Kollektivtrafiken höjs, höjs och höjs

Säga vad man vill om Riksbankens inflationsmål, men diverse samhällsfunktioner gör verkligen vad de kan för att få hjulen att snurra. I år har portot höjts med 22 procent. Det kan tyckas extremt, men tittar man på portots utveckling har liknande höjningar gjorts tidigare.

Ett annat exempel jag sett var kollektivtrafik som den senaste tioårsperioden, medan KPI stigit 12 procent, har dragit iväg inte mindre än 43 procent. En forskare i artikeln säger:

”För att undvika fler prishöjningar skulle regionerna, som driver nästan all kollektivtrafik, kunna skjuta till mer skattepengar.”

Jag gissar att han fått sin lön av skattemedel hela livet. Vi andra inser att räkningen för de ökande kostnaderna hamnar på oss oavsett om vi betalar när vi reser eller när vi jobbar, även om det såklart är mest rättvist att ta betalt av resenären vid resetillfället.

En intressantare fråga är hur det kommer sig att kollektivtrafik blivit så mycket dyrare (och enligt en intervjuad trafikdirektör ska fortsätta uppåt). Höjda drivmedelspriset är inte svaret eftersom biljetterna stigit mycket mer. Istället skyller man på ökat antal avgångar. Kanske läge att dra ner på antalet då? På landsbygden har man nog minskat antalet avgångar, men skulle priserna här i Stockholm sjunka av att inte längre erbjuda pendeltåg var femtonde minut och tunnelbana var sjätte, utan istället 30 respektive 12 minuter hade jag gärna planerat mina resor bättre.

Men jag tvivlar på att det är där skon klämmer. Har vi råd med menskonst på perrongerna har vi nog råd att transportera resenärerna därifrån också. Kanske borde landstingspolitikerna prioritera bort sina egna jobb. Ännu ett politiskt beslut som inte kommer att tas.

Ny teknik = sämre resultat

Det lär inte komma som någon överraskning för trogna läsare att jag förhåller mig en aning skeptisk till ny teknik. Eller – jag är en jävla bakåtsträvare, helt enkelt, och nu har jag återigen fått vatten på min analoga kvarn:

”Flera studier visar att människor ofta överskattar sin förmåga när de läser på skärmar – människor tenderar helt enkelt att tro att de förstår mer än vad de gör.”

En ny spansk forskarstudie gör gällande att elever presterar sämre när de läser på skärm än vid gamla hederliga pappersstudier. Jag har inte svårt att tro på det. Jag läser själv böcker både i traditionell bokform, ljudböcker och som e-bok på skärm. Jag märker att texten blir lättare att bearbeta på papper så får jag välja blir det riktiga böcker, men det är ju inte alltid man får det.

Mitt läsande handlar mest om personlig utveckling och i bästa fall min egen försörjning, men när barn studerar ska det förhoppningsvis rädda hela världsekonomin, eller åtminstone landets. Därför känns det bakvänt att svenska skolor allt mer slutar med böcker och istället invaderas av läsplattor, eller ”digitala hjälpmedel” som de kallas.

Jag har inga barn i skolan, men följer en del lärare på Twitter och jag tror aldrig att jag sett någon av dem hylla denna digitala utveckling i skolan. Tvärtom är de spyless på politiker och skolledare som tror att de ”ligger i framkant” genom att pressa in ny teknik i skolorna.

Kanske sparar det några kronor nu (troligen inte det heller), men om det resulterar i sämre undervisning och färre kunskaper är det banne mig ingen vinst, det kan ett barn räkna ut. Åtminstone om barnet får använda papper och penna.

Icke-journalistik om ett icke-problem

Jag kan inte tiga när jag ser kvällspressens idiotiska exempel på vad de kallar fattigdom. Tack till ”M” som gav mig uppslaget om Eivor, 84, som enligt Kvällsposten samlar pant ”för att ha råd att köpa mat”.

Det lustiga här är att Eivor inte själv verkar förstå att det är synd om henne, och det gör inte jag heller. Min mamma som var jämgammal med Eivor hade vid sin död i höstas 8893 kr i nettopension att jämföra med Eivors 12752 kr som jag tycker är en okej pension.

Inte heller finns det mycket att säga om Eivors utgifter. Hon verkar bo i hyresrätt och betalar 6356 kr. Matkontot är ungefär som mitt om man inte räknar in att hon unnar sig ”ett glas vin då och då” till den för mig svindlande summan av 507 kr/månad (verkar mer som ”både nu och då”). Fotvård, frissan och hudkräm är andra utgifter vi inte delar, liksom kostnaden för talgbollar på hennes nöjeskonto (!), men precis som jag går hon mycket och håller nere sina transportkostnader på det sättet.

När exempelmånaden är slut har hon ett överskott på 4014 kr, som visserligen hade stannat på 3698 kr om hon inte hade samlat burkar, men hur stora ord journalisten än tar till för att beskriva Eivors armod förstår jag inte grejen. Hon verkar vara en pigg tant som varje morgon går 3 km stavgång och samlar burkar för att hålla sig pigg och för att hon tycker att det är kul. I övrigt håller hon igång med dans och bridge.

