Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?

Förfallna hus lagar sig inte själva

Här är ett ämne som varit uppe förut, hus på landsbygden som ramlar ihop utan underhåll, och myndighetspersoner som är frustrerade över att deras kommuner och regioner bokstavligt talat förfaller.

Jag förstår deras frustration, för att inte säga ilska. Men vad är lösningen? Jag anar på byggnadsinspektören från Filipstads kommun i inslaget, att hon tycker att folk minsann borde ta sitt ansvar och inte låta sina hus gå tillbaka till naturen utan istället reparera och sälja dem, men så länge värdet på husen hålls på ett minimum bara pga platsen de ligger på kommer det inte att hända.

Det beror i sin tur på bristande arbetsmarknad och samhällsservice. Sedan spelar det ingen roll om du köpt huset för att bo i, ha som sommarställe eller – troligast – du övertagit huset när dina föräldrar inte längre lever eller kan bo kvar i det. Det finns inte en människa som satsar en halv miljon i ett hus som i bästa fall blir värt hundratusen efter renovering.

Vill kommunen få husen rivna får de erbjuda sig att göra det kostnadsfritt, men kommunpolitikerna har inte heller pengarna att göra detta. Alternativ 2 är att Sverige ser till att den gamla slitna klyschan ”Hela Sverige ska leva” betyder något. Glesbygdsstöd, satsningar på näringslivet, bygg upp en framtidstro – allt är tillåtet!

Men gör något, att bara snacka om hur viktigt det är att folk ska kunna bo på landet påverkar inte huspriset ett enda öre. Särskilt inte efter så många år, när generation efter generation fått lära sig att det bara är retorik från samtliga partier. Spökstäder förvandlas inte till pittoreska byar fyllda av spirande framtidstro helt av sig själva.

En Rolex?

När jag började löpträna tänkte jag att det kunde vara kul att ha en gps-klocka, för att hålla koll på puls och tempo, men inte minst för att alltid veta hur långt jag springer. För att inte riskera att sitta med en leksak till ingen nytta bestämde jag mig för att först springa 25 löprundor. Står jag ut så länge, tänkte jag, köper jag klockan. Jag har för mig att den kostade 1500 kr, vilket många ser som växelpengar, men jag är ändå nöjd med att jag avvaktade tills jag kände att löpningen var en etablerad aktivitet i mitt liv.

Detta ska inte handla om mig. Det var en bakgrund för att visa hur olika olika människor tänker. Mats, 20, köpte inte en utgående Garmin utan en Rolex för 32000 kr. Det beskrivs som en ”drömklocka”, men efter att bara ha använt klockan vid fem tillfällen ledsnade Mats på den och sålde den vidare på en auktionssajt för 20000 kr.

Sedan fick han ett helvete med att få ut pengarna eftersom Posten i Italien först skrivit att klockan gått tillbaka till avsändaren för att sedan ändra sig till att den hämtats ut av köparen. Auktionssajten skickade aldrig pengarna till Mats eftersom de inte fattat att leveransen var fullbordad. Nåväl, det där ordnade upp sig, men det är inte det som är det bestående intrycket hos mig utan att en tjugoåring slantar upp 32000 kr för en klocka han egentligen inte ville ha när han tänkte efter, och förlorade 12000 kr på en klocka han enbart använde vid fem tillfällen.

När jag köpte min femtonhundrakronorsklocka var jag nästan dubbelt så gammal som Mats och hade antagligen en betydligt stabilare ekonomi. Kanske har jag en gammalmodig syn på ekonomi, men jag tycker faktiskt att det är helt sjukt att en tjugoåring betalar tiotusentals kronor för ett armbandsur, som han dessutom inte hade behov av.

Dags för svensk DOGE?

Jag är inte så engagerad av amerikansk politik så länge den inte berör andra länder (vilket tyvärr händer alltför ofta), men det nyinrättade effektiviseringsdepartementet DOGE tycker jag är intressant. Visst lät det sunt att inrätta en myndighet för att få koll på vart statens pengar tar vägen, det hade inte varit fel i Sverige heller.

Men att Musk på en enda månad skulle lyckas spara 589 miljarder, låter helt sanslöst. Bl a skalades tvåtusen tjänster bort på biståndsmyndigheten USAID som bl a skickat mångmiljonbelopp till pengatvättsorganisationen The Clinton Foundation. Den som vill veta exakt vad man sparat på kan se det på DOGE:s webbsida.

Jag har inte gjort det och tänker inte recensera varje steg, men ser det som ett sundhetstecken om man ser varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket. Ett annat tecken på friska vindar är att skattefinansierade människor börjar frågas vad de gör på jobbet. Det ser de själva som värsta ifrågasättandet, vilket också visar vilken skyddad verkstad de levt i. Det är självklart för alla anställda att chefen då och då vill se vad du åstadkommit, och jobbar du för skattepengar är högsta chefen skattebetalarkollektivet.

