Kan själv!

När jag började betala räkningar på 1980-talet sammanställde man dem varje månad i en gireringsblankett som skickades till banken. Som den sanna bakåtsträvare jag är förstod jag inte poängen med internetbank när den kom. Plötsligt var normen att själv knacka in räkningarna med de långa OCR-numren och som tack för hjälpen fick man betala en månadsavgift till banken för att göra deras jobb.

Jag är fortfarande skeptisk till bankers sätt att ta betalt i alla ändar, men efter tjugo år har jag förlikat mig med internetbanksidén och kan till och med tycka att den har fördelar. Men nu har räkningsförfarandet gått ett steg till och jag är lika bakåtsträvande den här gången.

Jag har järnkoll på min ekonomi, det är liksom min grej. Varje dag matar jag in värdet på varje konto och varje värdepapper i Excel så att jag hela tiden kan följa utvecklingen av såväl aktiedepån som privatekonomin i stort. När jag får en räkning lägger jag vanligtvis in betalningsuppdraget samma dag samt gör en notering i Excelarket så att jag ska veta vilken dag pengarna går ut.

Nu blir jag dock överöst av erbjudanden om att betala mina räkningar via autogiro och e-faktura. Plötsligt har det blivit ett stort problem för företag att skicka ut en faktura för att få betalt för sina varor och tjänster. Att de inte vill kosta på sig porto och papper accepterar jag, men hur kan det vara en kostnad att genom sitt dataprogram skicka ut en faktura via e-post? Antagligen är det en programfunktion som måste underhållas, men det spelar knappast någon roll om man har tre mailfakturakunder eller tre miljoner.

Autogiro eller e-faktura förändrar inte min betalningsförmåga. Däremot gör automatiseringar i mitt pengaflöde att jag tappar kontrollen och det vägrar jag att gå med på. En av mina leverantörer, Comviq, höll på att tappa mig av denna enda anledning när de inte ville låta mig betala min egen räkning. De hade inga problem att mailavisera räkningen, som dessutom finns att hämta på nätet genom att logga in på ”Mitt konto” på hemsidan, men om den inte betalades via autogiro eller e-faktura skulle det tillkomma en avgift. Det tog mig tio minuter med kundtjänsten för att få dem att fatta att jag är en vuxen människa som tar ansvar för att alltid betala räkningarna i tid.

Fast det är säkert bara en tidsfråga innan de eller något annat företag vägrar låta mig betala själv. Jag är till och med villig att betala mer för samma tjänst hos en annan leverantör än att gå med på detta omyndigförklarande. Men vad ska jag göra när alla företag inom en hel sektor vägrar? Sluta använda exempelvis elektricitet? Får man ens ha ett dieseldrivet elverk i en lägenhet? Jag får kolla upp det.

Tajma marknaden

10000 dollar investerade på S&P500 årsskiftet 1993/1994 växte på tjugo år till 58352 dollar. Det är en avkastning på ungefär 9,2 procent per år. Men genom att hoppa över de fem bästa dagarna under perioden hade investeringen bara växt till 38710 dollar. Det är 7 procent per år, men framförallt är det mindre än 60 procent av den vinst man fått genom att inkludera dessa fem börsdagar.

När skillnaden blir så stor genom att bara bomma fem börsdagar på tjugo år borde väl den rimliga slutsatsen vara att man inte ska försöka pricka börstoppar och -bottnar? Ja, eller inte. Jag menar inte att det är rimligt att förutse den exakta vändpunkten vare sig i enskilda aktier, branscher eller index, men det behöver inte skada att försöka. Tvärtom kan det bli riktigt lönsamt.

Jag skrev ett inlägg för en dryg månad sedan där jag förutspår ett börsras. Det kan bli stort, det kan bli litet, det kanske inte blir värre än det vi redan upplevt (en nedgång på runt 25 procent sedan april förra året), men eftersom börsen gick ner ordentligt mycket mer 2000 och 2008 borde det inte vara helt galet att tro på ett börsras 2016. Det saknas ju inte precis triggers.

Och när jag då har den här tanken tycker jag att det vore ganska ogenomtänkt att månadsspara i breda indexfonder. Nu har jag ingen fast månadsinkomst att spara, jag menar mer principiellt. Jag vill inte ligga fullt exponerad mot börsen eftersom jag inte tror att den ska upp. Bäst hade såklart varit att sälja av allt för ett år sedan och börjat blanka (eller ännu hellre pricka specifika vinnare som ju alltid finns oavsett hur sur börsen är), men jag är inget geni.

Genom att ligga delvis likvid i osäkra tider missar jag att maximera topparna, men detta gäller även bottnarna. Jag har definitivt föresatt mig att slå marknaden på lång sikt. Trodde jag inte på det skulle jag lika gärna kunna köpa Avanza Zero för alla pengar och gå och bada eller nåt.

Att shoppa som en pensionär

Mataffärernas lockpriser har ofta motkrav av typen ”handla för minst 200 kr så får du...”, särskilt till icke-medlemmar. Ibland gäller erbjudandena dock även stora volymer för oss otrogna as som går dit det för stunden är billigast. En del kunder tycker att det är pinsamt och känner dåligt samvete för att gå in och bara handla lockvaran. Det problemet har inte jag.

Om handlaren vill lura in kunderna genom att sälja tio kilo potatis för 1 kr har jag inga betänkligheter att lasta på mig exakt tio kilo, betala en krona i kassan och sedan lämna butiken för att inte återkomma förrän vid nästa rea. Visst, de tjänar inget på mig, men jag tror att de klarar sig ändå för om det här rabattsystemet inte skulle löna sig för butikerna hade det inte funnits.

Vissa reor går till och med att förutse. Som nu inför midsommar hade alla butiker med självaktning (men även Ica) extrapris på färskpotatis. Alltså köpte jag ingen potatis förra och förrförra veckan för jag visste att jag skulle få frossa nu istället. Hade jag inte varit vegetarian hade jag agerat likadant med sillen. Här är förresten shoppingresultatet från i torsdags, 10 kilo färskpotatis, 400 gram champinjoner och 1 kilo risottoris. Summa: 20 kr och 81 öre.