Det enda märkliga är att hon tycks genuint förvånad över att inte ha fått bostadsbidrag. Själv trodde jag att bostadsbidrag var för människor med knapp ekonomi. Skit i det, Eivor! Fortsätt att fokusera på ditt aktiva liv med vänner och friskluft. Och om Kvällsposten ringer för att göra en uppföljningsartikel – lägg på luren och låt dem förnedra sig på annat håll.

Lösning: Mer av samma

Trots att svenskar skaffar gigantiska tv-apparater och hemmabiosystem slutar de inte att gå på bio, men när de går på bio väljer mer än nio av tio bort svensk film.

Jag är ännu mindre intresserad av svensk filmindustri än av film i stort. Jag har inte gått på bio på tio år och åtminstone de fem senaste biobesöken var kostnadsfria. Senaste gången jag själv köpte en biobiljett kan ha varit på 1900-talet och jag kan inte heller minnas när jag såg en svensk film på tv eller i en dator.

Jag besitter således varken specialkunskaper eller är en del av lösningen, men det brukar inte hindra andra så jag kan ju tycka till ändå. Eller låt oss istället börja med att lyssna på en som borde veta vad han pratar om, Stellan Skarsgård.

Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.

Och att plöja in mer pengar i branschen har man försökt, försökt och försökt igen. Ofta ihop med taktiken att styra innehållet. Man har riktat stöd bl a till minoriteter och kvinnliga regissörer, alltihop givetvis genuscertifierat. Trots det sviker publiken. Inte ens kulturministern pallar att se svensk film.

Här kommer ett vilt förslag. Om det inte funkar att detaljstyra vem som ska göra svensk film, vad den ska handla om och använda filmkulturen till att i nordkoreansk anda uppfostra publiken kanske man skulle göra tvärtom! Vad skulle hända om de som brinner för film får göra filmer i ämnen de brinner för?

Det får vi kanske aldrig veta. Istället kommer kulturjournalister och kulturpolitiker klia sitt dreadlockstyngda hår över hur det kommer sig att publiken inte vill se Rolf Lassgård som transa, en dokumentär om en kommunistisk ex-musiker som de flesta inte ens kände till när han höll på eller någon självbiografisk smörja av Anna Odell som handlar om hur svårt det är att vara filmskapare överöst med bidrag, stipendier och kulturpriser för filmer ingen vill se.

Tänk om vi skulle göra så med våra privatekonomier, exempelvis:

- Det här funkar inte – bäst att göra mer av samma.
- Det finns ingen marknad för det arbete jag producerar – bäst att smalna av utbudet.
- Budgeten går inte ihop – bäst att ta av hushållskassan och buffertkontot tills det är tomt där med.

Vardagsbeslut

Jag uppskattar att ha gott om tid och ingen press när jag ska ta ekonomiska beslut i vardagen. Ska jag köpa något vill jag systematiskt kunna gå igenom alla alternativ och väga för- och nackdelar. Det värsta jag vet är att behöva stressa och improvisera. Men ibland väljer man inte själv, när saker och ting kommer i ens väg. Träd t ex.

En stor skillnad mellan kullfallna träd och exempelvis bilar är att de förstnämnda inte reflekterar. Ligger det ett träd över en mörk landsväg ser man det inte förrän man plötsligt hamnar mitt i djungeln. Det kan gå hur illa som helst och bilden här uppe är i det perspektivet inte så farlig. Jag lever och har hälsan, bara inte längre en fungerande bil.

Den är trafikförsäkrad, så eventuella reparationskostnader får jag stå för själv. Ny eller begagnad vindruta, ett lyse eller möjligen bara glaset samt lite annat smått och gott. Jag gillar den här bilen, men vill inte lägga ner mer pengar än den blir värd när det är färdigt.

Och om den ska bytas ut, mot vad? Jag har en förestående flytt att planera för. Dragkrok är ett absolut krav, men gärna också lite mer lastutrymme än Volvokombin. Fast den måste gå att framföra med B-körkort, jag har inte ens BE. Och eftersom jag just nu saknar fortskaffningsmedel är det inte läge att dra på beslutet några månader, som jag normalt hade önskat.

Det är ändå lite av ett I-landsproblem. Den dyraste begagnade bil jag hittat hittills var en Hummer för 598000 kr och vore jag tvungen skulle jag kunna casha den i morgon. Ända kruxet är att jag då snabbt som tusan måste skaffa en ny bildekal.

Dessutom vill jag inte lägga sexhundratusen på en bil. Helst inte ens en tjugondel. För jag har inte alla pengar i världen, och definitivt inte all tid i världen. Så här sitter jag med svåra beslut att ta, delvis med hjälp av svar som aldrig kommer. Och helst skulle jag ha velat ta besluten igår.

Dyrare än plastpåsar?