Vad vi alla undrar är väl om detta kan komma till Sverige. Svaret på kort sikt är antagligen nej, men det som börjar i USA har en förmåga att spridas över världen och till slut finns det kanske en effektiviseringsmyndighet i vartenda gammalt I-land. Sverige brukar inte längre gå i spetsen i teknik, men faktiskt började Jens Nylander granska skatteflöden med hjälp av AI långt innan jag hade sett Elon Musk hoppa på det tåget, så kanske, kanske skulle Sverige kunna överraska positivt här. Jag skulle ljuga om jag sa mig vara förhoppningsfull, men även en trasig klocka visar exakt rätt tid två gånger per dygn.

Fortsätter ni?

Priset på ett paket kaffe påstås snart gå över hundralappen. Jag är tveksam till det, men det hävdar journalister som vill ha klick och politiker som försöker göra partipolitik av misslyckade kaffeskördar.

Men att det blivit dyrt på sistone har jag noterat. Själv har jag lyckligtvis ett lager av Dollarstore-kaffe inköpt för 35 kr halvkilot, men förr eller senare kommer det ta slut för vid min senaste kontakt med företaget berättade de att de slutat att ta in det.

Så om några månader kanske jag också tvingas betala uppemot hundra kronor för ett halvkilo kaffe. Det skulle kunna göra 2 kr per mugg vanligt bryggkaffe och även om det inte låter så farligt blir det med nuvarande konsumtion ganska många tusenlappar per år. Jag har råd, men inte lust. Då tänker jag att det får bli mer te istället.

Kanske kommer jag uppskatta kaffet mer om jag dricker en kopp om dagen eller ett par koppar till helgen istället för morgon, förmiddag, eftermiddag, kväll. För övrigt tror jag att jag skulle få mer glädje per liter om jag istället för att bälga i mig stora muggar varje gång drog ner det till hälften, enligt Farbror Fris ”halv mazarin”-filosofi. Den där första härliga kaffeklunken och eftersmaken blir ju inte sämre av mindre totalvolym.

En viktig del med kaffet för mig tror jag är känslan av ledighet. Kaffet blir en belöning för ett utfört arbete eller för att jag orkat mig upp idag igen (ja, ibland krävs det inte mycket för att fira). Fram till 2010 använde jag cigaretter på samma sätt – efter måltid, arbetspass, jobbigt möte, trevligt möte... Det tog ett tag att bryta mönstret, men femton år senare tänker jag inte på rökning efter avslutad måltid, däremot kaffe.

Vad säger ni andra, kommer ni dricka lika mycket kaffe oavsett pris så länge ni har råd eller känner ni också att allt för stora prishöjningar kommer resultera i färre koppar eller mindre kaffe per kopp? Eller tycker ni helt enkelt att jag är alldeles på tok för snål när jag överväger att dra ner på kaffe av ekonomiska skäl?

Så tycker ungdomar

Jag kommer sällan i kontakt med ungdomar. Därför var det intressant att läsa om Ungdomsbarometerns generationsrapport för 2025 för att få en inblick i vad som rör sig i huvudet på människor i åldern 15-24.

”I en värld präglad av oro, ekonomisk osäkerhet och sociala förändringar blir trygghet och stabilitet allt viktigare för unga. Privatekonomi och den egna framtiden prioriteras framför bredare samhällsfrågor. Dagens unga omfamnar i högre grad traditionella könsroller i relationer och färre identifierar sig med idealistiska identiteter.”

Jag vet inte om det bara är jag, men det här var lite lugnande. T ex skönt att höra att unga omfamnar traditionella könsroller när regeringens utredning föreslår att ordet kvinna i abortlagen ersätts med ”den som är gravid” för att inte utesluta alla de andra grupperna som också påstås kunna bli gravida. Om vi håller oss till ekonomi är det fint att ungdomarna prioriterar privatekonomi. Men på vilket sätt?

”Samtidigt syns ett ökat intresse för att tjäna pengar och bli ekonomiskt framgångsrik. Entreprenörsyrket är det näst mest populära karriärvalet, bara slaget av företagsledare/chef.”

Målet måste väl ändå vara att vilja göra saker som intresserar och ger glädje, inte att bli den nya Elon Musk? Det är inget fel med att vilja tjäna pengar, men det här hade låtit rimligare på förskolan än hos unga vuxna.

En annan reflektion är att ungdomarna verkar dåliga på att leva som de lär när de å ena sidan blivit mer engagerade i sin privatekonomi samtidigt som den blir allt sämre. Lite som att 2020 års ungdomsbarometer konstaterade att ungdomarna då var mer hälsomedvetna än tidigare generationer, men mådde sämre.

Nåväl, positivt att de i alla fall försöker. Kanske kommer ekonomiintresset leda till bättre ekonomi på sikt. Eller att de kommer på vad de verkligen vill göra med sina liv. Det enda vi kan säga nästan säkert är att jag inte kommer att förstå mig på ungdomar i framtiden heller. Det gjorde jag knappt när jag var en.

