Festen är slut

De första två tjejerna i SVT:s reportage om amorteringskravet tydliggör problemet.

De vill gärna framstå som ansvarstagande låntagare, men det blir genast väldigt tydligt att i samma sekund som de inte enligt lag tvingas amortera hade de heller inte gjort det. Det hade ”känts bra att slippa den kostnaden”, säger en av dem, som att hon slipper kostnaden för lånet bara för att hon inte betalar den.

Men okej, det är såklart nervöst att få en tv-kamera från Aktuellt i trynet, det är lätt att blanda ihop kostnad och utgift då, men det är så mycket mer. De säger att de tuffare tiderna gör att ”man kanske inte kan äta ute lika ofta”. Hade jag varit reporter hade min följdfråga blivit: ”Så du menar att du trots att du lever på lånade pengar äter ute, och inte nog med det, du gör det ofta?!”

Jag fattar att jag hade fått sparken rätt fort, men kanske är det vad de hade behövt höra. Det är ingen självklarhet att man ska kunna ta ett lån med avbetalningstid på fyra decennier och att de ekonomiska förutsättningarna att klara av det ska vara oförändrade under hela den tiden.

Jag vet att jag är underlig som alltid undvikit lån, men är det bättre att skaffa sig ett liv på nåder, som banken eller regeringen när som helst kan kullkasta med en regeländring eftersom du lever högt över dina tillgångar. Man amorterar inte för att glädja banken eller revisorn, det gör man för att få kontrollen över sitt eget liv. Om alla tänkte på det viset hade inte skuldkvoten varit rekordhög nu, efter mer än tio år av börsuppgångar och god konjunktur.

Per Strömberg, professorn i nationalekonomi som SVT intervjuat, säger att något borde ha gjorts tidigare för att stoppa den höga skuldsättningen, ”men ingen vill vara den som säger att festen är slut”. Där har han fel, jag har inga problem att säga det. Festen är slut, och nu ska bullarna betalas.

Svengelsk reklam

Ni har alla hört dem. Ett långt resonemang – på svenska – för ett företag eller dess produkter, och så avslutas det med en mening på engelska, som ”The best a man can get” eller ”Because I'm worth it”. Detta var två äldre exempel, men alldeles nyss lyssnade jag på en norsk bilreklam som avslutades med uppmaningen: ”Let Hyundai power your world!”

Tack, jag avstår.

Jag tror inte att reklammakare är idioter, det brukar finnas en mening bakom vad de hittar på, men vad? Det kan ju inte vara att nordbor har lättare att ta till sig ett engelskt budskap. Den åhörare som inte begriper språket som resten av reklaminslaget är på har ju ändå garanterat slutat lyssna och eventuellt bytt kanal innan den engelska förklaringen. Och förklaring förresten, det betyder ju inget!

Artister och låtskrivare brukar säga att det är lättare att sjunga på engelska eftersom orden har mindre betydelse då. Kanske för att det inte är modersmålet, eller också för att amerikaner har för vana att devalvera sitt språk genom att slänga ur sig ”Love you!” till kassörskan på Walmart utan att mena något särskilt med det.

Annat är det på svenska!

Kan det vara därför reklamens avslutande floskel levereras på engelska, för att ”Det bästa en man kan få” eller ”För det är jag värd” låter så uppenbart innehållslöst? Nu säger vi ju alla att vi inte ”går på” reklam. Jag är själv övertygad om att mina exempel ovan gör mig mindre benägen att handla, men självklart är ”de där andra ” som sväljer betet ganska många för reklam är inte gratis. Jag spår därför att fenomenet kommer leva kvar och eventuellt öka så att reklamen till slut blir ännu mer olidlig att genomleva.

Sparo – ahead of time!

Petter, det går bra nu

Petter Stordalen heter en av Norges rikaste män. Hyfsat känd i Sverige också eftersom han äger några hotell där och dessutom aldrig missar chansen att synas och höras. Släng fram en mikrofon så kommer han.

Jag tror att ni anar att jag inte är jätteförtjust i människan, men nu ska jag försvara honom. Stordalen, som fyller 60 nu i november, har skaffat en svensk flickvän, Märta Elander Wistén, 32. Moralisterna rasar, men ärligt talat är väl deras förhållande deras ensak?

So what om hon blev ihop med honom för pengarna. Melania Trump fick en gång frågan om hon hade varit gift med Donald om han inte varit rik. Hennes svar: ”Om jag inte vore vacker, tror du han hade varit ihop med mig?”

Uppenbarligen är en fet plånbok attraktivt för många, men är det en ytligare egenskap än andra? Är ett ekonomiskt sinnelag eller en välfylld aktieportfölj förkastligt att gå igång på medan välformade bröst eller stora biceps är helt accepterat?