När jag var liten kunde man tjäna pengar på att samla kundvagnar. För varje kundvagn som lämnades in på Konsum och Ica fick man en liten etikett som man kunde klistra in i ett formulär och när man var uppe i 20 eller om det var 40 etiketter löste man in lappen och fick en tiokronorssedel (japp, så gammal är jag).

Som ni förstår var det mest barn som ägnade sig åt denna verksamhet. För vuxna konsumenter var kundvagnen värdelös, men den lämnades ändå på butiksparkeringen. Det är min bild, men kanske funkade det inte så bra eller så blev barnen latare för senare fick man lägga en femkrona i vagnen för att få lös den och för att få tillbaka den måste man låsa fast den igen. Det räckte för att få behålla vagnarna.

Idag är dessa låsanordningar ovanliga. Gissningsvis för att rätt få kunder använder mynt. Men det finns en skillnad mot 1980-talet – vagnarna lämnas inte längre på parkeringen. De flesta gör såklart det även om jag personligen varit sugen på att bygga om en kundvagn till fåtölj ända sedan jag såg Lasse Åberg sitta i en sådan i samma veva som jag själv tjänade pengar på att samla kundvagnar. Idag är de nog vanligare som ”engångsgrillar”.

Eller varför inte som konstverk? Vem vill inte ha en triumfbåge byggd av Icavagnar?

Ganska många va? Allra vanligast är att man kör sin mat ända hem till dörren och lämnar vagnen där i väntan på att barn ska använda den som lådbil och att kommunen därefter forslar den trasiga vagnen därifrån.

Av ren nyfiken kollade jag upp priset på kundvagnar. Den billigaste jag hittade kostar 1715 kr. Vi kan väl gissa att en butik som köper in tusen stycken får mängdrabatt, men runt 1500 kr lär de i alla fall kosta. Jag ser mer eller mindre trasiga vagnar långt från närmaste butik var och varannan dag. Och de jag inte hittar där är nog inbakade i summan på matkvittot.

Curlingstopp nu!

Vi som jobbar tar betalt. Vi kan säga att vi får uppskattning på jobbet, att arbetsuppgifterna är stimulerande och att vi är kvar tack vare trevliga kollegor. Förhoppningsvis är det sant, men hur många av oss hade fortsatt att gå till jobbet och göra exakt samma saker om det inte fanns en lön i potten?

När man går i skolan har man ingen ekonomisk drivkraft och även om kunskaperna man tillgodogör sig kan ge ett bra liv på sikt tror jag att det är få tioåringar som nöjer sig med det. Som grundskoleelev har man heller inte möjligheten att byta ”jobb”. Man kan möjligen byta skola, men det är ändå samma läroplan och samma lektioner.

Den enda reella uppskattning man får i skolan är betyg. I mitt fall från årskurs 8. Hade jag varit några år äldre hade jag fått betyg långt tidigare, men de togs hela tiden bort 1-2 år innan jag hann fram. Nu har pendeln slagit tillbaka lite och det diskuteras betyg i årskurs 4, men då slår Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin tillbaka.

Det förvånar mig egentligen inte, Dahlin är och har alltid varit en idiot. Men det skrämmer mig att hon hänvisar till Barnkonventionen, som ju tragiskt nog blivit svensk lag. Är det så Barnkonventionen ska tolkas, att barnen och deras vårdnadshavare ska få vara med och bestämma precis allt? Vi har redan sett elever få rösta om såväl läxor som skolmat.

Vi har också sett barn vara hjälplöst efter sina kamrater första gången de (och deras föräldrar) fått veta hur de ligger till. Förskolepersonal har slagit larm om att barn bryter ihop när de blir tillsagda av en vuxen eftersom de aldrig någonsin fått mothugg. I knattefotboll har man slutat att räkna mål och utropar alla till vinnare.

Nej, nej, nej! Alla barn blir inte vinnare. På det här sättet blir snarare alla barn förlorare, ihjälklemade av en vuxenvärld som försöker förskona alla under 18 från en verklighet de ändå tvingas bli en del av, förr eller senare. Låt det bli förr!

Shopping på arbetstid

Jag fick ett läsarmejl och sånt är alltid uppskattat. Personen får outa sig själv i kommentarsfältet om han/hon vill, men här är ett utdrag:

”Otroligt många handlar i arbetskläder - förmodligen på arbetstid! Gula yrkeskläder med tydlig logga, Andreas Schakt, Peters Gräv osv. Jag skulle när jag jobbade aldrig gå och handla privat under arbetstid. Skäms de inte? Vet arbetsgivare om att personalen släntrar runt i köpcentret? Hur mycket pengar rinner inte ut mellan fingrarna i samhället? Var finns ärlighet?”

Jag vet inte. Kanske förbereder de sin pension:

Eftersom jag lägger mina egna arbetstider handlar jag nästan alltid vardagar mitt på dagen och jag kan bekräfta att det stämmer. Det är fullt av människor i arbetsför ålder som handlar mat dagtid och påfallande många har jobboveraller och reflexkläder. Visst kan de vara på lunchrast eller på hemväg, men hur många byggare har inte arbetstid vid 13-14 en tisdag?

