Folk vet bäst själva!

Många ser det som självmål när barnlösa har åsikter om föräldraskap, men jag har åsikter om knark trots att jag aldrig knarkat. Och självmord, som jag inte heller provat. Så när Örebro universitet tycker till om jämställdhet i barnfamiljer tar jag mig rätten att kommentera. Så här står det:

”Innan barnet kom hade paren en önskan om att förhållandet skulle vara jämställt och under åren har de också delat relativt lika på det praktiska arbetet i hemmet. Men ju längre tid det gick desto mer ansvar hade kvinnorna över det forskarna kallar kognitivt arbete.”

Det är alltså inte främst arbetsfördelningen för hemarbetet som är ”problemet”, utan att kvinnorna oftare än männen tar ansvar för planeringen. ”Till exempel att ha koll på vilka dagar som läxan ska in på skolan eller vilka dagar barnet har gympa så man packar ner gympapåsen till exempel.”

Jag har nog missuppfattat vad jämställdhet är för jag trodde att det handlade om att bidra lika mycket, inte att bägge parter måste göra exakt lika mycket av varje arbetsuppgift. Jag måste t ex ha missat alla indignerade insändare från feminister som kräver att få byta två vinterdäck på familjebilen. Och trots min barnlöshet inser jag att om föräldrarna ska dela på ansvaret för den där gymnastikpåsen kommer det oftare leda till att den inte är med. Det är som det gamla skämtet:

Någon kommer uppfatta mig som bakåtsträvare nu. Jag tänker tvärtom – har vi inte kommit längre? Låt barnfamiljer fördela hemarbetet som de vill. Sluta lägg skattepengar på att uppfostra vuxna människor! Vi har olika intressen och talanger. Oavsett om det beror på arv, miljö eller något annat, kan vi inte bara få vara olika?

Krypförråd

Jag har en källare, men under drygt halva huset är det krypgrund, ett lågt utrymme som står oanvänt. Enda ingången är en lucka ifrån den riktiga källaren, en dryg meter upp på väggen. Jag fick en idé och har därför satt en termometer där i sommar. Mycket riktigt, i krypkällaren har det konstant varit kallare än i källaren.

Jag har oftast ingen värme på där heller, men varmvattenberedaren, frysboxen och fönster i söderläge gör det varmare. På vintern ger det rummet 7-10 varmgrader även när det är minus ute och det är ju bra för vattenledningarna. På sommarhalvåret har det inte spelat någon roll, men jag skulle gärna hålla mitt honungslager lite kallare under den varmaste tiden, vilket gav mig idén att omvandla de oanvända kvadratmeterna från krypkällare till lagerlokal.

Första steget blev att bygga en bro över vallgraven precis innanför luckan. Bro är att ta i, jag la in två tjocka bitar vildmarkspanel. En låda honung kan väga uppemot 20 kg, och så vill jag att det med marginal ska hålla för mina 70 kg, så totalt 100 kg åtminstone.

Luckan hade också lite att önska. Dels hade panelen börjat släppa på sina ställen och så var det ingen isolering i luckan. Så jag gjorde som med källardörren, öppnade upp den och fyllde tomrummet med isolering.

Ett par av brädorna var så dåliga att jag var tvungen att byta ut dem. De jag hade var lite färg på, men det gjorde inget eftersom jag ändå tänkte passa på att måla luckan.

Samma färg som väggen bakom efter att jag målade den i vintras gör inte luckan osynlig, men närapå.

Så nu är det bara att fylla rummet med råttsäkra och lufttäta plastlådor med honung. Sådana lådor har jag gott om, men ska nog försöka skaffa ännu fler. Teoretiskt skulle jag kunna ställa flera hundra kilo honung där inne, men eftersom jag misstänker frysrisk på vintern ska jag nog inte fylla upp så mycket att jag behöver lägga flera dagar på att utrymma det om ett par månader.

Nackdelen med gratis

Jag gillar såklart gratisaktiviteter. Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott, genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte). Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.

