagt inte allt. Vi har t ex fysiskt tillstånd och mentalt välbefinnande. Varken det ena eller det andra gynnas av mindre pengar på kontot, men vi kan heller inte köpa oss hälsa. Den kanske allra viktigaste frågan är vad vi kan göra för att våra liv ska bli bättre de kommande åren. Jag tror banne mig att jag ska formulera några punkter för egen del, men dessa hamnar inte på bloggen.

Swish, så var pengarna borta!

Mitt tretusende blogginlägg, och vad kan då vara lämpligare än en text om pengar som försvunnit pga ondsinta människors illvilja i kombination med lättlurade människors lättja? En kvinna fick sitt Facebookkonto kapat och eftersom hon var stylist på TV4 blev det en nyhet. Kaparen skickade genast ut meddelanden till alla hennes vänner om att hon behövde pengar.

Hade mina vänner gått på detta hade jag blivit mest sur för att de tror att jag skulle skriva så illa. En mening som börjar med liten bokstav, två ställen med dubbla blanksteg och ett uteblivet, ”henne som säljer” istället för ”säljaren”, ett kommatecken och en punkt saknas. Visst kan man slarva lite ibland, men alla dessa fel på två korta meningar är åtminstone fem fler fel än jag hade fått ihop om jag så skrivit med handskar.

Men det bekymrade inte 43 av stylistens vänner som tillsammans skramlade ihop ett sexsiffrigt belopp. Jag kanske är mer skeptisk än de flesta, men jag hade aldrig övervägt att skicka ens en hundring till någon efter bara ett sms eller Facebookmeddelande. Den här typen av bedrägerier har ju funnits nästan lika länge som internet, så vill någon ha mina pengar får de banne mig lyfta luren.

Jag har viss förståelse för när bedrägeriet drabbar gamlingar som kanske lyckades komma igenom hela sitt yrkesliv innan internet fanns på allvar, men den här kvinnan har knappast 43 hel- eller halvsenila kontakter på Facebook.

Så varför funkar det? Gissningsvis för att folk 1. är lata på gränsen till apati och 2. tycker att några tusen kronor är så lite pengar att det inte spelar någon roll. Jag ser ingen annan förklaring. Skulle de stanna upp och tänka till borde de förstå att det är något lurt att just de får förfrågan om att skicka pengar. Hur många vänner har ni som ni skulle kunna tänka er att skicka pengar till, och hur många skulle ni kunna fråga om pengar? Mitt svar på bägge frågorna är max fem, definitivt inte 43.

Och så var det pengarna då. ”Totalt swishade 43 vänner mellan 2 500 och 4 500 kronor till bedragaren, i tron om att de hjälpte Siroun.” Jag kanske inte är så rik för de här summorna är pengar för mig. Inte så stora att det skulle sabba min ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Men tillräckligt för att inte skicka iväg dem vind för våg utan att ställa mig själv några enkla frågor:

• Verkar det rimligt att denna person ber mig om att skicka pengar?
• Har hon inte ett antal mer rimliga personer i sitt liv att fråga?
• Varför skickar hon frågan på Facebook?
• Ser den ut att komma från henne (skriver hon verkligen så här j-vla illa)?

Men tydligen har hon 43 personer i sin omgivning som inte tänker så långt. Minst 43, det kan ju vara lika många som inte hade pengarna tillgängliga. Behandlar man pengar så här lättvindigt ser jag det som troligt.

Bröd och skådespel

Jag brukar inte läsa nyheter om fotboll, men jag kan göra ett undantag när de glider över i väsentligheter som pengar och bröd. Moldavien skulle möta Norge i en VM-kvalmatch och Dagbladets reporter gjorde misstaget att fråga tränaren om hans intryck av Norge.

I det läget hade han i stort sett bara åkt buss, men en sak hade han fått med sig, att norskt bröd kostar 7-8 euro. I Dagbladets egen artikel påpekar man lite förnärmat att det faktiskt finns billigare bröd också. Det gör det. Man kan t e x köpa lefser, mjukt tunnbröd vanligen bakat av potatis. Jag gillar mycket i norsk matkultur, men lefse är inte en av dem.