Själv tänker jag göra det lätt för mig. Om två vuxna människor trivs i varandras sällskap gläds jag med dem. Varför de gör det har jag inte med att göra. Jag kan såklart spekulera, men det här är Sparo, inte Se & Hor.

Nätmäklare eller politisk plattform?

När Avanzas sparekonom Johanna Kull slutade sitt jobb för att bli företagets hållbarhetsansvariga var vi nog många som såg en varningslampa för politisk aktivism tändas. Det är möjligt att en bank/börsmäklare som Avanza kan ha en medarbetare som jobbar opolitiskt med hållbarhetsfrågor, men när företagets ansikte utåt, som ju faktiskt sparekonomerna är, övergår i den rollen … Låt oss säga att jag hade mina tvivel.

Två år senare gav verkligheten mig rätt. Kanske tidigare också, men jag har inte lyssnat så noga och dessutom redan tidigare tömt min Avanzadepå, men när Kull skriver en (låst, därför inte länkad) gästkrönika hos Omni Ekonomi där hon slår ett slag för reduktionsplikten på bilbränsle och ett slag mot den nya regeringen blev det klart för mig att Avanza inte är ett företag jag vill förknippas med.

Missförstå mig inte! Jag har själv inte röstat för den regering hon nu kritiserar (eller på någon annan), jag har inget emot att anställda personer tar politisk ställning och jag tillhör inte gänget som ringer upp arbetsgivare och frågar om de ”verkligen kan ha en medarbetare med så här vedervärdiga åsikter”. Men detta är inte privatpersonen Johanna som är vänsteraktivist på fritiden, det är Avanzas hållbarhetsansvariga som skrivit en partipolitisk text i sin professionella roll. Det framgår redan i ingressen till artikeln som inleds:

”Den nya regeringens klimat- och näringspolitik är obegriplig, enligt Avanzas hållbarhetsansvariga Johanna Kull.”

Vid publicering länkade hon själv till artikeln från sitt Twitterkonto, också det med tydlig företagsprofil, men hon tog bort tweeten eftersom fler reagerade som jag, och även om hon konsekvent vägrar svara på om artikeln skrivits i tjänsten är det uppenbart. Vore annars lite som om jag privatleasar en Lamborghini med sms-lån och när någon frågar hur det går ihop med den här bloggen säger jag att jag inte skaffat bilen som Sparo. Det håller inte.

Lambo hej!

Och jag tycker inte heller att Avanzas policy håller. De får såklart ha en politisk aktivist på lönelistan, men när hon tar med sig den rollen till jobbet blir det utan mig som kund.

Katter

Bidragsentreprenören Jan Emanuel Johansson (ni vet, han som är sosse men kompis med Hanif Bali och det är inte alltid lätt att utröna vem av dem som är mest höger) köper sportbilar en gång i kvarten, men har en gång sagt att hans bästa köp är katten eftersom den gett honom bestående lycka.

Jag fick visserligen mina bägge katter på köpet när jag köpte hus, men jag förstår hur han tänker. Det går sällan en dag då jag inte minst en gång blir glad av något katterna gör, en blick eller att med liv och lust försöka göra något som helt uppenbart inte kan lyckas, som att jaga sin skugga. Eller bara en märklig sovställning.

När jag vaknar av att en katt kaskadkräks på mattan kan jag såklart hålla mig för skratt, men det hör lyckligtvis till undantagen, och trots pälsen som hårar ner hela huset ger de vanligtvis mer glädje än irritation. Dessutom har de två viktiga uppgifter:

1. Som värmedynor. Katter har 39 graders kroppsvärme och de två extra graderna kommer väl till pass denna årstid.

2. Att hålla gården fri från möss. Jag hatar verkligen råttor och gnagare av alla de slag. Jag bor i skogen  och är granne med en bondgård, men sedan jag flyttade hit har jag bara sett en enda levande mus på väg in på tomten. Jag tyckte nästan synd om honom eftersom jag anade vad som väntade i mötet med mina mördarmaskiner.

”Det ser inte ut som en riktig, men det är bäst att hålla koll.”

Visst kostar det att ha katt, men inte mycket. Jag fick ju mina gratis, men ska man inte ha en raskatt är alla katter i stort sett gratis. Blocket har ett lägstapris på 500 kr. Bara det faktum att de är tvungna att ha en nedre gräns säger en del.

Maten går på någon hundring i månaden för mina två tillsammans. Fästing- och avmaskningsmedel köps också billigt. I Sverige, här i Norge behöver man veterinär till det, men det är ju inte värre än att jag kan åka till Sverige eller få någon som skickar det.

Ett par tusen för vaccinering och kastrering. Sedan går det såklart att köpa leksaker, klösbrädor, bäddar och lådor för hur mycket som helst, men min erfarenhet är att det inte tjänar något till. Skadedjur är roligare än alla andra leksaker, och specialdesignade kattsängar förlorar alltid mot befintliga kartonger och lådor.

