Är det någon som inte har ADHD?

För femton år sedan hade 4-5 procent av amerikanska barn ADHD. Idag är det tolv procent, sex miljoner barn. I Sverige har vi gått från en till fem procent, men vi brukar ju komma ikapp USA vad det lider.

Ett problem är att ADHD inte går att fastslå med hundraprocentig säkerhet. Man kan inte diagnosticera genom blodanalys eller röntgen. Man ställer frågor och går igenom en checklista. För en lekman känns det som att det finns felmarginaler här.

Men jag tror säkert att andelen barn som verkligen har ADHD ökar eftersom det handlar om koncentrationssvårigheter och stress, två faktorer som påverkas positivt av fysisk aktivitet, och vad är det barn i I-världen inte gör längre – rör på sig. Ja, det finns undantag och nej, det kanske inte bara handlar om det, men vad beror det annars på att ADHD ökar i en våldsam takt? Att vi fått mer sofistikerade mätmetoder eller att man testar fler? Jag tvivlar på att det skulle ge en ökning med hundratals procent.

Hur som helst, om man skulle tvinga ungarna att lägga undan sina telefoner ibland och gå ut och röra på sig som barn gjorde förr skulle man enligt all tillgänglig forskning få friskare barn med lägre stressnivåer, bättre koncentrationsförmåga och dessutom mindre övervikt. Det känns som att det vore värt att testa och om det mot förmodan inte skulle leda till färre fall av ADHD kan samhället kanske leva med bieffekten att få mer hälsosamma barn.

När Folkhatarpartiet Håll Käften tar makten kommer vi slänga in mer idrott i skolan och beslagta bilen för föräldrar som regelmässigt skjutsar sina barn till skola och fritidsaktiviteter på gång- och cykelavstånd. Vidare kommer vi sätta åldersgräns 18 år alternativt totalförbjuda segways, hoverboards och eldrivna skateboards.

Skämt åsido. Vi måste sluta lägga all kraft på att bekämpa symptom (eller bara prata om fenomen i största allmänhet) och istället gå till botten med problemen som orsakar dem.

Vad gör du vid ett rån?

För elva år sedan bestämde jag mig en lördagskväll för att gå på en illegal pokerklubb i centrala Stockholm. Om det är kriminellt att erkänna det så var jag inte medlem i klubben, hade inte besökt den många gånger tidigare och trivdes inte väldigt bra där. Det skulle hur som helst spelas en Texas no limit-turnering med inköp på en femhundring och plats för 80 deltagare, men som (har jag hört) sällan eller aldrig blev fulltecknad.

För att komma in krävdes portkod, det fanns kameraövervakning och de som spelade där hade sällan några jättepengar på sig eftersom det spelades för ganska små summor. Jag var med andra ord inte särskilt orolig för säkerheten, men den här kvällen bar det sig inte bättre än att klubben blev rånad av maskerade män med kniv och pistol (eller någon slags attrapp).

Jag kom dock aldrig iväg till klubben. Det var någon vecka innan jul, jag hade jobbat rätt mycket och kände mig lite sliten. Så det fick vara, men jag har ganska ofta i tanken kommit tillbaka till den där kvällen och funderat över vad som hänt om jag varit där. Jag skulle ha varit nykter och antagligen inte haft mer pengar med mig än vad turneringen kostade, så förhoppningsvis hade jag snällt lämnat ifrån mig min tomma plånbok och en begagnad mobil, visat upp mina klockfria handleder och inte lidit mycket mer skada än en liten knäck på egot.

Men säg att jag hade hunnit vinna pengar eller av någon anledning haft flera tusen med mig dit. Hade jag lämnat över dem då eller chansat på att de inte skulle ha skjutit mig eller tagit sig tid att bråka? Jag vet inte, jag har aldrig blivit rånad.

Jag snackade igenom det här med en kompis som till skillnad från mig gillar att ha kontanter på sig och mycket väl kunde ha haft tiotusen i samma situation. Dem hade han glatt (nåja...) lämnat över till rånare för att inte riskera att råka ännu värre ut. Själv tror jag att jag hade blivit så förbannad på att någon har mage att kräva mig på mina pengar utan någon som helst anledning att jag troligen hade satt mig på tvären vid ett betydligt lägre belopp. Senast jag slogs var på mellanstadiet och troligen förlorade jag, så det är inte så att jag egentligen borde bråka, men mitt är mitt!

Tilläggas ska att jag är ett av Sveriges sämsta rånoffer. I min plånbok har jag sällan mer än 100 kr i kontanter och ett bankkort med i snitt 300 kr. Jag har ingen klocka, inga ringar eller andra smycken, en mobiltelefon rånare troligen inte skulle ta även om jag lämnade över den frivilligt.

Men det skulle jag inte göra. Om jag utan strid vek mig för rånare skulle jag nog bli argare för att jag inte gjorde något än för de eventuella pengar/saker jag skulle bli av med. Är det bara jag som är en tjockhuvad idiot? Hur skulle du reagera om du blev rånad? Har det hänt så att du sitter med något slags facit? I så fall, vad skulle du göra annorlunda nästa gång?

