Adjö 3G

2021 köpte jag min första smartphone (och hittills enda, den funkar ju fortfarande). När jag flyttade till Norge behövde jag mobilt bredband och det ordnades enklast med en ny telefon, men vid sidan av mitt norska nummer har jag haft ett svenskt. Det är inte många som ringer dit, och ännu mer sällan svarar jag för jag undviker okända och dolda nummer.

Eftersom jag har svenska kunder har det ändå känts som att jag borde ha ett svenskt telefonnummer, men där behöver jag ingen smartphone. Istället har jag satt ett kontantkort i en riktigt enkel och smidig knapptelefon från Nokia.

Den har flera fördelar. Förutom att den tar fem sekunder att starta (till skillnad från den ”smarta” som behöver uppemot minuten) är den liten och lätt och perfekt att ta med på löptur där jag bara har med telefonen av säkerhetsskäl, ifall jag exempelvis skulle få för mig att bryta ett ben i skogen. Den passar i nyckelfickan på löpartightsen. Min nyare telefon är dubbelt så bred.

Jag läste att Sverige skulle stänga ner 3G-nätet i slutet av 2025, men tänkte att det där inte drabbar mig här i Norge där det tidigare sagts att man skulle köra på till 2027. Nu verkar man dock ha ändrat sig, hastigt och olustigt slutade min telefon att koppla upp sig.

Så vad gör jag då? En idé var att skippa det svenska numret. De svenskar som inte ringer gratis till norska nummer (och dessutom bryr sig om kostnaden) kan alltid nå mig på e-post. En annan variant var att köpa en något nyare lur. Har jag tur hittar jag en begagnad 4G-knapptelefon för en hundring, men säljaren lär inte veta vilka G den använder, om inte han/hon också lever i forntiden.

Nu valde jag en gratislösning. Det visade sig att min mobil har plats för två SIM-kort och att det funkar att ha ett svenskt och ett norskt. Jag är inte helt förtjust i att ha två nummer i samma telefon där det kommer kosta mig pengar om telefonen (med eller utan min hjälp) plötsligt börjar ringa eller sms:a från fel nummer, men jag ska ge det en chans. Så får jag börja använda ett sånt där fånigt armband när jag springer, så att jag ser ut som en hubot. Den svensk som vill slippa sms med norska æ och ø får dæremot børja kommunicera med andra telefonanvændare før dær drar jag min græns.

Vad sjutton är en frihetsfälla?!

Nu ska jag kommentera en låst artikel och det är alltid knepigt, men jag tror att vi kan diskutera ämnet utan att ha läst just denna text, för vi har kunnat läsa samma tankar så många gånger förr.

Det handlar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, alltså personer som pensionerar sig helt frivilligt innan de uppnått åldern som berättigar dem till pension. Peter, 62, fick ett tomt och isolerat liv som han fyllde genom att sitta vid datorn dygnet runt, tills han återigen började jobba. Henrietta, 55, har precis lämnat arbetslivet, men verkar också lida av att inte ha en uppgift i livet.

”Tusen varv i timmen, tusen varv i timmen, tus...”

Jag vet inte vad journalisterna vill bevisa. Helt klart hade de kunnat intervjua människor helnöjda med att ha klivit av ekorrhjulet, men detta är som sagt den vanliga vinkeln, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet. Vill medierna tillfredsställa avundsjuka människor som inte själva kan eller vill ta FIRE-steget? Eller vill man varna dem som är på väg att göra det? Jag vet inte, men tröttsamt är det.

Dessutom har jag en annan syn på ”misslyckandet”. Jag ser det inte som en felsatsning att komma fram till vad man inte trivs med. Är det inte just det livet går ut på, eller för den delen arbetslivet? Att testa, ramla av, prova något nytt och undan för undan närma sig en optimal tillvaro.

Det verkliga misslyckandet tycker jag är att inte prova. Att sitta på en arbetsplats tills man är någonstans mellan 60 och 70, trots att man egentligen inte trivs med sitt liv. Själv har jag testat några mindre lyckade anställningar och under en kort period (som bl a innefattade 11 september 2001) försökt försörja mig på daytrading. Det var inget för mig och nu vet jag det, men jag ångrar inte att jag försökte.

Avanzastrul och blåögda kunder

Avanza hade ett datahaveri natten mot igår. Irriterande för deras kunder, det fattar jag. Avanza verkar dessutom mer drabbade än andra. Men är inte ”Alla pengar är borta” en väl hysterisk reaktion på ett felaktigt saldo? En halvtimme efter börsöppning stämde alla konton igen.

Men vid det laget hade bankens kunder dampat i flera timmar. En av dem säger att hon nu ska byta bank för ”sånt här klarar jag inte av”. Jag kan förstå reaktionen, men ska hon flytta pengarna till en bank utan dataproblem under jag på vilken planet hon finner den. Jag har åtminstone inte hittat en bank helt förskonad från datorhaverier.