Jag gjorde en webbsökning efter ”handla på arbetstid” för att utröna hur vanligt fenomenet är. Det jag får upp är att arbetsgivare eventuellt hindrar anställda att röka, träna eller be på arbetstid, men inte ett ljud om ”shoppingbondpermis”

”Möte på stan”

Jag undrar också ifall det är med arbetsgivarnas goda minne som deras anställda strövar runt på Willys på kontorstid. Vad säger man om man springer ihop med ägaren till sin arbetsplats vid kassan? ”Vilket väder vi har fått va!”?

Ingen kollaps?

Det senaste året har det ofta diskuterats huruvida Sverige är på väg mot en systemkollaps. Vanligtvis menar anhängarna av teorin att det finns bevis för att så är fallet medan motståndarna tycker att det är överdrivet så länge vi inte befinner oss i en Mad Max-värld med fullskaligt krig där människor stjäl mat och bränsle av varandra för att överleva.

Jag ser inte en kris bakom varje buske, men när kommunerna själva säger att 80 procent av dem kommer att få göra kraftiga nedskärningar i kärnverksamheten tror jag att de talar sanning. En kommundirektör använder ordet ”systemhaveri”, vilket väl är ganska nära kollaps.

”Vård i världsklass”?

Välfärdsförespråkare argumenterar för ett högt skatteintag genom att peka på att vi i Sverige får vård, skola och hjälp av polisen oavsett personliga förutsättningar, och det låter ju bra. Men om kommunerna skär ner kraftigt på personal och driftskostnader stämmer inte det längre, om det ens gör det nu.

Om vi som medborgare tvingas köpa dessa tjänster själva i form av privat vård, privatskolor, privata läxhjälpare och privata vaktbolag är det inget som skiljer oss från länder med en bantad statsapparat. Eller jo, för vi har fortfarande världens högsta skattetryck.

Men vad ska vi göra då – dö i vårdkö för att samhället inte levererar vård, låta våra barn hamna efter för att de inte får tillräcklig hjälp i skolan och låta vårt bostadsområde förfalla eftersom polisen varken har tid att skydda oss eller vår egendom? Nej, så länge vi har råd kommer vi göra allt för att fixa detta eftersom samhällets ”kärnverksamheter” också är viktigast för oss.

Som investerare tror jag på en ljus framtid för skolkoncerner som IES och Academedia, vårdbolag som Attendo och Humana, och säkerhetsbolag som Securitas och G4S, för om inte samhället levererar får parallellsamhället göra det.

”Trojan”-utpressning

Jag fick ett utpressningsmejl som gick ut på att jag skulle vara hackad efter att ”ha besökt en vuxen webbplats”. Inte unikt, men om någon missat upplägget handlar det om att det skulle finnas en komprometterande film som inte skickas till alla jag känner ifall jag betalar €1450 till ”hackaren”.

Om någon verkligen hackar mig skulle de bli besvikna över min torftiga internethistorik, men ifall jag hade ruskat tupp framför datorn blir det ändå ingen film eftersom jag saknar den webbkamera personen påstår sig ha kontroll över. Utpressningen blir därmed lika trovärdig som de mejl jag får varje vecka om att det blivit problem med mitt (icke-existerande) Netflixkonto.

Jag ska inte försöka lära scammare att scamma, men förutom att jag saknar webbkamera och att de snuskigaste hemsidor jag besöker ibland är svenska kvällstidningar (även om det kändes lite smutsigt skulle jag inte betala för att bevara den hemligheten) hänger jag upp mig på några detaljer:

”Jag har också full tillgång till ditt konto.”

Vilket konto? Vore det bankkontot skulle de knappast be mig om pengar. Kundklubbskontot på Willys? Biblioteket? Knappast. Så dra till med en populärt mejlsajt som Hotmail eller Gmail för att ge uttalandet någon slags trovärdighet.

”Jag har tittat på dig i flera månader nu.”

Förutom att det låter ökentrist är det en extremt dålig affärsidé.

”Faktum är att du har smittats med skadlig programvara via en vuxen webbplats som du besökte.”

Samma här, att inte berätta vilken webbplats undergräver trovärdigheten. Chansa på något allmängiltigt med ”hot babes” i namnet. Om jag vore internetporrmissbrukare skulle jag nog inte ha järnkoll på vilka sidor jag besökt.

”Trojan-viruset ger mig fullständig åtkomst och kontroll över en dator eller någon annan enhet.”

Nu blev bluffen ännu tydligare. De vet alltså inte ens vilken typ av maskin de ska ha hackat.

”Så snart betalningen är mottagen, tar jag bort videon och du kommer aldrig att höra mig igen.”

Ja, de har ju verkligen gett mig alla tänkbara anledningar att lita på dem ;-). Och det var inte dåligt med pengar de ville ha heller. Med rådande växelkurs vill de ha 15270 kr! Jag gissar att fler nappat om de nöjd sig med 152,70 kr i första rundan.

”Inlämning av klagomål till någonstans är inte meningsfullt”.