Varför detta hat mot fria själar?

Jag fascineras alltid av hur många som har åsikter om hur andra lever sina liv. Jag tycker i och för sig att man ska kunna ta sig den rätten, men jag förstår inte riktigt engagemanget.

I somras bestämde sig 25-åriga heltidsresenären Evelina för att sluta flyga och hade just liftat och åkt buss till Iran. Folk gick bananas och jag skrev lite om det. Nu senast uppmärksammade jag ett SVT-reportage om unga människor som frivilligt och för egna pengar väljer att gå i tidig pension. När det händer blir det alltid diskussion om hur fel de räknar och hur egoistiska de är.

Mr Money Mustache är en idol för många frivilliga pensionärer och han har givetvis fått flera skopor ovett för sitt sätt att leva, här berättar han om några. Samma dag jag läste den texten såg jag detta:

Jag gissar att Tobias sågar Arne för att han är ”kapitalist”, som betyder att investera egna eller lånade pengar i hopp om avkastning, men som nog i Tobias värld jämställs med styckmördare eller torterare. Vad Arne gjorde var att efter ett intensivt arbetsliv som bl a innefattade vd-posten för Handelsbanken i tio år, valde att gå i pension och segla jorden runt tillsammans med sin fru. Vilket svin va?

Solidaritet, höger vs vänster

En ganska ny trend är crowdfunding av böter. T ex när någon försvarat sina ägodelar genom att sopa till inbrottstjuven och sedan själv döms för misshandel kan privatpersoner som tycker att detta är vansinnigt dra igång en nätinsamling och hjälpas åt med böterna.

Kristdemokraten Sara Skyttedal gjorde en egen insamling innan hon gick till rättegång mot Dagens Nyheter som hon upplevde hade stulit hennes privata bilder och använt i sin nyhetsrapportering, en tvist hon sedan förlorade och tvingades betala tidningens rättegångskostnader.

Ett par andra fall med politisk koppling har fått mig att fundera över hur olika grupper använder detta vapen. Fall 1:

Tandhygienisten Bernt Herlitz noterade att flera av hans patienter som bodde på HVB-hem för minderåriga asylsökande hade visdomständer som visade att de garanterat var över 25 år gamla. Efter att ha pratat med en enhetschef på Migrationsverkschefen slog han larm. Det resulterade i han fick sparken från Folktandvården.

Bernt gick till tingsrätten som gav honom rätt till ett litet skadestånd och några månadslöner, men motparten Region Gotland överklagade till Arbetsdomstolen och vann. Bernt tvingades betala 55000 kr till sin advokat och 425000 kr till Region Gotlands advokat. Dessutom blev han polisanmäld för sekretessbrott.

Fall 2:

Elin Ersson försökte hindra utvisningen av en 26-årig afghan genom att utföra en protestaktion på flygplanet. Jag vet inte om polisen och Migrationsverket ändrade rutterna, men det bar sig inte bättre än att 26-åringen fanns på ett annat plan. Elin lyckades dock hitta en annan afghan på sitt plan, en 52-åring som skulle utvisas efter att ha avtjänat ett straff för grov misshandel av sin hustru och sina döttrar. Och hon lyckades. Både hon och den utvisade mannen fick lämna planet före start.

Nu har dock åklagaren väckt åtal mot Elin. Teoretiskt kan hon få fängelse i sex månader, men en 21-årig ostraffad kvinna lär nog komma undan med böter.

Och nu till insamlingarna. Bernt Herlitz hade efter bara tre dagar fått ihop 630000 kr, mer än han tvingades betala. Elin Ersson hyllades av flera stora mediehus. Så här skrev Malena Ernman på Facebook:

”Elin Ersson är den starkaste människa jag sett på oerhört länge. Hennes civilkurage för att rädda en annan människas liv är enastående.”

Så hur mycket pengar hade hennes insamling inbringat efter tre dagar. Ett par miljoner?

Nej, inte riktigt. Nu är ju de här fallen ganska olika. Bernts insamling fick tveklöst hjälp av många invandringskritiker, men hans agerande var inte uttalat politiskt. Elin är asylaktivist och förstod att hennes aktion troligen skulle sluta i domstol.

Men hur kommer det sig att den grupp Elin tillhör, som nästan tagit patent på ordet solidaritet, inte kan samla ihop mer än ett par hundralappar på samma tid som Bernts supporters drog in över sexhundratusen? Jag tror att det handlar om att vänstern är så vana vid att få sina aktiviteter finansierade av skattepengar att de helt enkelt har glömt hur solidaritet funkar när inte någon annan står för kapitalet.

Margaret Thatcher finns det olika åsikter om, men här tror jag att hon var något på spåren:

Skäms du?