Som så ofta är den stora staden USA ledande på området. ”Coupon hunting” tycks praktiskt taget vara en nationalsport. Undrar när svenska kaféprogram ska byta ut odlings- och modeexperterna som ändå ingen lyssnar på mot användbara tips från en svensk ”Kupong-Johan”:

Fast alla kuponger är ju inte värda lika mycket. Fick hem den här i veckan, avrundad till jämna kronor. Tack, kära OKQ8, vad shoppingsugen jag blev nu.

Grattis Storbritannien!

Jag ska inte skriva någon lång text om Brexit med orsaker och framtidsanalys. Jag vill bara gratulera britterna och konstatera att jag hade fel ifråga om deras handlingskraft. Det sägs att vädret gynnade lämna-sidan, men knappast mer än mordet på Jo Cox gynnade stanna-sidan. Kontentan är att folket inte såg hur fördelarna med ett medlemskap skulle täcka nackdelarna. Jag förstår dem och håller med.

Ska jag ändå försöka analysera hur det kunde gå som det gick tror jag att media och maktelit (som inte borde vara på samma sida, men nästan alltid är det) i Storbritannien precis som i Sverige hade en mästrande ton när de skulle skrämma folket till lydnad och att taktiken fick motsatt effekt.

Den liberala (det är partibeteckningen alltså, liberal är hon banne mig inte) Europaparlamentarikern Cecilia Wikström skrev i klartext häromdagen att det är en rasistisk handling att förespråka Brexit. Hur då? Det framgick aldrig, det här var de fördömande pekfingrarnas valkampanj. Den okrönta drottningen i fördömande fingerpekande, Aftonbladets Lena Mellin, har den senaste tiden i dagliga onyanserade texter informerat om varför det ena sättet att rösta är rätt och det andra fel. Eftersom skadeglädje är den enda sanna glädjen ska det bli skojigt att följa hennes Twitterkonto när hon vaknar idag.

Jag har förstått att exempelvis BBC:s ton liknat svensk medias och det tror jag är orsaken till att britterna vågade ta steget. Som jag var inne på förra gången jag skrev om Brexit tror jag inte att det gör så stor skillnad. Nya avtal upprättas och sedan är det business as usual. Världens börser går ner och kanske triggar detta igång ett större ras, men det tror jag ändå hade kommit. På sikt hämtar de sig. Men gör EU det?

Hade det varit Sverige som röstat hade makten redan varit igång med att planera för nästa omröstning. I morse sa Anna Kinberg Batra att en svensk folkomröstning är en mycket dålig idé, det visade gårdagens val. Ja, de röstade ju fel och ibland orkar hon inte ens låtsas vara demokrat. Svenskarna är för kuvade, men kanske utvecklingen ger luft under vingarna för EU-motståndare i exempelvis Danmark och Tyskland. De av Europas politiker som bara har makten för ögonen (och jag börjar undra om det finns någon annan sort) har all anledning att bäva.

Apropå stängning går Sverige i dvala den här tiden varje år och av någon anledning spenderas mindre tid på internet när det är sommar och sol. Jag ser det på trafiken både hit och till min hemsida. Sedan jag startade denna blogg har jag skrivit minst ett inlägg per dag. Den närmaste månaden sänker jag takten eftersom det känns meningslöst att spotta ur sig lika mycket text när trafiken halveras. Men åtminstone varannan dag tänker jag blogga, så börja inte knarka för det.

Och med detta lämnar jag er med en förhoppning om en glad midsommar, som dock tycks bli blöt, med eller utan nubbe.

Stop-loss, bra skit?

Stop-loss har ingen svensk översättning. Det skulle kanske bli förlustbegränsning. Eller ”släpp loss”, om man skulle försöka vara lite kreativ. De flesta fattar det engelska begreppet, det handlar alltså om att redan vid köp av ett värdepapper bestämma vid vilken nivå man ska svälja förtreten och ta förlusten för att inte riskera att förlora mer eller i värsta fall allt. Antingen standardvarianten (sälj om den går under x kr) eller en glidande stop-loss (sälj om den går ner x kr eller procent från högst betalda kurs).

Det här låter väl som en bra säkerhetsåtgärd? Lite lagom svenskt sådär.

Heja Sverige, friskt humör!

Cykelhjälm och testat smör!

Jag har handlat på börsen i snart 30 år, jag hade aktier innan jag hade moped, och jag tror aldrig att jag använt stop-loss. Ibland borde jag ha gjort det, ibland hade jag definitivt tjänat pengar på att göra det, men jag har inte gjort det.

Innan jag börjar argumentera för varför jag ändå tycker mig vara en ansvarstagande investerare ska jag göra klart att jag ser en skillnad på om man har små, breda innehav eller om man skickar in så mycket pengar i ett enda papper att det gör ont om det svänger åt fel håll. Vid det sistnämnda är man antagligen någon form av trader och då kan det vara rent livsnödvändigt att man hinner avyttra i tid.

Mina affärer är oftast hyfsat långsiktiga. Jag hade tidigare flera hundra avslut per år, hittills i år har jag 35. Jag behöver inte tekniska hjälpmedel och autofunktioner för att hålla alla bollar i luften. För övrigt är jag av åsikten att om man har pengar på börsen måste man hålla koll på dem. Har man inte tid och lust till det ska man inte ha sina pengar där, det är inte svårare än så.

Jag handlar i princip aldrig i ett papper bara för att jag tycker att det är för lågt prissatt just nu, om jag inte också tror på det långsiktigt. När jag köper en aktie tycker jag alltså att den är fundamentalt billig. Om den ändå sjunker blir inte investeringen dålig. Tvärtom! Då är den ju ännu mer prisvärd. Och om jag säljer när jag tycker att en prisvärd aktie blivit ännu mer prisvärd är risken överhängande att jag säljer på botten.