Om jag bortser från den bedrövliga Google-Translate-svenskan var detta det mest korrekta de skrivit hittills. Det tjänar absolut ingenting till att anmäla mejlet. Men ett blogginlägg blev det i alla fall. Vackert så. Skickar de mig den utlovade filmen lovar jag att lägga upp den på min Youtube-kanal.

VM i budgetmiss

Att planera och budgetera påstås vara bra, men det lyckas inte alltid. Idrottsevenemang tycks vara något av det sämsta man kan satsa på för att tjäna pengar, men alpina VM i Åre 2019 förväntades gå med 50 miljoner i vinst och det är ju inte kattskit!

Fast några dagar innan tävlingarna kom organisationen fram till att det bara skulle bli 40 miljoner. Detta efter en Excelmiss som man tydligen inte dubbelkollat förrän då, så där rök tio mille. Om det stannat där hade det ju ändå varit succé, men när tävlingarnas kassa räknades visade det sig ha blivit 30 miljoner i förlust istället, så där rök 70 till.

Hur då, frågar sig vän av ordning. Låt oss fråga vd:n. Eller, rättare sagt, låt SVT ställa frågan.

 - Sen efter VM, precis för ett år sen, det var då vi började gå igenom ekonomin. Vi såg att kostnader hade ökat, intäkter blev mindre och det är ju självklart nåt man har ägnat nätter och dagar och timmar åt att fundera hur kunde det bli så här.
 - Vad har du kommit fram till?
 - Ja, jag är ytterst ansvarig som vd och det är många, många delar i det hela som har varit väldigt lärorikt för mig på ett otroligt tråkigt sätt.

Är det fler än jag och SVT:s André Pops som inte fattar? De har med en omsättning på 400 miljoner lyckats få till ett resultat 80 miljoner sämre än väntat. Jag följer inte alpin skidåkning sedan Stenmark slutade, så jag vet inte hur själva tävlingarna gick, men det ekonomiska handhavandet måste ha slagit något slags rekord.

Låt mig slippa tänka bort krediten

Dags för lite nätbanksgnäll. När jag loggar in på Avanza möts jag av en översiktssida. Det första jag gör då är att svära lite över den senaste ”uppgraderingen” av layouten som gjort allt sämre och speciellt översikten lite mindre översiktlig. Sedan läser jag följande för ett konto där jag har värdepapper:

”Tillg. för köp XXX XXX kr (inkl. kredit)”

Vad som avses med krediten i detta fall är att jag kan låna pengar från Avanza med aktier som säkerhet. Jag har aldrig använt mig av denna möjlighet, men även om jag hade det vill jag såklart inte se det i översikten. Där vill jag se hur rik jag är, inte hur mycket pengar jag skulle kunna samla ihop om jag lånar.

Det slår mig att detta är en god sammanfattning över allt som är galet med vårt samhälle. Vi har t ex en regering som pratar om fulla respektive tomma lador helt oberoende av statsskulden och använder bruttonationalprodukten som ett mått på hur bra det går för Sverige.

Precis som om grannen skulle bli rikare av att köpa en ny bil med hjälp av billån. Det blir han inte. Privatekonomin blir inte heller bättre för att vi sänker avbetalningstakten på våra lån, trots att vi då får mer pengar att röra oss med.

Jag kan ge er fem exempel till, men jag utgår ifrån att bloggens läsekrets inte är idioter och det tror jag inte att Avanzas kunder heller är, så lägg vänligen ”ekonomi inklusive kredit”-siffrorna under någon obskyr flik för kreditentusiaster som vill jämföra belåningsvärden.

Är jag bara en gnällig gubbe eller är jag en gnällig gubbe som har rätt?

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).

Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.

Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:

”De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.”

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

Märkes-t-shirts

Jag fattar att många har dyrare klädkonsumtion än jag även om jag tror att många skulle kunna pressa kostnaden utan att kompromissa. En del har jobb där de inte kan gå runt som en slashas, andra vill inte för allt i världen synas i matbutiken i fula kläder, en tredje grupp vill ha högsta komfort när de är ute i skog och mark. Kanske är det också så enkelt att man tycker att glädjen att klä sig i en Armanikostym är så så stor att det helt enkelt är värt pengarna.

Allt det där är helt okej. Men så finns det klädval jag bara inte begriper. T-shirts kan vara det bästa exemplet. Nästan alla bär dem. De funkar utomhus på sommaren, inomhus jämt och en del sover i dem. Dessutom funkar de under en skjorta eller tjockare tröja.

Själv kan jag nog inte se mig klä upp mig i en kortärmad t-tröja. Kanske i rätt färgsättning under en kavaj om tillfället är tillräckligt informellt, men mest ser jag t-shirt som ett vardagsplagg, ungefär som blåjeans och rutiga flanellskjortor. De flesta tycks hålla med, man ser sällan t-shirts på galamiddagar och filmpremiärer.