Jag hörde ett radioreportage där en man sa att han skulle skämmas över om någon såg honom gå in i en lågprisbutik. Jag tänker mig att de flesta som skulle se honom gör det för att de själva är på väg in eller ut från den butiken. Kanske hade han inte tänkt igenom det. Kanske ville han bara vara dryg. Hade frågan gällt sexshoppar eller porrvideobutiker hade jag förstått honom, men nu gällde det alltså att handla mat på Netto eller Lidl.

”Försäljningen gick genom taket.”

I en nätdiskussion om betalkort skrev en Visaanvändare att han skulle skämmas över att dra fram ett Mastercard ”eftersom det blivit väldigt whitetrashigt”. Flera banker har bytt sina kort från Visa till Mastercard, så då har väl Mastercard blivit vanligare. I min värld innebär det inte att det automatiskt är whitetrash-beteende att betala med det.

Men kanske, för jag är helt prestigelös jämfört med dessa trendkänsliga jetsettare. Jag handlar på Willys, har en gammal bil och köper jeans på City Gross. För mig är det helt andra saker som kräver skämskudde. Jag är hel och ren, försöker göra rätt för mig och behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Jag är långt ifrån genomsnittlig när det kommer till ekonomi, men skäms gör jag inte.

Om jag skulle leta tomburkar i soptunnor (nu menar jag alltså inte att plocka en burk på gatan utan gå runt systematiskt med kundvagn/säck), gräva i containrar eller sy mina egna kläder av gamla tygkassar skulle jag nog skämmas, men nu kan jag inte komma på något tillfälle när jag ens är på gränsen. Skäms du för något i ditt ekonomiska beteende och i så fall vad och varför? Jag är nyfiken!

Vi hade i alla fall tur med vädret

I tider av börsras gäller det att hitta något bra att fokusera på. I värsta fall något som inte har med börsen att göra. Kanske flyter det på jobbet eller någonstans i privatlivet. Om man t ex gifter sig eller skaffar barn skulle ju det nästan kunna väga upp en dålig dag i aktieportföljen.

Själv har jag väntat (vågar jag skriva längtat?) på nedgången en längre tid, så när börsen började vika ner på allvar för ett par veckor sedan klarade jag mig rätt bra tack vare defensiva placeringar och pengar vid sidlinjen. I onsdags lyckades jag till och med plussa trots att det var en sur börsdag. Ännu värre i USA än i Sverige. Nasdaq backade över fyra procent.

Det var nog då jag insåg att det kan aldrig gå i längden. Några rader från Svenne Rubins hit ”Det här får vi igen” ekade i öronen:

”Dom sprang till busshållplatsen.
Dom var sena,
men det var bussen med.
Så dom hann.
- Sån tur vi har!
- Ja, nu ja, men...
det hade varit typiskt om den hunnit hit i tid.
Ett tag kan det gå bra, sen tar oturen vid.
Vindarna kan vända än.
Visst ser det ganska bra ut nu, men...
det här får vi igen.”

Och redan igår hade vinden vänt, oturen hunnit ikapp och bussen träffade mig perfekt över ryggraden med alla tio hjulen. Trots uppgång i index backade portföljen rejält. Bahnhof och MTG tappade efter tidigare uppgångar till följd av bra rapporter. AcadeMedia och Tobii släppte sura rapporter som straffades skoningslöst. Tobii tappade över 15 procent av värdet. Jag hade en gång en diskussion med Placeras saligen saknade chefredaktör Tomas Linnala om hur företagsnamnet skulle utläsas. Just nu är jag säker på att det ska vara ”Tobi-AJ!” för så känns det.

Då får man försöka hitta något positivt som väger upp. SEB-rapporten var fin. Jag får glädja mig åt det. Och uran blev dyrare, det var inte igår (tyvärr inte i förrgår eller dagen innan det, eller egentligen på hela veckan. Eller året...).

Nej, jag får glädja mig åt vädret istället. Det är visserligen inte bra, det heller, men det är varmt i Australien.

”Det går inte”

Varje framsteg börjar med en mer eller mindre galen idé. Det kan var allt från ”Jag ska säga upp mig och utbilda mig till civilingenjör” till ”Tänk om jag kan skapa en maskin som transporterar folk i luften, som fåglar”.

  

Denna idé följs nästan undantagslöst upp av repliken ”Det går inte” från en eller flera olyckskorpar. Ofta i all välmening, för att visionären inte ska bli bränd, sårad eller fattig. Men inte sällan handlar det om avundsjuka. ”Om jag inte har några drömmar ska ingen annan heller ha det. Och vad händer om andra inte bara drar igång projekt utan också lyckas?” Det är mycket lättare att vara misslyckad om inte folk runtikring en börjar lyckas.

Vad skulle hända med världen om alla lyssnade på goda råd från ”realister”? Inga stora visioner, inga storföretag, inga stora uppfinningar och en himla massa missnöjda människor som inte försökt nå sin fulla potential.

Dagens spartips och råd för ett bättre liv blir därför att nästa gång din idé möts av ”Det går inte” från omgivningen, lyssna efter om personen har något att komma med. Om inte – sluta lyssna och gå åt andra hållet. Det går.