Därmed inte sagt att jag inte har både en plan A och en plan B. Även om jag inte lägger in säljordrar hos min nätmäklare har jag en god uppfattning om vad jag vill ha ut av ett köp. Denna uppfattning omprövas längs vägen och går det sämre än jag tänkt kan jag absolut sälja. Viktigast av allt för att tjäna pengar på börshandel är att våga tänka om och därigenom ödmjukt inse att man hade fel. Jag tror definitivt på att sälja sura innehav. Jag sitter inte och snittar ner mig i aktier jag inte längre tror på. Åtminstone borde jag inte göra det.

Hej konsument!

Jag är en dålig kund. Om marknaden såg ut som jag skulle nästan ingenting produceras, så det är ju tur att vi är olika. Fast en del produkter kan jag överhuvudtaget inte begripa att det finns någon marknad för.

T ex gäller det en hel del möbler. En vanlig tvåsitssoffa kostar 4000 kr, en tresitsig modell 5000 kr. En hörnsoffa med någon schäslong eller puff hamnar mellan 15000 och 30000 kr. På Ikea, Jysk och andra lågprisbutiker kan man möjligen pressa dessa priser en aning. På andra sidan finns i stort sett inget tak om vi snackar designsoffor i exklusiva material.

Men vem tusan betalar 30000 skattade kronor för en enda soffa? Släng in ett par fåtöljer, ett soffbord, sideboard, tv-bänk och kanske en matta och ett par tavlor, och du är snart uppe i 100000 på bara vardagsrumsinredning.

I ett tidigare inlägg visade jag att jag snickrat ihop mina egna vardagsrumsmöbler. Jag har full förståelse för att inte alla gör det, men begagnad kostar den där trettiotusenkronorssoffan, i perfekt nyskick, max en tredjedel. Min Ikeasoffa köpte jag för 1500 kr på Blocket inklusive fotpall. Ordinarie pris på Ikea är 4995+1995=6990 kr. Jag kan ha roligare för de pengarna.

Bilar till nypris känns ännu märkligare. För runt 80000 kr får du en Dacia Sandero eller Ford Ka. Det är de billigaste bilarna som finns och de kan knappt kallas bilar. Det finns alltid en anledning till att de billigaste bilarna är billiga. Allt är billigt, t ex kan tyget i taket vara limmat direkt i plåten utan någon isolering alls (medtag hörselkåpor). Andrahandsvärdet blir därefter.

Den billigaste Volvon går lös på en kvarts miljon. Lägg på minst 50000 kr för en Audi. Vill du ha en BMW får du i stort sett räkna med 400000 kr. Och alla dessa exempel är budgetmodeller helt utan tillägg. Vill du ha en ljudanläggning, en lite ballare färg, lättmetallfälgar, gps eller bara något så enkelt som en motorvärmare får du gräva djupare i plånboken.

På tre år har bilen tappat en tredjedel av värdet. Minst. Många modeller tappar halva värdet eller ännu mer. Alltså, köper du en tre år gammal bil som kostade 300000 kr ny sparar du minst 100000 kr. Hur mycket kan nybilslukten egentligen vara värd? Köp den på spray istället!

Vem köper då nya bilar och soffor? Förmodligen de där som tvångsmässigt räknar om alla sina utgifter till månadskostnader och så länge den sammanlagda räntan går att betala och så länge låneinstituten inte säger nej (vilket inte nödvändigtvis behöver ske innan kalkylen brakat åt helvete) så kör de på.

Bilen kan ju ha varit inköpt som firmabil och/eller någon form av leasingavtal, men så galna har vi väl inte blivit att vi börjat hyrköpa soffor? Jag vet inte om jag vill ha svar på den frågan, jag orkar inte.

We are all the winners?

När jag var mer engagerad i poker hängde jag en del på pokerforum. Jag måste ha läst tusen inlägg om pokerspelares resultat, men bara i en tråd om spelmissbruk läste jag någonsin att det finns spelare som regelbundet backar, trots att alla undersökningar visar att majoriteten är förlorare. Tips och trav har jag aldrig följt, men känslan är att det är samma där – det finns vinnare, större vinnare och storvinnare.

Är det inte likadant på börsen? I forumtrådar redovisar nästan alla bättre resultat än jämförbara index. En del så pass mycket att det inte känns rimligt, åtminstone inte om de har en ordentlig aktieportfölj. I år t ex har Stockholmsbörsen tappat några procent. Jag är själv nästan +/- 0, vilket känns bra i jämförelse. Om andra gått några procent upp är det såklart ännu bättre, men när någon redovisar en 75-procentig ökning sedan årsskiftet tolkar jag det som att de antingen bara har ett par tusenlappar att leka med, eller att de spelar kvitt eller dubbelt med stora pengar och därmed per definition är tokdårar.

Men var är de som efter felsatsningar tappat 15 procent när börsen i stort bara tappat hälften? Nu går ju börsen upp i det långa loppet, så antalet förlorare i absoluta tal borde vara lägre än inom poker och trav, eftersom dessa till skillnad från börsen är nollsummespel (minus provisioner/courtage/avgifter/rake), men förlorare måste det ju finnas!

Jag vet inte varför jag undrar. Jag tror inte att jag på Lyxfällan-manér blir på bättre humör av att se andra ta sämre beslut än jag själv och jag är definitivt inte ute efter att hitta någon att skratta åt. Jag tycker bara att det är konstigt att ingen klarar sig sämre än snittet på börsen, eftersom själva grundförutsättningen för ett snitt är att det befinner sig i mitten av fältet.

Läser förlorarna samma forumtrådar och skäms för sitt skrala resultat? Eller ägnar de bara tid åt börsen i samband med sina mer eller mindre ogenomtänkta aktieaffärer? Jag är nog bara nyfiken på vart de tagit vägen. Nu har jag sprungit bättre än börsen några år, men innan dess tillhörde jag definitivt förlorarna, de som skulle tjäna på att sätta alla pengar i några indexfonder och sedan logga ut.