Varför är då bröd så dyrt i landet där bröd för många är liktydigt med lunch? Jag läste att bönderna säljer säd för en tjugofemtedel av priset på bröd, så det verkar inte vara där skon klämmer. Nej, det är väl samma anledning som vanligt. Få aktörer styr och konsumenterna accepterar.

Men inte riktigt alla (jag vet, det lät som gallerna i Asterix). Bröd är något vi inte måste köpa. Jag slutade själv att köpa bröd flera år innan jag kom till Norge. Det går snabbt att baka, effektiv tid under en kvart per bak. Det blir godare och väldigt mycket billigare. Jag tror till och med att moldaverna skulle bli impade av mina brödpriser.

Om någon undrar vann Norge fotbollsmatchen med 11-1, men här tycker jag att Moldaviens tränare fick in en poäng, även om det väl var öppet mål.

När staten går in i näringslivet

Vinnova, Verket för innovationssystem, satsar varje år tre miljarder på att stötta nya idéer ekonomiskt. I Norge har vi Innovasjon Norge. Det är ungefär samma sak, bara det att de skickar ut över nio miljarder på samma tid.

Kan det inte vara bra med en myndighet som hjälper igång nya företag? Nej. Enkelt uttryckt finns tre kategorier av företag. De som klarar sig på egen hand, de vars affärsidé är så dålig att de aldrig blir konkurrenskraftiga oavsett hur mycket hjälp de får och avslutningsvis de som inte klarar uppstartsfasen själva, men kan göra det med statens hjälp och därefter bli lönsamma.

Bara den tredje kategorin har ens nytta av Vinnova/Innovasjon Norge och de skattepengar detta kan ge på sikt väger omöjligen upp förlusterna man får när man satsar i de övriga två. Dessutom får vi inte glömma bort att statens riskkapitalistlajvande med stor sannolikhet stjälper företag som hade klarat sig själva om inte staten hjälpt deras konkurrenter att köpa marknadsandelar.

Så varför finns dessa myndigheter? Är det för att staterna inte begriper förklaringen ovan? Till viss del kanske. Det går ju aldrig att sätta siffror på detta eftersom vi inte har en parallell verklighet där vi kan simulera ett friskt näringsliv utan statlig inblandning. Men mest tror jag att det handlar om politikers och myndighetspersoners klåfingrighet. De tror att allt blir bättre med statlig styrning när sanningen ofta är den motsatta. Dessutom tycker de att det är kul att leka företag, deras personliga risk är obefintlig. Det kostar visserligen pengar, men inte deras.

Marknaden gör detta bättre. Ett företag som behöver pengar för att utvecklas går till börsen och säljer andelar. Tror jag på idén köper jag aktier för mina egna pengar. Om företaget lyckas får jag del av vinsten, om det går sämre får jag inte det. Riktigt så enkelt är det såklart inte, men den så kallade marknaden är inte ett månghövdat odjur som lever på andras misär och producerar ondska.

Torkade tomater

Soltorkade tomater tycker jag är en höjdare, men jag har ingen lust att betala 200 kr/kilot. Med egen tomatodling tänkte jag därför försöka att torka själv. Först över till växthuset, och det ni hör är inte en galen trummis utan regn på plasttaket.

För soltorkade tomater krävs istället sol, men jag har åtminstone en ugn. Den satte jag på 100 grader (varmluftsugn, om det gör någon skillnad) medan jag halverade färska tomater och ställde på en plåt med den skurna sidan upp. Lite salt och sedan in i ugnen en dag. Förslagsvis en dag när strömmen är billig för det tar en stund.

Eftersom syftet här inte var att grädda utan att dra vätskan ur tomaterna hade jag en liten glipa på ugnsluckan. Den skapas med ett verktyg eller en handduk. Själv använde jag en katt.

Sedan är det bara att vänta. 100 grader är inte så varmt, men man bör ändå hålla koll så att tomaterna inte bränns vid. Så här såg det ut efter två timmar.

Efter fyra timmar tyckte jag att de var torra nog, det ska ju inte bli knäck.

Lagom till det steriliserade jag en konservburk genom att koka både burk och lock. Ner med tomaterna i burken, på med olja och igen med locket.