Men gratis har en baksida. Folk som inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang. Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).

När jag uppträdde på comedyklubbar föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn. Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt försökte överrösta.

En annan typ av gratis.

Marknader. Är det gratis tjänar jag pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp (plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå att jag gör det.

Det jag försöker säga är att även om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med måtta!”.

En middag

Mat berör och upprör. Inte bara dieter, även hur den tillagas och för vilka pengar. Märkligt egentligen. VM-finalen i fotboll eller senaste riksdagsvalet, där kan vi inte ha parallella historier. Ett lag vann, ett förlorade, för att de var olika bra eller hade olika strategier som funkade olika bra. Men alla (som inte lever i total fattigdom) kan äta vad de vill utan att andra måste ta intryck eller bry sig.

Men jodå, jag har t ex fått höra att min mat inte ger tillräcklig näring eller att den är sjukt tråkig, men allra mest har jag fått höra att den inte kan vara så billig som jag säger. Varför i all världen jag nu skulle ljuga om det.

Och visst, jag erkänner att jag också tänker. Jag förstår folk som bälgar i sig snabbmat som varken är billig eller god. Jag reagerar när vuxna säger att de inte kan laga mat eller när personer med tydlig övervikt hävdar att de inte haft råd att äta sig mätta.

Kanske borde jag jobba med mina fördomar, men nu tänkte jag jobba på andras genom att visa lite hur jag tänker kring mat. Det är inget av mina stora intressen, men eftersom en stor del av mitt liv går åt till att äta försöker jag ändå engagera mig, och eftersom jag varken har fru eller hushållerska lagar jag mycket mat.

Det här var min middag igår. Inga korslagda sparrisar i reducerad vitvinssås, bara vanlig mat. Närmare bestämt kikärtsbiffar med stekt potatis, lök och grönkål. Jag vet, en del blir provocerade av att jag kallar något för biff trots att inga djur är inblandade, men jag har inte hittat något bättre namn. Dessa gör jag ungefär en gång i kvartalet, fryser in och tar fram efter hand, så tillagningen vid själva mattillfället består i att lägga dem på tallriken och mikra ett par minuter. Potatisen, löken och grönkålen hackas och steks, det tar max en kvart.

Det som tagit tid är odlingen. Potatis, grönkål och tomater har jag skördat hemma, liksom selleri, rödbetor och chili i biffarna. Kikärtorna är köpta, men jag köper dem torkade av ett billigt märke i en billig butik.

Är man inte beredd att lägga en kvart på matlagning undrar jag hur man har tid att äta, men i övrigt är jag med på att andra gör andra val. Alla varken kan eller vill odla, men nog borde man väl förstå hur det går till att laga mat från grunden och att det på det sättet går att äta billigt och nyttigt?

Ni som läser detta har nog en djupare förståelse än gemene man, så jag misstänker att jag ”predikar för kören” nu, men har inte ni mött samma påståenden, att man måste vara rik för att kunna äta nyttigt, eller att folk med heltidsjobb inte har tid att laga mat från grunden? Vilka andra ”argument”? Och vad gör vi åt dem? Fortsätter predika, eller är det enklast att bara nicka medkännande och därefter gå hem och koka ärtsoppa för tre kronor portionen?

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.

Jag må vara snål …

Jag skäms inte för att jag är snål, men får ibland (t o m här i kommentarsfältet) höra att det gör mig till en rutten människa. Det får man tycka, men när jag läser att bara 44 procent ”tycker att det är obekvämt” att be gäster om pengar för mat och husrum inser jag att åtminstone i Linköping finns det många med en mer gniden inställning.

Jag trodde att jag missuppfattat när jag såg rubriken. Det kan väl inte vara standard att be sina gäster om pengar?! Jag har aldrig ens hört talas om fenomenet. Det här betyder ju inte att 56 procent av Linköpingsborna skickar en faktura till sina vänner. Förhoppningsvis resonerar de som jag och tänker inte ens tanken. Men minst 44 procent tänker tanken, att det skulle kunna vara ett alternativ att kräva betalt för att vänner kommer över på middag eller sover över en helg.

