torsdag 30 april 2020

Falsk matematik

Svensk arbetslöshet ökar, liksom i många länder. Logiskt, det permitteras och varslas till höger och vänster. Nu till något mindre logiskt.

Skogs- och jordbruket brukar den här tiden på året plocka in säsongsanställda polacker och ukrainare för att hjälpa till med sådden, men nu har de svårt att komma hit med stängda gränser i alla länder (utom ett, men det ger sig ju självt när alla andra stängt). Samma sak för torvmossarna och så småningom bärplockningsföretagen.


Lands chefredaktör vill ha lagändringar för att få permitterade anställda att kunna hoppa in. Jag förstår inte riktigt varför. Som hon mycket riktigt påpekat har SAS kabinpersonal med framgång hoppat in i vården, så då borde väl alla möjliga kunna hoppa in i jordbruket?

Vad jag heller inte förstår är varför man måste komma åt korttidspermitterade kontorister när det redan finns gott om heltidsarbetslösa. För ett par veckor sedan skrev ett gäng flyktingaktivister en debattartikel som gick ut på att de c:a 9000 som fick stanna tack vare den så kallade gymnasielagen nu borde få amnesti eftersom de riskerar utvisning när de pga arbetslöshet inte uppfyller villkoren för att få stanna.


Vad hindrar dem att plantera skog eller bryta torv? Frågan gäller även andra långtidsarbetslösa, både svenskar och invandrare. Sveriges stigande arbetslöshet har länge skyllts på bristen av enkla jobb. Jag har varken planterat granplantor eller brutit torv. Det är nog slitsamt, men jag kan inte tänka mig att det kräver någon högre kompetens och är man arbetslös med någon form av försörjningsstöd får man inte vara för kräsen. Eller får man det? Jag vet inte, tycker bara att det är konstigt.

onsdag 29 april 2020

Bonnesen inför rätta?

Jag hängde inte med så mycket i Swedbanksoppan eftersom jag aldrig ägt aktien eller varit kund i banken och inte heller haft tankar på vare sig det ena eller andra. Men vd Birgitta Bonnesen fick ju sparken efter att ha ljugit om Swedbanks ljuskänsliga affärer i Baltikum.

Det verkar sunt att hennes agerande kan få större konsekvenser än att hon går vidare till ny verksamhet som om ingenting hänt och samtidigt kvitterar ut en fallskärm större än vad vanligt, hederligt folk har som livsinkomst.



Jag vet inte om Bonnesen är skyldig och i så fall till vad. Än så länge finns inte ens en brottsrubricering, men jag tycker att det är befriande att frågor om personligt ansvar ens väcks. Det vanliga, såväl i storföretag som i myndigheter eller inom politiken, är att gigantiska lönekuvert skylls på att ledande personer har ett stort personligt ansvar, men så fort detta ansvar ska utkrävas rycker man på axlarna. ”Det där är inte mitt jobb längre” säger börs-vd Faxander eller exminister Olofsson.

Hahaha, tack för pengarna!

Hur det än går för Bonnesen hoppas jag att det blir en trend att ledare tvingas ta ansvar för sina handlingar. Lite grann som vi andra måste göra det.

tisdag 28 april 2020

Vad förmedlar de?

Jag fick ett mejltips från Nemo om en DN-intervju med Arbetsförmedlingens nytillsatta generaldirektör Maria Mindhammar.


Arbetsförmedlingen är ju myndigheten som alla tycks vilja reformera, men som ändå rullar på ungefär som tidigare, i ur och skur. Jag blir nästan full i skratt när Mindhammar säger att de ska vara ”väldigt flexibla i det här läget”. Mycket tror jag om Arbetsförmedlingen, men flexibilitet är inte deras grej. I nästa stycke står det att ”digitaliseringen underlättar”.

Javisst ja! AF har ju digitaliserat. Eller ska göra det. För tre år sedan sa de: ”Ärligt talat är vi än så länge bara i början av vår digitala utveckling.”. Hur är det ens möjligt för en svensk organisation 2017 att vara i början av sin digitala utveckling?!


Den riktiga höjdaren är ändå när Mindhammar från en fråga om hur lång tid det tar efter att man skrivit in sig som arbetslös innan man får hjälp och svarar: ”Du kommer i stort sett direkt få beskedet att du kan höra av dig till din a-kassa.” Det är alltså generaldirektörens uppfattning om vad Arbetsförmedlingen (!) kan göra i närtid för den som vill få ett arbete förmedlat till sig.

Jag börjar tro att Arbetsförmedlingen överlever allt i sin nuvarande form och aldrig någonsin kommer att reformeras, men kunde de inte byta namn åtminstone? Praktiskt taget vad som helst vore mindre missvisande än dagens namn – Sysselsättningsakuten, Bidragsslussen, Olssons Bygg & Frakt...

måndag 27 april 2020

Bärkultur

Har du tänkt semestra i Sverige i sommar (just nu verkar det inte finnas så många alternativ) kanske bärplockningsmuseet Bärens Hus kan vara något. Är ni rädda för folksamlingar tror jag Glommersträsk är perfekt.


Det ifrågasätts ibland vad svensk kultur är, ifall man inte går ännu längre och hävdar att den i stort sett inte finns, som Mona Sahlin (”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) eller Fredrik Reinfeldt (”Ursvenskt är bara barbariet.”).

Men bärplockning tycker jag definitivt kvalar in. Det var en självklar sysselsättning för tidigare generationer. Min mamma och hennes syskon plockade varje år från tidig ålder blåbär, lingon och hjortron. Inte långt från Glommersträsk förresten. Det var självklart att ta tillvara denna naturresurs som fanns att hämta helt gratis.


Och gör så än idag! Det är bara det att nästan ingen svensk plockar. De få människor jag träffar med bärplockare i skogen är i regel asiater eller östeuropéer. Nu plockar jag inte bär som en kulturgärning utan för att jag gillar gratismat, men hade jag haft barn hade jag definitivt försökt lura med dem till skogs varje sommar. Det är nyttigt, rofyllt och trevligt. Både att plocka och att glädjas åt en frys full av bär.

söndag 26 april 2020

Amorteringsfrihet under ansvar?