Utan att ha en aning om vad som hänt den här gången kan jag konstatera att allt mer av våra liv finns på internet. Inte nog med att digitaliseringen av samhället tvingar oss dit. Många väljer dessutom av lättja helt frivilligt att spara sin information på nätet, allt från lösenord till bröllopsbilder. När det moderna samhället gör allting mer bräckligt finns det åtminstone ingen anledning att hjälpa till med den utvecklingen.

Så nu tycker jag att vi gör så här. Avanza lägger mer kraft på att stabilisera sina system. Behöver ni pengar till det kan ni dra ner lite på allt hållbarhetstrams ni fokuserat alldeles för mycket och för länge på. Det är inte okej att stänga ner kundernas möjligheter till handel bara för att ni inte håller koll på era datasystem och underleverantörer!

Och spararna slutar ögonblickligen att lita blint på internet. När ni köper eller säljer ett värdepapper – spara informationen utanför nätet, det är ert ansvar! Spar avräkningsnotorna i datorn och/eller på papper, och skaffa en backup på en egen hårddisk, inte i någon dyr och osäker molntjänst, om inte ni också vill tala ut i pressen om att ni inte vet vad som hänt med pengarna ni har på börsen. Med bevis för vad man äger slipper man ångest eller psykbryt bara för att det står fel en stund.

Så. Frågor på det?

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.

Gungor och karuseller

Uttrycket ”att tjäna in på gungorna vad man förlorar på karusellen” är kanske hopplöst ute, men har du kommit förbi rubriken kan du ju lika gärna läsa vidare.

Ännu en vecka av honungsförsäljning är till ända. Fyra marknadsdagar blev det, och det kanske inte låter så mycket för den som jobbar femdagarsvecka, men det här är dagar då jag går upp innan gryningen, packar bilen full med honung och marknadsgrejer, kör iväg till en marknad, riggar upp mitt marknadsstånd, står där och försöker se glad ut i kylan tills det återigen blivit mörkt och dags att fylla bilen, åka hem och tina upp mig själv och torka allt som blivit blött av regn eller snö.

Och skotta fram bilen.

Efter att kassan räknats och försäljningen bokförts är det hög tid att börja förbereda nästa dag med honung, matsäck och tusen andra grejer. Sedan börjar det om igen, lite som Groundhog Day ifall den filmreferensen fortfarande funkar.

Nu låter jag självömkande, men dagar när försäljningen flyter är det inte ett dugg synd om mig. Då vaknar jag med ett leende på läpparna trots alldeles för få sömntimmar, hoppar upp ur sängen och ser fram emot en ny marknad. Andra dagar är det... inte så, och tyvärr har jag haft några sådana dagar på sistone.

Att sälja honung kan vara riktigt kul även om jag drömmer om en sammanhängande vecka då jag slipper svara på vad det är för skillnad mellan sommarhonung och hösthonung. När kunderna kommer i en strid ström gäller det att vara på hugget hela tiden, kolla att vippsade pengar ramlar in på kontot, att kontantkunder får rätt växel och att alla blir så nöjda som möjligt, inte minst jag själv.

Igår sålde jag på en dålig marknad, i dåligt väder, och tänkte att idag blir en dålig dag på jobbet. Då gäller det att hålla humöret uppe, snacka med andra säljare och luska till sig tips om bra marknader (eller dåliga att undvika). Bl a stötte jag ihop med en kille som har börjat sälja min honung som återförsäljare och han köpte en låda till när vi ändå var på samma ställe.

Lite senare träffade jag en knalle som tillverkar egna hushållsgrejer i trä. Vi har setts på ett par marknader under hösten och nu undrade han om han kunde köpa bivax av mig, för det använder han för ytbehandling av skärbrädor och annat som man vill behandla med naturliga ämnen. Så vi gjorde upp om en affär på några kilo, och jag tänker att det skulle kunna bli en återkommande inkomst.

En del sånt hade nog hänt oavsett, men jag vill ändå tro att om jag hade använt dötiden på sega marknader med att stirra ner i min telefon hade gårdagen kunnat bli precis så dålig som jag befarade när det gått en timme och jag fortfarande inte hade sålt för mer än platshyran och bensinkostnaden, men nu blev dagen ändå helt okej. Det tycker jag för övrigt är ett bra tips i allmänhet, gör det bästa av situationen så blir den åtminstone bättre än om du inte gjort det. Idag ska jag jobba ikapp framför datorn, och tina mina fötter.

ICA lurar PRO

Varje år genomför Pensionärernas Riksorganisation, PRO, en rikstäckande undersökning av matpriserna. Det har de gjort i över 30 år och varje år resulterar det i publicerade prisjämförelser av en ”vanlig” matkasse så att konsumenterna kan se var den är billigast, på vilken ort och butikskedja.

Nu har det framkommit att flera ICA-butiker sänker priserna inför undersökningen och så höjer de tillbaka efteråt för att få bättre resultat. Jag vet inte hur nytt detta är. Eftersom undersökningen görs varje år vid ungefär samma tid misstänker jag att handlarna länge sett till att putsa lite på priserna lagom till att butiken fylls av ”Päls Angels” med block och penna.