Tjänade pengar på kapad identitet

Jag lyssnade på ett radioinslag från NRK om en man som fått sin identitet kapad. Detta hade lett till att han behövt beställa nya kort, konton osv. Men tyck inte synd om honom, han upplevde det som det bästa som hänt honom, ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nu fick han nämligen en knuff att kolla upp sina abonnemang och upptäckte att han har tjänster och medlemskap som tickar och går trots att han inte har någon användning av dem. Programledaren höll med. Han berättade att han nyligen bytt ut ett bankkort och då tvingats återkoppla sina autogiron, men att han antagligen fortfarande har glömt några så att han kommer att få påminnelser om obetalda räkningar.

Själv tycker jag att de som har fler automatiska betalningar från sina konton än de själva kan hålla i huvudet har för många tjänster och leverantörer, men om så är fallet bör man snarast sammanställa en lista så att man är beredd när skiten träffar fläkten.

Fast känner jag norska och svenska folkens kynne rätt gör man så lite man kan så länge det går. Jag kanske skulle starta en tjänst där jag kapar kundernas identiteter så att de får ett ryck att ta reda på vart deras pengar tar vägen. Självklart tar jag autogiro.

Flugor i maten

EU godkänner den ena insekten efter den andra som livsmedel. Två länder, Italien och Ungern, tar öppet strid mot labbodlat kött och insekter i maten, medan Sverige via sin innovationsmyndighet Vinnova pumpar in pengar i företag som producerar mjölmaskmjöl och insektsburgare.

Min inställning är mycket enkel. Om folk vill äta maskar eller kemiska köttsubstitut får de göra det för mig, oavsett om anledningen är att de tror det gynnar klimatet, hälsan eller plånboken. Men jag vill slippa! När jag säger slippa menar jag att jag vill slippa äta det, men jag vill också slippa att betala för det. Och jag vill ha en tydlig märkning på alla produkter som innehåller insekter, även om det bara är en promille av ett tillsatt färgämne.

Och så det där med betalningen då. Om nu mjölmaskmjöl och bönsyrsebönor är ”framtidens mat”, hur kommer det sig att varenda företag som försöker producera den typen av mat behöver mångmiljonbidrag från skattebetalarna, många gånger för att sedan ändå gå i konkurs?!

”För dåligt med honung, nu blir ni mjöl, era jävlar!”

I egenskap av biodlare skulle man kunna hävda att jag är en del av denna insektsmatindustri, men det är en stor skillnad (förutom att honung inte innehåller insekter), nämligen att jag som mer traditionell matproducent inte får en krona i stöd från stat eller kommun. Jag skulle kunna få statlig kompensation för sockerskatten, men det blir billigare för mig att importera socker istället. Den dag kunderna inte betalar för produkterna från sina egna plånböcker lägger jag ner.

Ett liv utan bekvämlighet

SVT skriver om Johanna, som lever utan el och rinnande vatten. Hon har utedass, hugger ved och lagar storkok på vedspis. Hon drivs av viljan att kunna leva utan den bekvämlighet vi alla vant oss vid och låter fåglarna utanför fönstret ersätta Netflix. Den enda ström hon har är en solpanel som laddar upp mobiltelefon och ett par lampor.

De flesta skulle inte vilja byta med henne, men det fina är att ingen behöver göra det heller. På Twitter (ja, ni får säga X om ni vill) kallas detta för ett tröttsamt hyllningsreportage där SVT ”önskar sig tillbaka till Hedenhös”. Märkligt, jag ser något helt annat. I anklagande ton försöker reportern göra Johanna ansvarig för fiberutbyggnaden och elnätet där det satsas 67 miljarder. Hur ska det gå med den nu då – va, va, VA?!

”Om alla gjorde som du skulle elektrikerna och ingenjörerna och fiberteknikerna bli av med sina jobb. Är det vägen framåt?”

Det tycker jag är tröttsamt, att vi (och där räknar jag in mig själv) som försöker leva lite alternativt ska behöva ta ansvar för hela världens utveckling genom världens fånigaste argument ”Hur skulle det gå om alla...?”. För samtidigt menar ju alla medier och mer eller mindre alla människor att vi behöver tänka över konsumtionshetsen, men lösningen tycks alltid vara att handla ”grönt”, aldrig att handla mindre.

Jag tror att Johanna kan väcka några friska tankar i oss alla där. Kan inte det få vara hennes uppgift, så kan någon som får en kick av att alltid ha den senaste tekniken se till att ingenjörerna och fiberteknikerna får mat på bordet? Det behöver vi nog inte ligga sömnlösa över.

Ska alla bli ekonomer?

Allt fler väljer ekonomiprogrammet på gymnasiet och det möter skolorna genom att öka antalet ekonomiklasser. Jag brukar förespråka att alla bör ta ett grepp om sin privatekonomi, men det betyder inte att de behöver bli ekonomer. Jag drar det kanske lite långt i rubriken, men jag ser problem.

Det var likadant när jag gick i skolan. ”Alla” ville gå ekonomisk linje och på min skola valde man att utöka antalet klasser från fyra till sex på två år, så till slut utbildades 180 gymnasieekonomer per år bara i min kommun. Det krävdes inte ens medelbetyg på 3,0 (betygsskala 1-5) för att komma in, vilket var ganska lätt för de flesta.