Så fort amorteringskravet på bolån slopades sänkte eller pausade 50000 låntagare sina amorteringar. Antingen är det i stort sett samtliga som blivit av med jobbet eller permitterats pga Covid-19 eller också har människor som klarat att amortera ändå tagit chansen att sluta bara för att de kan.


Har de järnkoll på sin ekonomi och investerar ”extrapengarna” vettigt behöver det inte vara fel, men man behöver inte tillhöra cynismlandslaget (Gud, vad jag önskar att det fanns ett sådant!) för att anta att många bränner dem på skit istället. ”Unnar sig” nu när världen är så eländig.

Om vi leker med tanken på att den ekonomiska krisen i världen som pandemin utlöst inte är över nu kommer många av deras bostäder att sjunka i värde. Om de var hårt belånade från början (och det kan man ju nästan säga att alla med amorteringskrav var) kan det i bästa fall leda till att de sitter fast hos sin nuvarande bank eftersom ingen annan skulle vilja ta över lånet.


I värsta fall, om deras privatekonomi drabbas genom uppsägningar och/eller oväntade engångskostnader, kan följden bli betydligt värre. Det är deras ansvar, jag var skeptisk till ett allmänt amorteringskrav redan när det kom, men jag tror att de flesta skulle gynnas av att fortsätta amortera om de kan, oavsett om huset är belånat till 85 eller 20 procent.

lördag 25 april 2020

Thorsten Flinck: ”Det har blivit fattigt”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet från Frihetsmamman om att Thorsten Flinck har ont om pengar. Inte coronarelaterat, sådana rubriker om Flincks ekonomi har ploppat upp regelbundet i 30 år. Redan innan Robert Gustafsson skämtade i Nilecity om att han lurat ner honom i en tunna med hårbalsam genom att säga att det låg en femhundring på botten.

Förutom ett missbruk som antagligen kostat en del i perioder verkar han vara sinnessjukt dålig på att hålla i pengar. När han varit hemlös har han t ex tagit in på hotell tills pengarna varit slut och lite till. Själv hade jag ringt en kompis i ett akutläge istället för att boka hotellrum för tvåtusen kronor natten tills jag blir portad.


Jag tycker att Flinck varit en lysande skådespelare som utan sprit och knark antagligen varit en av landets största. Men om jag hade producerat film eller teater hade jag aldrig riskerat en produktion med hundratals inblandade genom att anlita honom. Tragiskt såklart. Ändå svårt att inte fascineras över detta genis oförmåga att ta hand om sig själv.
Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60000 ett par dagar senare.
Svenska Akademien minsann! Undrar om det är det han kallar en deal med ”bigga pengar”:


En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.

Jag är rädd att inget av dessa förslag duger, att inget känns tillräckligt kreativt för hans smak. Kan så vara, men vad kan vara mindre kreativt än att ”tala ut” i skvallerpressen för hundrafemtionde gången och sedan vänta på sina pengar?

fredag 24 april 2020

Polisgöra på entreprenad

Jag blir glad när jag läser om snuskigt rika människor som öppnar plånboken i lägen där det strikt ekonomiskt inte är värt det. Jag minns särskilt när Gad Rausing ville slippa betala för sophämtning på den skärgårdsö han ägde. Han tog själv med sig soporna därifrån, men kommunen ville ha sitt ändå, 430 kr per år. Då lät han sin advokat författa en skrivelse på några hundra sidor. Den som anlitat en jurist anar att redan ett par A4-sidor hade täckt upp avgiften livet ut, men han skrev alltså en roman.

Det senaste exemplet är Karl-Johan Persson som blev bestulen på sin Ipad och när polisen la ner förundersökningen innan den kommit igång pga att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda” anlitade han ett säkerhetsföretag, gissningsvis för mångdubbelt mer än de 12000 surfplattan kostat. Det resulterade i att KJP och ytterligare fem offer fick tillbaka sina grejer.


Vanliga dödliga människor har inte den här möjligheten. En av mina släktingar blev av med en byggnadsställning tidigare i år. Eftersom han satt en GPS-sändare i den kunde han samma dag berätta för polisen var den fanns. Men polisen hade inte tid. Det krockade väl med deras innebandyträning eller nåt, så det blev ”spaningsuppslag saknas”. I brist på KJP:s och Rausings miljarder åkte han själv till platsen så fort han han jobbat klart, men vid det laget fanns bara GPS:en kvar – inget stöldgods och inga tjuvar.

Så vad ska man göra när polisen inte vill jobba även om man gjort halva jobbet åt dem? En del lägger upp sina egna bevakningsfilmer eller bilder av suddiga tjuvar på Facebook och andra sociala medier, men då lägger polisen minsann ner innebandyklubborna för en stund:
Är det så att man filmar ett inbrott så ska man lämna in filmen till polisen. För det är myndigheterna som har möjlighet att lägga ut det här och söka vittnen. Det ska inte en enskild person göra.
Innebandypaus.

Känns som ett olösligt problem. Och dyrt! Inte bara för de utsatta, även för alla andra som köper försäkringar, men kanske allra dyrast för polisens trovärdighet. För ber man om deras hjälp, kan leda dem till stöldgodset eller (som när jag själv utsattes) har tjuvarnas regnummer och får en bråkdel av det engagemang samma myndighet visar om man hotar att ta lagen i egna händer, lägger ut bevis på nätet eller ens börjar patrullera sitt eget bostadsområde kommer man sluta att be om deras hjälp.

torsdag 23 april 2020

Har MP helt fel?

Finansmarknadsminister Per Bolund har ifrågasatt företagens svaga motståndskraft, att så många nu behöver lån eller bidrag för att överleva. Företagarna med Günther Mårder i spetsen gick i taket. Moderaternas store ledare Ulf Kristersson tyckte att Bolund borde be företagen om ursäkt och en anonym ledarskribent i Expressen fastslår att MP inte har en susning om företagarnas vardag.


Men är Bolund helt ute och lådcyklar? Jag tycker att det finns skäl att inte bara vifta bort alla eventuella poänger med det faktum att Miljöpartiet är ett företagarfientligt parti. Det stämmer förvisso, men Bolund drar faktiskt varken alla företag över en kam eller försöka skylla hela pandemikaoset på dem. Lyssna så objektivt du kan på detta citat:
Det tycker jag är ett krav man skulle kunna ställa på företagen också – att man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga. Blir det långvariga kriser är det en annan situation, men att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande.
Jag har många gånger ondgjort mig över privatpersoner som inte har en buffert och vi kräver alla att staten ska ha det. Borde då inte företagare också ha det? Är det rimligt att företag hamnar i djup kris redan efter ett par veckor med vikande försäljning? I själva verket kanske många av dem varit rökta oavsett.