1991 var PRO:s undersökning kanske en jättehjälp för oss som hellre handlar billigt än dyrt, men det har ju hänt en del sedan dess. Nu har nästan varenda kund en maskin med uppdaterad prisjämförelse i fickan. Jag använder den ofta. Inför varje större matinköp har jag kollat och jämfört i förväg, inte minst om jag ska över till Sverige och handla. Jag gillar Willys hemsida som jag gärna tar fram i butiker även när jag handlar lokalt i Norge, för att se om jag ”kan” handla här, men det finns även mer neutrala jämförelsesajter.

Det kunde vi inte göra 1991, då fanns inte tekniken. Men jag misstänker att väldigt många inte gör det nu heller, för att de är för bekväma. Även om jag inte har haft smartphone mer än några år har jag använt internet i tre decennier och jag slås ofta av hur otroligt kreativa många är när det gäller att använda nätet till förströelse.

Att klicka fram ”shorts” på Youtube eller Tiktok kan folk ägna timtal åt såväl hemma som på bussen eller i kassakön, men att använda telefonen till något praktiskt användbart för att spara pengar är otänkbart för skrämmande många. Jag har förståelse för att PRO-medlemmar är lite trögare, de hann kanske bli medelålders innan internet ens fanns. Men folk i min ålder – eller så unga att de inte ens upplevt en tid utan smartphones! - är nästan lika dåliga.

Det står var och en fritt att välja. Antingen är vi lika upprörda som PRO-tanten i inslaget över ICA-handlarnas försök att finta bort oss, eller också tar vi fram den där förbannade telefonen, paddan eller datorn och använder den till något annat än att kolla in skrattande hundar, dela bilder på vad vi ätit till lunch eller lägga patiens. Du bestämmer!

Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Billigaste skiten duger åt mig

När jag började sälja honung på marknader hösten 2022 behövde jag ett partytält. Eftersom jag inte visste om det här var en verksamhet jag skulle fortsätta med ville jag komma undan så billigt som möjligt och valde därför ett tält från Biltema för 649 kr.

Ett popup-tält i samma storlek hade kostat mig 2000-7000 kr, men efter att nu ha tittat på alternativen i några år tycker jag mig ha gjort ett bra köp. Idén med popup är att de ska gå snabbare att slå upp och kunna göras av en person, men fler än tio gånger har jag fått hjälpa popup-tältägare på marknader att dra isär deras tält medan jag kan sätta ihop mitt själv även om det tar lite tid.

Några nackdelar har dock Biltematältet. Egentligen tror jag inte tanken är att man ska slå upp det hundra gånger, som jag nu gjort. Det är nog mer ett tält för att slå upp på en sommarfest och efter den får ungarna leka sönder det. T ex är alla tältpinnar vita. Allt som skiljer dem åt är en klisteretikett med nummer. När den fallit bort eller bleknat blir tältet som ett pussel där alla bitar har samma färg. Lösningen blev att måla pinnarna så att alla med en etta fått en blå prick osv.

I original låg de i en kartong, men den hade aldrig hållit i längden och så fick jag en gammal vapenväska av en granne – passar perfekt!

En annan grej med stolparna som kan tyda på att tältet inte är tänkt att hålla för evigt är att de tillverkats i tunn aluminium. En gång hade jag med tältet på en tvådagarsmarknad. Efter första dagen tog jag bort hörnstolparna och la tälttaket på marken, men så snöade det på natten och tyngden av snön gjorde att flera pinnar började glappa i skarvarna. Efter det satte jag dit slangklamrar för att det inte skulle bli värre.

Även klamrarna har jag fått gratis. En kompis köpte dem på Lidl, som har många bra grejer till billigt pris. Det gällde dock inte dessa. En slangkoppling måste ju bli helt vattentät, men ska man använda dem till något annat, exempelvis för att laga tältpinnar, är det inte lika noga så ”Sparo Skrotnisse” tok tacksamt emot en hel låda.

Och apropå att ta emot andras sopor känner jag en marknadsknalle som upptäckt min sparsamhet (eller ”svenskhet” som norrmännen säger). Han använde ett likadant tält som mitt, men har uppgraderat till en dyrare variant. Så han frågade om jag ville ha hans gamla. Skiter björnar i skogen – klart jag ville! Så nu har jag ett helt reservtält som inte kostat mig en krona. Det är möjligt att jag också kommer att uppgradera så småningom, men det lär dröja.

Sluta vaska skolelever!

Det är inte varje dag jag tipsar om Expressenkrönikor, men Linda Jernecks text om svaga elever tycker jag är läsvärd.

”Det är barn som lär sig lite långsammare än klasskamraterna, som har svårt med abstrakt tänkande och att förstå konsekvenser. De kommer inte att nå upp till läroplanens krav på att resonera och analysera, trots att skollagen slår fast att det är en rättighet att klara godkänt.

