Att jag såg detta beror på att den gamle schlagerräven och moderaten Richard Herrey skrev om det på Twitter och möttes av oförstående kommentarer som tyckte att det var då ett jävla gnäll på artisterna nu, skaffa er ett riktigt jobb. Den bästa kommentaren i den riktningen tyckte jag kom i mitt kommentarsfält:
”Kan inte alla artister starta en var sin egen välgörenhetsfond? Som de kan söka medel ur vid behov. Man kan kalla den 'min egen buffert'-fonden.”
Jag håller med (tycker att alla borde
skaffa en sådan) och har redan innan detta virus dök upp påpekat att man inte kan kräva att få vara kulturarbetare.
Samtidigt förstår jag artisterna. Det är ett problem (som jag tror
att vi till stor del kan tacka fackförbunden för) att de svenska
skyddsnäten inte är anpassade för företagare. Så fort du driver
en enskild firma som huvudsyssla kan du i princip gå ur a-kassan,
för du kommer ändå inte få någon hjälp när du behöver det.
Men en bra sås reder sig själv. Nu är
det kanske viktigare än någonsin med flera inkomstkällor, men
också att inte stirra sig blind på sin plan A. Alla jobb som
försvinner kommer inte att komma tillbaka och då gäller det att
tänka nytt.
Detta behöver många träna på.
Människor har sjukskrivits, rehabiliterats, arbetstränat och
sjukskrivits igen och pga trasslig rygg eller trasig axel inte hittat
någon varaktig lösning för att komma tillbaks till jobbet som
trädgårdsmästare eller byggnadssnickare. Ibland har de inte ens
vågat tänka tanken att det inte är det jobbet de ska tillbaka
till.
När Buzzfeed och Huffington Post
sparkade hundratals journalister skapades en ”learn to code”-mem
i sociala medier. Från början var det kanske inte ens av illvilja.
Här fanns massor av journalister vars tjänster inte efterfrågades
samtidigt som det behövdes programmerare. Samma redskap (en dator),
så här fanns en öppning. Men de permitterade journalisterna höll
inte med och lyckades till och med få de som skrev ”learn to code”
avstängda från Twitter.
Jag hoppas att de artister som nu inte
klarar sin försörjning är bättre på att tänka utanför boxen.
Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att kunna livnära sig
på musik. Den närmaste tiden kommer många människor få lära sig
att det inte ens är en mänsklig rättighet att få leva.
Rimligt inlägg. Tror det är en fördel att inse att man kanske inte alltid kan hålla på med det man gör i stunden.
SvaraRaderaTycker du resonerar väl när det gäller sjukskrivna också. Många som inte tänker på att de kanske inte kan komma tillbaka till sitt tidigare arbete, men att de faktiskt kan, och måste, jobba med annat. Många sjukskrivna idag (på grund av utmattning eller skador) ser det som "om jag inte kan komma tillbaka till mitt föregående arbete ska jag försöka bli förtidspensionär" (statligt betald, såklart, ingen FIRE här inte). Det är fel.
Det finns alltid jobb inom vård och skola/barnomsorg och det kommer det nog alltid göra. Är det så illa att arbeta några månader som assistent eller dylikt tills konserter kan hållas med publik igen?
/Arbetsplanen
Tack! Jag tycker verkligen att det är en onödig begränsning att se sitt senaste jobb som det enda man kan tänka sig. Särskilt om det gjorde en utmattad eller utsliten, men även om det "bara" gör en stressad för att det är svårt att få ihop ekonomin på det.
RaderaKanske särskilt när man jobbar som artist kan det vara nyttigt att få nya perspektiv på livet. När jag var komiker jobbade jag extra som timanställd på somrarna i några år. Övriga året skulle jag stå på scen och prata om sånt som är relevant för folk, som det pratas om i fikarummen. Jag insåg att det började bli några år sedan jag själv hade suttit i dessa fikarum. Jag hoppas att jag hade resonerat likadant t ex som politiker med fyra månaders sommarlov.
Vård/skola/omsorg står nog längst ner på listan över jobb jag kan tänka mig, men är inte helt säker på att Daghemmet Solstrålen skulle jubla över en ansökan från en medelålders barnlös man :).
Svenska jordbruket verkar ha ett stort behov av folk så jag kan rekommendera söka jobb där. Det går även utmärkt att träna på sångrepertoaren, skämten eller replikerna när man arbetar.
SvaraRaderaDessutom är de flesta jobb bara åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. Även om man räknar bort lunch och restid finns det fortfarande många timmar kvar att jobba med något annat, då utan press att tjäna pengar på det.
RaderaFast du bortser då från att en musikers arbetstid inte enbart är dennes konsert utan hela förberedelsearbetet.
RaderaDu vet ju detta själv som egenföretagare, du har förberedelsetid när du kör stand up och du behöver säkert göra en hel del research och annat när du tar artikeluppdrag. I idealfallet kan man fakturera alla dessa timmar men musikeryrket är extremt i att det krävs mycket grundövning för att ens hålla nivån för en konsert på professionell nivå. En skicklig musiker behöver 25-30 timmar i veckan för att hålla nivå utöver konserter.
Vet inte om du menar mig eller Plina, men jag tycker inte att någon av oss bortser från det. Det vi pratar om här är kulturarbetare som under en period eller generellt har för lite betalt jobb för att få det att gå runt, men det är klart att de ska träna ändå. En vecka har 168 timmar, ett heltidsjobb (om det är vad som krävs vid sidan om) har 40.