I Expressenartikeln ovan skriver man att ”det är orimligt att ställa samma krav på frisörsalonger som på storbanker”. Det har finansmarknadsministern inte gjort, men sanningen är sällan viktig vid opinionsbildning. Han har bara sagt att alla borde ha en buffert. Den senaste veckan har flera människor påstått att alla företagens pengar måste investeras för att generera nya vinster så att hjulen fortsätter att snurra, men hur fartblint är inte det?

Jag tänker varken rösta på MP eller virka egna slipsar, men jag är i alla fall beredd att ge Bolund en poäng här, även om det kan diskuteras ifall politiker överhuvudtaget ska försöka rädda några företag. Och bara om de företag som tar honom på orden och skaffar detta manöverutrymme inte senare får skit från regeringen för att de ”gjort övervinster”. För i så fall är det fri jakt på miljömupparna igen.

onsdag 22 april 2020

Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:
Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.
Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.

tisdag 21 april 2020

Gymdöden

De svenska gymmen stängde ett tag helt. Nu är de öppna, men utifrån vad jag sett verkar de gå trögt. Frågan jag ställer mig är om det här blåser över. Jag har en teori om att det kanske inte gör det, att gymtrenden är över.

Jag tänker så här. På gym är människor nära varandra. Jag har i alla fall inte sett ett gym med luftig inredning. Som om det inte räckte står, sitter och drar man i maskiner som andra svettiga människor har samma kontakt med strax innan och efter, och så är det omklädningsrum och duschar. Jag har aldrig varit någon gym-entusiast, men det lär väl vara fler än jag som drar sig lite för riskerna, inte bara nu utan också längre fram.


Dessutom har många gymnaster redan vant sig vid alternativen. Varenda elitidrottare verkar ha lagt ut träningsfilmer i hemmamiljö som alla kan ta del av helt gratis, man kan köpa hem kettlebells och annat, och snart har väl alla kommuner byggt ett eller flera utegym som inte heller kostar något att använda. Kommer man vilja börja betala årskort på SATS eller Friskis & Svettis igen?

Som jag ser det finns två kategorier av människor på gym – de som gillar att träna och de som inte gör det. Den första gruppen tror jag tar sig i kragen och fixar ett hemmagym nu. Eller hittar andra träningsformer, börjar springa eller köper en dyr cykel. Den andra gruppen gick ju bara och väntade på ett skäl att slippa gå på gymmet. Om de istället hamnar i tv-soffan med chips och dipp eller gympar med Paolo Roberto på Youtube vet jag inte, men för gymkedjorna kan de vara förlorade.

"Du tar första kicken, jag bangar..."

SATS-aktien som är noterad på Oslobörsen gick från 29 till 11 kr på mindre än en månad. Sedan dess har den hoppat upp några kronor, men det är fortfarande långt upp till riktkurserna på 20-30. Jag är ändå inte sugen, varken på aktien eller att gå på gym.

måndag 20 april 2020

Sådan husse, sådan hund

Läste ni broschyren ”Om krisen eller kriget kommer när den damp ner i brevlådan? Jag gjorde det inte, men jag har kikat på den nu när krisen kommit.
Vid en samhällskris kommer hjälpen att först gå till dem som bäst behöver den. De flesta måste vara beredda på att kunna klara sig själva en tid. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar.


Intressant att staten sa till oss att vi ska vara förberedda när vi samtidigt kan konstatera att den själv avvecklat både medicin- och livsmedelslager. Budskapet är helt klart ”Gör som vi säger, inte som vi gör”. Därför sticker följande mening ut som den mest provocerande i hela texten:
Du som privatperson har också ett ansvar.

Vadå också?! Det antyder ju att staten har ett ansvar för landets krisförberedelser. Hur gick det då? T ex hade det extralager med över tvåtusen respiratorer som fanns på 1900-talet kommit väl till pass. Det statliga medicinlagret är avvecklat och när sjukvårdspersonal inte har utrustning för att klara hygienkraven sänker man kraven. Miljontals andningsskydd valde man att bränna upp. Är det något av dessa exempel som åsyftas med ”också”?

Bara lugn, vi ska trycka ett nytt armband!

Inte många klarar sig mer än några dagar utan el, vatten, fungerande matbutiker och bankomater, men med tanke på vilka signaler Pappa Staten skickat ut genom sitt eget agerande kanske vi borde vända på det och imponeras över att ens någon gör det.

söndag 19 april 2020

Indrivning

Det låter som att inkasso kan bli stort i framtiden. Själv har jag alltid fått betalt genom klassiskt tjat. Det började tidigt. Jag sålde min första bil till en granne. I ungdomligt oförstånd lät jag honom delbetala och skrev över bilen innan han betalt hela. Jag tror att det fattades 3000 kr, vilket var mycket för en artonåring på den tiden. Köparen var ett par år äldre.

Och de där pengarna kom aldrig. Det fanns alltid något skäl till att han behövde anstånd ett par dagar, och veckorna gick. Till slut bestämde jag mig för att nöta ned honom. Jag ringde på dörren varje dag, ibland flera gånger. Tidiga morgnar, sena kvällar. Jag pratade med hans mamma i hopp om att även hon skulle tjata på honom så att det blev lika jobbigt för honom som för henne.

Tänker'u pröjsa?!

Och det fungerade. Jag tror att nyckeln är att ta sig först fram i kön av fordringsägare. Den skyldige ska veta och känna att om det är en skuld han har lust att betala för att slippa känna sig jagad så är det denna.

Jag pratade med en brunnsborrare som hade borrat en brunn åt en präst. Nu snackar vi sexsiffriga belopp, men när förfallodatum förföll var skulden ännu oreglerad. Det här var på en liten, fredlig ort där det hade kunnat ses som en överreaktion att ringa motorburen ungdom, men borraren behövde pengarna. Så han gick på gudstjänst! Klädd i den tuffaste skinnjackan han hittade och i mörka solglasögon satte han sig längst fram på högmässan och började leka arga leken med prästen i predikstolen. Med god marginal till nästa söndag var skulden betald.