När skolan inte värderar praktiska kunskaper – och prompt ska tvinga elever att skriva resonerande texter även i hantverksämnen – slås de ut.”

Jag minns de här eleverna från min egen skolgång. En del var svagbegåvade, men långt ifrån alla. En del hade högpresterande hjärnor, de såg bara inte ut som Skolverket bestämt att de ska. Men istället för att acceptera att vi har olika styrkor låtsas man att alla är lika och försöker pressa dem genom systemet, bl a genom att ”förbjuda” underkänt, göra alla program teoretiska och ta bort fria tillval.

Jag har en kompis som genom hela skoltiden upplevde att hon inte var bra på någonting. Att hon dessutom blev mobbad får mig att undra hur hon överhuvudtaget stod ut. Idag har hon ett eget företag med anställda i mathantverksbranschen, men det hade staten (den norska i det fallet) kunnat slarva bort.

Att sabotera skolgången för alla ungar som inte helt passar in i mallen är ett gigantiskt slöseri av samhällsresurser! När skolan debatteras landar det ofta i en diskussion om huruvida friskolor ska få finnas. Jag hade önskat att Skolsverige istället började diskutera om det ska få finnas fritänkare. Eller rättare sagt skulle jag vilja att det nuvarande förbudet hävs.

Halvvägs elbuss

Ingen har väl missat makthavares ökade intresse för att köpa in eldrivna fordon till offentlig verksamhet? Det behöver inte vara fel, men ofta tycks de ha glömt att ta in behoven i ekvationen. T ex har man tvingat på hemtjänstpersonal elbilar som inte funkar för deras verksamhet. Här i Norge läste jag om en dieselfärja som ersatts med en elfärja som numera tar en fyra timmar lång paus mitt på dagen eftersom laddningen bara räcker till förmiddagen.

I Uppsala har man skaffat elbussar vars batterier skulle klara 23 mil ”under normala vinterförhållanden”, men trots helt normalt väder sprack det redan i november då bussarna bara klarade 18 mil varefter de måste bytas ut mot dieseldrivna ersättningsbussar med tillhörande förare.

Jag har aldrig ägt ett eldrivet fordon, men när det gäller hemelektronik är det väl mer regel än undantag att tillverkarna har en mer positiv syn än verkligheten på hur ofta batterier måste laddas. Då känns det väldigt optimistiskt att köpa bussar som ska hålla obetydligt längre än de måste göra för att inte reseplaneringen ska braka åt skogen.

Jag är förvisso en vanlig människa med ett högst bristfälligt elektronikintresse. Dessa bussar köps in av professionella bussinköpare vars arbete går ut på att göra långsiktigt kloka bussinköp. Det tycker jag gör resultatet ännu värre, men betyder det att vurmen för elfordon håller på att svänga precis som för privatpersoner? Inte direkt?

”Alla stadsbussar ska inom en ganska snar framtid vara eldrivna, om detta är alla beställare av busskollektivtrafik – landets 21 regioner – överens om. Idag är en stor andel av alla bussar i stadstrafik i Stockholm eldrivna och många fler elbussar är beställda.”

Förklaringen är väl som vanligt att det är skillnad på egna och andras pengar. Jag kan undvika en butik pga principer, men skulle aldrig göra ett dåligt köp med egna pengar bara för att visa en poäng. Med skattepengar verkar det göras hela tiden.

Vila i frid, blå drottning!

Första tre åren som biodlare tappade jag inte ett enda bisamhälle på vintern. Ett par gånger har drottningar försvunnit på våren så att jag blivit tvungen att slå ihop två kupor, men ingen gång har en invintrad kupa gett upp under vintern, även om det ofta ligger många döda bin på botten efter vintervilan.

Det är inte som att vinna på lotto, men 21 kupor utan förlust är osedvanligt bra statistik. Någon gång måste det spricka, och den gången är tyvärr nu. I måndags öppnade jag kuporna för att behandla dem med oxalsyra mot varroakvalster och för att samtidigt få en indikation på hur de ser ut att klara vintern. Detta var ett av svaren.

Det är väl drygt tio bin här och den blå pricken i mitten sitter på ryggskölden till drottningen. Jag märkte henne själv för exakt tre månader sedan, 28 augusti, men det ska sägas att jag inte hade särskilt stor tro på det här gänget då heller.

De som orkat höra på mitt bignäll (och har du läst så här långt kan du vara en av dem) kanske minns att jag hade en hel del problem med kuporna i somras. De svärmade och krånglade mest hela tiden. Två kupor fick stanna hemma när jag tog de andra på tur till fjällen för att samla ljunghonung. Dessa två saknade drottningar och tycktes rätt ointresserade av att skaffa sig nya.

När jag nästan gett upp hoppet upptäckte jag en drottning i den ena kupan. Inte för att hon hade lagt ägg för det vet jag inte om hon någonsin gjorde. Men när hon nu ändå var där märkte jag henne med en blå prick som är 2025 års färg och satte ihop de två trasselkuporna till en.

