Harrytur – återkomsten

Så öppnades gränsen mellan Norge och Sverige igen, så att man inte behöver fylla i ett inreseschema eller ta ett lab-test för att komma in i Norge. Därmed blev det dags för min första renodlade ”harrytur”, en resa in i fiendeland med enda syfte att handla billigt.

Första stoppet blev ett shoppingcenter bara någon mil in i Sverige. Det kändes inte ens som ”utlandet” eftersom nästan alla bilar på parkeringen var norskregistrerade, skyltarna inne i butikerna var oftare på norska än på svenska och trots att jag pratade med kassörskan och därmed avslöjade en perfekt svenska kom frågan ”Svenska eller norska pengar?” när jag skulle betala.

Kanske berodde det på flaggorna...

Jag har ju en tes att det inte är så billigt där man i första hand vänder sig till norska kunder eftersom dessa blir överlyckliga över att kunna köpa en läskburk under tjugolappen. Jag fick fördomen bekräftad högst vetenskapligt. Jag hade nämligen skrivit ut en inköpslista för Willys med deras aktuella priser. Alltså var det bara att kolla vara efter vara. Totalt var listan på 4000 kr och kvittot på första stoppet stannade på 995 kr.

På nästa stopp, Willys, var det inte lika norskt, vare sig på parkeringen eller i butiken. Men jobbigt blev det. Jag hade ett fyrtiotal punkter kvar på inköpslistan och med de kvantiteter jag skrivit upp (20 burkar krossade tomater, 8 liter matolja, 72 rullar toapapper...) fyllde jag snabbt upp kundvagnen och fick hämta en till.

De tiotalet tygkassar jag tagit med hemifrån (jag tänker inte åka till Sverige för att köpa ”miljöbeskattade” plastpåsar för 7 kr/styck) räckte inte, så en del fick jag lägga löst i bilen innan jag åkte vidare till sista stoppet där jag skulle köpa en rabatterad grovdammsugare.

Knappt femtusen fattigare kom jag hem lagom till mörkrets inbrott. Då återstod uppackningen som ju också måste ske med ett stort mått av ordningssinne för att det inte ska bli kaos. Sånt som jag redan hade i skafferiet parades ihop med nya förpackningar placerade så att de äldsta förbrukas först.

Ett himla slit, men jag sparade rätt mycket pengar. Och så gillar jag känslan av att ha fullt skafferi, full frys och full kyl. Med kompletteringshandling av mjölk (som jag fortsätter att köpa av grannen trots att den är aningen dyrare än svenska butiker) kommer jag knappt att behöva handla mat förrän till sommaren.

Bojkottsbumerang

Andra dagen på raken jag snackar bojkott, men det ska inte bli någon vana. Hittills i år har den här bloggen i alla fall varit lika befriad från Ryssland och Ukraina som av OS och Melodifestivalen. Kort avbrott på det idag. Läste nämligen om en norsk turistanläggning som beslutat sig för att inte längre ta emot ryska gäster eftersom man önskar ”sända en signal om att vi inte accepterar deras val av president”.

För det första är det juridiskt tveksamt. även Norge har diskrimineringslagstiftning. Sedan undrar jag vad syftet är, att få det ryska folket att vända sig mot sin president eller mot en turistanläggning i ett grannland med Natomedlemskap? Jag är rätt säker på vilken av känslorna som väger över. Det är bara att kolla på alla moderater på Twitter som nu skriker om att Sverige bör ansluta sig till Nato med enda argumentet att Putin sagt att man bör låta bli.

Om Putin bett henne att inte hoppa ut genom fönstret ...?

Det där med bojkott är för övrigt ett knepigt instrument. Hur bra har exempelvis USA:s 60 år långa handelsembargo mot Kuba funkat? Bättre än om man tvärtom hade gjort allt för att handla med kubanerna? Det får vi inte reda på, och frågar man en slumpvis utvald amerikan tycker han antagligen att embargot varit en succé (förutsatt att han vet vad Kuba är), för på den punkter skiljer sig antagligen inte amerikaner från ryssar och svenskar.

Jag är med på att skicka signaler genom att kasta ut ambassadörer. Kanske till och med idrottsmän och schlagerartister som ändå är representanter för sitt land. Men ryska turister i Norge? Fjöl av! Tusentals ryssar demonstrerar på Moskvas gator mot invasionen och om några ryssar valt Norge för sin semester (jag har inte sett någon än) lär inte de heller vara medlemmar i Putins fanclub.

Japp, den finns.

Jag tror så här. Här har vi en turiströrelse som haft det motigt i två år och som precis öppnat upp efter coronarestriktioner. Nu ville de ha lite medieutrymme och valde vad de trodde var lågt hängande frukt. ”Tyvärr” tycks frukterna ha slagit dem i huvudet. På deras Facebooksida berättar norrman efter norrman att de kommer att bojkotta anläggningen efter utspelet. Så kan det gå.

Priset på godhetssignaler

Hotellkedjan Scandic ska slopa nötkött på sina menyer pga dess påstått höga klimatpåverkan. Istället vill man öka andelen frukt & grönt.

Som vegetarian borde jag jubla, men det gör jag inte. Jag tror inte på att företag ska vara politiska arenor. Öka andelen gröna rätter på menyn om ni vill, och gör möjligen en informationsfolder om varför ni gör det, men att på det här sättet skriva människor på näsan brukar sällan löna sig.