Det fanns inte lika många bloggar och nätgrupper på den tiden, men nog var jag ändå pinsamt medveten om att jag inte optimerade mina vinster. Jag minns inte hur jag tacklade det. Förhoppningsvis lärde jag mig saker och skaffade mig redskap för att lyckas bättre. Och så hängde jag med andra misslyckade börsnördar. Det är väl som den gamla sanningen att enklaste sättet att få känna sig smal är att umgås med tjockisar.

Läs kvittot!

Att gå igenom kvittot när du handlar är ett tips som kanske är särskilt lönsamt nu på sommaren när butikskassorna fylls av vikarier och man inser att kassa medarbetare inte nödvändigtvis är en särskrivning.

Jag veckohandlar min mat. Kvittot innehåller vanligtvis 10-15 poster och jag kontrollerar varje gång att det stämmer förutom att jag läser priserna på hyllkanten och gör ett överslag på slutsumman. Därför vet jag att rekommendationen att granska kvittot är ekonomiskt fördelaktigt. I runda slängar skulle jag gissa att ett av fyra kvitton innehåller minst ett fel, mycket sällan i kundens favör.

Jag går inte tillbaka till kassan för att klaga på att jag fått betala 75 öre för mycket, men ibland handlar det om flera tior för att inte säga hundralappar. Och då brukar min veckohandling ändå mycket sällan överstiga 300 kr, så för en familj med tre barn, två tjocka föräldrar och en hund kan det göra stor skillnad.

Följande kan gå fel (och samtliga exempel har drabbat mig):

• Kassörskan slår in fel kod för grönsaker och andra streckkodsfria varor.
• Kassörskan identifierar fel grönsak och tolkar rödbetor som rödlök, kålrot som majrova osv.
• Kassörskan missar den röda ”1/2”-lappen som berättar att varans pris ska halveras.
• Priset på hyllkanten diffar med priset i datasystemet, fel siffror eller fel enhet (som vikt istället för antal).
• Ett extrapris i butiken och/eller på butikens hemsida är inte inlagt i datasystemet.
• Extrapriset är felaktigt inlagt, med fel parametrar (t ex max 3 kg istället för 3 st).
• En vara har slagits in felaktigt antal gånger (köpt 4 st, fått betala för 5).
• En post på kvittot är helt felaktig (”Jag har inte köpt någon hibiskus!”).

Tillhör du den majoritet som halar upp Visakortet, slår in koden och betalar utan att reflektera över beloppet – testa att börja kontrollera kvittot. Handlar du mer än tio varor tio gånger kan jag nästan garantera att det blir fel åtminstone en gång. Och gör det innan du lämnar butiken. Har du varit ute på parkeringen blir det svårt att bevisa din oskuld. Apropå kvitton och oskuld kan du bli debiterad för praktiskt taget vad som helst.

”Om du kunde sluta jobba...”

Jag såg en Facebookdiskussion (alltså nästan som en riktig diskussion) om möjligheterna att sluta jobba och istället leva på aktieutdelningar. I dylika samtal är det då alltid någon som invänder ungefär: ”Hur ska ni då få tiden att gå, det låter väldigt tråkigt.”

Själv tycker jag det låter väldigt tråkigt att vara så djupt rotad i sin yrkesroll att man ser ett liv utan den som meningslöst. Särskilt om man är anställd och alltså per definition jobbar åt någon annan. Jag ser absolut inget fel med att vara anställd, det jag menar är att en anställningen inte bör vara hela ens liv. Människor som även i privata sammanhang presenterar sig med titel har jag alltid tyckt lite synd om. Jag är inte arbetsskygg, men jag vill göra mer, ha ut mer än så av livet.

Och jag gör det. Jag har väldigt svårt att ”göra ingenting”. Att ligga på stranden tråkar ut mig på några minuter. Att sitta framför tv:n utan att ha något i händerna går inte heller. Jag har inte ens en tv att göra ingenting framför. Gränsen för ingenting-tillvaro går ungefär vid att dricka en kopp kaffe på balkongen, sen blir jag rastlös.

Men bara för att jag väljer att aktivera mig behöver det inte innebära jobb och försörjning. Jag är en tvångsmässig listmänniska. Jag skriver upp allt jag ska göra, från att fakturera en kund till att ringa ett privatsamtal. Alltså har jag hela tiden minst en aktuell lista med saker att sätta tänderna i. Ytterst sällan funderar jag över vad på listan som är att betrakta som yrkesliv respektive privatliv. Naturligtvis prioriterar jag betalt arbete för en uppdragsgivare högre än att dammsuga eller spika upp en tavelkrok, men allt på listan ska göras.

Alla med vardagsrutiner drömmer väl någon gång om att få slippa dem? Under min senaste fasta anställning väcktes jag i drygt fyra år fem dagar i veckan av ett pipande alarm kl 05.30. Totalt måste det ha blivit över 1000 morgnar och inte en enda av dem kände jag mig utsövd. Det var ett helt okej jobb, men halv sex på morgonen är inte min storhetstid.

Och dessutom varenda dag. Jag tycker att det är skönt rent mentalt att ibland boka upp hela sin dag på det där sättet: jobba hela förmiddagen, lunch, mer jobb, middag, ännu mera jobb. Men bara ibland, och då delvis för att det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som inte behöver lämna lägenheten klockan sju på morgonen i ur och skur.

Så som svar på Facebookinvändningen jag inledde med tycker jag att det låter tråkigare än det mesta att varje dag följa samma jobbrutin. Inte bara låter förresten, jag provade i tio år. Been there, done that, got the t-shirt – känns väldigt 90-tal.

Eget matbröd

Hembakt bröd är billigare, godare och nyttigare än köpebröd. Det är inte svårt, men tidskrävande om man räknar in den tid brödet står på jäsning. Att jäsa bröd är ett slappt "jobb", men processen gör att man inte kan dra igång baket när det börjar kurra i magen. Framförhållning alltså.