Annan drottning, annan färg, men samma process.

Eftersom bina i kupan vid det här laget var ganska få och gamla satte jag in några yngelramar från andra kupor för att hjälpa dem på traven. Det gjorde jag med en annan kupa i våras och den gick från supersvag till min kanske allra starkaste kupa, så det kan verkligen hjälpa. Men höstens fusionerade problemkupa gav inte intryck av att vilja leva. I september gav jag den femton kilo socker, precis som alla de andra, men trots att de fick flera veckor på sig och jag till och med värmde upp sockervattnet åt dem ett par gånger tog de bara emot runt tio kilo.

Med facit i hand borde jag ha slagit ut bina i gräset i augusti och jag borde inte ha gett dem yngel som de andra kuporna kunde haft nytta av. Men jag hoppades. Hade jag kunnat betala 5-6 tusen för att de skulle överleva vintern hade jag gärna gjort det, för det är vad ett nytt samhälle hade kostat mig.

Men så funkar det inte. Nu är kupan städad och sorterad. De ramar som bina fyllt med sockervatten kommer att sättas in för att stödfodra de kupor som överlever vintern. Lådor, lock, tak och botten kommer att användas till ett nytt samhälle nästa sommar och de bin som fanns kvar i kupan har under en kort begravningsceremoni skrapats ner i en soptunna ute på lagret i ladan.

Av övriga nio kupor var sex ganska eller riktigt bra. Två verkade vara lite svaga, men jag har gott hopp om att de ska klara vintern. Bina i den nionde kupan var fruktansvärt irriterade. Det hade jag också blivit om någon lyft taket av mitt hus i minusgrader, men jag misstänker att ilskan också kan bero på att kupan saknar drottning. Den som lever får se och i helgen ska jag på två marknader för att sälja årets honung.

Rimlig värdering av brott?

Brott och straff intresserar mig. Häromdagen läste jag om klimataktivister som limmat fast sig vid ett konstverk på Nationalmuseum. Inte för att de hatar konst utan för att få gehör för sina föreställningar om klimatet. De sex åtalade erkänner handlingarna, men nekar till brott eftersom de handlat i självförsvar mot ”klimatnödläget”. De anser alltså att deras tro rättfärdigar handlingarna och att de därför står över lagen.

Samtidigt kom nyheten om kvinnan som stulit mat för 1230 kr och fått dagsböter på 78000 kr. Till skillnad från aktivisterna erkände hon inte brottet utan hävdar att hon varit förvirrad och inte stulit medvetet. Kanske borde hon ha hänvisat till ett ”matnödläge”, för nu gick rätten istället på åklagarens sida.

Vad kan då klimataktivisterna vänta sig för straff för att attackera en Monet-tavla genom att plaska med lim och rödfärg framför konstverket vars ram skadades av behandlingen? Att de tar lagen i egna händer och ger sig på ett i sammanhanget oskyldigt konstverk och museum av politiska skäl skulle kunna utgöra terrorbrott.

Terrorism kan ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen. Det var ju inte detta, men eftersom aktivisterna redan innan domen fallit säger att de kommer att fortsätta med sin kriminalitet kunde kanske några års fängelse fått dem på andra tankar. Men bara i ett fall yrkar åklagaren på ett kort fängelsestraff, för övriga dagsböter. Unga klimataktivister är ju inte direkt kända för sitt hårda arbete i välbetalda jobb, så en gissning på lägsta dagsboten 50 kr är nog inte helt galen. Kanske kommer bötesbeloppet snitta på 2000 kr, inklusive den sjätte aktivisten som säkert inte heller får fängelse. Eventuellt skadestånd kommer garanterat aldrig betalas.

Detta att jämföra med 78000 kr för att fuska med självscanningen på Ica. Jag sympatiserar med idén att dagsböter ska göra att det svider lika mycket för dem med hög lön och jag rättfärdigar inget av brotten, men jag vet vilket av dem jag ser som allvarligast ur ett samhällsperspektiv och det är inte snatteriet.

Jämför kreditkort – sponsrat av Kortify.io

Det är mycket att tänka på när man ska skaffa kreditkort – årsavgift, effektiv ränta, valutapåslag, uttagsavgift, antal räntefria dagar, möjligheter att samla bonus och lite olika villkor som rabatter och vilka försäkringar som ingår. Jag vet inte vad jag har för diagnos, men jag kan jämföra produkter i flera dagar. Det gäller inte bara kort och banktjänster utan allt från löparskor till hemelektronik och olika typer av abonnemang.

För att spara tid och rädda min mentala hälsa är jag därför beroende av jämförelsesajter som kan göra åtminstone den första gallringen. När det gäller kreditkort har jag inte sett någon som gör det bättre än dagens samarbetspartner Kortify.io. De gör jämförelsen med AI och det är ju just råa fakta AI ska användas till. Sedan får du som potentiell kreditkortskund göra din egen bedömning.