Det slår mig när jag ser burken att det kanske skulle funka som en kul present. Visst går det att köpa soltorkade tomater, men dessa är odlade, skördade och torkade hemma på gården. Hur de smakar? Ingen aning, än så länge äter jag färska tomater varenda dag. Det får räcka.

Fjorton miljoner dollar in?

Plötsligt händer det! Jag fick ett mejl om att en avlägsen släkting dött och nu kan jag ärva nästan fjorton miljon, och då snackar vi dollars!

Nej, det blir nog inget av det här. Advokaten vet uppenbarligen inte vad jag (och därmed hans egen klient) heter. Och så är det lite märkligt att familjen efterlämnade en massa pengar, men han hade inga anhöriga. Dog alla samtidigt? Och hur kommer jag in i det här? Advokaten säger att han gett upp på att hitta anhöriga, men nu kontaktar han mig, för jag har ju i alla fall samma efternamn.

Larsson är förvisso ett hyfsat vanligt namn till och med här i Norge och jag antar att storyn är att klienten fanns här eftersom advokaten skriver till mig på norska, trots att hans eget namn tyder på att han troligen kommer lite längre söderifrån. Just det undrar jag faktiskt över. Det här kom på Sparo-mejlen, som jag registrerade i Sverige och bara använder i kontakter med svenskar eftersom det är en svenskspråkig blogg. Ändå mejlar ”advokaten” på norska.

En annan fråga är i vilket lands juridik de skulle kunna betala ut pengar till mig. Det vanliga är väl att arvingar ska ha hyfsat korta släktband för att få ut pengar om den döde inte själv uppgett att han vill att just jag ska ärva? Någonstans kanske det räcker med att vara kusin, men för att samma efternamn utan uppenbart släktskap ska ärva måste vi nog till Ankeborg eller The Twilight Zone.

Jag fattar att själva idén med nätbedrägerier är att de ska vara så dumma att bedragarna på ett tidigt stadium vaskar fram lättlurade offer, men det här blir bara för fånigt. Då har jag banne mig mer respekt för spam som inleds med ”Hi John”. Det må vara en liten grupp som läser mejlet, är idioter och lystrar till namnet John, men då har man åtminstone försökt.

En kort stund funderade jag på att svara advokat Mahuko, men så kom jag på att det har James Veitch redan gjort mycket roligare än vad jag skulle klara.

Ett hus av pant

Det är något speciellt med pant, och i samband med att priset höjts har pantburken fått en renässans i media. Denna gång handlar det om Rickard, som i en ålder av sju bestämde sig för att köpa sitt första hus för pantpengar genom att sätta ett mål på tio kronor om dagen.

På sätt och vis gör han sedan det, som tjugoåring, åtminstone kontantinsatsen på hundratusen. Men även om reportern gör vad hon kan för att hålla myten vid liv visar en snabb huvudräkning att pantburkarna bara borde ha tagit honom halvvägs, och det under förutsättning att Rickard, 7 år, sparade allt till husdrömmen.

Men det är det jag tycker är intressant med berättelsen. Jag tror inte att Rickard egentligen köpte huset för pantpengar, fast indirekt gjorde han det. Pantburkar är nog sällan vägen till rikedom, om man inte heter Burk-Curt.

Burk-Curt, samlare och stilikon.

De kan däremot hjälpa oss att tänka rätt. Att ta med sina burkar till butiken, eller böja sig ner när vi ser en, får oss att tänka kreativt och inse att alla belopp räknas. Jag tror inte att merparten av Rickards pengar kom från panten, men så började han handla med pokémonkort också. Jag skulle inte bli jätteförvånad om han sålde grejer på nätet, skaffade ett tidigt extrajobb osv.

För så funkar pengar. Om man sparar dem man har och hela tiden letar nya inkomstkällor kommer de att bli fler, och då är pantburkarna en komponent av många. Lite på samma sätt som att den som börjar träna regelbundet troligen kommer att vilja äta nyttigare och ta trapporna istället för hissen. Bäst av allt är att detta kan påverkas. Vi kan aktivt gå in för att förbättra oss på ett område, vare sig vi är 7 eller 77.

Vinter i bigården

Ett tag trodde jag knappt att jag skulle överleva sommarens biodlande. När tredje bikupan på kort tid svärmar och försvinner med ännu en drottning är det svårt att inte känna viss hopplöshet.