”Jag struntar i att det låg fakturor i botten. Nu bor jag här!”

Matkrigsaktivism

Klimataktivister har jag gett mig på förut och nu är det dags igen. Det senaste greppet i deras ”kamp” är tydligen att förstöra konst. Genom att hälla potatismos eller tomatsoppa på ovärderliga tavlor ska organisationen Just Stop Oil visa världen att det är fel att köra bil, eller något i den stilen.

Det är nog fler än jag som tänker att detta är fel väg för att skapa intresse eller ens acceptans för sina åsikter. För det är åsikter, bara för att man säger sig kämpa för miljön betyder det inte att man sitter på något slags facit. Hade man gjort det hade man för övrigt kunnat presentera det istället.

Själva förklarar de tilltaget med att vanliga, städade aktioner inte fungerat. Nej, men då kanske ni borde gå hem och slipa på argumenten istället för att köpa konservburkar. Aktivisterna anser naturligtvis att  de själva är lite bättre och mer värda än andra människor och deras åsikter. Alltså har de rätt att väcka uppmärksamhet genom att förstöra privata eller samhällsägda värdesaker. Att de inte får acceptans för den synen på sin omvärld är inte märkligt.

”Nooooooooo!!!”

Och för guds skull, lev som ni lär någon gång! Finns det en enda ”klimataktivist” under 30 som inte färgar håret i någon obskyr färg som grönt eller rosa? Vad tycker miljön när ni sköljer ut den bottensatsen i avloppet?

Botaniker, förenen eder!

Jag har ett äppelträd med goda, men rätt fula och lite maskätna äpplen. Placeringen borde ge bra skörd tack vare några hundratusen pollinerande grannar.

De är mogna nu i mitten av oktober, så jag tänkte att jag skulle koka lite äppelmos, men det blev inget av med det. Det är helt enkelt alldeles för få äpplen på trädet och en stor del av dem var ganska illa åtgångna.

Jaja, jag föredrar att fåglarna äter äpplen än bin, men det stora problemet är att mängden äpplen inte hade räckt även om jag sluppit dela med mig. Trädet ser sjukt ut. Barken är täckt med mossa och grenarna med lav.

Så nu undrar jag helt enkelt om det finns något jag kan göra för att få det här trädet att må bättre. Borde det kanske beskäras? Finns det någon näring man kan ge trädet? Jag kan tänka mig att det inte fått så mycket kärlek av tidigare ägare.

Jag är uppväxt med en tomt full av äppelträd och de såg inte alls ut så här. Förutom att jag gärna skulle skörda äpplen har jag inte så många träd på tomten, så det skulle bli tomt om det dog. Så vad säger läsarpanelen, några förslag på vad man kan göra mer än att gräva ner en ny planta och vänta några decennier?

Årets skörd räckte till en äppelpaj.

Schack matt!

När jag spelade schack var schackdatorer inget vidare. Det var nästan svårt att bygga en dator som slog mig och då var jag sannerligen inget världsmästarämne.

Annat är det nu. Särskilt om betänketiden begränsas slår de bästa datorerna de bästa schackspelarna ganska enkelt. Det spelar väl ingen roll, kan tyckas, men när det finns pengar i potten är det givet att det också finns fusk och nu skakas schackvärlden av att den nittonårige amerikanen Hans Niemann slagit världsmästaren Magnus Carlsen, gissningsvis med datorhjälp och klickrubriksordet ”analkulefusk”. Jajamen, han ska alltså ha fått datorhjälp via morsesignaler till en plats där solen aldrig lyser.

När Niemann och Carlsen möttes någon vecka senare gav norrmannen upp efter tio sekunder i ren protest. Senare har den arrangören, Chess.com, kommit fram till att Niemann troligen fuskat i över hundra partier online, varpå såväl sajten som Carlsen och ytterligare två schackspelare stämts av Niemann på hundra miljoner dollar för att de försökt ”förstöra Niemanns rykte”.

”Jag har kommit för att döda din karriär.”

Tydligen är det inte bara datorerna som blivit bättre sedan jag spelade. Även pengarna måste ha blivit det om världens fyrtiofemte bästa spelare tycker att karriären är värd en miljard! Till saken hör att Niemann tidigare erkänt fusk, två gång till och med, så ryktet var väl redan ganska devalverat. Men okej, jag fattar att ingen schackspelare vill ha ryktet att bokstavligt talat dra sina bästa drag ur röven.

Ica blir rika

Ica-handlarna gör rekordvinster, skriver Aftonbladet, men skriver sedan om den största butikens omsättning. För effektens skull, gissar jag, för nog fattar väl Aftonbladets svagsinta journalister skillnaden på omsättning och vinst. Dock stiger vinsten också, och det är väl inte riktigt den bild man får när cheferna pratar om de höga matpriserna.