Jag har såklart blivit bjuden på knytkalas och blivit ombedd att ta med en varmrätt eller efterrätt, eller tagit med lakan till den jag ska sova över hos, men aldrig någonsin pengar! Det händer att jag blir bjuden på mat hos grannar och då försöker jag bidra med något och tar med en burk honung, matbröd eller lite hemodlade grönsaker. T ex är ju en grönkålsbukett mycket mer användbar än blommor.

Och så bjuder jag tillbaka ibland. Det är möjligt att det inte går jämnt ut, men ingen av oss driver restaurang. Eller hotell. Jag hade några släktingar på besök i förra veckan. Där jämnar det inte ut sig eftersom de närmaste bor i Stockholm och så långt in i Sverige har jag inte varit sedan jag flyttade därifrån 2021. Men jag bjöd ju in dem och i konceptet ”bjuda” ingår att man står för kalaset.

Jag tycker att det är mycket enkelt. Vill man inte ha besök, eller om man inte anser sig ha råd att bjuda andra på något dyrare än kaffe – gör då inte det! Det är ingen skam. Att ”bjuda” hem andra och ta betalt för gästfriheten tycker jag däremot är helt gränslöst sniket. Eller är det jag som är är konstig och gammaldags?

Alla ska veta allt om alla

Hanna föreslog att jag skulle göra ett inlägg om Lönetransparensdirektivet, en lag som införs nästa sommar. Som vanligt kommer initiativet från EU, vilket alltid får mig att utgå från att det är något dumt, men låt oss gå igenom detta punkt för punkt.

1. Arbetsgivare måste genomföra en årlig kartläggning och rapportering för att åtgärda ”könsbaserade löneskillnader”.

Jag tolkar det (och kommer knappast vara ensam om det) som att alla löneskillnader mellan individer av olika kön kommer att bedömas som löneskillnader på grund av att de har olika kön, inte för att de gör olika bra jobb. Som de flesta vet finns det duktiga personer och idioter av bägge kön.

2. Arbetsgivare får inte fråga kandidater om deras tidigare lön.

Får de använda Ratsit? Det här känns som ett slag i luften i ett land där man helt anonymt kan få reda på nästan allt om alla. När arbetsgivare frågat mig vad jag haft i lön tidigare har jag ljugit genom att lägga på lite fantasi på toppen, men det var innan Ratsit och det är långt ifrån den vanligaste frågan jag fått under anställningsintervjuer.

3. Arbetstagare får rätt att begära information om genomsnittliga löner för likvärdiga arbeten inom organisationen.

Märklig formulering. Folk har väl rätt att begära nästan vad som helst, t ex att slippa jobba för sin lön. Sedan är det inte säkert att arbetsgivaren går med på kravet. Är det samma med detta? Hur som helst brukar det väl inte vara så svårt att klura ut vad kollegorna tjänar, med eller utan offentliga register på internet.

4. Större arbetsgivare måste rapportera löneuppgifter/löneskillnader mellan könen.

Det trodde jag gällde sedan länge. För övrigt har väl arbetsgivare haft skyldighet att rapportera alla anställdas löner ungefär sedan inkomstskatten infördes, och det är ganska länge sedan.

Jag tror mig förstå vad lagstiftaren är ute efter och det finns poänger med det. Dock får det mig att undra om de som utarbetat förslaget själva haft ett normalt jobb på en normal arbetsplats med en normal anställningsprocess. Skrämmande nog är jag inte säker på svaret, inte när politiker och politruker anställer kompisar utan att förstå problemet. Förresten har väl politiker i alla tider försökt rättfärdiga sina arbetsvillkor med argument som tydligt visat att de lever i en annan verklighet än oss andra. Min personliga favorit är ministern som inte förstod det olämpliga i att inte sjukskriva sig när han fick hjärtinfarkt. Alltså fick skattebetalarna betala full lön till honom medan han låg på operationsbordet.