Det är såklart bäst om man kan lösa det fredligt (allra bäst om de som inte har råd låter bli att handla för pengar de inte har!), men jag har också förståelse för dem som tar till de medel som krävs. Som när ”Beck” beordrar ”Wallander” att lägga Lennart Jähkel i gipsvagga i världens kanske allra bästa film, Slutspel:

lördag 18 april 2020

Miljösparbluff?

En utredning beställd av regeringen föreslår den nya sparformen ”miljösparkonton”, där inlåningen ska gå till miljöprojekt och innebär en skattereduktion för spararna. Detta ska finansieras som vanligt nuförtiden, genom att slå ännu ett slag mot de förhatliga sparformerna kapitalförsäkring och investeringssparkonto.


Det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att Nordnets Frida Bratt summerar det bra med formuleringen ”häpnadsväckande i sin uselhet”. Min främsta invändning är inte att jag tror att det är en dålig investering utan att klåfingriga politikers sätt att genom påtryckningar tvinga vår fria vilja åt ett visst håll är obehagligt.

Men jag tvivlar inte på att det kommer att bli en proposition av detta. Regeringen brukar få svar som de ropar och i direktivet till utredningen antyds det att den bör ”lämna förslag i syfte att bidra till den samhällsomställning som behöver ske för att klimat- och miljömålen ska uppnås”. Dessutom tycks såväl finansminister Andersson som finansmarknadsminister Bolund hata börshandel.
Yoda till höger, inte Bolund.

Jag gillar miljön (vem gör inte det?), men så fort någon produkt har ”miljö” i namnet osäkrar jag min revolver. Bildligt alltså. Det brukar nämligen innebära att varan inte håller utan en vädjan till kundens samvete. Dessutom är det inte hugget i sten att valet är bättre för miljön bara för att ordet miljö är med (se bara på miljöpartiet). Jag konsumerar gärna miljövänligt (vilket ofta är liktydigt med att inte konsumera alls), men ett sparkonto med tveksam miljönytta och avkastning finns inte på min topplista.

fredag 17 april 2020

Kommentarsfält utan Jante

Jag blev nyligen tipsad av Minimalisten i kommentarsfältet om Youtubekanalen Exploring Alternatives, och där hittade jag en intervju med Tim Stobbs som gick i pension vid 39,5.


Inget uppseendeväckande med det. Jag känner igen många av tankegångarna från mitt eget liv, men kanske ännu mer från andras, som Farbror Fri som tog samma beslut vid samma ålder. Nej, det intressanta var istället kommentarsfältet och då inte vad som stod där utan det som saknades – Jante. Motsvarande intervju/reportage/artikel med en svensk FIRE-person hade riskerat att dränkas i kommentarer av typen:
Han lever på sin fru, den jävla parasiten!
Vem är han att döma mig?!
Skitsnack, klart att han tjänar en massa pengar och/eller lever som en kyrkråtta.
Ett tag går det kanske, men vänta bara till nästa lågkonjunktur. Då kommer du stå där med mössan i hand hos din gamla arbetsgivare som då antagligen inte vill ha dig :).
Ja, det är ju lätt för honom! Själv har jag [sjutton anledningar] att jag inte skulle kunna göra likadant. Förresten vill jag inte – så det så!

Nu har jag inte lusläst alla kommentarer, det är över 1300, och visst får han utstå enstaka kritiska inlägg om trovärdighet, hobbies och utseende, men de flesta är bara positiva:
I like this guy.
Seldom you see smart people these days. Refreshing. Inspiring.
This guy is awesome!! What practical, useful, genuine advice!
Tim is really likeable. He has great energy.
Respect to this guy for being authentic and creative with his choices.

Säger man att jantelagen är typiskt svensk får man svaret att ”den är faktiskt dansk”, vilket snarare bekräftar än motsäger poängen. Inte ens negativa fenomen får vi ta åt oss äran av. I ekonomibloggarnas kommentarsfält blir det sällan krig, där är ju många redan frälsta. Men när jag ser kommentarerna efter en del artiklar i vanlig media är det desto mer.


När jag var gäst i Sparpodden stålsatte jag mig därför för en skitstorm och blev förvånad när den helt uteblev. Jag fick den obligatoriska invändningen ”Skulle alla göra som han skulle alla företag gå med förlust”, vilket var lite märkligt när jag till och med besvarat den under intervjun, men de flesta var snälla och uppmuntrande, både på Youtube och Shareville.

Och även om jag fått mer av den kritik och ilska som jag sett att andra som lyft dessa frågor har fått hade jag kunnat leva med det. Det tråkiga är att det allmänna samtalsklimatet drabbas när människor dömer. De allra flesta lever liv jag inte vill ha, men varken deras eller mitt liv blir ju bättre av att jag går i försvarsställning. För kanske finns det ändå något att lära där.

torsdag 16 april 2020

Medelsbrist

Fattig, illikvid, pank, black... Jag har just lärt mig att det finns ett annat ord som beskriver fenomenet slut på kontot – medelsbrist.

Det är anledningen till att Migrationsverket inte betalar ut den dryga halva miljon till Åsele kommun som man beslutat för att kommunen ska göra ”insatser för nyanlända med särskilda behov”. ”Nyanlända” var ett ord som kom till när man plötsligt kom på att ordet invandrare var nedsättande på något vis. ”Särskilda behov” kan givetvis betyda vad tusan som helst, ungefär som ”särskilt utsatta områden”. Särskilt utsatta för vadå?!

Kommunens ekonomichef säger sig aldrig tidigare ha hört ordet medelsbrist. Det hade inte jag heller, men en webbsökning visar att det faktiskt finns. Det används mest inom juridiken och betyder då ”bristande ekonomiskt underlag för finansiering”. Slut på kontot alltså.


Kommunalrådet är socialdemokrat. Det framgår av artikeln, men också av hans språkbruk när han använder det av socialdemokrater mest populära ordet 2020, ”oacceptabelt”. Det betyder att knyta näven hårt i fickan, på socialdemokratiska. Alltså att inte göra någonting mer än att markera sitt missnöje.