De som snittade 2,9-3,0 fick det däremot inte så lätt på ekonomiprogrammet. Det fanns såklart sent utvecklade elever som tog sig i kragen när de fyllde femton, det finns alltid undantag. Men jag tänker att det kanske hade varit bättre med högre intagningskrav och färre elever. Även om nästan alla skulle kunna bli gymnasieekonomer finns det åtminstone inget behov för det.

För samtidigt berättas att allt färre söker byggprogrammet. Detta när ordet hantverkare tycks vara en direkt synonym till polack, och man undrar om ”PL” på hantverkarnas bilar egentligen står för plattläggare. Den som behöver anlita en duktig hantverkare kan skrika sig hes och får vara beredd på lång väntetid. Ekonomer är möjligen mer eftertraktade än genusvetare och arkeologer, men jag tror att det är hårfint.

Vore det då inte bättre att starta fler klasser för snickare och målare? Jag är övertygad om att den vars högsta önskan är att bli ekonom kommer att hitta ett sätt oavsett. Jag har gått en statlig utbildning i ståuppkomik, men den lades ner ett år senare eftersom marknaden ansågs mättad. Så vad är problemet, att gymnasieskolan är kommunal och inte statlig? Kanske finns det för många kommunpolitiker, inte bara ekonomer.

”Jag orkar!”

Jag har upptäckt en lättja bland människor, här i Norge där jag bor, men jag såg tendenserna även i Sverige så gissningsvis ser det likadant ut där. Det är inget fel med att vilja ha det lätt, men slöhet kan kosta pengar. Låt mig utveckla.

När folk i byn där jag bor rensar i sina hus eller flyttstädar orkar de inte ta reda på överflödet. Möjligen kan de köra det till Fretex, Norges motsvarighet till Myrorna, men många gånger tror jag inte att det handlar om godhet utan hänger ihop med att det kostar pengar att lämna sopor på tippen. Nu har jag bott här i 3,5 år och ryktet sprider sig, så nu frågar de mig istället. Själva orkar de inte sälja eller reparera, men jag orkar. När inköpsvärdet är noll behöver man inte så höga priser för att det ska vara värt mödan.

Pant orkar de inte heller ta hand om. ”Du åker väl till Sverige ibland?”, frågar de mig, och så får jag deras svenska pant. Men åker inte de till Sverige då? Jo, de handlar ju den där panten. De flesta är nog i Sverige mycket oftare än jag, men tydligen är det lättare att köpa läsk- och ölburkar än att lämna tillbaka dem till butiken.

Ett företag får sina produkter på pallar med korta 2tum2-reglar som mellanlägg. Ingenting att snickra med, men utmärkt ved och eftersom bitarna är 2-3 decimeter långa, spikfria och obehandlade är de bara att trava upp i vedhögen eller langa in i kaminen. Det vet jag för jag hämtade en säck där häromdagen. Är det då ingen i personalen som eldar med ved? Klart det är, jag bor på landet. Men de orkar inte. Särskilt inte när de redan har ved hemma, det blir ett problem först när den är slut.

Det finns massor av sådana här exempel som vart och ett inte innebär någon förmögenhet, men i det långa loppet tjänar/sparar jag massor genom att orka ta en omväg, hämta en låda, skriva en annons, ringa ett samtal, olja in ett bord osv. ”Inte lätt att hinna när man jobbar heltid”, kommer någon att invända, men en vecka innefattar 168 timmar. Jobbar man 40 timmar och sover sju timmar per natt återstår 79 timmar, alltså en dubbel heltidstjänst, plus semester och röda dagar. Vi hinner mycket, om vi bara orkar.

Stressigt hemarbete

Jag har alltid gillat att jobba hemifrån. Redan på den tiden när jag mest utförde kontorsjobb på en extern arbetsplats kände jag mig aldrig så effektiv som när jag jobbade hemma vid den egna datorn. Men jag förstår att det inte är för alla. En del saknar disciplinen eller intresset och en del saknar förutsättningar för att alls jobba hemifrån.

Men jag blir konfunderad när jag läser att stressen ökar mest hos distansarbetare, när det borde vara tvärtom. Jag trodde att många ”löneslavar” drömde om att få välja sina egna tider, slippa rusningstrafiken eller för den delen (min egen hatsysselsättning) att flänga runt på stan vid lunchtid istället för att kunna tillreda mat i det egna köket. Och det här gör mig riktigt beklämd:

”Sitter du hemma ska du boka möten för varje liten fråga som ska avhandlas. Du förväntas vara tillgänglig på ett annat sätt, på arbetet hamnar du också i ett annat socialt sammanhang. Du får också automatiskt dagsljus och rörelse när du tar dig till jobbet.”