Det finns det flera exempel på. Ett hotell som gav sig in i partipolitiken var Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad när de bokade av fem julbordsspelningar med Boppersföredettingen Peter Jesewski för att han uttalat sig positivt om SD. Han hade att välja mellan att be om ursäkt för sina uttalanden eller bli avbokad. Han vägrade, men det slutade med att hotellkedjans ledning tog hotellchefen i örat och Jezewski fick tillbaka sina spelningar. Hotellchefen slutade kort därefter och jobbar nu på den statliga banken SBAB.

Ett annat företag som gav sig på just sverigedemokrater var skokedjan Brandos. Deras film där de uppmanade SD-väljare att inte köpa deras skor blev väldigt uppmärksammad:

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men ett par år senare ansökte de om konkurs. På den här tiden hade SD 5,7 procent av väljarkåren. En del av dessa upptäckte antagligen inte att de pga ”allas lika värde” inte hade samma värde som alla andra kunder, medan andra handlade där ändå för att de uppskattade skorna. Troligen var det istället konsumenterna som inte röstar på SD, men som ändå inte vill bli uppfostrade av skoförsäljare som fällde avgörandet.

Det finns hur många exempel som helst. H&M har gått knackigt i många år och fick inget uppsving av att stödja Black lives matter när organisationen åkte världen runt och slog sönder städer. Gillette förlorade garanterat pengar på att framställa män (en rätt stor och väsentlig kundgrupp för dem) som grillande, tafsande och dreglande idioter. Meta (Facebook), världens kanske allra mest pekpinniga företag tappar nu användare.

Det återstår att se om Scandic får uppleva talesättet ”Get woke, go broke”, men jag är övertygad om att de åtminstone inte tjänar pengar på tilltaget. Ropen om bojkott är redan högljudda.

Mitt tips till företagare och chefer med politiska åsikter är att gå med i ett politiskt parti eller en förening som kämpar mot samma mål som du, men låt företaget vara opolitiskt vare sig ni säljer hotellnätter, skor eller kläder. Inte minst för företagets ekonomis skull.

Bristande underhåll

Innan jag köpte hus tittade jag på ganska många objekt. Renoveringsobjekt, skulle man kunna säga. Särskilt ladorna var ofta i ett bedrövligt skick, men ett och annat bostadshus var inte mycket bättre. I några fall hade jag föredragit en tom tomt, när byggnaderna ändå var bortom räddning.

Alla vill inte ha ett hus i toppskick. Jag tycker själv att det är charmigt med slitna trägolv och skulle nästan kunna slipa ner en tröskel så att den blir lägre i mitten. Ni vet, så att det ser ut som att människor har gått ner den i hundratals år.

Men då är det fortfarande funktionellt. När huset knappt går att rädda är det något annat. Det märkliga är ju prisskillnaden på att ta tag i det medan det går och att inte göra det. Att byta en trasig tegelpanna är i stort sett gratis, men att istället invänta en fuktskada under den kan bli hur dyrt som helst.

Så här kan det bli om man väntar för länge. Ni ser helt rätt, hela huset håller på att tippa framåt. Och det är inget ovanligt, både när jag letade hus och när jag åker runt på landsbygden ser jag hus och lador där det är för sent. Taket har knäckts av snö eller vind, takplåtar har blåst bort och fönster gått sönder. Det kan vara boningshus också, som en gång varit ett fint torp men som nu är ett mögelskadat ruckel.

Nästa år behöver jag måla min lada. Det kommer att kosta mig några tusen om jag gör jobbet själv med en färgspruta och en stege, eller möjligen byggställningar om jag får tag i dem billigt. Surt jobb som möjligen kan skjutas på något år, men jag kommer aldrig fatta de som skjuter på det tills det blir för sent.

När man måste knyta fast väggarna med rep kan man lika bra slå ikull dem så sparar man åtminstone rep. Den som bodde där har kanske åkt in på hemmet eller dött, men alla hus har ju ändå en ägare som i något skede hade kunnat hålla huset vid liv med några hundralappar och några timmars jobb. Vad gjorde de istället? Det är sånt jag funderar över när jag har tid över.

Magiska svampar

När jag pratade eksem och ledbekymmer blev jag föreslagen chaga-te, avkok av sprängticka, en svamp som trots att den växer på träd inte är helt lätt att få tag i, men det pågår intressanta försök att odla denna missväxt.

Men tills det gett utslag är priset därefter. På Apotea kostar chagapulver 1270 kr/kilo. Det ska sägas att det inte går åt så mycket om man kokar chaga-te, men billigt är det inte. Nu bar det sig inte sämre än att en snäll läsare (som jag tror vill vara anonym?) skickade en burk pulver till mig.

Jag bävade lite för om tullen eller polisen hade haft invändningar. Jag tror inte att det hade varit så bra att säga: ”Det är bara extrakt av en svamp med magiska egenskaper.” För håll med om att detta skulle kunna vara ett otillåtet ”naturmedel”.

Ordern var som följer:

”Koka i en gryta på plattan. Till en liter vatten tar du storleksmässigt ungefär en matsked chaga. Inte så noga om det blir lite mer. Lägg lock på grytan och låt det småkoka på svag värme tills färgen på vattnet får kaffefärg (tänk 20 minuter – en halvtimme).

Låt det kallna i lugn och ro i grytan. Häll över chagavattnet i en tillbringare och ställ i kylen. Då har du till en kopp varje morgon. Bitarna och/eller pulvret brukar jag lämna i grytan, det torkar fort. När det är dags att koka igen är det bara att hälla dit en liter vatten och göra samma sak igen.”

Så jag gjorde precis så, förutom att jag inte ville avsätta en hel gryta till ändamålet utan återvann sumpen i en ny burk. Återstår att se om brygden hjälper mot något, men så här säger internet:

”Som hälsokost används chaga både till te, kaffe och avkylt som bas i smoothies. Som hälsoprodukt sägs den ha effekt mot psoriasis och följdverkningar av diabetes. Den intas också för att stärka immunförsvaret. Tickan innehåller mycket höga halter av antioxidanter som det mäts enligt ORAC (Oxygen Radical Absorbance Capacity).