Slippa fordonsskatt

Fordonsskatten har på senare år höjts för de flesta bilar. Speciellt för nya bilar med höga utsläpp. Har du en tung dieselbil är det bara att öppna plånboken och bita ihop, men skatten svider för alla bilägare.

Nej, inte riktigt! När bilen blir 30 år gammal blir den skattebefriad. Hur denna regel har kunnat överleva fyra år av miljöpartisk regeringsmakt är det ingen som vet, men kanske för att det är deras väljare som äger Amazon-kombis.

För visst är det så vi ser på dessa bilar, gamla jänkare och andra rosthögar från 60-talet, med lika delar Plastic padding och krom, en bränsleförbrukning på tre liter milen, usel komfort och ungefär 50 procents chans att ta oss från punkt A till punkt B. Det är för dessa ”entusiastbilar” skattefriheten infördes. Samtidigt bestämde man att personbilar efter 30 års ålder bara skulle behöva besiktas vartannat år, eftersom de ofta bara rullar något hundratal mil på sommaren.

Men nu skiter vi i hur det var tänkt och går direkt på kryphålet. En 30 år gammal bil är inte en Cadillac Coupe de Ville -58, för den är 60 år. En 30 år gammal bil är en Volvo 740, Saab 900, Volkswagen Golf eller Mercedes Benz 300 från 1988. Många av dem är i gott skick, har bara gått 20-30 tusen mil och går att köpa rätt billigt. Med min enkla smak är det här moderna bilar.

Jag fattar att för många är inte det här bilen man väljer för en långresa till fjällen även om ingenting säger att den är mindre driftsäker än en bil från 2010-talet, men den gången på året kan man ju hyra en bil för några hundralappar om man inte har något annat alternativ.

Den enda nackdelen jag kan se är minskad bekvämlighet. I min 88:a har jag ingen AC, en radio med kassett (googla, ungdomar), manuella fönstervevar och ett par revor i innertaket. Jag kan leva med det eftersom plussidan är några extra tusenlappar i fickan varje år, en spottstyver i inköpspris och avsaknad av billån.

Höj myndighetsåldern

Myndighetsåldern i Sverige var 21 år fram till 1969, då man sänkte till 20 och sedan till 18 år 1974. Sänkningarna har setts som en utvecklingsmarkör och röster höjs ibland för att gå vidare till 16. Främst är det valboskapen man vill åt genom att sänka rösträttsåldern. För ett par år sedan ville Demokratiutredningen sänka rösträttsåldern till 16 år, bl a av den spännande anledningen att ”Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar”. Logik var tydligen inte prioriterat.

Så låt oss föra in lite logik. I Sverige är man straffmyndig vid 15, men har ungdomsrabatt på straff upp till 21 års ålder, så det där med likhet inför lagen är bara att glömma. Man får dricka sprit på krogen vid 18, men inte hemma ens med föräldrarna förrän vid 20, som också är gränsen för att gå på kasino. Föräldrarna har normalt försörjningsansvar för sina barn fram till 18, men i undantagsfall ända till 21.

Så här har det blivit för att samhället inte anser att vi är riktigt klara vid 18. Det är vi inte heller, hjärnan är inte fullt utvecklad förrän vid 25. Ska man få till enhetlighet borde vi rimligen höja istället för att sänka myndighetsåldern.

Det främsta skälet till det är samhällsutvecklingen. Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 år och bosatte sig i en ny stad 30 mil från föräldrarna. På den tiden var det normalt, men jag skulle vilja se den sextonåring som idag är mogen det ansvaret. Trots att myndighetsåldern sänkts med tre år sedan dess är dagens unga långt efter. Ytterst få kan försörja sig själva vid 18 eftersom vi studerar mycket längre nu.

Vi blir förresten sämre på att studera. Unga är också sämre på bilkörning och sämre på ekonomi i största allmänhet. Titta på de 18-20-åringar ni har i er omgivning. Verkar de mer eller mindre mogna än du själv i den åldern? För mig är svaret tveklöst mindre, så en allmän höjning av myndighetsåldern till 20 känns naturlig.

Men det finns olika åsikter om detta. En del vill höja gränsen till tolv år.

Mål ger mening?

Jag har tidigare konstaterat att jag saknar ekonomiska mål och heller inte har något behov av sådana, men nu tänkte jag pudla lite.

”Hörru, blanda inte in oss i det här!”

Okej, nyansera då. Jag behöver inga sparmål för att spara, eftersom det roar mig att göra det. Men människan är av naturen lat. Vi gör inte mer än vi vill eller måste. Förvänta dig ingenting och det är vad som kommer att uppnås. Kanske Henry Ford uttryckte det bäst:

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt, men det får också den som tror att den inte kan.”