Det låter ju som riktiga slavar som släpps ut i frihet, eller fångar som efter decennier i fängelse blivit så institutionaliserade att de inte vill lämna fängelset. Klarar folk inte ens av att gå utomhus och få i sig frisk luft om de inte tvingas till det? Är det vad yrkeslivet i den moderna västvärlden gör med oss? Kanske, jag vet ju inte. Efter tio års anställningar, ofta med relativt fria förutsättningar, började jag frilansa, vilket jag gjort sedan strax innan millennieskiftet.

Men okej, jag har vänner som absolut inte trivs med sina jobb, men som för död och pina inte skulle våga ta ton mot chefen och än mindre säga upp sig för att prova något annat. Vad gör man då åt det? Lösningen för en heroinist är ju inte att fortsätta knarka, trots att han på kort sikt får fruktansvärd abstinens av att sluta.

Var och en som vill lämna ett beroende får väl försöka hitta sitt eget ”metadon” som ersättning/övergång från den riktiga drogen. På arbetsmarknaden tror jag att lösningen för många skulle vara ett regelbundet sparande i kombination med kostnadssänkningar. På det sättet gör man sig mer oberoende från jobbet vare sig det utförs på ett kontor, en fabriker eller på distans. Det minskade stressen för mig.

Vi har i alla fall en padelhall

Padel var ju en trend som dök upp och försvann för några år sedan. För mig verkar det som tennis för folk utan kondis, men jag har i ärlighetens namn inte testat. Hur som helst försvann nyhetens behag efter att varenda kommun skaffat en padelhall. Padeltrenden förvandlades till padeldöden och Billy Opel skrev en träffande text om kommuner som lägger ner det mesta annat.

”Bussarna har slutat gå,
men vi kan promenera.
Posten kommer bara då och då
och det får vi acceptera.
Ja, man får vara nöjd ändå
att nå'n vill investera
och vi har i alla fall
en tjusig padelhall.”

Den gjorde han 2022, när floppen var ett faktum, så varför skriver jag om detta nu? För att det finns en plats dit nyheter tydligen inte färdas – Kramfors. Där har den urfattiga kommunen satsat sexhundratusen kronor (!) på att bygga om tennishallen med två nya padelbanor.

Kommunalrådet (som jag inte tror spelar padel) berättar hur man tänkte och att satsningen görs för att den lokala padelklubben har en omfattande verksamhet för barn och unga. Nu visar det sig att denna klubb, med total 30 medlemmar, inte har en enda medlem under 18 år!

Som om inte detta vore nog finns det redan en privatägd padelhall i kommunen, 17 km från den nya. Tidigare fanns det en till, men de la ner eftersom underlaget var för klent, och antagligen också för att de nu lyckades få kommunen att köpa deras gamla padelbanor. Det går inte ens att hitta på sådan här dårskap! För att återigen citera Billy Opel: ”Ja, nog saknar man den ti'n när vårat samhälle fungera'.”

Laga verktyg

Ni vet en sån där fogpistol man har för att spruta lim, silikon och annat. Jag har flera, och det är rätt bra för sådana använder jag hela tiden och det är praktiskt att kunna låta tuber under användning sitta kvar i pistolen.

Som ni ser är de inte jättedyra, men jag hade en där plattan som trycker mot tuben försvunnit, vilket gör den obrukbar. Men så hittade jag en lämplig plåtbricka och tänkte att med den blir sprutan som ny igen.

Den trasiga högst upp.

Ibland funkar sådana planer bättre i teorin än i praktiken, men förutom att det krånglade lite med att hitta rätt skruv var det bara att klippa ner plåten till rätt storlek, slipa av kanterna och skruva fast den på plats.

Nu var det bara några tior att spara, men hade jag inte fått igång den hade jag inte köpt en ny, jag hade fått klara mig med en mindre. Andra gånger är det större vinst. Poängen är att det alltid lönar sig att hålla efter sina saker (och helst innan de gått sönder), slipa sina knivar, hänga upp, olja in, smörja upp, fetta in... Det här gäller för övrigt inte bara verktyg. Nästan allt håller längre om man är rädd om dem, från kläder till fordon. När vände du senast uppochner på din pulversläckare eller impregnerade dina kängor?

Årskostnader

Nu börjar jag få koll på vad mitt liv kostar efter flytten till Norge. Jag tänker inte redovisa varje siffra i detalj, särskilt känns förmögenhetsskatten lite privat, men här kommer några siffror.

Boende

Den största utgiften för många, så även för mig. På ett år kostar huset mig 66300 kr. Det inkluderar ström, ved, fastighetsskatt och 2024 års byggprojekt. Astronomiska siffror för mig, men det motsvarar ju faktiskt bara 5525 kr i månaden och det är väl många som betalar en högre hyra, eller för den delen ränta på huslånet. För 5525 kr har jag ett boningshus på över 200 kvm och en lada på över det dubbla.

Bil

Mina bilkostnader för året, innefattande bensin, besiktning, försäkring och bildelar landade på 17500 kr, så i princip 1500 kr per per månad. Helt okej, även om det hade blivit billigare ifall jag inte köpt reservdelar till min gamla 245:a (högra bilen på bilden) som jag borde ha slumpat iväg till högstbjudande redan i januari -24 eftersom den bestämt sig för att inte gå bra.