Men de tar såklart chansen, på samma sätt som elbolag, bensinmackar och politiker roffar åt sig och skyller alla prishöjningar på krig, sjukdomar och internationella avtal. Förresten drabbas jag fortfarande av att företag och myndigheter skyller sina långa svarstider på ”rådande omständigheter” som indirekt tillskrivs Putin eller pandemin trots att det rimligen inte är därför de har för dålig eller för lat personal?

Tillbaka till priserna. De är så höga som marknaden låter dem vara. Det låter på en del som att de tror att priserna ska sjunka igen när (om!) världen på något sätt stabiliserar sig. Det tror inte jag. När kunderna visat att de kan betala 65 kr för ett paket Bregott och över 25 kr för diesel lär de få göra det.

Om priset på plastpåsar går upp kan vi avstå köp, men el och mat måste vi ha och man bygger inte om en bensinbil till gengasdrift i första taget. Har vi inte längre råd blir det väl upplopp och på sikt inbördeskrig, men vi är inte där än.

”70 kr för Bregott, nu jävlar!”

Lite flexibilitet underlättar ändå. I Haninge finns Willys, Lidl och till och med Hemköp. Ändå har Haningeborna alltså handlat för över en miljard om året på Ica Maxi i Haninge. Bor man precis bredvid fattar jag om man går på Ica för att handla varor man glömt att handla i sin vanliga butik. Själv är jag för snål för att göra så, då är jag hellre utan, men jag fattar att det görs. En miljard blir det inte.

När ska de lära sig?

En egenskap ingen superhjälte tycks ha är att bli politisk utan att tappa sin dragningskraft. Man har testat att damma av Ghostbusters med ett gäng feministiska och kvinnliga spökjägare, en kvinnlig hulk som är så fantastisk att manusförfattarna glömde att berätta på vilket sätt, en Batgirl som inte ens nådde till biograferna och nu också en bisexuell stålman som bekämpar klimatförändringar, men som också lades ner fortare än kvickt.

Tacka vet jag Träningsmannen.

Har Marvel och Hollywood bara taskig timing, att de är aningen för tidiga för att lansera en woke superhjälte? Kanske, det vet man ju inte förrän senare, men jag tror att de har större problem än så. Ska man lyckas nå en målgrupp med en film, bok eller annat populärkulturellt verk måste man ha örat mot rälsen. Skapar man ”icke-binära” superhjältar som heter Snowflake och Safespace känns det inte ens som att man försöker.

Kan det vara så enkelt att manusförfattarna glömt bort publiken och istället helt går in för att blidka finansiärerna? Det skulle förklara att dessa superhjältar ändå skapas. Det är inte gratis att göra en Hollywoodfilm ens om den är datoranimerad, så en massa människor har trott och hoppats på alla dessa exempel så pass hårt att de lämnat ritbordet och sparkat igång väldigt kostsamma taxametrar.

Sverige kan också.

Get woke, go broke, sägs det, och att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Ändå är jag övertygad om att världen inte sett den sista superhjälten som iklädd lila sparkdräkt tar sig an uppgiften att förgöra kapitalismen, och kanske lyckas ”hen” till slut med den del av kapitalismen som styr de stora filmbolagen.

Ny kamin

I köket har jag haft en gammal kamin, en Jøtul 602. De finns i en nyproduktion, men jag hade en äldre. Ovanpå den har jag haft en stor kastrull och på så vis haft varmt vatten till disk, förutom att vatten kapslar in och behåller värme effektivt. Trevlig och snygg kamin på alla sätt och vis. Bara ett problem – den värmer inte.

Helt värdelös var den inte, men man behövde elda åtskilliga timmar och skyffla in klabbe på klabbe på klabbe. När det var som kallast i vintras gick det inte att hålla en dräglig temperatur i köket, och att värmen skulle räcka till fler rum var bara att glömma.

Nu har jag vidtagit några åtgärder för en varmare vinter och en av dem är att byta ut kaminen. Det blev faktiskt en svensk Contura som fick ersätta min norska Jøtul. Inte en helt rättvis jämförelse, Conturan är renbrännande med mycket hög verkningsgrad och kostade därefter.

Skiftbyte i värmefabriken.

Men jag hade tur. Grannens son hade köpt två, men under tiden han renoverade kom han på att han bara skulle använda den ena. Så jag fick den för halva priset, 10000 kr. Dessutom lyckades jag få grannen att installera den och ”flytta” hålet i väggen.

Fast utöver det gick det åt några rör som kostade mig 2096 kr. Och så ville jag gärna ha en kokplatta även på denna, och den kostade mig 644 kr till. Och så krävdes en ny plåt på golvet. För den gav jag 400 kr, som jag tycker var snorbilligt med tanke på hur metallpriserna rört sig på sistone.