Jag red dock ut både stormar och svärmar. Nio av elva kupor packade jag ihop och tog med till fjällen för att samla ljunghonung. Resterande två kupor var drottninglösa, men en av dem lyckades föda upp en ny varpå jag satte samman dem till ett samhälle.

Sommarhonungen slungades i två omgångar och gav sammanlagt 476 kilo honung. Ljunghonungen har jag slungat en gång, vilket gav c:a 50 kilo (än så länge i en tunna så det är svårt att veta exakt), men så har jag också 134 ramar kvar att slunga så fort de är tillräckligt torra, så jag räknar med en total produktion på runt 600 kilo i år.

Men det där är honungsarbete och det kommer jag att hålla på med åtminstone resten av året (det ska ju säljas också). Själva bisysslorna är så gott som färdiga för i år. Kuporna har bantats ner till tolv ramar i två lådor. På toppen av dessa finns en så länge ett foderkar där jag häller ner sockervatten i omgångar tills varje kupa fått femton kilo socker.

När det är klart får bina vila. Själv ska jag bara slunga, röra, tappa, etikettera, sälja och städa, så får jag också det. Framåt mars, lagom till nästa säsong i bigården.

Folk vet bäst själva!

Många ser det som självmål när barnlösa har åsikter om föräldraskap, men jag har åsikter om knark trots att jag aldrig knarkat. Och självmord, som jag inte heller provat. Så när Örebro universitet tycker till om jämställdhet i barnfamiljer tar jag mig rätten att kommentera. Så här står det:

”Innan barnet kom hade paren en önskan om att förhållandet skulle vara jämställt och under åren har de också delat relativt lika på det praktiska arbetet i hemmet. Men ju längre tid det gick desto mer ansvar hade kvinnorna över det forskarna kallar kognitivt arbete.”

Det är alltså inte främst arbetsfördelningen för hemarbetet som är ”problemet”, utan att kvinnorna oftare än männen tar ansvar för planeringen. ”Till exempel att ha koll på vilka dagar som läxan ska in på skolan eller vilka dagar barnet har gympa så man packar ner gympapåsen till exempel.”

Jag har nog missuppfattat vad jämställdhet är för jag trodde att det handlade om att bidra lika mycket, inte att bägge parter måste göra exakt lika mycket av varje arbetsuppgift. Jag måste t ex ha missat alla indignerade insändare från feminister som kräver att få byta två vinterdäck på familjebilen. Och trots min barnlöshet inser jag att om föräldrarna ska dela på ansvaret för den där gymnastikpåsen kommer det oftare leda till att den inte är med. Det är som det gamla skämtet:

Någon kommer uppfatta mig som bakåtsträvare nu. Jag tänker tvärtom – har vi inte kommit längre? Låt barnfamiljer fördela hemarbetet som de vill. Sluta lägg skattepengar på att uppfostra vuxna människor! Vi har olika intressen och talanger. Oavsett om det beror på arv, miljö eller något annat, kan vi inte bara få vara olika?

Krypförråd

Jag har en källare, men under drygt halva huset är det krypgrund, ett lågt utrymme som står oanvänt. Enda ingången är en lucka ifrån den riktiga källaren, en dryg meter upp på väggen. Jag fick en idé och har därför satt en termometer där i sommar. Mycket riktigt, i krypkällaren har det konstant varit kallare än i källaren.

Jag har oftast ingen värme på där heller, men varmvattenberedaren, frysboxen och fönster i söderläge gör det varmare. På vintern ger det rummet 7-10 varmgrader även när det är minus ute och det är ju bra för vattenledningarna. På sommarhalvåret har det inte spelat någon roll, men jag skulle gärna hålla mitt honungslager lite kallare under den varmaste tiden, vilket gav mig idén att omvandla de oanvända kvadratmeterna från krypkällare till lagerlokal.

Första steget blev att bygga en bro över vallgraven precis innanför luckan. Bro är att ta i, jag la in två tjocka bitar vildmarkspanel. En låda honung kan väga uppemot 20 kg, och så vill jag att det med marginal ska hålla för mina 70 kg, så totalt 100 kg åtminstone.

