Att vägra mobiltelefon

Jag har haft mobiltelefon ända sedan de vägde sju kilo. Däremot skaffade jag inte smartphone förrän jag fick behov för det, vilket var på hösten 2021. Men det finns de som vägrar mobil överhuvudtaget, som Kjell, 59. Han beskriver det som en frihetskänsla, vilket jag känner igen från en av mina idoler, författaren Thor Gotaas, som också han valt bort mobilen.

Gotaas berättade en gång att han, som också är 59 år, aldrig behövt ha glasögon, varken på långt eller nära håll, och att han misstänkte att det är en bieffekt av att aldrig stirra ner i en smartphone. Jag tror att det kan ligga något i det, men hade det bara hängt på ögonhälsa kunde bakåtsträvare skaffa en gammal knapptelefon.

Jag uppskattar människor som gör egna val och anser att bristen på sådana är en av de största orsakerna till att inte alla har god ekonomi. Vi dras med i en köphysteri, många gånger utan att stanna upp och fråga oss om vi handlar för att vi vill eller för att alla andra gör det. För bara tio år sedan hade få av oss tänkt tanken att köpa personbil på avbetalning, nu är det få som inte gör det. Andra exempel är möbler, semesterresor och just mobiltelefoner. Jag har alltid köpt kontant för att slippa låsa mig till en operatör, men så har mina telefoner heller aldrig kostat 15000 kr.

Telefonerna kostar oss inte bara pengar, även tid. När jag bloggade om Thor Gotaas hade han gett ut 45 böcker. Nu, knappt två år senare är siffran 52 (med reservation för att det kan ha blivit fler sedan igår) och det har säkert ett samband. Jag försöker att inte använda min mobil så mycket, jag har t ex inte fri datatrafik så utanför hemmet tickar megabyten snabbt iväg om jag skulle surfa på den. Men den tar ändå en massa tid.

Tid är ju det enda vi människor verkligen har, så det må väl vara hänt, men är det värt det? Den frågan borde vi ställa oss varje gång vi är på väg att konsumera. Gagnar denna tjänst/produkt mitt liv på en nivå som motsvarar priset? Jag svarar allt oftare nej.