Ända sedan 1500-talet har chaga omnämnts som botemedel för cancer, särskilt cancer i mage och lungor. Det har förmodligen varit ett utslag av signaturläran. Betulin, som tickan upptar när den växer på björk, har en tillväxthämmande effekt på vissa typer av cancerceller.”

Låter som ett måste om man, som jag, tänker bli minst 100 år.

Företagare i utlandet

Jag har precis tagit de första stapplande stegen mot att bli företagare i Norge. Rent praktiskt har jag bara registrerat företaget. Jag har planerat en del, bestämt hur jag ska fakturera, bokföra osv, men mycket återstår och egentligen har jag ju bara fyllt i en blankett.

Ett norskt enkeltpersonforetak (företagsformen bytte 2004 namn från Enkeltmannsforetak så att kvinnor skulle förstå att även de fick vara företagare) är ungefär som en svensk enskild firma. Dvs, det kan bara ha en ägare som inte är anställd och som inte får lön utan lever på eventuell vinst i företaget. Utifrån en uppskattad årsvinst betalas preliminär skatt in under året, som sedan justeras i efterhand.

I princip skulle vilket företag som helst kunna drivas i den här formen, men blir det för stort är det knappast optimalt. Det går nästan inte att spara vinst i företaget, allt skattas och tas ut varje år. Man kan inte ha delägare. Precis som i svenska enskilda firmor kan man i enkeltpersonforetak ha anställda, men även det tror jag att man hellre ska göra i ett aktiebolag.

Jag hittar varje dag skillnader mellan mitt gamla och nya land, på allmänna åsikter, lagar, kulturyttringar och allt möjligt. Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer åka på smäll på smäll på smäll i mitt företagande, där – för mig – nya regler kommer att chockera mig med en sällan skådat dålig tajming.

”Då var det dags för momsavräkning!”

Tack och lov är Sverige och Norge ändå ganska lika varandra. Jag kan dessutom lyfta på luren och prata med myndighetspersoner på ett tungomål som tangerar mitt modersmål. Jag är otroligt imponerad av människor som startar en affärsverksamhet i ett främmande land med en främmande kultur och ett främmande språk, vare sig det är en lankes i Tyskland eller svensk i Polen. Det här kommer bli en skakig resa. Men kul.

Snöskottning

Jag har sluppit tänka på snöskottning i ett par decennier. Vid sidan av fullt utrustad tvättstuga som någon annan sköter är ju det den stora fördelen med att bo i lägenhet.

Mysig fasad är inte på topplistan.

Men nu har jag återigen ett par hundra meter egen väg att ta hand om. Lite för mycket om jag hade fått välja. Å andra sidan vill jag heller inte bo med utsikt på en landsväg, så det är ju en avvägning.

Då återstår några alternativ:

1. Fyrhjulsdriven bil som tar sig fram oavsett snödjup, eventuellt med schaktblad
2. Traktor
3. Snöslunga
4. Snöskyffel
5. Leja bort skiten

Alternativ 1 har jag provat och förkastat. Jag har inget emot fyrhjulsdrift, men känner att det kostar mer än det smakar. Möjligen skulle jag kunna ha en avställd bil som bara används för att hålla vägen fri, men det är mycket bök för att kunna röja snö under vintern.

Då har alternativ 2 mer att erbjuda. En traktor kan man ha till lite av varje. Förutom snöröjning kan man göra lite jobb med den, släpa bilar som hamnat lite vid sidan av vägen och använda skopan som byggställning (ladan behöver målas senast 2023). Men en schysst traktor kostar en del och i ärlighetens namn har jag svårt att motivera kostnaden.

En begagnad snöslunga kostar ett par tusen. Fast många kostar femsiffrigt, så kanske är de där tvåtusenkronorsfräsarna lämpligare för radhusuppfarten än en ordentlig väg. Jag har ingen aning, har aldrig ägt en.

Men snöskyffel har jag, det är faktiskt ingen dålig motionsform om man tänker på att skona ryggen. När det kommit någon decimeter har jag skottat vägen, men jag skulle också kunna tänka mig att skotta valda delar (backarna) för att kunna ta mig fram även vid värre snöfall.

Och så ska bilen skottas fram...

Till sist möjligheten att betala sig ur knipan. Min granne, med traktor och mer väg än jag, har ett par gånger i vinter även plogat min väg. Jag har lyssnat lite både med honom, med andra grannar och med dem jag köpte huset av vad kalaset kan tänkas kosta, men har inte fått något direkt svar. Jag antar att han skriver det på kontot för grannsämja, men jag vill göra rätt för mig så något vill jag betala och hade väl egentligen helst önskat en tydlig prisuppgift.

Antar att jag får försöka lära mig att det är så här det funkar på landet. Hade varit lättare om jag hade haft något att komma med till ”knytkalaset”. Jag antar att den tokige svensken ger dem ett gott skratt, men det blir man ju inte fet på. Jag grubblar vidare.

Var inte folklig, var som folk

Norges finansminister Trygve Slagsvold Vedum är möjligen mer populär än Sveriges Morgan Johansson (vem är inte det liksom), men han har också fått skit för höga strömpriser och annat. Hagle & Staysman har gjort låten Bøgda som en hyllning till landsbygden, och en minut in i musikvideon dyker finansministern upp i en Volvo PV.