RaderaFast oavsett vad man jobbar med kan man inte utgå från att någon annan ska ta kostnaderna. Varför ska jag finansiera artister med mina skattepengar mer än jag ska finansiera restaurangägare? Jag skulle också hellre stanna hemma och läsa böcker men ingen betalar mig för att göra det så därför är det en hobby. Om artisten inte kan leva på sitt jobb så är det en hobby och då bör de skaffa ett jobb som möjliggör dem att hålla på med sin hobby.
RaderaEn utmaning med en sådan fond är att den av uppenbara skäl skulle bli dyrare än för de flesta andra yrken, kanske rent av flera gånger dyrare. Om man betalar 2-3 hundralappar i ett vanligt fackförbund med A-kassa skulle det röra sig om fyrsiffriga belopp om en sådan fond skulle fungera fullt ut.
SvaraRaderaDär skulle det offentliga kunna ha en utjämnande funktion.
Många kulturarbetare har redan andra yrken vid sidan av som lärare, vårdbiträden i hemtjänst, olika fordonsyrken, restaurang/hotell osv. Förstår argumentet men tycker också att man måste se andra sidan av myntet: vill man ha ett rikt kulturliv måste man också möjliggöra ett minimum av _förutsättningar_ för att kulturarbetare ska kunna få sin tillvaro att gå ihop. Det är inte det samma som att betala ut lön, men kanske kan en utjämning med andra yrken som underlättar sociala skyddsnätet vara en modell?
Precis som varit uppe i debatten för många andra yrken skulle man också kunna underlätta reglerna så att man tittar på intjäning över period snarare än månadsinkomst då i synnerhet musiker är ett säsongsbaserat yrke där man t.ex. har högsäsong runt julhelgen.
Eftersom kulturarbetare är en relativt liten grupp kan det inte röra sig om en särskilt stor utjämnande effekt i A-kasseavgiften.
Fast jag tycker inte att de är jämförbara på det sättet. En fond i sitt eget namn på sitt eget konto (det vi i folkmun kallar buffert) bör man betala in betydligt mycket mer än till ett fackförbund som inte ens behöver använda pengarna på dig.
RaderaJa, många kulturarbetare har både andra inkomster och ett omdöme som gör att de kan ta hand om sig själva. Detta inlägg avser inte dem. Men jag förstår inte alls din tanke med att de ska ha egna regler. "Vill man ha ett rikt kulturliv" - ja, vem vill inte det? Men vi vill också ha bra lärare i skolan, duktiga fordonsmekaniker och hantverkare. Ska vi då inte underlätta det sociala skyddsnätet för dem med? Det är många som har ojämna inkomster under året.
Ska man lägga kraft på utjämning tycker jag snarare det ska vara att se till att egenföretagare i enskild firma (kulturarbetare eller inte) ska få del i de sociala skyddsnäten.
Det är ju svårt för alla, förstår inte varför just kulturarbetare skulle vara ett undantag från att omskola sig, skaffa sig ett annat jobb eller kombinera olika inkomstkällor för att överleva. Har inte alltid fått arbetat med det jag verkligen vill eftersom det åtminstone, har varit ganska nischat. Har lyckats överleva på eget arbete som inte alltid har varit det jag velat göra men att gå på bidrag kommer verkligen i sista hand, tycker att det ska vara en absolut nödlösning och inte en självklar rättighet.
SvaraRaderaAnser att de kulturarbetare som i vanliga fall har svårt att få det att gå ihop borde ha tänkt om för länge sen och skaffat sig andra sätt att försörja sig på, antingen i kombination med sitt artisteri eller byta yrke helt.
Har träffat en del avdankade "konstnärer" som verkar anse att gå på bidrag är deras självklara rättighet medans andra jobbar hårt för att försörja dem./Em
Jag vet inte heller hur det kommer sig, men tror att bidragen är en ledtråd. Har själv träffat många kulturarbetare som inte i första hand tänker marknad och publik utan först och främst stipendium och bidrag. Lever man helt eller delvis på skattemedel blir det kanske naturligare att inte se sig som en del av den allmänna arbetsmarknaden. Ser samma fenomen hos politiker även om gräddfilen delvis är en annan.
RaderaJag har förståelse för att folk kan ha det tufft nu. Men, jag har ingen förståelse alls för att folk lever sitt liv som om det inte alls finns en morgondag. Här går det inte ens veckor, sedan sitter hela Sverige i knät på staten och kräver pengar? Men, men snart plingar det nog en klocka hos alla, staten kan inte försörja oss alla. Det funkar inte så, och det fattar nog snart även både politiker och kultur"arbetare".
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Precis så, helt utan morgondag och från hand till mun.
RaderaReklamintäkterna på min blogg har torkat upp nu under krisen. Var kan jag söka bidrag för det, som tidningarna tydligen gör?
SvaraRaderaMejla kulturministern ;-).
RaderaLev varje dag som om den vore den sista. Va ska man med massa pengar på kontot till. Man kan ju typ dö imon.
SvaraRaderaEller svälta ihjäl i övermorgon eftersom man levde varje dag som den sista ;-). Men visst, jag ser inte heller poängen med att vantrivas på jobbet bara för att tjäna pengar.
RaderaEn stor anledning till att learn to code-memen blev så populär var att journalister tidigare varit drivande i just detta resonemang mot ex. gruvarbetare i rostbältet som blivit av med sina jobb. Ironin var inte uppskattad, journalister och kulturarbetare i ett nötskal. :)
SvaraRaderaPrecis, så var det. Roligt, tycker jag.
Radera