Så hur kommer det sig att det finns en marknad för t-shirts som kostar uppemot tusenlappen? Här är tre exempel på vanliga tröjor som kostar 400-1000 kr. Naturligtvis är det märkeskläder, men med så diskreta loggor att de ändå knappt syns. Jag tog mig friheten att plocka bort två av dem nu, men bara en syntes ändå när man har på sig tröjan.

Vad är grejen? Jag hade inte köpt någon av dessa för över femtiolappen. Dessutom har jag nog t-shirts så det räcker hela livet, har inte alla det? T-shirts är lite som bläckpennor – ingen köper dem, men alla har dem. Enda anledningen jag kan se till att köpa en t-shirt är om den har ett speciellt tryck eller viktigt budskap.

Om jag skulle ha en tröja för det facila priset av 899 kr och någon till äventyrs skulle uppmärksamma det skulle jag ärligt talat förakta dem lite för att de ens vet detta. För de pengarna kan jag köpa något betydligt roligare än en vit t-shirt. En hel kostym t ex. Nej, inte Armani, jag vet.

”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Det finns argument både för och emot tiggeriförbud. Jag tycker att ordningslagen borde räcka för ett allmänt förbud, men det kan diskuteras.

Något som däremot inte borde behöva diskuteras är huruvida ett förbud mot tiggeri är liktydigt med ett förbud mot fattigdom. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor på fullt allvar tycka att det är ett argument mot tiggeriförbud:

”Vi kan inte förbjuda tiggeri, för det går inte att förbjuda fattigdom.”

Till att börja med behöver man inte ens vara fattig för att tigga. Jag och många andra tänker att vi inte skulle vilja tigga om det inte verkligen var sista tänkbara alternativet till försörjning, men människor är olika. Unga, fullt arbetsföra tiggare tar effektivt död på den myten. Sen är det klart att inte alla tiggare spelar golf och bor på Strandvägen:

Men okej, ”för skojs skull” kan vi utgå ifrån att exakt alla tiggare är oförmögna att tjäna egna pengar i ersättning för ett riktigt arbete. Hur hjälper det fattigdomsargumentet? Vi kommer aldrig kunna utrota ekonomisk brottslighet, det är inte ett argument för att sluta med pengar. Varför ens dra gränsen vid pengar – mord kommer alltid finnas, även om det fortsätter att vara kriminellt.

Nej, man kan inte förbjuda fattigdom, men tiggeri går utmärkt att förbjuda. Det har många länder gjort med stor framgång.

Ta ut lönen i förväg

Alla har vi träffat människor som bara måste bränna lönen så fort den kommit in på kontot. Magnus Uggla skrev en sång på temat och om inte det är bevis för att ett fenomen är utpräglad vet jag inte vad som skulle vara det.

Nu är det dags för Idiot 2.0, för de som vill kunna äta kakan innan den ens kommit ut ur ugnen. ”Tanken med tjänsten är att användarna ska slippa ta dyra smålån och istället använda pengar från sin framtida lön” är en snygg omskrivning för en annan variant av kortfristigt lån fast med lönen som säkerhet.

”Låt dig inte luras av andra – låt oss göra det!”

Det finns flera sådana här tjänster (ni får söka själva, jag vill inte ge dem reklam) och oavsett om de tar ut ränta eller uttagsavgifter, licensavgift, prenumerationskostnad eller något annat så är det ett lån. Dessutom ett helt onödigt sådant.

Unga människor behöver lära sig att vänta på belöningar och hushålla med sina tillgångar. Kloka föräldrar börjar detta uppfostringsarbete redan med lördagsgodis och veckopeng. Korkade och oansvariga föräldrar gör det inte alls. En inte alltför djärv gissning är att de själva aldrig lärt sig det ekonomiska tålamodets dygd.

Jag vet att jag låter som hundra år nu, men jag är så tacksam gentemot mina föräldrar som tidigt lärde mig att ta ansvar för egna pengar. En idiot och hans pengar går förr eller senare åt skilda håll.

Studiecirklar till droger

Godtyckligheten och den snudd på obefintliga kontrollen av studiecirklar har jag retat mig på förr och nu är det dags igen. Den här gången gäller det Nykterhetsrörelsen och organiserat fusk i en imponerande omfattning.

”Har lektionen börjat?”

9000 cirklar och evenemang på totalt 286000 timmar med 42000 deltagare verkar ha varit rent hittepå. Ingenstans hittar jag hur mycket pengar det rör sig om, men det lär ju vara några miljoner i alla fall. Totalt lägger staten fyra miljarder per år ”för att stärka demokratin och samhällsengagemanget i Sverige”, vad det nu kan betyda.

Att två förslagna medarbetare hos Nykterhetsrörelsen valt att spendera tillskansade fuskpengar på att köpa droger är väl närmast en lustig detalj i sammanhanget. Mindre lustigt är att ingen bryr sig. Nykterhetsrörelsens kommunikationschef ”ser allvarligt” på det inträffade, men det ger ju inte skattebetalarna pengarna tillbaka. Folkbildningsrådets kommunikationsansvariga ”tittar närmare” på ärendet, vilket rent konkret betyder absolut ingenting.