För er som inte orkar lyssna på tre minuter countryrap ser han ut så här:

På den nedre bilden är likheten med Morgan Johansson slående. Ändå är det helt omöjligt att tänka sig Sveriges finansminister köra veteranbil i en musikvideo, även om han skulle få dubbla bilkuddar så att han når upp till ratten.

Nästa exempel är en humorvideo där dåvarande statsministern Erna Solberg spelar maffiaboss som beordrar misshandel och tortyr av en man vars brott är att han inte gillar längdåkning. Den hysteriskt galna psykopaten som tänkt borra mannen i ögat är förresten skidikonen Thomas Alsgaard.

Återigen, lek med tanken på Magdalena Andersson i den rollen, för att inte tala om Stefan Löfven! Det är inte så att svenska politiker inte försökt bjuda på sig själva, men det blir sällan särskilt lyckat. Vi minns väl alla när Göran Persson dansade med en ko i Bolibompa.

Om inte det blir pinsamt nog kan vi sända en tanke till socialdemokraternas Veronica Palm som sjöng om att hon hade fest i sitt könsorgan eller när moderaten Anna König Jerlmyr tyckte att det var en bra idé att sjunga Abbas Dancing Queen under Stockholms presentation för att få arrangera OS 2026.

Det blev inget OS för Stockholm, men väl ett världsrekordförsök i pinsamhet.

Min slutsats blir att folklighet inte går att spela. Att Vedum och Solberg kommer undan med att spela teater är för att vi känner att de genuint tycker att det är kul. När Göran Persson dansar med kor och König Jerlmyr eller Carl Bildt sjunger schlager känns det mer kalkylerat, som att de ”lajvar” vanligt folk eller gör vad de tror går hem i stugorna.

Detta är för övrigt något att tänka på även för näringslivet. Mats Qviberg eller Erik Penser skulle definitivt kunna dra ett skämt som Börje Ekholm eller Patrik Brummer inte skulle kunna. Som före detta proffshumorist är mitt tips att de flesta inte bör försöka.

Möjligen billigt

Jag har tidigare konstaterat att norrmän inte verkar titta på prislappar, men det fenomen jag ska prata om nu har jag upplevt i Sverige också, nämligen att rea per automatik förutsätts vara ett fynd man inte ens behöver reflektera över, det är bara att handla.

En gång i veckan dimper reklamblad ner i min brevlåda, från främst matbutiker och byggvaruhus. Jag eldar med ved, så det tar jag tacksamt emot. Men ibland läser jag lite i dem innan jag eldar dem och upptäcker då sådana här annonser:

40 procent rea på vadå?! Det här är varor jag vanligtvis inte köper, så jag kan liksom inte relatera till dem. Blir 40 procent på sådana här minitomater, med eller utan kvist, billigare än vanliga standardtomater? Vill jag ha svar på det får jag tydligen åka till butiken.

Och inte ens det räcker alltid. Många butiker har en fyndlåda med varor som av en eller annan anledning (vanligtvis bäst-före-datum) har sänkts i pris, men när produkterna flyttats från sin ordinarie plats kan man inte längre läsa priset på hyllkanten. Inte sällan berättar fyndlådans kant att alla varor i lådan är nedsänkta med 30, 40 eller 50 procent. Men inte av vad!

Antingen får jag försöka leta upp ordinarie plats (om det fortfarande finns en sådan) eller också personal, men de har oftast inte en aning utan måste först gå iväg med varan och ta reda på det. Allt som oftast är jag ändå inte nöjd med priset, så jag har i princip slutat att fråga.

Jag känner mig som Björn Skifs i Drömkåken efter följande konversation:

Hantverkare: ”Jag behöver trettitusen!”
Skifs: ”Vad ska du ha det till då?”
Hantverkare: ”DET ÄR BILLIGT?!!”

Ebberöds äldreboende

SVT berättar att ”succeprojektet Jämställd etablering” läggs ner. Det är ett arbetsmarknadsprojekt i Malmö med syftet att slussa ut långtidsarbetslösa invandrarkvinnor i arbetslivet och det ska ha gett fyra av tio jobb.

I reportaget sägs inte ett negativt om projektet. Invandrade kvinnor som inte kunde göra sig förstådda pratar nu flytande svenska förutom att de jobbar, tjänar pengar och betalar skatt. Och allt finansierades med EU-pengar, så då är det typ gratis. Chefen på äldreboendet där de två kvinnorna som intervjuas jobbar tycker att de här tjejerna är fantastiska.

Men tydligen inte så fantastiska att de kan anställas på riktigt? Faktum är att företaget där de har sin sysselsättning är ett familjeägt, danskt, vinstdrivande företag. Alltså den typ av företag som vanligtvis får dem som jublar över detta att skrika högt om ”vinster i välfärden”, orättvisa anställningsvillkor och slavliknande förhållanden.

Kanske har kvinnorna i reportaget verkligen fått en skjuts av projektet, men till vilket pris? De har anställts för skattepengar, så att de ”fått jobb” kan diskuteras. Den av kvinnorna som pratar bäst svenska har varit i Sverige i fem år och kan förvisso göra sig förstådd på språket, men i ärlighetens namn har hon en bit kvar till att kunna kalla sig svensktalande.

Mitt allra största argument mot denna typ av konstgjord andning är dock att det snedvrider konkurrens och dödar alla försök till en fungerande marknad. Om de nu gör ett vettigt jobb får de väl anställas av Förenade Care vars svenska del under 2020 gick med 31 miljoner i vinst. Det är naturligtvis omöjligt för ett nytt företag att konkurrera mot dem utan samma typ av förmåner i form av gratis arbetskraft.