Det behöver inte gälla att bestiga Mount Everest utan går utmärkt att överföra till det dagliga livet. Går jag upp på morgonen, sätter mig vid datorn och tänker att idag ska jag inte göra något av värde – då är chansen att jag gör något vettigt snudd på obefintlig. Skriver jag en att-göra-lista på tio punkter lär jag åtminstone beta av åtta av dem. Den som gapar efter mycket blir åtminstone halvmätt.

Vore det då inte bättre att ha åtta punkter på listan, så att jag hinner hela? Jag tror inte det, hungriga lejon jagar bäst (nej, jag håller inte på att skriva ett ordspråkslexikon). Man måste spänna bågen. Om jag bestämmer mig för att springa 20 km är jag rejält trött efter 18 och upplever att det vore helt omöjligt att springa 25. Bestämmer jag mig för att springa 30 km kommer jag inte vara lika trött vid 18 km, även om jag hållit exakt samma tempo. I benen - men inte i huvudet.

Överfört till ekonomi: Jag har det gott ställt och behöver till skillnad från ovan nämnda lejon inte gå hungrig, men det finns alltid sätt att tjäna eller spara lite mer pengar, bara man letar och ständigt tänker i de banorna. Jag kan skaffa en kund till, ett jobb till, sälja något, skriva något... Genom att sätta upp mål på det ena eller andra sättet. Det behöver inte göras mer komplicerat än att man börjar med ett vanligt, vitt papper.

Endast Sverige svensk konsensus hava

Varje utlandssvensk som tillfrågas om skillnaden mellan Sverige och det nya landet svarar att i Sverige får man inte tycka olika. Jag kommer ihåg tongångarna före och efter EG-omröstningen. Så fort åsikt nummer två lanserades i ett fikarum eller på en fest strömmade det till människor för att ”stoppa bråket” och räta ut missförståndet, för ”du menade väl inte så...?”.

Man behöver inte ens träffa människor för att uppleva detta. Det räcker med att vädra en åsikt på Facebook. Det är fint att svenskar inte löser meningsskiljaktigheter genom att slåss, men vi löser dem ofta inte alls. Vi sopar dem under mattan istället.

Jag vet inte varför. Att skylla på att Sverige inte varit i krig på länge känns för enkelt. Andra världskriget slutade för 73 år sedan, alltså är det få nu levande européer som krigat. Ändå klarar de andra av att mäta argumenten för två olika ståndpunkter, oftast utan handgripligheter.

Det är ju mothuggen som formar argumenten och därigenom våra åsikter. Om någon säger ”Du tänker rätt” får det oss inte att omvärdera ett aktieinnehav eller ett privatekonomiskt beslut. Därför är det synd att verbala konflikter är snudd på bannlysta i vårt land. Låt oss diskutera, argumentera och munhuggas! Givetvis på ett respektfullt sätt, men utan att försöka lägga våta filtar över alla ojämnheter. Friktion slipar argument och diamanter. Utan den återstår bara grå stenar.

”En vattendroppe är som... Nej, jag ger upp!”

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.

För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

”Nej, jag har precis lagom antal löparskor.”

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.”

Skattar bäst som skattar sist

Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, hade länge monopol på svensk hästbetting. Det har de inte längre, men jag antar att de har en betydande marknadsandel. Antar, för jag vet verkligen ingenting om trav, galopp eller hästar överhuvudtaget. Men jag såg en reklamfilm som fick mig att fundera lite:

Okej, jag tror att jag fattar budskapet. Ni är schyssta va? Men vad är detta för argument:

”Spelbranschen då? Vissa betalar inte skatt i Sverige och ringer upp kunder fast de inte vill. Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen och finnas för kunderna med tvåtusen butiker. Vad tycker du är schysst?”

Själv tycker jag att det är schysst att framhäva sig själv utan att racka ner på konkurrenterna genom att antyda saker om dem utan att leda påståendena i bevis. Det är inte min uppgift att försvara utländska spelbolag, men vi kan ju vara lite sakliga här. ”Vissa betalar inte skatt i Sverige”. Det skulle ju kunna bero på att de inte har sitt säte i Sverige. ATG betalar inte skatt på Malta, det är inte oschysst, bara rimligt.

”Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen”. Ja, ni ägs ju av hästnäringen, så det blir lite som att säga att det känns schysstare att betala miljarder till sina ägare än att inte betala skatt i ett land där företaget inte är registrerat. Allt annat vore bakvänt.

Det är antagligen bara jag som sitter och analyserar reklamfilmer på det här viset, men att framhålla att man betalar mycket skatt som ett mått på framgång, undrar om det finns ett enda land i världen förutom Sverige där det skulle funka.

Funkar det ens här? Ja, det tror jag faktiskt. Med någon slags omvänd logik tycker svensken att höjden av kreativitet är att själv undkomma skatt genom att köpa taxfreesprit, smuggla öl från Tyskland eller betala svart, men när andra skatteplanerar är det bara omoraliskt.

Kanske är det därför trav är populärt, för att vi inte ifrågasätter skattetrycket utan betalar snällt varpå många ser spelvinster som enda möjligheten att bli rik. Är det schysst?