Jämställdhet är bra, men jag har en känsla av att Sverige kommit rätt mycket längre än Lönetransparensdirektivet försöker pressa fram. Jag vet inte hur länge det varit förbjudet att lönediskriminera pga kön, men blir eventuella lagbrott färre genom att lägga till ett nytt förbud? Knappast.

Jag har jobbat på arbetsplatser där jag tjänat mer eller mindre än mina kollegor (av olika kön). Ibland har det känts orättvist. Någon gång har jag krävt högre lön baserat på vad jag vetat eller trott om kollegornas lön och ibland har jag varit tuffare i förhandlingarna än andra på jobbet. När jag frilansade som ståuppkomiker skilde sig gagen mycket. En komiker kunde fakturera femtusen för ett jobb som en kollega tog femtiotusen för. Samma tid på scenen, samma restid, samma arbetstid. Var det någon av dem som la mer tid på förberedelser var det garanterat den sämre betalde. Bara att gilla läget eller göra något annat.

En viktig poäng som missats i detta direktiv är att även om två personer har exakt samma arbetsbeskrivning är det inte liktydigt med att man gör lika mycket nytta för företaget. Den ena kanske jobbar hårdare, är sjuk mindre och rent objektivt är bättre på sitt jobb. Det måste man kunna betala mer för, annars är det en annan arbetsgivare som gör det och så sitter man kvar med de allra sämsta medarbetarna, de som ingen annan vill ha.

En sak till. Världen kommer aldrig att bli helt rättvis. Det kommer alltid finnas någon som tjänar mer än dig utan att göra ett bättre jobb, eller lika mycket som dig trots en väsentligt sämre arbetsinsats. Andra är rikare, snyggare eller friskare utan att förtjäna det. Vi kan välja om vi ska hänga upp oss på orättvisor eller försöka bli en så bra version av oss själva som det överhuvudtaget är möjligt. Jag tror att dessa bägge val sällan eller aldrig är förenliga, och det kan ingen lagstiftning i världen ändra på.

I banken efter tre

Jag brukar alltid säga att banker ska man äga, inte vara kund i. Alltså är det bättre att köpa bankaktier för sina pengar än att ha dem på ett bankkonto. Banker skor sig alltid, tar betalt för allting och drabbas de av problem söker de hjälp hos Pappa staten.

Ett av många sätt att pissa på sina kunder är att inte vara tillgängliga. Jag läser en nyhet om ett bankkontor som bara har öppet för drop-in-besök tio timmar per vecka. Det är i och för sig skitdåligt, men SEB:s lokalkontor närmast min sista adress i Sverige har öppet noll timmar för den kund som inte beställt tid. Lyssna på detta:

”Vi finns här för att hjälpa dig och ge råd när händelser i livet påverkar din privatekonomi eller när ditt företag behöver stöd, oavsett i vilken fas. Våra rådgivare finns här för att skapa rätt förutsättningar och hjälpa dig att nå dit du vill. Vi har öppet för tidsbokade möten.”

Alltså, ”Vi finns här för dig”, men har ingen öppettid. Och pengar slutade de med för många år sedan, de har en insättningsautomat öppen på kontorstid (ja, inte deras kontor då, det har ju inte öppet). Man kan tycka att kunderna får boka tid till banken, precis som de får göra om de ska till tandläkaren eller juristen. Men banker låtsas ju ändå vara någon slags serviceinrättningar.

Detta är något jag uppskattar med Norge. Häromdagen besökte jag biblioteket i min lilla by och när jag ändå var där passade jag på att besöka såväl banken som försäkringsbolaget, utan att ha bokat tid. På banken fick jag vänta två minuter innan en rådgivare hjälpte mig och utifrån tidigare besök skulle jag säga att det var ganska genomsnittligt.