Jag fattar att man kan behöva knuffa på lite för att etablera personer på arbetsmarknaden som varken behärskar språket eller har jobbat i sitt tidigare hemland, men att med skattemedel ge arbetsgivare betalt för att inte anställa dem är – för att använda en dansk referens – att i likhet med Ebberöds Bank garantera sig själv att aldrig få intäktssidan att komma ikapp utgifterna.

Ekonomiska gränser

Jag berättade tidigare att jag håller på att omvandla svenska kronor från Sverige till norska kronor i Norge. En rak banköverföring är dyr eftersom bankerna på bägge sidor tar en avgift, dessutom en usel växelkurs, så det bästa är när jag lyckas hitta någon som vill växla åt andra hållet.

”Jodå, den är giltig!”

Jag har växlat med kompisar och det har gått smidigt, men när jag bloggade om det hörde en läsare av sig och berättade att han hade någon tusenlapp på ett norskt bankkonto efter att tidigare ha bott i Norge. Så han skickade dem till mitt norska konto samtidigt som jag skickade motsvarande SEK från mitt svenska bankkonto till hans svenska.

Men så hörde en annan läsare av sig. Nu var beloppet 12000 kr. Jag trodde inte att personen hörde av sig för att blåsa mig, men även om en tusenkronorsförlust skulle svida är det ingenting emot det tolvdubbla. Med människor jag känner har jag skickat betydligt mer än så utan att skriva papper, men med någon man bara har mejladress eller Twitteralias till känns det jobbigare.

Nu ska sägas att det gick bra. Transaktionerna gjordes när de skulle och ett dygn senare hade vi bägge lite mer pengar än om vi hade låtit bankerna hjälpa till. Men det här fick mig att fundera över ekonomiska gränser. Jag är generellt en fegis. Jag ser t ex alltid till att ha så litet pengar som möjligt på konton kopplade till ett kort. Skulle någon ha fått tag i mina kortuppgifter vill jag inte ligga sömnlös över om banken ska anse att jag får skylla mig själv.

Samma med kontanter. Ytterst få gånger har jag gått runt på stan med över 10000 kr på mig, och då ser jag mig ofta över axeln. Jag skulle överleva förlusten och har kompisar som tvärtom aldrig lämnar hemmet utan ett femsiffrigt belopp i plånboken.

”Man vet aldrig när man behöver cash!”

När det kommer till att låna eller låna ut pengar brukar jag tänka den morbida tanken att vad händer om någon av oss dör. Är det tillräckligt mycket pengar för att jag skulle vilja kontakta personens fru eller föräldrar och säga att ”han var faktiskt skyllde mig lite pengar när han snubblade på det där övergångsstället” så är det en bra idé att skriva ett papper.

Hur tänker ni? Är ni obrydda och tänker att världen blir en bättre plats för er om ni vågar lita på medmänniskor eller utgår ni ifrån att alltid bli lurade för att inte bli besvikna?

Fram för fler klaner!

I höstas sa MP:s taltratt Märta Stenevi i en riksdagsdebatt att hon tillhörde en klan. Det blev inte helt lyckat eftersom allt hon egentligen försökte göra var att negligera det faktum att det finns kriminella klaner i Sverige. Nu ska jag också problematisera klanbegreppet, så får vi se om jag får samma mottagande.

För visst, när vi pratar om klaner menar vi ju ofta en maffiaboss som styr och ställer på en ort polisen för länge sedan gett upp. Jag tror att vi alla kan enas om att det är en dålig idé att en lokal patriark upprättar vägspärrar och bestämmer vem som ska få komma in i ”hans” område.

Ali Khan, Göteborgs inofficiella borgmästare.

Men klan är ju egentligen bara ett mindre samhälle med naturliga kopplingar mellan ledning och folk. Innan nationalstaterna tog över levde vi alla i klaner, även om det antagligen kallades bygemenskap, och jag skulle vilja påstå att klansamhället än idag är vad som gör landsbygden levande.

Ni som bor i städer kanske tror att det t ex finns polis överallt. Det gör det inte. Det är inte ovanligt att en polisutryckning till en mindre ort skulle ta en timme. Utan mer eller mindre organiserade medborgargarden skulle det aldrig funka. Här ute håller man koll på okända människor, noterar bilar, antecknar deras registreringsnummer och visar att man sett dem. Vilket inte gör ett dugg om man är ute i ärliga avsikter.

I början av vintern fick jag ryggskott och kom inte ur huset på fyra dagar, knappt ur sängen. Jag berättade det för säljarna av huset som då inte var kvar i Norge, men de erbjöd sig att fixa så att deras kompisar kunde åka hit med mat åt mig. Nu behövdes inte det, men möjligheten fanns. Annars tror jag säkert att grannarna hade förbarmat sig för här hjälper man varandra och det är också en slags klanmentalitet.

Plötsligt vaknar polisen.

I mitt tycke faller de statliga samhällena ihop mer och mer (vissa stater mer än andra). Ström, vintervägunderhåll, vård och sånt är inte lika självklart nu som för ett par decennier sedan. Och inte ens då hade jag kunnat ringa ”staten” för att jag har ryggskott. Jag hade inte precis kunnat få hemtjänst.

När staten fallerar är det släkt, vänner och grannar vi har att förlita oss på. När jag bodde i stan visste jag inte ens vad mina grannar hette. Enda gången folk hjälpte varandra lite systematiskt var vid snökaos. Om jag får rätt i min tes om det skattefinansierade samhället blir landsbygden ”vinnare”. För att vi har klanstrukturer.

Att släppa taget

Det här gillar jag, en gubbe på 50+ sa upp sig för att brodera på heltid. Jag ska banne mig göra reklam för det genom att länka till hans hemsida. För världen behöver detta. Kanske inte mer korsstygnsbroderi, även om det kan vara skojigt ibland.