Mat

Denna kostnad har behandlats i ett eget inlägg 2023 som konstaterade att årskostnaden (inklusive allt jag köper i matbutiker, som tandkräm och toapapper) blir 10400 kr eller 864 kr i månaden. Jag har inte gjort någon ny uträkning sedan dess, vilket innebär att den kan ha gått upp eller ner. Mat har generellt blivit dyrare, men jag har å andra sidan blivit mycket bättre på att odla egen mat. Det skulle hur som helst förvåna mig om en uppdaterad månadskostnad inte skulle hålla sig i intervallet 800-900 kr.

Det här var gratis.

Internet & telefon

Internet och mobilabonnemang ligger på 8300 kr, en summa som ökat lite sedan jag fick bredband, men som jag kompenserat genom att dra ner min telefonkostnad från fri datatrafik till ett abonnemang för 95 kr per månad. I Sverige hade mycket av detta kunnat dras av på mitt företag, men här får jag ett schablonavdrag som helt enkelt inte gör det möjligt.

Katt

Mina båda katter kostade mig 2600 kr under förra året, så en dryg hundralapp per katt och månad. Jag vet att det här är ett känsligt ämne, så jag ska svara på lite av kritiken innan den kommer. Mina katter har fri tillgång till ett torrfoder de gillar, två gånger om dagen får de våtfoder och när de tittar bedjande på husse får de kattgodis. Dessutom har de en lada på 450 kvadratmeter full av möss och fladdermöss, och oftare än jag skulle önska tuggar de dessutom i sig småfåglar. Såvitt jag kan bedöma mår de bra, både fysiskt och psykiskt. Jag har valt att inte ha någon husdjursförsäkring på samma sätt som jag hade valt att inte försäkra mina barn om jag hade haft några. Jag tror helt enkelt inte på försäkringar som går att undvika (dvs alla med undantag för hemförsäkring och bilförsäkringar), men skulle någon av mina katter bli sjuk går jag till en veterinär och tar kostnaden för det.

Möss är inte alltid intressanta.

Övrigt

Jag gillar inte ”övrigt”-kategorier, varken i bokföring eller i andra sammanhang, eftersom det ofta slutar med att lite för mycket hamnar där. Ibland är det dock oundvikligt. Jag har ingen egen kategori för presenter, löparskor, tandläkarbesök, porto osv. Jag kan kolla vad det här har kostat mig under det senaste året, men en redovisning blir ganska poänglös.

Fast kanske allt detta egentligen är poänglöst? En del skulle absolut hävda det, så länge intäkterna täcker utgifterna och man har ett liv man trivs med. Själv vill jag veta vart mina pengar tar vägen och göra löpande bedömningar av om de går till det jag vill eller om det finns skäl att ompröva något.

Den som håller med kan enkelt göra sin egen ”Lyxfällanbudget”. Tillhör du den majoritet som betalar allt med kort eller telefon direkt från kontot kan du använda bankernas egna verktyg. Själv föredrar jag att ha ett eget kalkylblad i datorn, men det skulle också funka med ett vanligt vitt papper. Krångligt? Det kan vara en poäng i sig. Jag har hört att en del får ner sina kostnader genom att börja bokföra dem, helt enkelt för att de inte orkar samla kvitton och skriva ner sina inköp.

Kommunal räkodling

När kommuner ska in och leka företagare blir det sällan bra. Jag kommer faktiskt inte på något lyckat exempel. Motsatsen däremot! Det senaste exemplet är Sandvikens kommunala räkodling. 116 ton räkor och tjugo nya heltidsjobb var det tänkt att det skulle ge när Sandvikens kommun pumpade in 4,8 miljoner kronor i ett kommunalt bolag som skulle producera en ”hållbar räkodling” och sätta Sandviken på kartan.

Någon kanske invänder att Sandviken redan fanns på kartan. Inte bara för att deras kommunala musikskola gav oss Tomas Ledin, Sveriges tråkigaste och mest självgoda artist, utan också för ”Sandvikenrapporten”, studien som visade att kommunen tjänade en halv miljard om året på invandring. Senare visade det sig att ekvationen bara gick ihop om man räknade invandrarnas bruttolön som vinst för kommunen och dessutom inkluderade de statliga bidrag man fick för att ta emot flyktingar.

Vinsten kommer så småningom.

Men skam den som ger sig! Nu var det alltså dags igen, denna gången ville kommunen glida fram på en räkmacka garnerad med lokalodlade räkor. Men det blev ingen räkmacka. Inte en enda räka faktiskt. Räkyngel beställdes och skulle hämtas på Arlanda, men eftersom man inte ens lyckades fylla i tulldokumenten fick man inte ut ynglen förrän de dött.

Där slutade drömmen om den kommunala räkodlingen. Allt som återstod var kostnader, och kostnadssammanställningen tycker jag är en bra illustration på varför kommuner inte ska leka företagare. Se här:

Vad tror ni skulle hända om ett riktigt företag lämnade in den listan?! Vad är ”Kostnader”? Inte personalkostnader i alla fall, för de hamnade i en egen kolumn, för övrigt den enda begripliga. Och så ”Övriga verksamhetskostnader”, en så märklig och ospecificerad post att de för säkerhets skull dubblerade den. Var det någon som sa ”lekstuga”?