På försäkringsbolaget kom jag mitt i lunchen, så först fick jag vänta medan den enda medarbetaren på plats avslutade ett telefonsamtal. Han jobbade dock bara med företagskunder, så då fick jag följa efter honom till lunchrummet där en av hans kollegor helt självklart reste sig upp från matbordet för att gå tillbaka till sitt kontor och kämpa för att behålla en gnällig svensk kund. Efter att ha prutat tretusen spänn på min hemförsäkring fick hon gå tillbaka till lunchen.

Kanske ser infödda norrmän detta som självklart, precis som jag hade gjort för några decennier sedan, men för mig är det smått fantastiskt med företag som inte med hela sitt väsen signalerar att jag som kund är ett problem de helst inte vill befatta sig med. För även om banker gått i bräschen för pissa-på-kunden-policys är de ju inte längre ensamma på den arenan. Och fler strömmar till, särskilt om vi som konsumenter inte straffar dem genom att prioritera riktig och rimlig service. 

Unga sparar… inte alls

Varje sund privatekonomi börjar med ett sparande. Bara genom att spara ihop pengar kan man bygga upp en förmögenhet, oavsett storlek. Nyligen skrev jag att det finns hopp om ungdomen, men när jag ser ett SVT-inslag om ungas sparande börjar jag bli rädd att jag får ta tillbaka alltsammans. Så här säger en av ungdomarna i reportaget om hur han gör när han sparar:

”Jag har sparkonto, så jag lägger undan överskottet liksom... på det. Sen går ju det åt också, men så får man se hur mycket som är kvar i slutet av månaden liksom.”

Hade han varit sju år hade det varit lite gulligt, men när en tjugofemåring resonerar som en sjuåring fyller det mig med en annan känsla. Killen har alltså ett sparkonto. Grattis... liksom. Räntan på det är garanterat lägre än inflationen, så varje sparad krona minskar i värde ju längre tid han sparar den där. Fast just det är alltså inget problem för det låter ju som att kontot töms månatligen. Hittills har pengarna åtminstone räckt till att tatuera hela halsen och halva ansiktet (som också häftats fast med metall), samt 3D-brillor från Butterick's.

Det där att bränna hela bufferten varje månad kommer förresten tillbaka senare i reportaget, men en av de intervjuade verkar i alla fall ha som ambition att spara så att hon har råd med en ny telefon om hennes går sönder. Vackert så, men rätt långt från Anne Wibbles tanke om en sparad årslön på banken.

Till och med ungdomar som bor kvar hemma hos sina föräldrar och bara betalar en symbolisk summa för mat och hyra verkar oförmögna att bli förmögna. Då undrar jag hur svårt det då inte ska bli när de får riktiga utgifter?

Var och en gör som den vill. Det är en mänsklig rättighet att inte spara pengar och lämna sin framtid i händerna på maktens godtycke, men om dessa ungdomar är ett tvärsnitt av ”Sveriges framtid” så ser det mörkt ut.

Bortgjord hemtjänst

Få saker upprör mig mer än stölder från de allra svagaste. För det är det som sker när man försnillar skattepengar som skulle ha gått till gamla och sjuka. Staten, regionerna och kommunerna har ingen outtömlig källa även om politiker ibland tycks tro det. Så oavsett om vi är för höga eller låga skatter kan vi enas om att när någon tar betalt för att ge vård och sedan inte gör det innebär det i slutändan att den vård skattebetalarna samlat ihop till blir sämre.

I Örebro har ett hemtjänstföretag tagit betalt för att komma hem till och hjälpa personer som behöver det för att kunna bo hemma istället för på institution. En granskning visade att företaget påstår sig ha gjort 330 (!) besök hos en kund som inte ens befann sig i Sverige. Vidare har man kunnat visa att mer än 120 besök skulle ha gjorts av medarbetare som samtidigt varit i skolan eller arbetat med något annat.