Inte heller menar jag könsaspekten för jag börjar bli less på att det höjs upp till något fantastiskt så fort killar syr eller tjejer kör timmerbil. Det fantastiska här är att en person med merparten av yrkeslivet bakom sig vågar bryta sig loss och starta eget, och det i en bransch där det inte är självklart att det ska bära sig ekonomiskt.

Ändå märkligt att det inte händer oftare. Krister Persson var 53 när han sa upp sitt fasta jobb för att brodera. Då har man troligen minst femton års yrkesliv kvar. Kanske ännu mer! Man jobbar nog inte som dörrvakt eller personlig tränare när man är över 70, men brodera kan man göra så länge huvudet och händerna är med. På det sättet är det lite som att skriva.

”Skriva? Nej, vi är nätpokerproffs!”

Samtidigt känner jag människor som redan innan 50 ser det som otänkbart att byta bana. De är beredda att sitta kvar i en anställning där de inte trivs särskilt bra för att på så vis få en pension som är så pass okej att de kan göra vad de vill om femton år. Kanske om tio år, om de har tur.

För det första tycker jag att det är skit att behöva vänta tio år med att förverkliga sig själv. För det andra vet du inte hur mycket liv du har kvar då. Varken livet eller orken är oändliga resurser. Ser jag tillbaka på den första halvan (förhoppningsvis!) av mitt liv är några av mina bästa beslut när jag sagt upp mig från jobb jag inte velat ha. Några gånger var de aldrig rätt för mig. Några gånger hade de varit rätt, men var det inte längre, och man kan inte leva sitt liv i en reprisutgåva. Vill du brodera – gör det! Vill du något annat – gör det istället!

Så funkar fogden

Jag och många andra har ondgjort oss över miljöminister Strandhälls oförmåga att göra rätt för sig. På andra sidan står människor som undrar om vi inte vill ha mänskliga politiker med fel och brister. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att följa räkningens väg till Kronofogden, som åtminstone tio av ministerns skulder gjort.

Sparo goes pedagogical.

I Sverige får man vanligtvis minst 30 dagar på sig att betala en räkning. Ett företag kan till och med kräva den tiden och strunta i betalningskrav tills det gått 30 dagar från faktureringsdatum, såvida de inte har betalat en tidigare räkning snabbare för då anses det som att man accepterat det fakturerande företagets i grunden regelvidriga rutin.

Det kan inte privatpersoner, men vanligtvis får de ändå 30 dagars betalningsvillkor. När räkningen så förfallit får man en påminnelse. Jag brukar själv se till att påminna via mejl första dagen efter att mina kundfakturor skulle ha betalats, för att visa att jag är på hugget och kommer att bli en ettrig jävel.

Efter en eller flera påminnelser går man vanligen till ett inkassobolag, även om det steget går att hoppa över. Om inte det fakturerande företaget lagt på en påminnelseavgift kommer en sådan garanterat i samband med att inkasso tar över, vanligen är den på 180 kr.

Först därefter hamnar skulden hos Kronofogden. Från att de tar emot ansökan om indrivning tar det 4-7 arbetsdagar tills de skickar ut handlingar för delgivning och när fordringsägaren fyllt i och skickat tillbaka dem tar det enligt KFM:s egen uppgift c:a 25 arbetsdagar för dem att påbörja en utredning och börja kräva in pengarna.

I okomplicerade fall (påskrivet kontrakt för ett jobb med en tydlig prislapp) tar nog utredningen fem minuter, men från att kunden fått fakturan tills det kommer ett brev från Kronofogden tar det alltså i runda slängar minst tre månader.

Så när Annika Strandhäll sitter och låtsas att hon gjort ett litet misstag (räkningen råkade glida in under musmattan eller vinddraget kilade in den bakom elementet) har hon i själva verket haft minst ett kvartal på sig att betala sin skuld, som hon längs vägen påmints om minst tre gånger, men troligen fem.

Visst ska politiker få ha fel och brister, men ska de kunna vara så felaktiga och bristfälliga och ändå få ansvara för skattemedel och lagar? Nej, säger jag.

Framförhållningsshopping

Det sägs att man aldrig ska handla mat på fastande mage eftersom man gör sämst affärer då. Jag kan inte säga att jag har märkt av det, men visst är det bra att slippa handla i panik. Två exempel från de senaste veckorna:

Min pulsklocka har inte lagt av, men laddningen blir sämre och sämre. Jag pratade med Garmins kundtjänst som lyckades ”hotta” upp den lite genom att instruera mig om hur jag skulle göra en fabriksåterställning och därigenom rensa den från skit. När det är kallt ute kan jag ändå inte vara säker på att den ens håller i en timme. Det gör i och för sig knappt jag heller med dålig kondis och Wassbergs vinterskägg.

Klockan har åldern inne, men jag var inte sugen på en nyare klocka med en massa funktioner jag inte kommer använda. Framförallt stör jag mig på att nya klockor överför data med bluetooth. Helt onödigt eftersom jag ändå laddar upp klockorna med USB i datorn. Då blir den sladdlösa överföringen bara ännu en felkälla.

Så jag kollade vad internet hade att erbjuda och det slutade med att jag köpte en äldre klocka. En Garmin 305 som är stor och ful. Storleken gör dock att man kan ha fyra samtida rutor på skärmen mot tre för min ”nya”, exempelvis totaltid, distans, km-tid för innevarande kilometer och hjärtfrekvens. Nya klockor kostar från ett par tusenlappar och uppåt. Mitt begagnat-köp landade på 100 kr + 70 kr i frakt.