Ni som följt mig vet att jag i princip aldrig förespråkar lån, men även om kreditkort innehåller den möjligheten är det ingenting som säger att man behöver utnyttja lånedelen. Genom att betala hela fakturan varje månad klumpar du bara ihop kostnaderna månadsvis och slipper helt att betala ränta.

Men väljer du att använda kreditkortet som krockkudde för din privatekonomi är det helt upp till dig. Det är det som är bra med Kortify. Här kan du som kund välja kort efter dina kriterier. Är obefintlig eller låg årsavgift viktigt för dig sorterar du på den parametern. Är det istället hög cashback, ett kreditkort optimerat för utlandsresor eller något helt annat som är viktigast sorterar du efter det. Precis som med allting annat finns inget heltäckande facit eftersom vi alla tänker olika. T ex har Kortify sorteringskategorin loungetillgång.

För egen del kan jag inte tänka mig någon mer meningslös nytta av ett kreditkort än ”tillgång till exklusiva flygplatslounger världen över”, men någon annan skulle garanterat betala dyrt för att få vara kung i flygplatsbaren. Jag dömer (nästan) ingen.

Kortifys jämförelsetjänst är helt gratis och rekommendationerna baseras på fakta, uppdateras dagligen och ingen bank kan köpa sig bättre plats i kön. Kortify.io tillhandahåller underlaget, du väljer kort. När du gjort ditt val ansöker du enkelt direkt från sajten.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Kortify.io, men åsikterna är mina.

Sillsallad i kolan

Det lackar mot jul, säsongen då traditioner trumfar allt. Några grejer bara ”ska” man ha, vilket leder till att priserna blir därefter. Jag läste nyligen att ansjovis blivit en bristvara så att julbordets Janssons frestelse är i fara.

Självklart är fenomenet inte obekant i Norge, landet där man handlar först och (ibland) frågar efter priset sedan. Detta ger mjölkchoklad av typen Freia Julemiks ett kilopris på 848 kr! Vanlig mjölkchoklad kostar 324 kr (i Norge, jag hittade den snabbt för 139 kr i Sverige), också sinnessjukt dyrt, men klart mindre än hälften.

Vi vet alla varför de tar 848 kr kilot för chokladen – för att de kan. För att en hel del kommer att slänga ner påsen i vagnen för ”annars blir det ingen jul”. Andra kommer att köpa den på en annan kedja för 500 kr/kg och intala sig själva att de i själva verket har sparat (eller till och med tjänat) pengar på att inte handla där den var som dyrast.

Faktum är att det blir jul om en månad utan Freia Julemiks, Aladdin, Janssons och en massa annat. Om de varor vi är vana att köpa är snordyra eller inte finns kan vi tryggt hitta på nya traditioner. Människor kan väl inte vara så extremt lättledda att de kan inbillas att julen bygger på en matvara av ett särskilt fabrikat? Är inte julfirandet starkare än så går det helt fint att göra som jag – bojkotta hela skiten.

Du betalar talfruns resor

Talmannen Andreas Norlén har tagit med sig frun på tjänsteresor och låtit skattebetalarna stå även för hennes reskostnad trots att hon inte haft någon officiell funktion. Detta har hänt både på utlands- och inrikesresor.

Nej, fel bild!

Här är han!

Det låter ju helt galet, men är tydligen okej om det finns ”särskilda skäl”. Gissa vem som bestämmer om det gör det – talmannen! Så Norlén beslutar om Norlén ska få slösa skattepengar på att han tycker att det känns bra att ha med frugan på jobbet. I några av fallen har detta ”särskilda skäl”-godkännande skrivits under i efterhand och det blir åtminstone svårt att rättfärdiga för talmannen.

Om vi droppar teatern fattar han såklart att han gjort fel, men räknade väl iskallt med att antingen ingen skulle upptäcka det eller att det inte skulle få några följder om han blev avslöjad. Det första sprack. Möjligen hade DN tänkt suga på den här karamellen till närmare valet, men att Moderaternas retorik om DN som en aktiv vänstertidning fått dem att fyra av kanonen redan nu.

Vilket leder till nästa punkt. Kommer det att få några följder? Knappast juridiskt. Ni hör ju själva, talmannen beslutar vad talmannen får göra. Då återstår opinionen. Jag kan inte tänka mig att Moderaterna kommer att tappa röster på detta? Det är så långt till valet att folk hinner glömma, och ska man rata alla partier som beter sig oetiskt kan man aldrig rösta, för det saknas ju inte precis exempel på mygel från oppositionen.

Det var väl Churchill som sa att demokrati är det minst dåliga system vi kommit på, men då undrar jag om det kan kallas för ett demokratiskt system när makthavare satts att kontrollera sig själva. Och så media då, men eftersom deras största inkomstkälla i många fall är skattefinansierat mediestöd beslutat av politikerna de ska kontrollera blir även det rätt tandlöst. Då återstår väljarna, som kan fälla dem vart fjärde år, men hur bra tycker ni det funkar? Och på toppen av allt har Sverige mage att kasta skit på andra länders bristande demokrati!