För man attackerar inte sina egna, särskilt inte i ett parti där skiljaktigheter på något SSU-möte på Bommersvik 1983 fortfarande spelar roll vid nya utnämningar fyra decennier senare, och kommunalrådet är inte dummare än att han fattar att om han höjer rösten nu kommer det ses som kritik mot partikamrater i regeringen och på den berörda myndigheten. Samtidigt vill han bli omvald och därför visa Åseleborna att han minsann inte är en politisk dörrmatta.


Nyheter blir mycket roligare om man helt går in för att analysera orden istället för att ta till sig att en av myndigheterna med allra störst budget har slut på pengar. Och som medborgare undrar jag när avkastningen från flyktinginvandringen som det pratats om ända sedan det där SSU-mötet -83 ska komma. Då när nyanländ betydde att man just kommit och en stor grupp av människor inte kallades ensamkommande.

onsdag 15 april 2020

Bondeuppror i Facebooktider

En positiv effekt av Coronakrisen är att uppmärksamhet riktats mot det faktum att Sverige inte är självförsörjande på några livsmedel överhuvudtaget. Jo, på socker och morötter, men det blir i längden en torftig diet.

Varför det?!

På 80-talet odlade Sverige i alla fall sin egen potatis, men nu är vi nere på 70 procent. Ge det några år så importerar vi säkert över hälften av all potatis vi äter precis som redan är fallet med all frukt och mycket kött. Om vi inte tar till oss Potatisuppropet i Söderhamn.
I Söderhamn har vi tillsammans påbörjat mobiliseringen. Vi organiserar en lokal livsmedelskedja för mindre matproducenter. Vi har köpt in 12 ton sättpotatis som kommer att delas ut gratis till de som vill odla. Vi har mobiliserat förr, vid krig och större kriser. Vi kan göra det idag också.
Visst låter det bra och handlingskraftigt! Äntligen skulle svenska bönder få sin upprättelse. Det finns ju inget svenskare än potatis och bondeuppror, så hur gick det till när bönderna marscherade mot Rådhuset i Söderhamn med sina högafflar i högsta hugg? Så där...


Jag vill verkligen inte göra narr av dessa bönder för jag tycker att de har rätt. De såg ett problem och bestämde sig för att göra något åt det. De som vill att Sverige ska klara sin livsmedelsproduktion borde stoppa pengarna där munnen är (nej, det uttrycket funkar nog bäst på engelska) och handla svenskt. På Bondens egen Marknad eller, ännu hellre, leta upp lokala livsmedelsproducenter och kolla om du kan få handla av dem utan mellanhänder.

Men glöm inte att begära kvitto och se till att bonden betalar in sina skatter, så att våra makthavare även fortsättningsvis har råd med alla genusutredningar, mångfaldsplaner och politikerlöner. Allt annat vore dessutom olagligt och det skulle inte föresväva mig att föreslå lagbrott. Det … får man inte.

tisdag 14 april 2020

Börspsykologi – recension

Dags att recensera ännu en bok om börspsykologi. Denna gång Cristofer Anderssons (eller Sofokles) bok med det för ämnet praktiska namnet Börspsykologi.


När jag insåg att jag på kort tid lovat att recensera två böcker på detta till synes smala tema var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Men det här visade sig vara en helt annan bok än Ludvig Rosenstam Åhmans 101 tankar om aktier. Trots att det är samma ämne och mycket bingo i böckernas källförteckningar behandlar de ämnet på helt olika sätt.

I Börspsykologi är det längre och förhållandevis få kapitel. Ämnen som hybris och flockbeteende betas av systematiskt i varsitt kapitel. Vi får lära oss hur vi ska tänka, och kanske ännu viktigare, varför vi beter oss som vi gör.

Varje kapitel exemplifieras och fördjupas med referenser till skilda storheter som Tiger Woods och William Shakespeare. Ofta inte helt börsrelaterade och jag får för mig att detta är noga uttänkt som en del av helheten. Börspsykologins breda användningsområde lyfter boken. Något annat som lyfter är kapitlens avslutande ”Reflektion” som ofta sätter fingret på vad vi kan göra för att inte gå vilse i våra egna hjärnor. Det må låta kryptiskt, men läs boken så fattar ni.


Det som fungerar mindre bra, i alla fall för mig, är karaktärerna Kajsa och Nicklas som löper som en röd tråd genom hela boken. De är en slags Spara & Slösa, eller kanske mer Fröken Rättrådig och Herr Helidiot. Här undrar jag om inte författaren, som också är gymnasielärare, glömde bort att han denna gång har en vuxen publik, men det kanske säger mer om mina traumatiska skolminnen än om pedagogik. Okej, det är en helt annan psykologibok, känner jag.

Hur som helst är det synd, för Börspsykologi är en bra bok. Trots att den är informationsrik är den tillräckligt lättsam och populärvetenskaplig för att inte behöva den typen av grepp. Alla som vill lära sig mer om psykologins inverkan på börshandel borde läsa den. Och som börsen ser ut just nu borde det vara exakt alla som äger aktier.

måndag 13 april 2020

Bortskänkesfynd upphämtat

Bortskänkes.se har jag tipsat om förr, men aldrig testat. Det har jag nu.

Häromkvällen fick jag en ingivelse att skaffa ett skrivbord till lägenheten jag ska sälja. Av någon anledning har det ju blivit populärt med hemmakontor nu och jag hörde någon boss på Hemnet säga att köparna tittar efter möjligheten att inreda ett sådant. Lika bra att hjälpa dem på traven, tänkte jag, och skapa ett kontor åt dem.

Att köpa ett skrivbord för att någon som tittar på lägenheten kanske vill sätta in ett eget kändes ändå som överkurs. Så då kom jag att tänka på Bortskänkes. Sökte på skrivbord i Stockholms län och fann ett i grannkommunen. Det var inlagt samma dag, så det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att dra iväg ett mejl till innehavaren att jag gärna vill ha bordet.

Jag tänkte inte mer på det. Det var inte så att jag studsade ur sängen för att kolla om jag fått svar, men morgonen därpå fick jag det.


Mindre än en timme senare var jag hemma igen med mitt nya bord. Omodernt och inte helt i nyskick, men fint, funktionellt och väldigt gratis.

