De första två tjejerna i SVT:s reportage om amorteringskravet tydliggör problemet.
De vill gärna
framstå som ansvarstagande låntagare, men det blir genast väldigt
tydligt att i samma sekund som de inte enligt lag tvingas amortera
hade de heller inte gjort det. Det hade ”känts bra att slippa den
kostnaden”, säger en av dem, som att hon slipper kostnaden för
lånet bara för att hon inte betalar den.
Men okej, det är såklart nervöst att
få en tv-kamera från Aktuellt i trynet, det är lätt att blanda
ihop kostnad och utgift då, men det är så mycket mer. De säger
att de tuffare tiderna gör att ”man kanske inte kan äta ute lika
ofta”. Hade jag varit reporter hade min följdfråga blivit: ”Så
du menar att du trots att du lever på lånade pengar äter ute, och
inte nog med det, du gör det ofta?!”
Jag fattar att jag hade fått sparken
rätt fort, men kanske är det vad de hade behövt höra. Det är
ingen självklarhet att man ska kunna ta ett lån med avbetalningstid
på fyra decennier och att de ekonomiska förutsättningarna att
klara av det ska vara oförändrade under hela den tiden.
Jag vet att jag är underlig som alltid
undvikit lån, men är det bättre att skaffa sig ett liv på nåder,
som banken eller regeringen när som helst kan kullkasta med en
regeländring eftersom du lever högt över dina tillgångar. Man
amorterar inte för att glädja banken eller revisorn, det gör man
för att få kontrollen över sitt eget liv. Om alla tänkte på det
viset hade inte skuldkvoten varit rekordhög nu, efter mer än tio
år av börsuppgångar och god konjunktur.
Per Strömberg, professorn i nationalekonomi som SVT intervjuat, säger att något borde ha gjorts tidigare för att stoppa den höga skuldsättningen, ”men ingen vill vara den som säger att festen är slut”. Där har han fel, jag har inga problem att säga det. Festen är slut, och nu ska bullarna betalas.