Mitt kök är bedrövligt. Jag saknar induktionshäll och vettiga arbetsytor, köket har värdens fulaste bänkskivor och till råga på allt korkmatta. Men det funkar och jag har alldeles för många projekt som är mer brådskande.

Så när min mikrovågsugn nu signalerar att den snart är färdig med jordelivet vill jag bara ha något som funkar ett tag för senare kanske det blir en inbyggnadsmikro som ska matcha övriga vitvaror och därför vill jag inte ha kvalitet nu, i alla fall inte dyr kvalitet. Mitt enda krav är digital display och då landar man på minst tusenlappen i butik. Begagnat på internet: 300 kr. Kontaktade säljaren, betalade osett och hämtade mikron dagen därpå.

Lustfylld shopping för 470 kr.

Visst är det enkelt att öppna plånboken och köpa första bästa den dag grejerna går sönder istället för att leta begagnat. Det är mycket som ska stämma – rätt grej i rätt skick till rätt pris på rätt avstånd. Ett armbandsur kan man ju skicka, men knappast en mikro. Kommer den fram och är trasig kommer speditionsfirman aldrig ta på sig skulden. Dessutom är risken stor att totalpriset hamnar på nypris i butik och då var det ju ingen idé.

Men när det lyckas är det en fröjd att köpa begagnat, privat och momsfritt. Bra för ekonomin och miljön och ofta kul möten med folk man aldrig hade träffat annars. Jag föredrar ju i och för sig att sälja. Då får man allt det där och så tjänar man pengar också.

Psoriasis

Jag ärvde pengar och en lägenhet av min mamma och är tacksam för det. Nu har jag däremot ärvt psoriasis av henne och det var ju inte lika hyggligt, även om hon såklart inte gjorde det med flit. Läser att det är en av de allra vanligaste hudsjukdomarna och att 2-4 procent av svenska folket har den, men det gör ju inte mig friskare. Det den konkret gjort hittills är att ge mig inflammationer i fingrarna som sväller upp, blir såriga och kliar utav bara helvete.

Så vad gör man åt det? Psoriasis är kroniskt och saknar bot. Men lindring finns. Den mest populära verkar vara att flytta till varmare breddgrader över vintern. Det norska psoriasisförbundet kör gruppresor till Gran Canaria. Det har jag ingen avsikt att pröva.

Det jag däremot testat är att lägga händerna i varmt saltvatten. Jag äter zink i kosttillskott och har börjat sova med händerna i tunna, tighta löparvantar som får ner inflammationerna ungefär på samma sätt som stödstrumpor för den som får svullna fötter eller vader. Jag smörjer flera gånger om dagen in fingrarna med aloe vera, som har antiinflammatoriska egenskaper och som finns i hudsalvor. Enligt uppgift ger det dock bäst effekt att smörja in med kletet i bladen från själva växten, så det gör jag.

Men jag är öppen för alla idéer, vare sig det är läkemedel, naturpreparat eller husmorstips. Om statistikuppgiften 2-4 procent stämmer betyder det rimligen att en väldig massa läsare själva lider av psoriasis eller känner någon som gör det. Ge mig era bästa tips, så blir jag evigt tacksam.

Och nu ska det sägas att jag mår rätt bra. Ja, ibland kliar det så att jag håller på att bli galen, men jag har i stort sett bara det här problemet på händerna och på en klart hanterbar nivå. Just nu, men jag kan ju bli fnasig som tvättsvamp över hela kroppen imorgon och vill kunna kämpa emot så hårt jag bara kan.

När ideell blev politisk

Sverige är uppbyggt av ideella organisationer. De flesta håller på med idrott eller annan social verksamhet, men vare sig det handlar om lövgrodans bevarande eller pastafarianism kan man ge sig på att det finns en förening för det. Ofta kallar de sig politiskt obundna eller rentav opolitiska, men allt oftare visar sig verkligheten vara något helt annat.

Det senaste exemplet uppmärksammade Rebecca Weidmo Uvell när Friluftsfrämjandets kommunikationschef Ahmed Al-Qassam först antyder att kärnkrafsförespråkare är pedofiler för att sedan fastslå att ”Alla som gillar kärnkraft är våldtäktsmän”, ett ganska hårt uttalande om en stor del av svenska folket.

Men, säger någon, det betyder ju inte att Friluftsfrämjandet blivit en galen organisation, bara att de haft otur vid en rekrytering. Nej då, ställda inför faktum gör organisationen allt för att relativisera och tona ned uttalandena. Kommunikationschefen kallas ”en medarbetare” och det är möjligt att han i slutändan får sparken (för att fångas upp av någon annan skogsktokig lobbygrupp), men Friluftsfrämjandet är väldigt tydliga i att det inte hade behövts om det hängt på dem. Jag skärmdumpar den också, eftersom jag anar att alla spår kommer att sopas igen ifall Al-Qassam till slut tvingas gå.

2017 gjorde Sverigedemokraterna en PR-kupp när de auktionerade ut en middag med Jimmie Åkesson där partiledaren skulle laga mat till vinnaren och pengarna skulle gå till välgörande ändamål. Knappt hälften, 85000 kr, ville partiet skänka till Stadsmissionen. Det hade enligt organisationens egen hemsida räckt till 3400 måltider (det blir så när man inte anlitar partiledare som kockar), men Stadsmissionen tackade nej utan förklaring.