Är det slut nu då? Tänker Sandviken fokusera på kärnverksamheten, äldreomsorg, förskolor och sånt? Nej då, förvaltningschefen låter hälsa att detta praktfiasko gett ”värdefulla kunskaper” som nu istället kan användas på de nya verksamheterna – fisk- och tomatodling. Kanske är det så Sandviken ska försöka hamna på kartan, genom att vara den sämst förvaltade kommunen norr om Malmö?

Att vägra mobiltelefon

Jag har haft mobiltelefon ända sedan de vägde sju kilo. Däremot skaffade jag inte smartphone förrän jag fick behov för det, vilket var på hösten 2021. Men det finns de som vägrar mobil överhuvudtaget, som Kjell, 59. Han beskriver det som en frihetskänsla, vilket jag känner igen från en av mina idoler, författaren Thor Gotaas, som också han valt bort mobilen.

Gotaas berättade en gång att han, som också är 59 år, aldrig behövt ha glasögon, varken på långt eller nära håll, och att han misstänkte att det är en bieffekt av att aldrig stirra ner i en smartphone. Jag tror att det kan ligga något i det, men hade det bara hängt på ögonhälsa kunde bakåtsträvare skaffa en gammal knapptelefon.

Jag uppskattar människor som gör egna val och anser att bristen på sådana är en av de största orsakerna till att inte alla har god ekonomi. Vi dras med i en köphysteri, många gånger utan att stanna upp och fråga oss om vi handlar för att vi vill eller för att alla andra gör det. För bara tio år sedan hade få av oss tänkt tanken att köpa personbil på avbetalning, nu är det få som inte gör det. Andra exempel är möbler, semesterresor och just mobiltelefoner. Jag har alltid köpt kontant för att slippa låsa mig till en operatör, men så har mina telefoner heller aldrig kostat 15000 kr.

Telefonerna kostar oss inte bara pengar, även tid. När jag bloggade om Thor Gotaas hade han gett ut 45 böcker. Nu, knappt två år senare är siffran 52 (med reservation för att det kan ha blivit fler sedan igår) och det har säkert ett samband. Jag försöker att inte använda min mobil så mycket, jag har t ex inte fri datatrafik så utanför hemmet tickar megabyten snabbt iväg om jag skulle surfa på den. Men den tar ändå en massa tid.

Tid är ju det enda vi människor verkligen har, så det må väl vara hänt, men är det värt det? Den frågan borde vi ställa oss varje gång vi är på väg att konsumera. Gagnar denna tjänst/produkt mitt liv på en nivå som motsvarar priset? Jag svarar allt oftare nej.

Nyttig mat dyr?

Jag såg nyligen, för femtioelfte gången, myten om att nyttig mat är dyrare än onyttig mat, nu på ett webbforum:

”Att man är fet är absolut inget bevis för att man skulle ha pengar. Vi lever inte på 1700-talet längre. Idag är det snarare tvärtom som så att kolhydrater och socker är betydligt billigare än hälsosam mat och fattiga är generellt sett knubbigare än rika. Jag var ex. som knubbigast när jag pluggade och var fattig därför jag tvingades överkompensera med typ pasta. Dom som på allvar tror att en dålig diet är dyrare än en bra diet har aldrig besökt grönsakssektionen i sin lokala affär.”

Jag håller såklart med om att fetma varken är bevis för rikedom eller fattigdom, men resten är faktiskt bara snömos. De som skriver sånt här har garanterat blundat när de gått förbi grönsaksdiskarna. Rotfrukter och baljväxter är fortfarande något av det billigaste som går att köpa i matbutiken.

Mat har blivit dyrare, men det finns inga som helst bevis för att nyttig mat generellt gått upp mer än onyttig. Högst kilopris hittar man på ultraprocessad mat, färdigrätter, kaffebröd, snacks och godis. Oavsett hur många Göran Greider-typer som går ut i media och skriker om att fattigt folk inte har råd att äta nyttigt blir det inte sant.

Hur har då myten om att nyttig mat är dyr uppstått? Kanske för att det delvis stämmer i andra länder, men mest för att ”vi” vill ha det så. Den som är tjock stickar sig hellre en större offerkofta än går ner i vikt, det är skönt att skylla ifrån sig och som med nästan allting kan man hitta fakta som stämmer in med ens världsbild.

T ex är barnfetma vanligare i fattiga områden, men beror det på att föräldrarna inte har råd med nyttig mat eller på kunskapsbrister? Om man räknar kronor per energienhet är broccoli dyrare än pizza, men man får väl vara rätt trög i skallen för att köpa broccoli i första hand för att få i sig kalorier?! Med det resonemanget är det antagligen bäst att äta strösocker och matfett. Släng in lite havregryn och choklad också, så blir det gott även om det inte går att uttala.