In i fållan, hälsar SVT

I söndags gjorde SVT en intervju med hushållsekonomiprofessor Paolo Sodini om ofoget folk börjat med, att springa och pensionera sig innan staten har bestämt att det är okej.

Min kritik riktar jag främst mot SVT. Eftersom reportaget innehåller så många ”jump cuts” känns det som att professorn kan ha sagt och menat något helt annat än vad ”oberoende” SVT vill förmedla genom att sätta ihop en mening här med en mening där. I fem punkter berättas för oss varför man inte bör pensionera sig tidigt och sedan leva på avkastningen av sparat kapital. Vi tar dem en och en:

1. ”Avkastningen går inte att förutse.”

Det är sant, och det är därför man genom fyraprocentsregeln eller andra riktlinjer bör ha marginaler för det oförutsedda. Förstår man inte att räntor och avkastning varierar över tid begriper man ju absolut ingenting om ekonomi, och så obildade kan väl inte ens SVT:s journalister vara?

2. ”Går miste om viktiga sparprinciper.”

Två sådana nämns, humankapital och ränta-på-ränta-principen. Ingen av dem försvinner och nu ska jag förklara varför.

Inkomster får man vanligen genom färdigheter och kunskap och då försöker SVT genom en klippfest utan like antyda att professorn menar att dessa egenskaper går förlorade om man slutar jobba, och det gör de såklart inte.

Att ränta-på-ränta-principen blir avhuggen stämmer till viss del, men resonemanget man förmedlar är att den försvinner samma dag man går hem från jobbet. I själva verket ger allt sparkapital en ränta-på-ränta-effekt så länge man inte börjar konsumera på grundkapitalet. Ränta på sparat kapital får man även efter pensionering, oavsett om den sker vid 30 eller 70.

Här sägs att man drabbas genom att spara under kort tid för att sedan gå i pension. Ja, om alternativet vore att spara regelbundet hela livet, men det vanliga är ju att man inte gör det utan bränner sin lön på skit ända tills man är 40 eller ännu äldre. Vid det laget har tidiga pensionerare redan sparat ihop en klumpsumma som fått ”gotta till sig” i marknaden.

3. ”Kapitalkostnaderna kan stiga.”

Lite samma invändning som punkt 1. Och det stämmer, allt möjligt kan hända. Det kallas att leva och sägs vara dödligt. Här gör professorn megablundern att räkna fyraprocentsregeln på bruttovinsten. Sedan räknar han bort 1,5 procent i ISK-skatt (för så var det år 2010) och sedan ytterligare 1,5 procent ”om man har investerat i en dyr fond”. Då är det bara en procent kvar av de fyra (4-1,5-1,5=1). Kanske pratade han om något annat, för så här dum kan knappast en ekonomiprofessor vara!

4. ”Planen kräver goda placeringar.”

Ja, dåliga beslut kommer leda till ett dåligt resultat, så tänk inte dumt. Ursäkta om jag verkar hånfull nu, men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år. Svängningar, oflyt och oförutsedda händelser är inbyggda i kalkylen. Om man inte är dum, och det ska man som sagt var inte vara...

5. ”Svårt att börja jobba igen.”

Nej. Bara nej. Så här säger professorn, och det är en oklippt passage:

”Om man har slutat arbeta när man är 40 och märker att planen inte fungerar och att man skulle behöva jobba 15-20 år till så har man ganska länge stått utanför arbetsmarknaden. Då är det inte lätt att hitta ett nytt jobb.”

Rätt intressant matematik! Man slutar vid 40, står sedan utanför arbetsmarknaden ”ganska länge” (tio år?) och kommer då på att man skulle behöva jobba i upp till 20 år till, tills man är runt 70 eller ännu äldre. Ja, det kallar jag en rejäl felräkning! Han tycks verkligen tro att alla som vill gå i tidig pension är fullblodsidioter.

Men som jag slog fast i punkt 2 försvinner inte alla ens färdigheter den dag man går hem från jobbet, och den som slutar jobba tidigt – kanske till skillnad från den som pensionerar sig sent – kommer inte att parkera framför tv:n och titta på tårtbakande kändisar resten av livet. Tvärtom gissar jag att han/hon kommer att förkovra sig i sina intressen, som han/hon antagligen har en fallenhet för.

Kanske för att jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt artisteri och egenföretagande, och alltid försökt göra jobb av mina hobbies, ser jag inte ett uppbrott från arbetslivet som så definitivt. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit elektriker, datatekniker eller gjort något annat som kräver lätt mätbara kvalifikationer med bäst-före-datum, men man kan alltid hitta saker att tjäna pengar på.

I Sverige är det dessutom förhållandevis små löneskillnader. Ett rätt okvalificerat jobb som lagerarbetare eller brevbärare ger en hyfsad lön. Det är såklart lättare att få in tillräckligt med pengar ju lägre omkostnader man har, men det gäller ju all privatekonomi.