En annan svårighet är att hembakt blir så himla gott att det är lätt att äta för mycket. Detta motarbetas med självdisciplin och om någon vet var jag får tag i det till ett bra pris är jag idel öra.

Här är ett enkelt recept med bara sånt man har hemma. Möjligen med undantag för jäst, vilket är anledningen till att jag oftast anpassar satsen efter jästpaketens storlek. Har man betalt 1,70 kr för ett paket jäst vill man ju inte riskera att hälften blir kvar i kylen tills det måste slängas :-).

8 dl vatten

2 tsk salt

2 msk strösocker

50 gram jäst

50 gram margarin

3 dl havregryn

10 dl rågsikt

7 dl vetemjöl

Blanda fingervarmt vatten (är det för varmt dödas jästen) med salt, socker och jäst. Klicka i margarinet och häll i gryn och mjöl. Blanda.

Låt jäsa under duk i 30 minuter.

Knåda och häll i lagom stora smorda formar. Jäs under duk i ytterligare 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader.

Stjälp ner brödet på en plåt. Värm i 30 minuter.

Resultatet blir 1,7 kilo bröd och räknat på Willys ordinarie priser kostar brödet 9,62 kr (motsvarande pris på mat.se är 13,44 kr, alltså 40 procent mer!). Lägg till två spänn för ugnsvärmen, så har vi inte tagit i för lite. Förutsatt att jag betalat ordinarie pris för vetemjöl (vilket är rätt ovanligt) är totalkostnaden 11,62 kr, så alltså 6,84 kr/kilo. Det bröd jag brukar köpa färdigt kostar 20,75 kr/kilo, nästan exakt tre gånger dyrare, men då är det också ett av de billigaste bröd som finns. Ett butiksbakat lantbröd kostar säkert det dubbla, så då är vi nere i en sjättedel. Nåväl, billigt hur som helst.

Tänk på att bröd förskonat från konserveringsmedel inte håller så länge i rumstemperatur (och ännu kortare tid i kylen, tvärtemot vad många tror). Skär upp och frys in det bröd som inte går åt inom ett par dygn.

Lauritz – neeeej!!!

Jag gillar återvinning och andrahandsförsäljning, så jag borde älska börsintroduktionen av Lauritz.com. Det gör jag inte, och nu när introduktionen tillkännagetts, stoppats, skjutits upp och gjorts om känner jag mig ännu säkrare på mitt val trots att priset gått ner från ursprungliga 19-21 till 15 kr per aktie. Inte blir jag mindre sugen av allt hemlighetsmakeri kring dessa turer. Någon informationsansvarig borde få sparken till sång och musik.

Men tillbaka till företaget. Lauritz är ju ett gammalt bolag med lång historik. Det är för- och nackdelar med det, men i det här fallet tycker jag att nackdelarna överväger. Fördelen är att det går att räkna på vinsten, att produkten är välkänd och inte kommer att försvinna i första taget. Den givna nackdelen är att ett väletablerat företag knappast kommer att ta marknadsandelar bara för att de börsnoteras. Man kan med andra ord ifrågasätta om företaget har någon potential.

Den fråga jag ställer mig när det gäller gamla privatägda företags vilja till ägarspridning är varför. Om företaget är en kassako med blå himmel och solsken ända bort till horisonten – varför dela med sig? Om ägarna däremot ledsnat på företaget eller har farhågor för framtiden, då är det perfekt att sälja sig på börsen. Dels får de direkt en slant i fickan, dels kan en börsintroduktion ge en hype man inte får genom att sälja hela företaget till en enda aktör.

Om vi tittar på Lauritz framtidsutsikter finns det definitivt moln på himlen. Det här är ett företag som främst arbetar i ett mellansegment på marknaden. Dyra exklusiva möbler, konstverk och antikviteter förmedlas av Bukowskis och liknande företag med lång tradition av att dutta med överklassen och skapa uppmärksamhet kring deras klenoder fast med lagom mycket diskretion. De tar bra betalt för det. På andra sidan har vi Tradera, som helt nätbaserat tar hand om secondhandmarknaden för prylar upp till ett par tusenlappar.

Däremellan finns Lauritz.com. Med en plottrig hemsida som skulle göra flipperspelsdesigners gröna av avund, och med ganska hög provision och krångelfaktor. Utbetalning till säljaren sker fem veckor efter avslutad auktion. Ja, du läste rätt, fem veckor – 35 dagar! Jag har faktiskt sålt genom dem någon gång, men det kommer inte upprepas.

Jag tror helt enkelt inte att positionen i mellansegmentet kommer att växa. Tvärtom kommer de attackeras från två flanker tills de försvinner helt! När man säljer på auktion är exponering första prioritet. Färre visningar och budgivare ger lägre pris och det märker man snabbt. Alltså kan det gå undan. Så tror jag, men förbehåller mig som vanligt rätten att när som helst dra tillbaka åsikterna och påstå motsatsen.

Gratis frukt på nätet

Mitt barndomshem hade ett tiotal äppelträd. Vi åt äpplen, äppelpaj och mos, och drack äppelmust till förbannelse. Jag kan inte fatta att jag fortfarande gillar äpplen, jag borde ha ätit min livs konsumtion redan i sjuårsåldern.

Hur mycket vi än plockade blev det alltid kvar. Grannar och vänner utan egna äpplen bjöds in för att plocka och vi skrämde aldrig bort äppelpallare, vi gick ner på tomten och gav dem plastpåsar. Förvåningen i deras ansikten var lön nog.

Vid sidan av äpplen hade vi dessutom körsbär, hallon, vinbär, päron, rabarber och en massa andra bär och frukter, så man kan tycka att vi borde ha sågat ner några träd. Men man vet ju aldrig hur nästa års skörd blir eller om ett par av de träd som skonas blir sjuka och dör. Därför badar en del människor i frukt medan andra betalar 14,90 kr/kilo för äpplen som flugits in från Sydamerika.