Jag har själv sålt möbler begagnat (bl a ett skrivbord från just det rum där jag nu ställt detta) och vet att det är svårt att göra pengar på det. Kanske hade det här bordet gått att sälja för en hundring, men det enda som är säkert är att det hade tagit mer tid. Likaså hade det gått att köra till tippen, men det hade också varit lite bökigare, så jag tror att de var nöjda att någon kom och hämtade det mindre än ett dygn efter att de lagt ut det. Och själv fick jag ett skrivbord till kostnaden av ett par liter bensin – kanon!


Nu är jag i ett läge då jag försöker göra mig av med det mesta, men jag minns när jag flyttade hemifrån och spred ut möblerna från pojkrummet över två rum och kök. Det blev i luftigaste laget, men eftersom jag var en snåljåp redan då köpte jag bara någon möbel begagnad i Gula Tidningen (googla, ungdomar) och fick några andra av släkt och vänner som ledsnat på sina.

Det tog säkert ett halvår innan det såg vettigt ut. Jag har förstått att ett populärt alternativ är att gå på Ikea och shoppa loss för 25000 eller ännu mer, men oavsett om det är pappas kreditkort, delbetalning i 24 månader eller rentav den egna lönen som ryker är det pengar som ska ut.

Vore jag idag den där nittonåringen med klen skäggväxt hade jag med hjälp av ett par burkar färg och ett hyrsläp från macken inrett hela bostaden med bortskänkesinredning till en totalsumma av en tusenlapp. Förmodligen hade det sett bättre ut än vad det gjorde 1991 och så hade jag lärt mig något på ”köpet”.

söndag 12 april 2020

Straffbeskatta till ”rätt” beslut

Jag läste en osedvanligt korkad debattartikel om att momsen på vegomat borde sänkas ”för att locka vegoskeptikerna”.

Bilden som illustrerar artikeln visar helfabrikat jag inte skulle ta i med tång, men jag antar att artikelförfattarna från KTH och KI menar alla vegetabilier och i så fall skulle förslaget gynna mig. Men det kvittar. Momsen är en omsättningsskatt (eller, om man så vill, en konsumtions-dito) och ska inte vara ett politiskt påtryckningsmedel för klåfingriga batikhäxor i forskarvärlden.

Ge hit!

Vill ni att folk ska äta mer vegetariskt bör ni istället visa varför, något de inte ens försöker här. ”Av både miljö- och hälsoskäl” står det, men inte ett ord om varför vegetabilier skulle vara bättre för varken det ena eller andra. Är det helfabrikaten på artikelbilden som avses tror jag inte på det. Särskilt inte biffarna från Dafgårds, företaget som måste skriva sina sina innehållsförteckningar i font 0,3 för att få plats med alla tillsatser.

Istället klumpar artikeln ihop befolkningen i fem olika grupper. Fast egentligen ligger de så nära varandra att det hade räckt med två: kvinnor som gör kloka (alltså vegetariska) val, och norrländska män, lågutbildade, lite korkade och mycket ”vegoskeptiska”. Om det är artikelförfattarnas taktik att måla ut dem som inte håller med som lite dumma i huvudet förstår jag att de vill använda skatten istället.


Förresten tycker jag att momsen är krånglig nog som den är. Själv har jag tvingats fakturera tre olika momssatser till mina kunder, som ofta inte fattar varför och jag förstår dem. Det är knappt så att Skatteverket kunnat förklara. Jag skulle föredra en enda momssats på allt, helst 0 procent. Låt oss få använda alla våra nettoinkomster till att handla vad vi vill, så kan den som vill köpa industriprocessad sojakorv, medan vi andra slipper.

lördag 11 april 2020

1/2 rum och kök

Jag fick ett tips i kommentarsfältet. Em tyckte att jag skulle kolla på SVT-serien 1/2 rum och kökdär de hjälpte trångbodda att fixa till boendet och få det mer kvadratsmart” och djupdök i udda och små boenden som en husbil och en segelbåt.

Så jag såg den och önskar så att jag hade tyckt att den var bra. Både för att jag gillar att få rekommendationer och fattar att det kommer sluta om jag totalsågar alla, men också för att jag tror att världen skulle bli lite bättre om folk tänkte utanför boxen, eller i detta fall utanför radhuset.


Och okej, den var inte värdelös. Det fanns ett och annat fiffigt inredningstips och någon intressant personlighet, men det blir så uppenbart att produktionen saknar hjärta för detta. Programledaren är en 23-årig youtuber som säkert är en snäll och trevlig människa, men hon saknar helt intresse för tiny houses etc. Jag klandrar henne inte, vore jag en ung youtuber hade jag säkert också sagt ja till SVT. Men om castingen inte bara handlat om att tillfredsställa den målgrupp man tänkt sig (ungdomar på väg till eller i sitt första boende?) hade det kunnat bli jätteintressant.

Istället försöker man pressa in så mycket som möjligt på en halvtimme: att hjälpa till att skapa plats (vanligtvis förvaring under sängen), snabbintervjua de boende (”Hur träffades ni?”), göra ett kort reportage från ett udda boende (”Oj, har du spis i köket fastän du bor på en båt?!”) och avslutningsvis sammanställa kostnaderna, handskrivet och kladdigt på blädderblock för att garantera att ingen hinner fatta (”Ekonomi är så tråkigt, men vi måste väl säga något...”).


Om tio år kanske jag ger SVT en ny chans. Vill jag fördjupa mig i små, udda boenden (och det vill jag) går jag hellre till Living Big In A Tiny House eller Tiny House Giant Journey som leds av människor som själva valt att bo så. Den förstnämnda har ibland över fyra miljoner tittare. Visst, Youtube är större än SVT och engelska större än svenska, men det handlar nog också om att de vet vad de pratar om. Testa det, SVT.

fredag 10 april 2020

Håll med eller dra åt helvete!

Det som på engelska kallas confirmation bias är att leta efter info som bekräftar det man redan tror. Det är mänskligt, det är skönare att få medhåll än mothugg. Människan är fördomsfull, vilket är naturligt och i många lägen bra. Fördomar är ett sätt att sortera tidigare information. Den som nästan blev uppäten av en krokodil måste inte kolla om alla andra krokodiler är aggressiva, för att dra det till ytterligheter.

