Nyttig mat dyr?

Jag såg nyligen, för femtioelfte gången, myten om att nyttig mat är dyrare än onyttig mat, nu på ett webbforum:

”Att man är fet är absolut inget bevis för att man skulle ha pengar. Vi lever inte på 1700-talet längre. Idag är det snarare tvärtom som så att kolhydrater och socker är betydligt billigare än hälsosam mat och fattiga är generellt sett knubbigare än rika. Jag var ex. som knubbigast när jag pluggade och var fattig därför jag tvingades överkompensera med typ pasta. Dom som på allvar tror att en dålig diet är dyrare än en bra diet har aldrig besökt grönsakssektionen i sin lokala affär.”

Jag håller såklart med om att fetma varken är bevis för rikedom eller fattigdom, men resten är faktiskt bara snömos. De som skriver sånt här har garanterat blundat när de gått förbi grönsaksdiskarna. Rotfrukter och baljväxter är fortfarande något av det billigaste som går att köpa i matbutiken.

Mat har blivit dyrare, men det finns inga som helst bevis för att nyttig mat generellt gått upp mer än onyttig. Högst kilopris hittar man på ultraprocessad mat, färdigrätter, kaffebröd, snacks och godis. Oavsett hur många Göran Greider-typer som går ut i media och skriker om att fattigt folk inte har råd att äta nyttigt blir det inte sant.

Hur har då myten om att nyttig mat är dyr uppstått? Kanske för att det delvis stämmer i andra länder, men mest för att ”vi” vill ha det så. Den som är tjock stickar sig hellre en större offerkofta än går ner i vikt, det är skönt att skylla ifrån sig och som med nästan allting kan man hitta fakta som stämmer in med ens världsbild.

T ex är barnfetma vanligare i fattiga områden, men beror det på att föräldrarna inte har råd med nyttig mat eller på kunskapsbrister? Om man räknar kronor per energienhet är broccoli dyrare än pizza, men man får väl vara rätt trög i skallen för att köpa broccoli i första hand för att få i sig kalorier?! Med det resonemanget är det antagligen bäst att äta strösocker och matfett. Släng in lite havregryn och choklad också, så blir det gott även om det inte går att uttala.

Var och en blir lycklig på sin tro, men jag motbevisar påståenden om att nyttig mat är dyr genom att äta gott och nyttigt för under 30 kr per dag. De som inte vill äta som jag låter bli. De som vill äta fler kalorier än de förbränner får göra det, men den som påstår sig tvungen till det av ekonomiska skäl får leva med att framstå som lite puckad.

Dog med skulderna på

Nu tänker jag att det gått tillräckligt med tid efter fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons död för att jag ska våga skriva den här texten utan att upplevas som hjärtlös. Fast egentligen handlar inte detta om Svennis utan om alla oss som lever.

Bakgrunden är att det efter fotbollsprofilens död framkom att han dog med skulder, närmare bestämt 118 miljoner, så vi snackar inte om en kille som bara lyckades bränna arvet med lite marginal när han fick sin dödsdom.

Hur lyckas man dra på sig stora skulder trots en årslön som i ett läge var 75 miljoner? Det är nog fler än jag som undrar hur det ens är möjligt att göra av med så mycket pengar. Svaret är aktivt ointresse. Jag kände inte Svennis (jag är osäker på om jag ens sett rörliga bilder på honom, fotboll är inte riktigt min grej), men när han betalade sin bror ett par miljoner för att vattna blommor och förvånades över att det skulle kunna uppfattas som lön förstod jag att här har vi en kille som är bättre på fotboll än pengar.

Och det är inget fel med det, alla kan inte behärska allt. Problemet är att pengahantering inte går att välja bort på samma sätt som du köper en robotklippare för att klippa gräset eller anlitar en målare för att måla om ditt hus. Pengar löper som en röd tråd genom våra liv, de går inte att undvika. Vi läser ofta om arbetslösa och sjukskrivna som fått sina liv omkullkastade pga pengabrist, men historien om Svennis visar att inte ens mångmiljonlön är en garanti mot pengaproblem.

De ser bara lite annorlunda ut. Rika människor utan koll drar till sig ”ekonomiska rådgivare”. I Svennis fall kostade det honom 100 miljoner, men inte ens det borde ha saboterat hans ekonomi om han haft ett sunt förhållande till pengar och pengahantering.

Till skillnad från den förtidspensionerade diversearbetaren hade Svennis ändå råd att äta, han bodde på en herrgård och hans begravning kostade över en halv miljon. Men han verkar ha lidit av att inte kunna efterlämna ett arv till sina barn och flickvän, och min gissning är att han hade skippat de sista tio årens tränarjobb, i thailändska och kinesiska klubblag och i Filippinernas mindre lyckade landslag, om det inte hade varit för pengar.

Det ska jag tänka på nästa gång jag hör någon säga att ”det där med pengar förstår jag mig inte på, det får andra ta hand om”, och det hör jag skrämmande ofta. Det är inget fel att ta hjälp, men ansvaret är ditt och ingen annans, och det behöver inte ta många minuter per vecka att skaffa sig kontroll över sin egen ekonomi. Men det måste göras, annars är det du som tvingas göra saker du inte vill de sista tio åren av ditt liv.

Så sänker vi arbetstiden igen

Socialkontoret i Hjällbo utmanar 40-timmarsveckan! Eller rättare sagt har man sänkt veckoarbetstiden från 40 till 32 timmar enligt principen ”Samma arbete på mindre tid för samma lön”. Detta möjliggjordes genom att man ”effektiviserat verksamheten”.

Det låter väl alldeles fantastiskt att man hinner med detsamma på kortare tid? Som jag ser det finns två möjligheter. Antingen ljuger de och hinner inte alls med det de är satta att göra, eller också gick de anställda tidigare runt och drog benen efter sig. Det kan vara lite av bägge, men att de innan detta projekt slösade bort tid erkänner Simon Ahlqvist, en av socialsekreterarna:

”Vi har effektiviserat och tagit bort vissa möten som inte varit nödvändiga och kortat ned på andra saker som inte behövs i samma utsträckning.”

Så där gick de runt och gjorde mer än vad som behövdes av ”saker som inte behövdes i samma utsträckning” samt hade onödiga möten – tacka tusan för att det gick att effektivisera! Det jag vill veta är vem som får sparken för att de tidigare lekte bort en femtedel av sin arbetstid. Äh, jag vet svaret, det får givetvis ingen.

Klart att offentliga verksamheter blir dåliga och ineffektiva ifall de som jobbar där ser dem som rena lekstugan! Vi som jobbar i den riktiga världen får betalt för de timmar vi jobbar eller för det resultat vi åstadkommer. Men så har vi inte ymnighetshornet Skattemedel att ta ifrån när energinivån sjunker och vi inte orkar vara effektiva under ett par decennier.

Jag säger inte att fyrtiotimmarsvecka är det bästa för alla och på sikt kanske vi människor borde försöka jobba oss bort från den normen, men att över en dag höja lönen för alla med 25 procent är fullständig galenskap som bara går att genomföra i organisationer som varit så ineffektiva att snudd på alla förändringar är av godo.