Så den färdiga produkten kostade mig 13140 kr, fast jag lyckades sälja Jøtulen för 3000 kr, så man kan ju säga att slutsumman blev 10140 kr. Det får man mycket el för, men med tanke på hur effektiv Conturan är känner jag mig väldigt nöjd med bytet. Enda kruxet nu är att övervåningens kamin, som jag tidigare kände mig mycket nöjd med, är klen i jämförelse. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det...

Bondsågade klipp

Jag har jobbat på ett av Sveriges största sågverk. Vi hade bra virke med millimeterprecision i dimensionerna, flera fuktkvoter och ett antal olika kvaliteter. Men som betalande slutkund föredrar jag ”bondsågar”, alltså enskilda skogsägare som sågar själva i en enklare anläggning.

De sågar troligen en mindre virkesvolym per år än vad mitt gamla sågverk gjorde på en förmiddag och har sällan något lager på annat än två-tum-fyra, så man får inte ha bråttom. På plussidan finns engagemang på en nivå en större producent varken kan eller vill hålla. Berättar man vad man ska bygga kan de ofta komma med en bättre lösning än man själv hade tänkt på.

Och så är det priset. Jag har köpt virke för klart lägre löpmeterpris än vad byggvaruhusen erbjuder. Det är inte alltid jag fått kvitto, men det gör inget för jag kommer ihåg vad jag har köpt. Första gången jag flyttade till eget hus, på 90-talet fick jag genom bekanta tag i en gubbe som var mellan 90 och döden och som faktiskt hade lager. Inte alltid på det jag behövde, men då klöv han till de dimensioner jag önskade.

”Nittonmillimeters brädor sa du?”

När jag flyttade till Norge fick jag lätt panik över byggvarupriserna och ett par gånger köpte jag faktiskt virke från Sverige. Men så tipsade en granne om en gammal kollega som sågar ”mest för skojs skull” och nu handlar jag helst inte virke någon annanstans. Man får som sagt var ha tålamod och om jag stod med uppbokade hantverkare som tog betalt per timme skulle det inte alltid funka, men när hantverkaren är jag själv går det finfint.

Så det får bli dagens spartips och det gäller förresten inte bara virke. Det kan gälla bilmekande, datorgrejer, plåt eller nästan vad som helst. Den som gör jobbet lite vid sidan av och i mån av tid är nästan alltid billigare än den som har dyra lokaler, personal och anläggningar att underhålla. Så lyssna alltid med kontaktnätet om det inte är någon som känner någon som känner någon. Ofta är det det.

Kyligare hyresrätter

Jag har bott i både hyresrätt och bostadsrätt. Det som stört mig mest är inte grannar som spelar hög musik, säger ”HEJDÅ!!!” med Börspodden-volym i trapphuset eller breder ut sina saker i gemensamma utrymmen, även om allt det är väldigt irriterande. Istället är det onödig service som retat mig.

I mitt förra boende, en större bostadsrättsförening, hade vi trappstädning av ett städbolag två gånger i veckan året runt. Den här tiden på året fyller det åtminstone något syfte, men på våren och sommaren hade nog räckt med två gånger i månaden. Oftast var enda tecknet på att städarna varit där då att det var blött på golvet en stund.

Vidare hade vi en heltidsanställd trädgårdsmästare. Visst kan det vara trevligt med påskliljor som blommar några veckor istället för mer lättskötta växter som i stort sett sköter sig själva, men för mig var det knappast värt priset. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla onödigheter, men jag tror att ni fattar.

Varje år fick vi möjlighet att skriva en boendeenkät där vi kunde lista sånt vi tyckte var bra respektive dåligt, och jag föreslog varje år mindre städning, mindre trädgårdsmästrande, mindre skriftlig info och mindre av allt annat jag inte behövde.

Det blev inget av det. Gissningsvis för att få av mina grannar kopplade sambandet mellan mycket service och hög avgift. Men kanske skulle jag ha lättare att anpassa mig till höghusboende nu. I Vellingebostäder sänker man inomhustemperaturen från 21till 20 grader, vilket såklart är fullt tillräckligt. Som den första mannen i reportaget säger:

”Vi behöver inte sitta hemma på vintern med shorts och T-shirt.”

För det hänger ju ihop (säger jag sittandes vid min dator klädd i dubbla tröjor, långkalsonger, tofflor och mössa). Bekvämlighet har ett pris, högre värme = högre kostnader. Vellingebostäder har runt tusen bostäder, 60 kommersiella lokaler och räknar med att få betala uppemot 25 miljoner i gas nästa år. Man behöver inte vara mattegeni för att räkna ut att den där graden gör skillnad i plånboken.

”Här ska sparas!”