Samtidigt behöver vi hela tiden utmana fördomarna genom att lyssna på folk som inte tycker som vi och ifrågasätta även dem vi litar på. Jag såg ett bra exempel på detta på Twitter:


Jerlerup är socialdemokratisk journalist. Anges Wold (japp, så stavar hon) är professor i bakteriologi som för mig mest är känd för sitt tidigare krig mot handsprit, en inställning hon nu släppt totalt. De senaste veckorna har hon, förutom att tala gott om handsprit, mest hyllat regeringens och Folkhälsomyndighetens agerande. Jag tror inte att hon har någon uttalad partifärg, men att kalla henne regeringstrogen känns rimligt.

Jerlerup och Wold borde alltså vara på samma sida, så vad är problemet? Det är just det, Jerlerup kritiserar en av sina egna och kommentarerna han fick på sitt inlägg var skoningslösa. Han kallas troll och flera av hans följare väljer att avfölja högst verbalt. Och så detta:
Din trovärdighet som granskande antirasist kommer aldrig att återhämta sig efter det här.
Så för att svensken Jerlerup tycker att svenskan Wold uttryckte sig klantigt är han inte längre trovärdig om han granskar frågor om rasism, hängde ni med där? Det gjorde inte jag.


Det är som en sekt där man inte får kritisera någon som står på samma sida. Min första koppling i huvudet var när Janne Josefsson skulle göra ett program om Vänsterpartiets mörka historia och övriga redaktionen frågade varför han ville granska ”vårat parti.

Min andra tanke var Fingerprint-sekten (japp, nu har det gått så många år att jag tror att man vågar kalla det för en sekt) där varje kritisk fråga möttes med hat. Det är inte friskt och resulterade i att många förlorade väldigt mycket pengar på sina investeringar eftersom de själva inte tog in kritiken.

Även galghumor kan så ett frö.

Till sakfrågan. Jag har inte sett programmet där Wold citeras, men även om hon sagt mycket stolligt tror jag inte citatet säger något om hennes människosyn, bara att hon tycker att det är mindre illa att gamlingar dör än om viruset främst gav sig på barn. Men om någon vill övertyga mig om att hon faktiskt hyllar massdöd bland gamlingar lovar jag att lyssna på argumenten och värdera dem.

torsdag 9 april 2020

Hem-”tjänst” i Sundsvall

Jag skrev om hur fint det är när människor hjälper varandra, t ex äldre och andra i riskgrupper att handla. Nu ska jag skriva om motsatsen, 92-åriga Kerstin som får betala 1475 kr/månad för att hemtjänsten ska handla åt henne en gång i veckan så att hon slipper utsätta sig för smittorisk.
Vi har en fastställd taxa, säger tillförordnade förvaltningsdirektören på Vård- och omsorgsförvaltningen Annika Backström som rekommenderar Kerstin att försöka hitta andra lösningar.

Men då ändrar man väl rutinerna? Har Sundsvalls kommun missat att det är en pandemi igång? Och för övrigt, hur tusan kan det kosta nästan fyrahundra spänn att handla åt en tant? Själva butiksbesöket borde ta tio minuter och gissningsvis kan hemtjänsten handla åt några gamlingar på en gång. De butiker som själva erbjuder utkörning tar mindre än en hundring trots att de måste få en vinstmarginal också. Har butikspersonal lägre lön än hemtjänsten? Knappast.

Förresten är det många butiker och kommuner som bjuder på utkörningen till riskgrupper just nu. Hoppas att de tjänar på det i slutändan. Och hoppas att förvaltningsdirektör Annika Backström får mjäll och reklam från Postkodlotteriet.


Den gamla frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” ekar i mitt huvud. Vi har ett av världens högsta skattetryck, men på ålderns höst får vi mer och billigare hjälp från Ica och Willys än vi får av de kommuner som beskattat oss hela livet. Så ynkligt!

onsdag 8 april 2020

Livets små mysterier

Jag säljer mycket begagnat. Däremot köper jag inte så ofta, men nu har jag fått en inblick från den sidan. Jag behövde nämligen ett kylskåp och tänkte att det kunde vara klokt att köpa begagnat. Ett sånt där kombiskåp med hälften frys och hälften kyl. Fast fördelningen där var inte jätteviktig. Inte måtten heller, men självklart var jag inte hur flexibel som helst.

Eller är det självklart? Jag trodde det. Ska man ha skåpet i ett kök och inte som reservutrymme i garaget är man rimligtvis ganska låst både beträffande höjden och bredden. Det finns skåp som är 155 cm höga ända upp till över två meter, så det finns variationer. Bredden är lite mer given. De flesta är 60 cm, men det finns både 55 och 70 också.

Typ standardmått, tror jag...

Varför jag undrar om det är självklart att man inte kan köpa vad som helst är för att över hälften av de privatpersoner som sätter ut sådana här skåp till försäljning inte anger några mått alls. Inga andra uppgifter heller. En vanlig annons ser ut ungefär så här:
Kyl o frys, äldre modell. 1000 kronor, först till kvarn!
Varpå jag (och troligen alla andra som vill köpa den) ringer eller skickar ett meddelande för att fråga:
  1. Vad är det för märke?
  2. Vilken modell?
  3. Hur hög är den?
  4. Bredd?
  5. Är dörrarna höger- eller vänsterhängda? Det framgår inte av bilderna.
  6. Finns det några skador på den?
  7. Är den komplett?
Om man får svar (annat än ”Jag ska kolla, återkommer”, vilket de sällan gör) blir det ofta bara svar på hälften av frågorna. De två sista frågorna kan tyckas överflödiga. Har skåpet synliga, tydliga skador eller om det fattas lådor och hyllor skulle väl det ha framkommit både av annonstexten och bilderna? Nej då! Ibland fick jag svar av typen ”Det är en krosskada på ena sidan” (strax utanför bild).

Ursäkta, ingår stolen?

Eller också säger de inget. Jag vet inte om säljarna gillar att träffa folk, så att de helst ser att man åker och tittar på skräpet på vinst och förlust eller om de tror att man inte ska märka att kylen har en fotbollsstor buckla, men i vissas värld är ingenting att betrakta som relevant information. Jag åkte och kollade på en kyl som visade sig vara 20 cm lägre än säljaren svarat på mejl, och en annan som skulle vara felfri, men som visade sig ha både bucklor, repor och färgskav på samtliga sidor.