Calle Norlén berättade i P1:s Spanarna om en tredje kategori. Hans vänner hade äpplen på tomten, men valde trots det att köpa andra sorter medan deras egna fick ruttna bort i komposten. Ja, den sista idioten är inte född än... Men för oss som tillhör de första två grupperna, de som har eller vill ha, finns nu möjligheter som inte fanns när jag var liten. Internet för oss samman till en enda stor fruktsallad:

Palla frukt låter olagligt, men är en mötesplats för de som vill ha frukt och de som vill bli av med sin, Fruktförmedlingen är en sluten Facebookgrupp med samma idé som Palla frukt och Äkta vara har en egen fruktförmedling. För den som vill ha frukt utan att behöva visa tacksamhet eller utsätta sig för personliga möten finns Fruktkartan som redovisar allmänningar och parker där allmänheten kan hämta äpplen, päron, körsbär, nypon, hallon...

Fast det finns analoga lösningar också. Som löpare springer jag ofta förbi tomter där man ställt en korg med frukt vid tomtgränsen ihop med en uppmaning att hugga in. Förutom att det är underbart att knapra på ett äpple den nästkommande kilometern kan man ju återkomma med en påse vid ett senare tillfälle. Ofta ligger det hundra äpplen till på marken innanför staketet, så mitt samvete är rent hur mycket av korgen jag än tar. Paj på gratisäpplen smakar alltid lite bättre, det blir liksom saftigare.

Var är brudarna?

Den senaste veckan har det diskuterats på Twitter varför så få tjejer intresserar sig för börshandel. Det är givetvis ett problem för aktiemäklarna och föreningar som exempelvis Unga aktiesparare om halva den potentiella marknaden nästan inte bryr sig. Alltså arrangerar man börskvällar för kvinnor, ”aktiefika för tjejer” och speciella föredrag med fokus på kvinnlig investering. 

Jag skrev en gång en pokerkrönika om varför det är så få kvinnor vid pokerborden, och vad man borde göra åt det. Om något. Även där angrips problemet (om det är ett problem) genom att skapa särskilda evenemang riktade till tjejer.

Jag tror att det är fel väg att gå. I krönikan gjorde jag en jämförelse med skägg (parallellen haltar lite, det medges). Jag har periodvis mer skägg än de flesta. Jag får ibland frågor om hur länge jag har odlat, och varför. På krogen kan vilt främmande människor av bägge könen få för sig att de ska dra mig i skägget. Jag accepterar att skägg i bin Ladin-längd väcker reaktioner, men om folk skulle börja kladda mig i skägget en tisdagsförmiddag på bibblan skulle det börja kännas riktigt jobbigt.

På samma sätt gissade jag att kvinnliga pokerspelare någon gång skulle vilja bemötas som pokerspelare som råkar vara kvinnor, om ni fattar skillnaden. Om den tesen stämmer kanske kvinnliga investerare hellre skulle anamma börsgemenskapen om de fick vara en i gänget och inte ett kvinnligt alibi för att vi manliga investerare ska slippa känna oss konstiga. Därför tror jag fler börskvällar och föredrag som vänder sig till alla är rätt metod för att locka fram investeringslustan även hos kvinnor.

Därmed inte sagt att vi ska låtsas som att det inte finns olikheter, och jag skulle gladeligen ta del av forskning på hur män och kvinnor skiljer sig åt i sitt investeringsmönster. Jag tillhör nämligen den konservativa minoritet som fortfarande tror att det finns skillnader mellan könen. Jag tror bara inte på att hela tiden lyfta fram dem.

Att bli rik är ett val

Det är inte självklart att det är synd om fattiga människor, på samma sätt som det inte är givet att rika människor har roffat åt sig sin rikedom genom någon form av orättvisa. Med risk för att låta elitistisk tror jag att tjatet om allas lika värde har fått en del att tro att alla människor har och ska ha exakt samma förutsättningar i alla lägen. Livet funkar inte så.

Dels har vi riktiga orättvisor, att en del blir sjuka, misshandlade eller dödade helt utan egen förskyllan. Vidare har vi olika start i livet. Det är lättare att lyckas i ett tryggt hem med rika och välutbildade föräldrar än om man föds av en ensamstående narkoman. Loppet är inte kört för det, men att oddsen är olika är inte raketforskning.

Men sedan har vi den fria viljan. I min bekantskapskrets finns såväl rika och framgångsrika företagare, akademiker, industriarbetare, kulturarbetare och låginkomsttagare. Det är ingen slump! Jag känner ett styrelseproffs med sexsiffrig månadslön. Vi gick på gymnasiet samtidigt. Jag läste ekonomi, han ett tvåårigt program för skoltrötta och inte ens där fick han toppbetyg. Sedan tog han sig i kragen, pluggade utomlands, jobbade hårt i många år och såg till att lyckas. Jag vet inte exakt hur hårt han ansträngt sig för att hamna där han är, men tillräckligt för att veta att jag inte har rätt att peka finger.

Inte bara har man rätt att bli höginkomsttagare och rik, samhället bygger på att det finns människor som gör den resan. Om vi bortser från värderingen om huruvida de gör något vettigare än genomsnittet på sitt arbete betalar de mycket skatt som finansierar välfärden. Och om rättvisa innebar att alla ska ha lika mycket rikedom, makt och valfrihet oavsett vad vi gör för att uppnå det, vad skulle det då finnas för skäl att försöka åstadkomma något överhuvudtaget?

Jag är rik utan att någonsin ha haft så väldigt hög lön. Jag varken kan eller vill åka runt i limousine hela dagarna och skvätta champagne på pöbeln, men jag har det bra ställt. Det beror på bra förutsättningar hemifrån, men också på egna val. Jag har valt bort utgifter, lyxartiklar och dyra resor, men också lagt tid på att maximera mina inkomstmöjligheter. En del val har varit självklara, andra har kostat på. Jag vill varken slå mig för bröstet eller be om sympati. Jag konstaterar bara att min ekonomiska trygghet är resultatet av aktiva val och hårt arbete.