Sedan är ju frågan om det nya överskottet hamnar i hyresgästernas eller i det kommunala bolagets plånbok. Gissningsvis merparten i den sistnämnda, vilket ändå är mitt främsta argument för att inte bo i hyresrätt. Men trivs man med friheten att bara kunna lyfta luren när kranen droppar eller frysen tröttnat får man räkna på vad den lyxen är värd. För som sagt, allt kostar.

Knalle-Sparo

Jag har en kluven inställning till att sälja på marknader. Å ena sidan verkar de som reser runt och säljer sina produkter, oavsett om det är älgkött, krimskrams eller kläder, ha en skön gemenskap och inställning till livet. Å andra sidan är det verkligen inte jag.

Jag har sålt ”sopor” på Täby Galopp, som måste vara en av Sveriges största bakluckeloppisar. Annars har jag mest erfarenhet som köpare/allmänhet, jag har varit på Kiviks marknad och diverse mindre vår- och höstmarknader där jag bott.

I helgen var det så dags för min debut som honungsförsäljare. Som nybliven biodlare har jag inga upparbetade marknadsföringskanaler och inga gamla stamkunder, så då gäller det att bryta ny mark. Detta var en inomhusmarknad. Reklamen tycktes begränsad, men det var svårt för mig att veta om det berodde på dålig PR-känsla eller att marknaden är så känd och inarbetad att det räcker med suddiga bilder och knapphändig info på en hemsida och i sociala medier. Jag försökte komma dit så fördomsfritt som möjligt, beredd på det mesta, inte minst för att se och lära för framtiden.

Jag tänkte mig in i vad som hade lockat mig som kund. Jag säljer honung, ett par varianter och ett par storlekar på glasen, men alltihop bara honung, inte den mest visuella eller spektakulära produkten. Så vad gör man då för att sticka ut i bruset? Jag tycker att bin är fascinerande djur. Små, men komplexa och dessutom lite farliga.

Men jag kunde ju inte ta med dem, så jag valde det näst bästa. Jag klippte ihop filmsekvenser med stillbilder av arbetet med bina och honungen. Filmskärmen var i största laget, men förutom det var detta ett genidrag. Många marknadsbesökare stod och tittade en stund, varpå jag erbjöd dem ett smakprov av honungen, låt oss kalla det en honungsfälla.

I övrigt satsade jag på tydliga skyltar med information och produkter. Trots filmen hade jag inte all världens tid att ge besökarna relevant information. Man kan tänka att de ställer frågor om de undrar över något, men troligare är att de hastar vidare. Jag blev faktiskt förvånad över hur många säljare som slarvat med detta och använde handskrivna, allt för små prislistor.

Själv sjabblade jag med annat. T ex hade jag inte tänkt på att sätta en duk över mitt marknadsbord och med den täcka lager och stök under bordet. Och så märker jag hur orutinerad jag är i mitt försäljarsnack. Till del kan jag skylla på att norska inte är mitt modersmål, men detsamma gäller ju nästan varenda torghandlare i Sverige och inte låter de sig hindras av det. För mig tog det flera timmar innan jag kände mig hyfsat bekväm i säljarrollen.

”Och priset till mest obekväma säljare går till...”

Sedan var det annat som var bortom min kontroll. Vädret t ex. På söndagen hade jag inte gått ut om jag inte måste och att döma av det glesa besökarantalet var det fler som tänkte likadant. Jag tror dessutom inte att det hade skadat med fler utställare. Nu var det tjugotal och jag är glad att jag var ensam honungsproducent, men det hade blivit mer drag med 40-50 utställare.

Nu har jag i alla fall testat. Nästa gång (för en sådan blir det) ska jag vara ännu bättre. Jag lyssnade dessutom med andra säljare om bra marknader för mina produkter. Grannen sålde korv, så våra varuprover kompletterade varandra bra smakmässigt, så jag hoppas att jag får nya chanser. Nu kör vi!

All lives splatter

En del civil olydnad kan jag sympatisera med. Människor som är beredda att protestera mot en lag och är beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar. Men det får finnas någon rimlig tanke bakom aktionerna. Att blockera biltrafik och av diffusa miljöskäl tvinga bilar (inklusive ambulanser och annan utryckningspersonal) att stå på tomgång når inte ens i närheten av att få min sympati.

Färdigsjunget!

Detta har ju blivit ett allt populärare beteende, både i Sverige och i övriga Europa, och det verkar som att allmänheten får allt mindre tålamod med det. Tidigare i år började den socialdemokratiske ex-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson släpa bort aktivisterna och häromdagen användes samma taktik i London.

Bra, men det verkar ju inte som att dessa terrorgrupper blir färre eller har för avsikt att sluta. Tvärtom, Just Stop Oil, som tillrättavisades av trötta Londonbor, berättar stolt om sina aktioner och lägger ut videos på när de släpas bort från bilvägar. Antagligen är det bara en tidsfråga innan någon dör i en ambulans i kön eller människor brinner inne när brandbilarna inte kunde ta sig fram i tid.