Fick jag bestämma (det får jag ytterst sällan och inte heller nu) hade alla utbetalningar till Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet stoppats med omedelbar verkan. Till att börja med. Jag hade nog övervägt att lägga ner hela upplägget med bidrag för studiecirklar. Det är något sjukt med att alla människor ska ha pengar för att ägna sig åt hobbies och självstudier.

Svårt att bli rik på börsen?

Flashback, detta forum för sanning och balans, har filosoferat kring möjligheten att bli rik genom att spara pengar och investera dem på börsen.

”Låt oss säga att någon jävel vill bli rik på börsen, och börjar när dom är 25, sparar 5000 kr i månaden tills dom är 90 år, då har dom bara fått ihop drygt 23 miljoner i realavkastning. 65 års hårt slit ger bara 23 miljoner. 

Det är ganska svårt ändå att bli riktigt jävla rik (30-50 milj) på börsen vid mediokra förutsättningar?”

30-50 miljoner – är det verkligen där gränsen för rik går, det räcker inte med 23? Här räknade han ändå med ett sparande på 5000 kr/månad. Högre upp i inlägget sätts nivån till 2000 kr. Men i bägge exemplen är siffran statisk. Man utgår alltså ifrån samma månadssparande när man är 25 som när man är 50. Det stämmer väl i och för sig för många, men har man målsättningen att bli rik borde man optimera sparandet.

Fast på andra sidan finns de som tycker att man borde kunna spara 25000 och hur många kan det? Ständigt dessa överdrifter (eller underdrifter), som mest verkar till för att ge upp. För att bekräfta tanken att det är så svårt att det inte är värt att försöka, och det tar så lång tid att det inte är någon idé att börja.

Verkligheten är ju att vägen till god ekonomi handlar om tid och målmedvetenhet. Alla kan spara något och de allra flesta kan spara mer än 2000 kr/månad. Dessutom kan de flesta, utöver ett regelbundet, jämnt sparande, också öka det vid enstaka tillfällen. Under en livstid får man ibland en riktigt bra månadslön, då man jobbat mycket övertid. Någon gång gör man en riktigt bra affär, får ett arv eller något annat som ger en skaplig klumpsumma och då gäller det att inte per automatik – som de allra flesta – lägga merparten på konsumtion.

Är man inte asketiskt lagd vill man kanske unna sig lite guldkant när pengar trillar in, men guldkant behöver inte vara jättedyr. De flesta klarar inte ens att spara skatteåterbäringen utan sätter genast igång med att spendera pengarna eftersom de ses som gratispengar.

Varje Flashbacktråd (nej, inte riktigt varje) har ett guldkorn och det här var denna tråds bästa inlägg:

”Börjar du med noll kronor när du är 18 år, och sparar 5 000 kr i månaden (och sedan ökar sparandet med fem procent varje år) har du 47 miljoner när du går i pension, givet en reell avkastning om 7 %. OBS! Detta är netto, alltså efter ISK-skatt. Inte jättesvårt.”

Jo, för en del är det bokstavligt jättesvårt. Det är därför inte alla människor är rika.

”Böter ska svida lika mycket”

Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker visar att hon inte är klok snudd på varje gång hon öppnar munnen, men här är ett förslag värt att fundera över – att inkomstbasera fortkörningsböter.

Tanken är väl att hindra ”rikingarna” (som det av en ren slump inte finns så många av i väljarbasen till Vänsterpartiet Kommunisterna) från att kalkylera med böter utan tvinga dem att lätta på gasen. Inte helt fel tänkt. För ett par år sedan bloggade jag om progressiva böter (som jag tycker är en bättre idé) vid fortkörning och felparkering just för att ingen ska kunna välja att inte bry sig.

Ibland blir det lite tokigt...

Problemet med att bara utgå från inkomst är att redan första fortkörningen skulle kunna bli larvigt dyr. I Finland har man det systemet och skriver ut bötesbelopp på miljonbelopp. Är det verkligen rättvisa?

För övrigt kommer straff ändå kännas olika, även om man skulle sätta folk i fängelseceller som är olika stora beroende på bostadsstorlek eller strafftid efter hur många levnadsår man kan förväntas få. Jag håller med Stellan Skarsgård:

”Det finns ingen rättvisa i världen. Varför ska det vara rättvist just i det här rummet?”

Disclaimer (det har ju blivit så populärt nuförtiden): Jag har aldrig fått en fortkörningsbot i hela mitt liv och har mycket svårt att tro att det någonsin ska hända.

Att ändra sig längs vägen

Det är kul att se unga människor planera framåt. Oavsett om de vill bli snuskigt rika, skaffa en utdelningsportfölj för att kunna gå i tidig pension eller vill kunna bo halva året i en thailändsk bungalow. Bara att det fortfarande finns ambitioner är befriande. Men jag hoppas att de inte är för envisa för att våga tänka om. Att ändra inriktning på sitt liv är inte ett misslyckande, det är utveckling.