Parkera gratis vid sjukhus

Det är skit att det ska kosta så mycket att parkera vid sjukhus! Helst hade jag sett att den som betalar en patientavgift får stå gratis med bilen utanför, men det lär inte hända. Det är inte bara kostnaden som stör utan att det är ett orosmoment i en stressad situation. Själv vägrar jag att använda parkeringsappar och särskilt när man parkerar vid sjukhus är det svårt att veta hur lång tid man ska stå där.

Men det finns lösningar, åtminstone om sjukhusbesöket inte sker i panik utan kan planeras. Jag har varit en hel del på Danderyds sjukhus och Karolinska sjukhuset i Solna, lite som patient, men mest som anhörig chaufför. Vid bägge sjukhusen kostar det 30 kr/timme att parkera, vardag som helg, dag som natt.

Danderyds sjukhus ligger några hundra meters gångväg från Mörby Centrum där man får stå gratis två timmar på vardagar, tre timmar på helgen. Inte tillräckligt för ett besök på akuten, men en bokad tid borde klaras. Har man en chaufför kan patienten köras till sjukhuset, därefter parkerar man och efter ett par timmar parkeras bilen om.

T-banan – alternativ parkeringsplats.

Karolinska är lite knepigare, men vid Solna Kyrka, c:a 500 meters gångväg från Karolinskas huvudentré, får man stå två timmar med P-skiva. Skivan ställs på nästkommande hel- eller halvtimme, så om du kan tajma ditt besök betyder det i praktiken att du får parkera i två timmar och 29 minuter.

Själv hade jag en kompis med boendeparkering fyra kilometer från KS och under kontorstid brukade både han och hans bil vara på jobb, så då kunde jag stå där. Och ja, jag inser att det inte lönar sig om jag räknar promenaden som ”arbetstid”, men för mig är promenader inte arbete utan en lågintensiv träningsform med meditativa inslag.

Och viss spänning.

Går det att parkera gratis vid besök på sjukhus i Stockholm kan man antagligen göra det i hela Sverige. Detta spartips gäller förresten inte bara sjukhusbesök. Vart jag än ska där det finns risk för P-avgifter tar jag reda på var närmaste köpcentrum finns. Där finns nämligen också gratis parkering. Detsamma gäller ofta för infartsparkeringar och en del kommunala byggnader. Det går också att hitta gratisparkeringar längs gatan i bostadsområden. Med Google Maps street view kan man ”gå” runt i området virtuellt i förväg och läsa på skyltar vad som gäller.

Det står dig fritt att tycka att det är konstigt att jag planerar och engagerar mig för att slippa betala några tior i P-avgift. Själv tycker jag att det är konstigt att titta på Skavlan eller Let's Dance, men det finns massor av människor som gör det ändå.

The show must go on

Under 00-talet kunde jag inte vara sjuk på jobbet. Eller det är klart att världen överlevt det också, men jag bokades långt i förväg in för att underhålla som komiker på firmafester och comedyklubbar. Företagen hade ingen backup-plan och klubbarna skickade ut reklamannonser till tidningarna långt i förväg. Om jag insjuknat hade jag gått miste om arvodet, men ändå tvingats betala för hotell, tåg eller flyg. Men det hände aldrig. En gång stod jag på scen i 45 minuter med 39 graders feber.

Det var mycket som var skönt med att avsluta den karriären, men detta kan ha varit den största fördelen. Före och efter den perioden har jag inte haft det problemet. När jag jobbade på kontor kunde jag bara ringa och sjukanmäla mig samma dag och sedan fick andra ta problemen. Allt det kostade mig var en karensdag.

Men nu är jag där igen. I november och december är jag inbokad på marknader för att sälja honung 2-4 dagar i veckan. Blir jag sjuk säljer jag ingen honung och förutom att jag redan betalat för att stå där går jag miste om många tusen kronors försäljning för varje sjukdag. Då behåller jag visserligen honungen och kan sälja den senare, men det finns inga julmarknader i januari, och vid nästa års julmarknader har jag ny honung att sälja.

Jag har inte tänkt så mycket på detta eftersom jag lyckligtvis har ett väldigt bra immunförsvar. Om jag någon gång blir förkyld brukar den vara över på några timmar. Men den här veckan för jag en kamp mot bacillerna. I söndags hade jag en svag huvudvärk jag tänkte berodde på konstiga sovtider (som kvällsmänniska är det tungt när väckarklockan piper kl 6 för att jag ska åka på marknad) och efter det har jag känt mig allmänt seg och haft en irriterande klåda i halsen.

Plötsligt tänker jag tillbaka på hur det var när jag åkte kors och tvärs mellan julborden och på hypokondrikers vis hostade och harklade medan jag funderade på om rösten skulle hålla över nästa föreställning.