Var och en blir lycklig på sin tro, men jag motbevisar påståenden om att nyttig mat är dyr genom att äta gott och nyttigt för under 30 kr per dag. De som inte vill äta som jag låter bli. De som vill äta fler kalorier än de förbränner får göra det, men den som påstår sig tvungen till det av ekonomiska skäl får leva med att framstå som lite puckad.

Dog med skulderna på

Nu tänker jag att det gått tillräckligt med tid efter fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons död för att jag ska våga skriva den här texten utan att upplevas som hjärtlös. Fast egentligen handlar inte detta om Svennis utan om alla oss som lever.

Bakgrunden är att det efter fotbollsprofilens död framkom att han dog med skulder, närmare bestämt 118 miljoner, så vi snackar inte om en kille som bara lyckades bränna arvet med lite marginal när han fick sin dödsdom.

Hur lyckas man dra på sig stora skulder trots en årslön som i ett läge var 75 miljoner? Det är nog fler än jag som undrar hur det ens är möjligt att göra av med så mycket pengar. Svaret är aktivt ointresse. Jag kände inte Svennis (jag är osäker på om jag ens sett rörliga bilder på honom, fotboll är inte riktigt min grej), men när han betalade sin bror ett par miljoner för att vattna blommor och förvånades över att det skulle kunna uppfattas som lön förstod jag att här har vi en kille som är bättre på fotboll än pengar.

Och det är inget fel med det, alla kan inte behärska allt. Problemet är att pengahantering inte går att välja bort på samma sätt som du köper en robotklippare för att klippa gräset eller anlitar en målare för att måla om ditt hus. Pengar löper som en röd tråd genom våra liv, de går inte att undvika. Vi läser ofta om arbetslösa och sjukskrivna som fått sina liv omkullkastade pga pengabrist, men historien om Svennis visar att inte ens mångmiljonlön är en garanti mot pengaproblem.

De ser bara lite annorlunda ut. Rika människor utan koll drar till sig ”ekonomiska rådgivare”. I Svennis fall kostade det honom 100 miljoner, men inte ens det borde ha saboterat hans ekonomi om han haft ett sunt förhållande till pengar och pengahantering.

Till skillnad från den förtidspensionerade diversearbetaren hade Svennis ändå råd att äta, han bodde på en herrgård och hans begravning kostade över en halv miljon. Men han verkar ha lidit av att inte kunna efterlämna ett arv till sina barn och flickvän, och min gissning är att han hade skippat de sista tio årens tränarjobb, i thailändska och kinesiska klubblag och i Filippinernas mindre lyckade landslag, om det inte hade varit för pengar.

Det ska jag tänka på nästa gång jag hör någon säga att ”det där med pengar förstår jag mig inte på, det får andra ta hand om”, och det hör jag skrämmande ofta. Det är inget fel att ta hjälp, men ansvaret är ditt och ingen annans, och det behöver inte ta många minuter per vecka att skaffa sig kontroll över sin egen ekonomi. Men det måste göras, annars är det du som tvingas göra saker du inte vill de sista tio åren av ditt liv.

Så sänker vi arbetstiden igen

Socialkontoret i Hjällbo utmanar 40-timmarsveckan! Eller rättare sagt har man sänkt veckoarbetstiden från 40 till 32 timmar enligt principen ”Samma arbete på mindre tid för samma lön”. Detta möjliggjordes genom att man ”effektiviserat verksamheten”.

Det låter väl alldeles fantastiskt att man hinner med detsamma på kortare tid? Som jag ser det finns två möjligheter. Antingen ljuger de och hinner inte alls med det de är satta att göra, eller också gick de anställda tidigare runt och drog benen efter sig. Det kan vara lite av bägge, men att de innan detta projekt slösade bort tid erkänner Simon Ahlqvist, en av socialsekreterarna:

”Vi har effektiviserat och tagit bort vissa möten som inte varit nödvändiga och kortat ned på andra saker som inte behövs i samma utsträckning.”

Så där gick de runt och gjorde mer än vad som behövdes av ”saker som inte behövdes i samma utsträckning” samt hade onödiga möten – tacka tusan för att det gick att effektivisera! Det jag vill veta är vem som får sparken för att de tidigare lekte bort en femtedel av sin arbetstid. Äh, jag vet svaret, det får givetvis ingen.

Klart att offentliga verksamheter blir dåliga och ineffektiva ifall de som jobbar där ser dem som rena lekstugan! Vi som jobbar i den riktiga världen får betalt för de timmar vi jobbar eller för det resultat vi åstadkommer. Men så har vi inte ymnighetshornet Skattemedel att ta ifrån när energinivån sjunker och vi inte orkar vara effektiva under ett par decennier.

Jag säger inte att fyrtiotimmarsvecka är det bästa för alla och på sikt kanske vi människor borde försöka jobba oss bort från den normen, men att över en dag höja lönen för alla med 25 procent är fullständig galenskap som bara går att genomföra i organisationer som varit så ineffektiva att snudd på alla förändringar är av godo.