Till slut fick jag tag i ett jättefint skåp för en femhundring från ett buffel- och rugbyfritt kök, men efter den här erfarenheten fick jag ändå klart mer förståelse för dem som betalar femtusen för ett nytt skåp med garanti och utan krosskador.

tisdag 7 april 2020

Kinesisk utpressning

Man måste nästan imponeras av Kinas känsla för affärer. Först ger de oss ett dödligt virus. Igen. Huruvida det gjordes i laboratorium eller överfördes till människan med hjälp av kinesernas vilja att äta vad som helst med puls vare sig det är hundar, katter eller gnagare får vi kanske aldrig reda på. Den här gången lyckades man inte döpa den efter en annan folkgrupp som vid spanska sjukan, men Gud nåde den som kallar viruset kinesiskt.


När sedan hela världen drabbats erbjuder de sig att skicka ansiktsmasker för att begränsa skadan de ställt till med. Men bara om man samtidigt köper Huaweis spio... 5G-utrustning. För mig låter det som en maffia som först säljer en ”försäkring” till en krögare så att dennes restaurang inte ska brännas ner. När pengarna väl finns på kontot spränger de restaurangen istället så att kunderna ska gå till maffians egen krog som denna vecka har extrapris på ”fyra små rättigheter”.

Men, bara för att vara tydlig, detta gör Kina för att vi låter dem göra det. Det har passat västvärldens ledare och kapitalister alldeles utmärkt att låta all tillverkning ske i Asien där flinka barnfingrar satt ihop allt från mobiltelefonkomponenter till t-shirts. ”För den som är van, tre spänn om dan, när arton timmar är gjorda”, som Hoola Bandoola Band skaldade.


Så fort någon andats att inhemsk handel hjälper de egna företagen har den stämplats som nationalist, bakåtsträvare, rasist, eller varför inte nazist eller fascist på en gång. Så nu sitter vi här, var och en i sitt hem, helt i klorna på en kommunistisk diktatur som spelat världshandelsspelet bättre än någon annan. Det enda vi vet är att de inte kommer börja sälja skrupler, för det har de inga.

måndag 6 april 2020

Jag har ätit ägg!

Efter nästan 30 år utan har jag börjat äta ägg. Jag kan inte säga varför jag valt att gå från lakto- till lakto-ovo-vegetarian. Jag har inte stött och blött frågan under lång tid. Eller kanske är det det jag har, jag vet inte.


I en framtid när man får lämna det här jävla landet (anar ni en viss frustration?) har jag en dröm om självhushåll där höns känns som ett givet inslag, och äter jag inte ägg då blir jag förmodligen världens första hönsbonde som inte gör det, så möjligen tänkte jag testa innan jag grottar ner mig i hönslitteratur (den risken finns).

Det sägs att det är billiga proteiner, och prisvärd mat är ju aldrig fel, men jag kan inte säga att jag saknat ägg under de här åren. Möjligen har jag avstått en del bjudna bakverk och det svider ju lite i själen att behöva tacka nej till bjudmat, men i mitt eget hushåll har jag inte saknat dem. Jag har gjort pannkakor, sockerkaka och till och med omelett utan ägg, och i de flesta andra recept (för Gud ska veta att det ofta är ägg i vegetariska recept) kan man bara stå över dem.


Så hur blev det då, har denna förändring revolutionerat mitt liv? Nej. Ägg är en matingrediens bland andra. Jag kommer inte äta rysk (eller Kalles) kaviar eller göra egen spettekaka. Jag fortsätter att leva livet som om varje dag vore den mellersta. Men det är klart att har ni något äggrecept ni tycker att jag missat (det kan ju också ha kommit nya maträtter sedan 1991) får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

söndag 5 april 2020

Släpp sargen, tänk nytt

En av de yrkesgrupper som just nu har svårast att få ihop ekonomin är artister. En för mig okänd sådan skrev en debattartikel i Aftonbladet där hon ber kulturministern om pengar eftersom hon inte tror att de 500 miljoner som redan delats ut till kulturutövare ska komma henne till del.

Att jag såg detta beror på att den gamle schlagerräven och moderaten Richard Herrey skrev om det på Twitter och möttes av oförstående kommentarer som tyckte att det var då ett jävla gnäll på artisterna nu, skaffa er ett riktigt jobb. Den bästa kommentaren i den riktningen tyckte jag kom i mitt kommentarsfält:
Kan inte alla artister starta en var sin egen välgörenhetsfond? Som de kan söka medel ur vid behov. Man kan kalla den 'min egen buffert'-fonden.


Jag håller med (tycker att alla borde skaffa en sådan) och har redan innan detta virus dök upp påpekat att man inte kan kräva att få vara kulturarbetare. Samtidigt förstår jag artisterna. Det är ett problem (som jag tror att vi till stor del kan tacka fackförbunden för) att de svenska skyddsnäten inte är anpassade för företagare. Så fort du driver en enskild firma som huvudsyssla kan du i princip gå ur a-kassan, för du kommer ändå inte få någon hjälp när du behöver det.

Men en bra sås reder sig själv. Nu är det kanske viktigare än någonsin med flera inkomstkällor, men också att inte stirra sig blind på sin plan A. Alla jobb som försvinner kommer inte att komma tillbaka och då gäller det att tänka nytt.

Detta behöver många träna på. Människor har sjukskrivits, rehabiliterats, arbetstränat och sjukskrivits igen och pga trasslig rygg eller trasig axel inte hittat någon varaktig lösning för att komma tillbaks till jobbet som trädgårdsmästare eller byggnadssnickare. Ibland har de inte ens vågat tänka tanken att det inte är det jobbet de ska tillbaka till.


När Buzzfeed och Huffington Post sparkade hundratals journalister skapades en ”learn to code”-mem i sociala medier. Från början var det kanske inte ens av illvilja. Här fanns massor av journalister vars tjänster inte efterfrågades samtidigt som det behövdes programmerare. Samma redskap (en dator), så här fanns en öppning. Men de permitterade journalisterna höll inte med och lyckades till och med få de som skrev ”learn to code” avstängda från Twitter.

Jag hoppas att de artister som nu inte klarar sin försörjning är bättre på att tänka utanför boxen. Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att kunna livnära sig på musik. Den närmaste tiden kommer många människor få lära sig att det inte ens är en mänsklig rättighet att få leva.