Luckan hade också lite att önska. Dels hade panelen börjat släppa på sina ställen och så var det ingen isolering i luckan. Så jag gjorde som med källardörren, öppnade upp den och fyllde tomrummet med isolering.

Ett par av brädorna var så dåliga att jag var tvungen att byta ut dem. De jag hade var lite färg på, men det gjorde inget eftersom jag ändå tänkte passa på att måla luckan.

Samma färg som väggen bakom efter att jag målade den i vintras gör inte luckan osynlig, men närapå.

Så nu är det bara att fylla rummet med råttsäkra och lufttäta plastlådor med honung. Sådana lådor har jag gott om, men ska nog försöka skaffa ännu fler. Teoretiskt skulle jag kunna ställa flera hundra kilo honung där inne, men eftersom jag misstänker frysrisk på vintern ska jag nog inte fylla upp så mycket att jag behöver lägga flera dagar på att utrymma det om ett par månader.

Nackdelen med gratis

Jag gillar såklart gratisaktiviteter. Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott, genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte). Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.

Men gratis har en baksida. Folk som inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang. Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).

När jag uppträdde på comedyklubbar föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn. Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt försökte överrösta.

En annan typ av gratis.

Marknader. Är det gratis tjänar jag pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp (plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå att jag gör det.

Det jag försöker säga är att även om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med måtta!”.

En middag

Mat berör och upprör. Inte bara dieter, även hur den tillagas och för vilka pengar. Märkligt egentligen. VM-finalen i fotboll eller senaste riksdagsvalet, där kan vi inte ha parallella historier. Ett lag vann, ett förlorade, för att de var olika bra eller hade olika strategier som funkade olika bra. Men alla (som inte lever i total fattigdom) kan äta vad de vill utan att andra måste ta intryck eller bry sig.

Men jodå, jag har t ex fått höra att min mat inte ger tillräcklig näring eller att den är sjukt tråkig, men allra mest har jag fått höra att den inte kan vara så billig som jag säger. Varför i all världen jag nu skulle ljuga om det.

Och visst, jag erkänner att jag också tänker. Jag förstår folk som bälgar i sig snabbmat som varken är billig eller god. Jag reagerar när vuxna säger att de inte kan laga mat eller när personer med tydlig övervikt hävdar att de inte haft råd att äta sig mätta.

Kanske borde jag jobba med mina fördomar, men nu tänkte jag jobba på andras genom att visa lite hur jag tänker kring mat. Det är inget av mina stora intressen, men eftersom en stor del av mitt liv går åt till att äta försöker jag ändå engagera mig, och eftersom jag varken har fru eller hushållerska lagar jag mycket mat.

Det här var min middag igår. Inga korslagda sparrisar i reducerad vitvinssås, bara vanlig mat. Närmare bestämt kikärtsbiffar med stekt potatis, lök och grönkål. Jag vet, en del blir provocerade av att jag kallar något för biff trots att inga djur är inblandade, men jag har inte hittat något bättre namn. Dessa gör jag ungefär en gång i kvartalet, fryser in och tar fram efter hand, så tillagningen vid själva mattillfället består i att lägga dem på tallriken och mikra ett par minuter. Potatisen, löken och grönkålen hackas och steks, det tar max en kvart.

Det som tagit tid är odlingen. Potatis, grönkål och tomater har jag skördat hemma, liksom selleri, rödbetor och chili i biffarna. Kikärtorna är köpta, men jag köper dem torkade av ett billigt märke i en billig butik.

Är man inte beredd att lägga en kvart på matlagning undrar jag hur man har tid att äta, men i övrigt är jag med på att andra gör andra val. Alla varken kan eller vill odla, men nog borde man väl förstå hur det går till att laga mat från grunden och att det på det sättet går att äta billigt och nyttigt?

Ni som läser detta har nog en djupare förståelse än gemene man, så jag misstänker att jag ”predikar för kören” nu, men har inte ni mött samma påståenden, att man måste vara rik för att kunna äta nyttigt, eller att folk med heltidsjobb inte har tid att laga mat från grunden? Vilka andra ”argument”? Och vad gör vi åt dem? Fortsätter predika, eller är det enklast att bara nicka medkännande och därefter gå hem och koka ärtsoppa för tre kronor portionen?

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.