Min slutsats blir att inslaget var vinklat (resultatet bestämt på förhand), hafsigt och okunnigt. Och som sagt, jag skulle inte bli förvånad om professor Sodini delar den bilden. Hade SVT åtminstone någon gång låtit honom säga tre sammanhängande meningar hade budskapet nog varit ett annat.

Lite el, många avgifter

Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.

Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!

Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.

Mina pengar – mitt ansvar

Det seglade upp en debatt häromdagen. En kille hade spelat bort sina pengar och det enda vi vet säkert när det händer är att det absolut inte kan vara hans eget ansvar. Då är frågan – vems fel är det? Spelbolagens? Statens? Nej, tydligen bankens.

Jag håller med om att citatet från Handelsbankens pressavdelning inte blev särskilt lyckat. Exemplen barnporr och heroin var inte helt relevanta eftersom dessa verksamheter är olagliga och tvingar banken att rapportera om sina misstankar. Eftersom de inte var relevanta behöver vi inte heller bry oss om dem, men den allmänna uppfattningen är alltså att banken borde hindrat Lukas från att använda sina pengar till för honom olämpliga ändamål.

Kommer ni ihåg när man utan att bli förhörd av bankpersonalen kunde ta ut eller sätta in stora mängder kontanter på sitt bankkonto, t ex vid en bilaffär eller för helt laglig skatteplanering? I nutid har jag varit med om att just Handelsbanken frågat en kund varför hon ville sätta in 8000 kr av sina egna pengar till sitt eget konto. Vad tusan har de med det att göra?

Att staten vill ha full kontroll över medborgarnas pengar (Göran Greider skulle nog kalla det ”ännu ej debiterad skatt”) är en sak, men det gör mig beklämd att tillsynes normalbegåvade privatpersoner kräver att spelmissbruk ska regleras genom att banker agerar moralpoliser.

Spelmissbrukaren ”Lukas” hade kanske blivit hjälpt av det, men var drar vi gränsen? Ska jag få köpa sprit om jag redan har sprit hemma? Får jag investera i ett bolag vars verksamhet ses som oetisk av vissa? Får jag ägna mig åt välgörenhet ifall organisationen inte faller makten i smaken? Låt oss dra gränsen precis här: Mina pengar är mina, dina pengar är dina och så länge vi inte bryter mot lagen ska vi få använda dem till vad vi vill!

Tråkiga aktier

Det här med att aktier ska vara så himla roliga, vad är grejen med det egentligen? Man hör ständigt folk grymta om att den eller den aktien är tråkig, och jag är inte bättre själv utan kommer ibland på mig med att använda begreppet tråkaktie.

Det jag och andra då menar är en aktie som inte rör sig så mycket. Men tråkigast är väl de värdepapper som går åt fel håll? Det är betydligt värre än en aktie som står helt still, vilket för övrigt ingen börsnoterad aktie gör.

Investera gör man för att tjäna pengar. Bäst vore att varje morgon för alla sina pengar köpa det som ska stiga mest under dagen, men eftersom ingen vet vad det är väljer de flesta av oss att köpa en mix vi tror ska gå bättre än den risk vi tar. Ungefär. En del i denna mix är ”tråkaktier”, men ibland kommer dessa gå bättre än det mesta. Då är de inte tråkiga.

En del människor har bara fel namn...

Men min stora invändning är att man inte ska köpa aktier för att få spänning eller skratt. Vill du få ett adrenalinpåslag – hoppa bungyjump! Jag kan också känna något befriande med att pulsen bultar i hela huvudet, men börsen är inte platsen för det. Den som tycker sig ha ett tråkigt liv – ändra på det. Låt gärna investeringarna ge dig sådana möjligheter, men sök inte spänningen på börsen.

Tjänstepension eller livet?!

Ibland får jag en känsla av att tjänstepension är viktigare än lön. I veckan skrev SVT en artikel om ”gig-jobb”. Det är tydligen ett nytt, trendigt ord för det som tidigare kallades projektanställningar eller visstid.

För er som inte orkar läsa artikeln är slutsatsen som man tagit fram tillsammans med en pensionsekonom på ett stort försäkringsbolag (som givetvis är heeelt opartisk, för under artikeln står det att det är så SVT arbetar) att unga människor ofta tar tillfälliga jobb, vilket ger lägre tjänstepension och därmed ”riskerar att förlora miljoner”.

Jag har själv haft den typen av jobb. Alltså tillfälliga, där man kan förhandla sin lön själv och dra om det inte passar, där chefen inte har några som helst påtryckningsmöjligheter och där man får 12 procent semesterersättning direkt på lönen och slipper få delar av sin lön låst i en pensionslösning som senare kan visa sig vara helt omöjlig att styra över eller flytta.

Det innebär att man får ta ansvar över sin egen ekonomiska planering, men är det dåligt? ”Allt är inte bara positivt kring den växande trenden”, skriver SVT och passar sedan på att dissa i princip allt med det här sättet att jobba. Ett enda stycke andas någon slags optimism:

”Så kallade millennials kommer in på arbetsmarknaden och vill ha bättre balans mellan jobb och fritid. De värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning.”