Jag har därför en enkel lösning på problemet – gör det lagligt att köra över vuxna människor som med berått mod sätter sig mitt i gatan bara för att de inte uppskattar att det finns bilar.

Det kan verka hårt, men är det inte ett rimligt sätt att stävja dessa terrorhandlingar? Om någon slår ner folk på trottoaren för att de inte gillar fotgängare har man som enskild individ rätt att slå ner dem för att hindra att andra kommer till skada. Vad är skillnaden?

Det fina i kråksången är att jag inte tror att det krävs så mycket för demonstranterna att ge upp strategin. Om någon kör över ett ben och slipper straff med hänvisning till att benet tillhörde en frivillig aktivist får dessa nog nya fritidsintressen. I annat fall kortas i alla fall aktionerna ner. Allt som krävs för att tömma gatan är ju en bilist med tillräckligt bråttom, oöm eller välförsäkrad bil.

Om svar anhålles

Jag försöker hålla nere på gnället (även om det inte alltid märks) och hitta det positiva även i elände, men ibland går det inte. Kan inte bara företagare (eller folk överhuvudtaget faktiskt) som inte klarar enkel kommunikation bara försvinna? Under bara någon veckas tid har jag drabbats av följande:

• En hantverkare skulle kolla på ett jobb. Han sa att han skulle dyka upp någon gång under lördagen. Han kunde inte säga exakt när, så hela dagen gick åt till att vänta. Inte så att jag inte kunde göra något medan jag väntade, men ni vet hur det är. Jag måste vara hemma och vill inte ta tag i något som jag inte när som helst kan lägga ifrån mig. Men han kom aldrig, så jag ringde söndag morgon och han lovade att komma även den dagen. Det gjorde han inte heller och har fortfarande inte gjort det.

”Dags för dagens sjunde kafferast...”

• En elektriker skulle komma och gå igenom vad jag vill ha gjort. Inget avancerat, lite kontakter och lysrör, men ändå praktiskt att först planera jobbet och så kan han i lugn och ro fixa materialet tills det är dags att sätta ihop allt. Men han kom inte på den utsatta tid. Han kom heller inte efter den utsatta tiden, så morgonen därpå mejlade för att höra om de tänkt ge mig en ny tid. Och fick det. Något hade dykt upp dagen, och det händer ju, men ring, mejla eller sms:a då!

• Ett sågverk skulle fixa lite virke och höra av sig när det var klart, det skulle ta en vecka. Så när det gått två veckor hörde jag av mig igen. Nytt besked: Klart om en vecka. Jag vet inte om jag ska tolka det som att det hänt något oförutsett eller om de bara gett fan i beställningen fram till nu. För det är inte oförutsett, så tycks folk göra hela tiden.

• T ex den VVS-firma som skulle fixa lite rör och kopplingar för ett par månader sedan. Då var det gott om tid, jag behövde dem inte. Men när jag stötte på igen var det helt uppenbart att de glömt bort mig, så då fick vi ta det från början. Och så en tredje gång. Nu trodde jag verkligen att de pga skam skulle öka tempot, men denna vecka kan jag konstatera att i så fall hade de hört av sig nu, och det har de inte.

• I juni kontaktade jag kommunen för att snacka bygglov. Jag tänkte inte ansöka, jag vill bara höra lite hur det funkar och om det jag eventuellt vill göra är möjligt. Men handläggaren var precis på väg på semester och hade inte tid då. Det kan jag förstå, så jag bad henne återkomma när hon kom tillbaka, vilket hon lovade. Hon lovade också att skicka över lite info via e-post. Inget av det skedde. Så när det hade gått åtta veckor tänkte jag att hennes semester skulle vara slut och skickade ett mejl för att påminna. Antingen var den inte slut eller också väntar hon på nästa semester för det blev inget svar nu heller.

Och det är ju det som är problemet. Vare sig det är företagare eller myndigheter som inte kan lyfta på luren, dra iväg ett sms eller mejl, vill jag ju inte skrika på dem för jag vill ju ha något av dem. Företagarna kan välja att aldrig någonsin leverera och kommunen kan sätta så många käppar i hjulen att alla processer tvärstannar. Det blir jag inte ett dugg gladare av.

Så jag fortsätter att jaga i den takt jag vågar. Den första hantverkaren skiter jag i nu och letar vidare. Skulle han återkomma (vilket jag starkt betvivlar) får jag bestämma då hur jag gör. Elektrikern och sågverket har skött sig tidigare, jag väljer att se detta som tillfälliga magplask. VVS-killen kontaktar jag om några dagar och säger att antingen fixar du grejerna nu eller så skiter vi i det. Även mitt tålamod har gränser.