Ingenting säger att rika människors arbete är mer värt. Ibland är det så, men det finns mängder av låginkomsttagare som gör fantastiska arbetsinsatser och jag tänker inte värdera. Det är inte heller självklart att rika är lyckligare än fattiga. Många har gjort fullt medvetna val som inneburit sämre ekonomi och varit nöjda med den prioriteringen. Framförallt är det absolut ingenting som säger att rika skulle vara bättre människor än de med sämre ekonomi eller inkomster.

Det enda jag säger är att vi (som enskilda och som kollektiv) måste sluta fnysa föraktfullt när vi ser en dyr bil eller läser om en rik direktör. Särskilt om vi inte vet vad han eller hon har betalat i form av blod, svett och tårar. Sannolikt var det inte gratis.

Sänken flyter dåligt

Det är förvånande hur attraktivt det tycks vara med bottenfiske i riktigt sunkiga aktier. De där bolagen vars börskurs sjunkit stadigt med mycket få och korta hack i kurvan, vanligtvis för att deras produkter fullständigt försvunnit från marknaden. Därmed ekonomin och företagets anseende i och med att företagsledningen varit oförmögna att byta fot och anpassa sig till nya förutsättningar.

En medicin mot digerdöden eller en vikariepool för korsriddare skulle inte funka år 2016 eftersom marknaden försvann för 700-900 år sedan. Riktigt så off är inget företag idag, det var bara för att förklara principen överdrivet tydligt. Men låt mig ta två exempel: Anoto och Eniro.

När jag handlade med Anoto hette bolaget C Technologies, eller Ctec. De hade skapat en ”smart penna” som kunde läsa av siffror från papper, t ex OCR-numret på en räkning och på så vis eliminera den mänskliga faktorn. Det här var över femton år sedan. Ni som inte var med kanske inte fattar hur revolutionerande tekniken ansågs vara. En scanner var inget kreti och pleti hade hemma och att datorer skulle kunna översätta tryckta bokstäver till ettor och nollor och till och med tolka handstilar fanns inte på kartan. Nu: inte så fantastiskt.

Eniro tillverkade telefonkataloger på uppdrag av Televerket. Privatpersoner, gula sidor, rosa sidor – alla! Dessa kom ut till varenda hushåll, varenda kontor och arbetsplats, varje år. Gula Sidorna var lätt Sveriges mest lästa publikation. Enda alternativet var något som hette Nummerupplysningen, en telefontjänst som var hiskeligt dyr. Eniro idag: en söktjänst på nätet, en bland många.

Anotos börskurs har gått från hundringen till dagens 25 öre. Låter bedrövligt, men är ingenting emot Eniro, som tappat mer än 99,9 procent. Detta är märkligt nog också dragningskraften i aktierna. ”Om den bara går upp till en tiondel av all time high...” Ja, men varför skulle den göra det? Tillbaka till mitt absurda historieexempel: behovet av korsriddare har inte minskat med 90 eller 99,99 procent, det har försvunnit. En vikariepool med kompetenta korsriddare för snabbleverans vore således helt värdelös.

Självklart fjädrar även dåliga aktier upp, just på förhoppningen att kanske är det just här botten är, men det gamla uttrycket att det är svårt att fånga fallande knivar gäller. Risken att skada sig är alltid högre än chansen att pricka botten. Ändå kommer folk fortsätta att försöka. Jag ser dagligen spekulationer om när Anoto och Eniro kan väntas skaka av sig det senaste decenniets problem och börja stiga igen. Tidigare gällde frågorna it-aktier som Icon och Framfab, innan dess Fermenta... Mänskligheten lär sig aldrig, men människorna kan göra det.

Tillfället gör konsumenten

Precis som Göran Greider inte kan ha en godisskål framme utan att den töms är det inte helt okomplicerat för alla att gå runt med pengar i plånboken. Andra har svårt att gå runt med sitt visakort eftersom de tappar kollen när de inte hela tiden kan se hur mycket pengar de har. Jaja, då är det kanske bättre att göra en Ove Sundberg.

Så finns de som tvärtom känner ett behov av att visa upp sin rikedom. Eller kan det finnas något annat skäl att gå runt med pengar i en sedelklämma? Det är ju ett sällsynt opraktiskt sätt att förvara pengar. Maffiakomplex, säger jag.

Klart är att ingen egentligen vill ha våra pengar. Kontanthantering är dyrt, både för banker och affärer. Många bankkontor har därför valt att plocka bort pengarna. När Nordeapersonalen förklarade för min skotske morbror att de inte hade några kontanter tittade han sig runt efter dolda kameror. Och ja, kamerorna har de kvar, så det tog ett tag för dem att övertyga honom om att det var på riktigt.

Den enda större affärsidkare jag känner till som totalvägrar cash är Abbamuseet. Detta eftersom Björn Ulvaeus ”har en vision om ett kontantfritt samhälle”. Kanske är det så, men jag tror mer att det handlar om Ulvaeus vision om ett lönsamt museum.

Fast det står ju honom fritt. Jag har hittills aldrig känt ett behov av att besöka hans inrättning, med eller utan pengar. Svenskar är dock ganska förändringsbenägna (lydiga), men fortfarande är en fjärdedel av alla butiksköp kontanta.

Mig gör det inget. Jag går mycket sällan runt med kontanter i plånboken. Inte för att inte bränna dem utan för att jag inte ser poängen. Jag behöver inte ha kontanter för att se att jag har pengar, men skulle inte heller handla upp dem tvångsmässigt. Möjligen sparar jag in något inköp genom att inte ha cash, men det rör sig i så fall om mycket små belopp, högst en hundring om året.