I eftermiddag ska jag på marknad och lördag-söndag är det en ny marknad där jag för ovanlighetens skull ska stå inomhus, men det är ändå slitsamt att släpa på honungslådor och smila åt kunder, och jag kan tänka mig bättre säljpitchar än att stå och hosta samtidigt som jag säljer matvaror. Jag får väl glädja mig åt alla de dagar väckarklockan inte ringer eller gör det en vettig tid som jag bestämt själv. Om fyra veckor är jag där igen.

Ett steg i taget

Skatteverkets jurister har gjort en ny tolkning av EU:s momsdirektiv och kommit på att den som hyr en parkeringsplats av sin bostadsrättsförening ska betala moms för den. Såvida parkeringsplatsen inte finns ”i samma hus eller i nära anslutning till det”. Hur långt ”nära anslutning” är framgår inte, men dessutom måste parkeringen ingå i månadsavgiften och inte gå att välja bort, så i princip lär väl alla BRF-innehavare med bil åka på den nya skatten. Bara att gilla läget.

Tilltaget betyder att bostadsrättsföreningar kommer att behöva momsregistreras, så de jublar nog inte heller. Expressens ledare spekulerar i vad nästa steg blir. Kanske måste föreningarna ta ut moms på övernattningslägenheter, festlokaler, gym eller bastu som tidigare kunnat hyras till självkostnadspriser.

Jag tänker ytterligare ett steg. Om några år blir det kanske moms på månadsavgiften till föreningen med hänvisning till att det är logiskt eftersom man redan betalar moms på p-platsen, så varför inte också på själva lägenheten? Det är ju perfekt för staten med sådana skatter som är mer eller mindre omöjliga att slippa undan. Precis som att man inte kan stoppa bilen i fickan behöver man någonstans att bo.

I slutändan handlar det väl om att Skatteverket måste dra in mer pengar. Annars har jag ett spartips till myndigheten. Jag anser nämligen att de har för mycket personal när de har tid att skapa floskeldrypande visioner av typen ”Tillsammans gör vi samhället möjligt” som förutom att det inte ger några pengar till staten faktiskt inte betyder någonting överhuvudtaget. Men det är klart, det är kanske bättre att de skapar visioner än att de lägger tid på att omtolka lagar.

Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.

Hatts fallskärm

Ännu en helg av honungsförsäljning till ändå. Den var kall och slitig, men rekordlönsam. Pengar har en förmåga att få mig att tina upp, så det är inte ett dugg synd om mig. Nu tänkte jag prata om en annan det inte heller är synd om.

Väldigt många har tyckt till om den avgående centerledaren Anna-Karin Hatts fallskärm och jag har ingen annan åsikt än majoriteten och knappast någon unik tagning på det inträffade, vilket brukar resultera i att jag inte bloggar om saken. Samtidigt kan jag bara inte tiga.

Detta har hänt: Hatt valdes till partiledare 3 maj i år. Drygt fem månader senare avgick hon med hänvisning till att ha mottagit ”hat och hot”. Hon har inte anmält ett enda hot trots att polisen har ett eget journummer dit politiker kan ringa när de utsatts för hot. Jag tror inte ett ögonblick på att hon blivit hotad. Hat har hon kanske fått, men antagligen mindre än genomsnittspolitikern eftersom få väljare ens tänker på att centern finns mellan valen och Hatt lyckades vara ännu mer osynlig än företrädaren Muharrem Demirok.

”Murre, gör något med pinnar!”

Trots sin osynlighet tjänade Hatt mer än alla andra partiledare under sin rekordkorta tid på posten, 228167 kr/månad, över tio procent mer än tvåan Ulf Kristersson. Trots att hon varken suttit i riksdagen eller varit minister har hon tjänat nästan lika mycket som en minister och en riksdagsledamot tillsammans!

När hon nu avgår har hon ansökt om att få behålla sin lön i upp till sju månader (återstoden av sitt första partiledarår som hon alltså avslutar efter mindre än halva tiden). Det är 1,6 miljoner kronor som hon säger sig behöva för att ”landa i en ny verklighet”. I och för sig säger hon ”Jag har inte för avsikt att ta ut en krona mer än vad jag behöver”, så om hon får ett nytt jobb kan pengarna sluta att ticka in.

Men det vet vi ju hur det brukar funka. När tidigare politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått fallskärmar med liknande upplägg har de sett till att den nya lönen fördröjs eller kallas något annat än lön. Eller så startar de eget aktiebolag, tar in alla inkomster där, men låter bli att ta ut lön från företaget så länge fallskärmen är igång.

Anna-Karin Hatt säger att hon lidit av hat och hot. Hot tror jag alltså inte på, och vore hon rädd för hat hade hon väl knappast tagit emot 1,6 miljoner för att ”landa i en ny verklighet” för vad tror hon att det leder till? Jag kommer att tänka på Yngwie Malmsteen-citatet ”You realeased the fucking fury”. Hot är förbjudet och dessutom ociviliserat. Hat är däremot en helt laglig och i mitt tycke ofta mycket rimlig känsla.

Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.