Tittar jag på mitt eget liv har jag vänt upp och ner på det mesta ungefär vart tionde år. Runt 1990 flyttade jag från storstad till landsbygd, till ett hus som från början saknade el och rinnande vatten. 2000 startade jag eget, lämnade min fasta anställning och flyttade tillbaka till huvudstaden för att försörja mig som ståuppkomiker. Sedan 2010 har jag i mitt företag främst arbetat med textproduktion och gick från väldigt mycket resande till noll hotellnätter.

När vi nu skriver 2020 har jag en hyfsat klar bild av hur jag vill leva resten av mitt liv, men jag har också hunnit bli så pass gammal och vis att jag vet att jag kommer hinna ändra mig. Det viktiga är att jag då också gör det.

Nu tror jag i och för sig att ju mer udda val man gör, desto mer reflekterar man över dem. Det faller sig naturligt ifall hela den övriga världen ifrågasätter. På det sättet är jag inte så orolig för ungdomar som bloggar om sina planer att gå i pension.

Då är det nog lättare att fastna i ett liv som bergsingenjör. Man pluggar till det, skaffar ett jobb, får ett bättre erbjudande av konkurrenten och så jobbar man där i 27 år. Parallellt med detta gifter man sig, skaffar två barn och jobbar ideellt i fotbollsklubben. Inget fel med något av detta, förutsatt att det var det man ville. Men bara då.

Svenska skolflyktingar

Jag retar mig på många svenska lagar och regler, men få saker retar mig mer än att Sverige förbjudit hemskolning. Mest skyller jag på Jan Björklund, som var ansvarig minister och som varit en av landets starkaste röster mot fritt tänkande och frihet i allmänhet, men alla riksdagspartier är på samma sida i denna fråga trots att övriga Norden och övriga världen istället välkomnar att föräldrar engagerar sig i och tar ansvar för sina barns bildning. Där är det viktiga vad barnen lär sig, inte av vem.

Det här leder till att allt fler svenska familjer blir politiska flyktingar på Åland. Just nu bara 67 elever och deras föräldrar, men gissningsvis är majoriteten, om inte alla, driftiga familjer som försörjer sig själva, vars skattepengar nu inte landar i Sverige, och fortsätter det i den här takten är de snart flera tusen.

En av föräldrarna är Nicklas Lantz som knåpat ihop en sång om att vara politisk flykting. Jag kan bara sjunga med i strofen ”Ett hopplöst land, där man måste vandra samma väg som alla andra”. Jag stoppar citatet där för annars åker jag väl dit för förberedelse till terrorbrott, men lyssna gärna på låten i sin helhet:

Sveriges utbildningsminister (som själv är utbildad, hon har bl a gått riksdagens stenografiutbildning) säger att det ”finns inget som är så bra för att barn ska lära sig mycket som behöriga och utbildade lärare”, men som så ofta med tvärsäkra uttalanden från socialdemokratiska ministrar har påståendet inget vetenskapligt stöd. Tvärtom: ”Pedagogiskt outbildade föräldrar åstadkommer lika bra eller bättre resultat än skola, både socialt och akademiskt.”

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige för av naturliga skäl en tynande tillvaro eftersom många av deras medlemmar flyr till utlandet och fortsätter sina liv där. Jag förstår dem.

Hade jag haft barn skulle jag inte överväga att sätta dem i den svenska skolan där man bevisligen kan gå ett helt decennium utan att ens lära sig läsa. Förutsatt att man överlever alltså! Skolans personal kan inte garantera deras säkerhet och om barnen blir misshandlade är det inte ens säkert att skolan polisanmäler trots att lärare har sett hela händelseförloppet.

Det är samma kassa

”Det är inte samma kassa”, säger politiker och tjänstemän ibland för att förklara varför pengarna är slut inom ett behjärtansvärt område medan det finns gott om dem inom ett annat. Detta är oftast ren nonsens. En kommun har en kappsäck med pengar som i sin helhet kommer ifrån skattebetalarna. Att totalbeloppet sedan delas upp på olika budgetposter går såklart att ändra på.

Detta inser den som tänker efter, men ibland är vi ännu mer låsta i våra privatekonomier. De flesta familjer har ganska fasta inkomster. Det är lön, barnbidrag och möjligen något mer. Sedan ska det fördelas på mat, transport osv, men hur kreativa är vi där?

En återkommande månadsräkning som alltid har samma summa uppfattas som en fast utgift och då stannar den där. Beställ autogiro så slipper du se den också. Men hur fast är den? Lån och boendekostnader ligger ganska fasta, men många kostnader vi kallar fasta är egentligen inte det. Det går relativt enkelt att se över sina försäkringar och abonnemang, byta bil, säga upp Netflix och annat, men många ser inte ens möjligheten.

Det är inget fel i att behålla utgifter, så länge man har råd med dem. Om man däremot säger att man inte har råd att åka på semester och den egentliga anledningen är att man valt ett kabel-tv-paket och en mobil på avbetalning lurar man bara sig själv. Privatekonomin består av en massa personliga val, hur aktiva valen är bestämmer vi själva.