Det handlar snarare om säkerhet. Har jag inga pengar kan jag inte heller bli rånad på dem eller bli av med dem om jag tappar plånboken. Även om bankkort innehåller pengar lämnar de spår. Fast jag ser till att aldrig ha mer än några hundra på kortet heller såvida jag inte har en specifik anledning. Numera kan man ju bli rånad på så många olika sätt:

Brexit=jordens undergång

Med mindre än två veckor kvar till britternas EU-omröstning är skräckpropagandan i full gång. Vid ett utträde kommer börsen att störtdyka, inte bara där utan i hela världen. Vidare kommer huspriserna att rasa och Storbritannien gå in i en fruktansvärd kris. Enligt en analytiker på UBS brittiska kontor kan Londonbörsen rasa över 10 procent om britterna röstar ut sig ur EU.

Känns scenariot igen? Jag tycker att det låter väldigt mycket som när Sverige skulle gå med i EMU. Vi skulle ju dö svältdöden på en kvart om vi inte gick med i denna fantastiska pengamaskin. Det blev nej och några år senare kunde alla politiker konstatera (och många erkänna) att där hade de grisflyt att vi sa ifrån.

Norge och Schweiz (just det, UBS hemland) gick överhuvudtaget inte med i EU. Har de gått under? Har de ens gått sämre än genomsnittet? Nej, de är ett par av Europas starkaste ekonomier trots att de behållit sin suveränitet.

Att det brittiska pundet och börsen skakar till innan beslutet är väl inte så konstigt, marknaden ogillar osäkerhet. Men vad händer om de går ut, kommer världen att sluta göra affärer med britterna? Självklart inte! Dessutom åker de ju inte ut med huvudet före, det finns all tid i världen att jobba fram nya handelsavtal och anpassa sig till det nya läget.

Britterna skulle klara sig utmärkt utan EU. Värre blir det för EU utan britter. De skulle gå miste om runt tio miljarder euro som britterna årligen slänger in i unionen. Dessutom – och detta är anledningen att jag håller tummarna för ett utträde – skulle brytningen visa vägen för fler länder. Det här är inget litet skitland EU kan ha och mista, det är en av stöttepelarna. Kan de lämna kommer röster höjas lite varstans. Givetvis inte i Sverige, vi stannar nog tills det bara är vi och något utfattigt land i söder som kommer kvittra likt fågelungar för att vi ska fortsätta att flyga in med stekta sparvar. Men sen så!

Om någon ännu tror på EU:s förträfflighet och Storbritanniens nytta av att vara kvar, men vill vakna ur Törnrosasömnen rekommenderas denna film:

Pruta!

Svenskar är uppfostrade att inte pruta. Det vittnar om dålig smak och omdöme, ingen klass och stil. Enda gångerna det är tillåtet är om vi handlar begagnat av privatpersoner, på Blocket eller så. Eller om vi handlar frukt på en torgmarknad, men då är det ofta initierat av affärsidkaren som gör klart för oss att sifferskyltarna han hängt upp mer är att betrakta som prisidéer.

Vänd på det. Se det inte som bristande uppfostran utan som en anpassning av tillgång och efterfrågan på ett sätt som kommer både köpare och säljare till gagn. Om du vill sälja en grunka till mig för 100 kr och jag bara vill betala 80 kr kan jag vänligt men bestämt tacka nej och hasta vidare. Du får stå kvar med en grunka du vill bli av med, och jag blir utan trots att jag hade velat ha den. Ingen vinner.

Om jag istället berättar för dig att jag vill betala 80 kr kan du fundera på det, kanske kontra med 95 och så enas vi på 90. Eller också säger du att 95 är ditt absoluta lägsta pris, jag står fast vid 80 och så blir det ingen affär, men då har vi i alla fall försökt. Det är ingen skam att inte vilja betala angivet pris, det betyder bara att man inte värderar varan/tjänsten så högt.

Nu låter det som att jag letar upp kantstötta konserver på Lidl och kräver att få köpa dem för halva priset. Det gör jag inte, men jag prutar på betydligt fler saker än frukt på torget. Några exempel:

Häromdagen fick jag den årliga räkningen på min hemförsäkring. Jag bor i bostadsrätt och har inga tillägg och lägsta lösöresbelopp, så det är inte en kostnad som krossar min budget, men i år var den hela 16,5 procent högre än året innan. Att i ett läge när inflationen är obefintlig höja priser på en konkurrentutsatt marknad med tvåsiffriga belopp tycker jag är magstarkt. Så jag sa det. Jag mailade och förklarade att jag visserligen inte är deras största kund, men en väldigt trogen sådan, och att jag nu ämnade bryta denna långvariga affärsförbindelse och kolla vad konkurrenterna kan erbjuda, om de inte hade lust att ge mig ett bättre pris. Jodå, nu har jag fått en treprocentig höjning, vilket känns betydligt bättre.

Hemelektronik är en bransch med hård konkurrens, både med butiker och på nätet, och lätt för konsumenten att jämföra produkter och erbjudanden. Gör det! Jag brukar ofta hövligt och sakligt berätta för elektronikkedjornas butikssäljare om konkurrenternas erbjudanden och fråga vad de kan göra för att matcha. Men jag är ärlig, försäljaren kan ju också kontrollera priset hos konkurrenten med några knapptryck. Kanske kan de bryta ut en vara ur ett paket med en massa tillbehör jag inte behöver och på så vis ge mig ett bättre pris. Jag har redan tangentbord, mus och skärm, jag behöver bara datorn.

En annan favorit är när de bara har skyltexemplaret kvar. Jag tar gärna en mikrougn i en utgången modell, utan kartong och som en massa klåpare har fingrat på, men då vill jag ha ett bra pris. Jag kan också gå åt andra hållet. Det där skyddslocket i plast man har i mikron har spruckit för mig. Det kostar 99 kr i affären och tillverkningskostnaden borde vara ungefär tre spänn. Släng med det i dealen så köper jag mikron.

Var saklig, trevlig och kom med bättre argument än att du vill spara, så kommer du bli förvånad över hur många näringsidkare som vill ha dina pengar. Om du tvärtom inte har några argument, eftersom du tycker att varan är prisvärd och korrekt prissatt, ska du såklart betala. Trots att jag är prutnarkoman (och ordvitsare tydligen) har jag utan att blinka betalat fullt pris även vid Blocketköp. Så det så!