2018 skulle den borgerlige debattören Thomas Gür, med rötter i Turkiet, hålla ett ”pop-up-seminarium” om integration utomhus i Almedalen varpå domprosten valde att ringa i kyrkklockorna för att störa ut mötet. Först hade han tänkt ringa polisen, men han insåg kanske att tiden inte var mogen för att stoppa svensk yttrandefrihet med vapenmakt. Den som följt ärkebiskop Antje Jackeléns Twitterflöde vet att det mest handlar om Greta Thunberg, Parisavtalet och invandring till Sverige och Europa, ytterst sällan om Gud och religion.

Jag är inte medlem i vare sig Friluftsfrämjandet, Stadsmissionen eller Svenska kyrkan, så vad har jag med det här att göra, och vad är kopplingen till ekonomi? Bara Friluftsfrämjandet får runt tio miljoner om året i statsbidrag. Utöver det tar de in medlemsavgifter från över hundratusen medlemmar, som kanske inte fattat att de bl a betalar en kommunikationschef som bl a tycker att alla som förespråkar det fossilfria och förnyelsebara energislaget kärnkraft är våldtäktsmän.

De 380 kr ett medlemskap i Friluftsfrämjandet kostar är såklart en droppe i havet mot vad det kostar att vara med i Svenska kyrkan, som på intet sätt skiljts från staten när det kommer till finansiering. Jag är inte motståndare till föreningsfrihet. Vem som helst ska få starta en klubb med uttalat mål att störta demokratin eller hjälpa Miljöpartiet till makten. Men inte under etiketten opolitisk.

Jag känner stanken från Enskilda banken

Efter att ha gnällt på norska banker har turen kommit till en svensk. Efter att man flyttar ut från Sverige måste svenska banker ställa en massa frågor. Irriterande, men det får man väl leva med. Dock skiljer de sig åt. Avanza ställde ett tiotal frågor digitalt innan jag ens själv hade fått beskedet från norska myndigheter att min folkbokföringsflytt var klar. De tog fem minuter att besvara.

Häromdagen kom SEB:s variant. Med posten! Totalt 11 sidor, men med lika många sidor på engelska och en omfattande beskrivningar av hur formuläret skulle fyllas i var det en mindre telefonkatalog som rasslade ner i brevlådan.

Så till frågorna. ”Betalningar och överföringar från utlandet: Hur ofta tror du att du kommer att ta emot pengar under det kommande året?” och ”Varifrån kommer de pengar du tar emot eller till vad ska de pengar som du skickar användas?” är två exempel på frågor som ställdes fyra gånger i formuläret, ordagrant. Då kanske du tror att det åtminstone gällde både privat- och företagskonton. Nej då, under företagssidorna, från sida 8 av 11 i formuläret, återkommer dessa frågor ytterligare tre gånger, nu till mig som företagskontoinnehavare.

Några av frågorna, samt ett avslutande krav på att jag skulle identifiera mig (oklart hur eftersom SEB som enda bank väljer att inte låta mig identifiera mig elektroniskt genom att besvara frågor i inloggat läge) gjorde att jag blev tvungen att ringa deras kundtjänst.

Telefonkön tog en dryg halvtimme tills jag kom fram till en i och för sig väldigt trevlig, men också mycket ung och oerfaren medarbetare. Han kunde inte hjälpa mig med mycket, men då fick jag i alla fall ett namn i deras organisation att hänvisa till utifall att SEB inte är nöjda med svaren. Vilket jag förutsätter! Det är svårt att på ett rimligt sätt besvara "Har du slutat att slå din fru?"-frågor.

Så efter en dryg timme var jag klar och kunde bära iväg luntan till ett postombud och betala 60 NOK för att skicka den till SEB. Det hela känns som ett dåligt skämt och är det antagligen också. Skämtet heter SEB. En gång i tiden var jag nöjd med att vara både kund och aktieägare hos dem. Det var ett tag sedan.

P-vakter gör sitt jobb

Parkeringsvakter är möjligen Sveriges mest utskällda yrkeskår, vilket är märkligt eftersom de flesta bara gör sitt jobb. Visst händer det att de lappar en bil som inte borde ha lappats, men det hör till ovanligheterna. Jämför med hur många fall där andra yrkesgrupper, som telefonförsäljare eller försäkringsrådgivare, hamnar i rätten och där de visat sig göra fel, så tycks lapplisor vara otroligt korrekta i sin yrkesroll.

Ändå får svenska folket betala ungefär en miljard om året i parkeringsböter. Några är såklart ”bilmålvakter” som står som ägare på flera tusen bilar, och så har vi sådana där Carola-typer som tar kostnaden för att slippa tänka (om de ens vet hur man gör). Men de allra flesta är vanliga människor som hoppas komma undan med ett kortare ärende eller som är för stressade för att ta in hur de ska göra eller räkna ut för hur lång tid de ska betala.

Jag köper det, det är tillåtet att vara slarvig och oekonomisk, det kostar bara pengar. Oavsett om det är för att man inte orkar engagera sig i sin privatekonomi och göra vettiga investeringar, för att man inte orkar göra rationella val i matbutiken eller för att man inte orkar ta till sig parkeringsbolagets skyltar.

”Regler gäller inte mig!”

Vad jag inte förstår är hur det kan bli p-vaktens fel. Jag tror att jag har fått två parkeringsböter i mitt liv. Visst blev jag arg, men på mig själv! Det var ju inte p-vakten som parkerat min bil där man inte fick. Och så många jag träffat som absolut tycker att regler ska respekteras, men om just dem bryter lite mot dem kan väl inte spela så stor roll, inser jag att utan parkeringsregler och någon som upprättar dem skulle normalstora städer korkas igen på nolltid när precis alla ”Jag skulle bara...”-människor ställer ifrån sig bilen där de har lust.

Är jag ensam om de här tankarna? Eller vad är det jag missar när jag inte tycker att det ska vara fri jakt på p-vakter?