Det passar inte alla. I Storbritannien endast 18 procent, och i Landet Lagom med världsrekord i trygghetsnarkomani troligen ännu färre. Men vi snabbspolar till steget efter pension: dödsbädden. Hur många kommer där nöjt konstatera att de prioriterade tjänstepension framför balans, frihet och flexibilitet?

Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:

”Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.”

Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.

Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?

Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.

Boyta – mest för förvaring

Den genomsnittlige svensken bor på 42 kvm, gissningsvis mindre ju fler personer i hushållet. Behöver vi det? Själv sitter jag vid datorn och jobbar, äter där osv. Jag har ett sovrum som står tomt från att jag klivit upp på morgonen tills jag går och lägger mig och ett vardagsrum jag i princip aldrig använder. För att få någon nytta av det byggde jag för ett par år sedan en walk-in-closet där.

För går jag till mig själv är det just förvaringsytor jag behöver. Vore det inte för garderober och skåp skulle jag klara mig med några ynka kvadratmeter, det är ju den yta jag rör mig på. Förutom lägenheten har jag två källarutrymmen som också bara används till förvaring.

Jag har gjort flera inlägg om människor som bor i husbilar och minihus. Det senaste om tanten som funnit sig tillrätta i en släpvagn på 6 kvm. Så långt skulle jag aldrig gå, men precis som jag funderar över vad jag ska med tomma ytor till grubblar jag på hur mycket av sakerna jag förvarar som kommer till användning.

”Få se, hade jag inte en tidningsartikel om det här nånstans...?”

Om varje kvadratmeter kostar en hög med tusenlappar är det inte klokt att bo stort för att kunna rymma en massa bra-att-ha-saker som sällan eller aldrig kommer till nytta. Det går ju till en gräns när jag kan köpa grejerna och kasta dem efter en enda användning hellre än att inrätta mitt liv efter att förvara dem. Tänker jag rätt här eller håller jag bara på att bygga på knaskvoten?

Svensk näthandel suger!

Butiker försvinner, online är framtiden. Det kan man tycka vad man vill om, men inte ens bakåtsträvare som jag säger emot (är man osäker kan man följa butiksföretagens börskurser). I ett avlångt land som Sverige är därför bra spedition viktigt.

Beställer man något från en svensk nätbutik kan man ibland välja leveranssätt, om man exempelvis vill ha leverans till dörren eller vill att varan ska gå att hämta på ett utlämningsställe. Men sällan kan man välja något annat utlämningsställe än det som är närmast bostaden. Har man ärenden till eller jobbar i en annan stad eller stadsdel vore det smidigare att få paketet dit.

Fast det där är skönhetsfläckar när det funkar som bäst. Det vanliga är att man inte ens vet hur paketet levereras. Det kan bli med Postnord, DHL, UPS eller någon annan. Även om man handlar av samma företag kan det bli olika speditörer varje gång, och ena gången får man en talong att hämta ut det på Postnords utlämningsställe, nästa gång trycker brevbäraren ner ett exakt likadant paket i brevlådan.

Ibland vet man vilken speditör som har paketet, men det är nästan omöjligt att bestämma något med dem. Antingen kommer de ”kl 10-15” eller ”16-21”. Undantagsvis kan de gå med på att chauffören ska ringa innan, men i så fall ringer han när han står vid ytterdörren och då hjälper det inte om man så kan vara där på tre minuter. Chauffören kan inte vänta, det kan bara kunder.

En del speditörer kan lämna ut paket till en granne eller hänga en påse på dörren. Ja, det är ju bra om jag har gått med på det, men kommer mitt paket bort är det ingen tröst att de har en oläslig namnteckning från någon som säger sig vara min granne.

Om leveransen ens kommer fram. En del försändelser slarvas bort längs vägen och jag har hittills aldrig varit med om att orimliga transporttider kompenseras. Men försök att skicka ett brev som väger två gram för mycket så bryter tredje världskriget ut. Flexibilitet låter fint, men visst är det konstigt att det alltid innebär att det är vi som ska vara flexibla, aldrig de som får betalt av oss.

Och då kommer vi till pengarna. Det gnälls över Trumps tullhot, men den ohotade mästaren i tull och avgift heter EU. Postnord har redan tidigare tagit ut en extra avgift på paket från Kina, men från och med mars i år tar Sverige ut moms på alla varor från länder utanför EU, även om beställningen sker inom EU så länge försändelsen ursprungligen kommer från ett land utanför EU.

”Det står 'Made in China' på glödlampan!”

Men handel är som bekant inte bara skatter och straffavgifter. Själva transporten är också kostsam. Ett inrikespaket på fem kilo kostar runt en hundring att skicka (med Schenker, Postnord skickar inte ens ett tjockt icke-sökbart tvåkilosbrev för de pengarna). I t ex England och Tyskland kostar det hälften. Att näthandlare som Apotea och Netonnet inte bara ger upp och flyttar från Sverige är en gåta för mig.