Kommunen, den hopplösaste av dem alla eftersom jag inte kan välja bort dem, hörde faktiskt precis av sig. Handläggaren säger att hennes mejl fastnat i utkorgen på något sätt. Jag väljer att tro på det. Mest för att det hade varit så lätt för henne att bara strunta i mig. Det gör ju ändå nästan alla andra.

”Annars är jag väldigt noga”

Jag har förståelse för att gamla personer går på internetbluffar och luras på pengar. De är uppväxta i en tid då varken internet eller denna typ av skamlösa avskum fanns. Dessutom är de ofta inte så slängda i engelska och hör kanske dåligt, vilket gör dem till ännu lättare offer.

”Titta, man kan vinna en trisslott!”

Men när artonåringar glatt läser upp koden från sin bankdosa till en person de aldrig träffat undrar jag om allt hopp är ute för mänskligheten. Här har vi en tjej som behövde en studentbostad och letade på Facebook. OK, kanske inte bästa stället att leta på, men ändå helt rimligt.

Att lämna ut lösenord och koder över telefon är däremot inte ens ett gränsfall för någonting som ska kunna hända. Det gör man inte till vänner, inte till familjemedlemmar, inte till någon som säger sig ringa från banken och definitivt inte till vilt främmande människor! Det står i fetstil i vartenda användaravtal.

”Oj, det såg inte jag.”

”Annars är jag väldigt noga med mina bankuppgifter. Även när jag handlar på nätet är jag också jättenoggrann, liksom, för jag vet vad som kan hända.”

Om hon vet vad som kan hända, men ändå kliver rätt i fällan, vad är det då för fel på henne? Och hon nöjde sig inte där utan verkar också ha lämnat ut svarskoder från sina föräldrars dosor så att även de fick sina konton tömda. Med sådana döttrar behöver man inga fiender.

Yara berättar att det är många studenter som hamnat i samma situation och tycker att ”det är jättevidrigt, liksom, att de utnyttjar just studenter”. Varför det? Om det är som hon säger är ju studenter ”de nya dementa”, som aningslöst går på vad som helst. Vore jag internetbedragare är det precis den gruppen jag skulle välja att attackera.

Sveriges framtid.

Jag inser att jag raljerar och låter antagligen en gnutta hånfull också, men detta är allvarligt talat så långt ifrån att vara ”jättenoggrann, liksom” som det är bara är möjligt. Det är tufft när man precis kommit in på en skola och saknar studentbostad, men det är inte rysk-roulette-läge. Åk dit och bo på vandrarhem några dagar. Nog tusan hittar du någon soffa att sova på och så småningom en bostad i Malmö/Lund med omnejd.

Nu kostade tabben femtiotusen. Varken polisen eller banken har hört av sig. Nej, vad ska de säga? Polisen har väl viktigare fall att jobba med och är det ens kriminellt att ta pengar av en vuxen människa som ger bort dem frivilligt? Banken hade jag inte ens berättat detta för.

”180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Jag skrev en hattext om Paypal när jag försökte nyttja deras tjänster, och gav dem även feedback direkt. Lite grann i affekt, kan jag avslöja.

Jag lyckades komma ur deras klor, så därför berördes jag inte personligen av deras senaste tilltag, att bötfälla kunder, eller rättare sagt beslagta pengar från deras konton, om de på något vis framför eller marknadsför ”desinformation”. Det kunde handla om intolerans, diskriminering, rasism eller våld. Det är ju i sig inga trevliga grejer, men i den mån sådant ska vara straffbart (ibland låter det i debatten som att en del tror att hat är olagligt) ska bedömningen såklart göras av rättssystem, inte av multinationella IT-jättar.

Kanske kom Paypal själva på det orimliga. Troligare är att deras jurister upplyste dem om det, men plötsligt tvärvände de och påstod att ändringen av kundvillkoren sänts ut felaktigt. Okej, var det alltså ett skämt, eller var förslaget bara inte tillräckligt genomarbetat? Det är enkelt (eller åtminstone enklast) att tänka att detta ändå bara skulle drabba våldsbejakande extremister. Men återigen, vem ska göra den bedömningen?

Det ska Sacha Baron Cohen göra.

Jag kommer ibland att tänka på Martin Niemöllers gamla dikt om att han inte gjorde något när judar, socialister och andra hämtades, för det var inte hans strid. När de sedan kom för att hämta honom fanns ingen kvar som kunde hjälpa honom. Du kanske inte skrivit eller delat något som IT-jättarna idag tycker är ”desinformation”, men kanske tycker de det imorgon.

Så även om det tillsynes inte är vår strid tänker jag att det kanske ändå är det. Och så funderar jag på en grej till. Paypal hävdar att det nya kundavtalet som skickades ut var felaktigt. Det var alltså desinformation. Betyder det nu att de skulle vilja bötfälla sig själva?