Företaget har bara haft 200 kunder. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men i jämförelse med det bevisade fusket får det mig att undra om de överhuvudtaget utfört något arbete eller bara jobbat med kunder de känner och som varit införstådda med upplägget. Ta kunden med de 330 bombesöken t ex. Säg att han skulle ha omvårdnad två gånger per dag, mer är nog ovanligt. Då har han åtminstone varit på resande fot i ett halvår. Jag har träffat människor med mycket hemtjänst och de har inte precis backpackat månadsvis runt i Europa.

Men oavsett om just dessa 200 kunder är friska eller sjuka finns det en begränsad kaka att fördela till gamla, sjuka, halta och lytta. En del av den kakan har Örebro kommun gett till dessa skojare och nu vill jag se straff. För företaget och dess medarbetare, men också för de myndighetspersoner som gjorde det möjligt. Detta måste som sagt var ha pågått under lång tid. Hur kontrolleras företagares seriositet inför att de ska ta hand om samhällets mest sårbara individer och en himla massa skattemedel? Här har något gått väldigt, väldigt fel.

Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.

Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.

Förbud mot telefonförsäljning

I ett av bloggens allra första inlägg föreslog jag att telefonförsäljning borde förbjudas:

”Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.”

Trots att det snart gått tio år sedan inlägget är det inget politiskt parti som nappat på idén, men nu tycks Konsumentverket ha gjort det:

”Konsumentverket har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning förbjuds.”

Förutom de uppenbara problemen, att telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till förbud, nämligen att folk går miste om viktiga samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.

De reaktioner på nyheten jag hittills sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att tjäna, men det lär väl inte hända.

Telefonförsäljning har ju i många år varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin” enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle ljuga om jag sa att jag var hoppfull.

Men ändå lite. Låt oss en gång för alla utrota den cancer som går under benämningen telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre igår.

Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

”Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.”

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

”Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.”

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

”Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?”

”Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.”

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.

Butik hänger ut snattare

En kvinna kommer in i en matbutik, plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till 1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting. Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar skötsamma kunder.

Det som var åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på Facebook, något som ifrågasattes av SVT.

Jag tror inte att de ogillar uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här, men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?

Det handlar inte om en brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff. Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom pöbelmentalitet.

Fast här gjordes ju inget av det. Allt butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.

Det ska bli intressant att se var det här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll. Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste kunna ordna annat skydd?

Squashplättar

Squash, eller zucchini, är antagligen lättodlad för det är en grönsak jag brukar få till. I år satte jag sex frön. Fem av dem växte upp till lyckade plantor som i sommar har sprutat ut frukter. Butikssquashen brukar vara av gurkstorlek, men hemma blir de ofta över två kilo.

Min go-to-squash-rätt är svampgratinerade i ugn, men när jag skördar en squash på flera kilo var och varannan dag ville jag variera mig. Jag fick tips om zucchiniplättar, men receptet jag fick innehöll stora mängder fetaost – gott, men dyrt, så jag gjorde en egen variant som blev fantastiskt lyckad på första försöket. Detta behövs till 2-3 portioner:

squash, 1 kilo
gul lök, 130 gram
ost, 100 gram
ägg, 2 st
vetemjöl, 2 dl
dill
salt
svartpeppar

Mixa, mosa eller finhacka rå squash.

Blanda den med 130 gram (två ganska små) gul lök, även den ganska finhackad. Riv eller hacka osten.

Orkade inte kladda ner ett rivjärn.

I med den också, och ägg. Krydda med dill (jag körde torkad, men färsk är aldrig fel), salt och peppar.

Slå i vetemjöl och blanda ordentligt med en slev eller visp. Sedan återstår bara tillagningen. Eftersom alla ingredienser är råa bör stekpannan sättas på medelvärme så att löken hinner stekas och osten smälta. I med någon form av matfett och stek en plätt i taget, typ en deciliter.

I Ica-receptet föreslogs matlagningsyoghurt som tillbehör, men jag använde lingonsylt så att det blev som en slags råraka. Väldigt nöjd själv, det här kommer jag att göra många gånger i höst.

Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.