Mera bin

I år ska jag faktiskt fira midsommar för första gången på många år, i Norge ihop med norrmän och svenskar. Men eftersom det trots allt är en vanlig vardag kommer här ett blogginlägg om min vanliga vardag som denna tid på året handlar mycket om surrande steklar.

Som någon kanske kommer ihåg gick bigården från tio till sex samhällen i vintras och strax efter var jag nere i fem, så nu tyckte jag att det var hög tid att vända uppåt igen. Jag kör några parallella metoder.

Ett stort steg för mänskligheten och så vidare...

Först byggde jag fem avläggare, avyttringar av befintliga samhällen genom att flytta några ramar med yngel och foder till en ny låda. Där kan man tillsätta en ny drottning eller göra som jag gjorde nu, låta bina dra upp sin egen drottning. Jag ger avläggaren ägg från moderkupan och i samband med att dessa övergår från ägg till yngel väljer bina ut några drottningkandidater. I äggstadiet är en bidrottning ett vanligt arbetarbi, men genom att få särskilt foder, kallat drottninggelé, växer hon bättre och snabbare än de andra, utvecklar reproduktionsutrustning (kön på ren svenska) och blir drottning.

Avläggarna flyttas med fördel. Flyttas de mindre än tre kilometer kommer de bin som redan varit ute flyga hem till originalkupan där de bodde tidigare. Jag känner en familj fyra kilometer bort där jag ställt kupor tidigare och det gick bra den här gången också.

Där har de förhoppningsvis redan fött upp varsin drottning som inom kort ska flyga ut och para sig för att så återvända till kupan och börja lägga ägg. När jag hittar ägg vet jag att de har en fungerande drottning och kan ta hem kupan igen. Där letar jag upp och märker drottningen, så har jag ett nytt samhälle.

Men med lite otur är det kanske bara i fyra av fem avläggare det föds en drottning, och så kanske ytterligare minst en försvinner vid parningen eller av någon annan anledning inte börjar lägga ägg, så då blir det kanske bara 2-3 nya samhällen på fem försök, så varför inte bränna av en metod till?

Man kan själv välja ut dygnsfärska yngel, med hjälp av en nål flytta dem till en artificiell drottningcell ihop med lite drottninggelé och hoppas att bina bygger vidare på dem. Förutom att det är ett pillrigt jobb att flytta yngel som jag själv inte lärt mig än är det mer som ska till. Bina börjar nämligen inte försöka skapa drottningar om de inte tycker att de behöver det. Därför gör jag dem drottninglösa i en dag genom att flytta bort drottningen. När de väl börjat bygga på drottningcellerna kan man ge dem tillbaka drottningen för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Och det gjorde de bra denna gång! Hela nio av tio celler täcktes för att kläckas som drottningar sexton dagar efter äggläggning, det är bara koppen längst till höger som ratats. Men knepigheterna slutar inte där. Drottningar har inget kollegialt samarbete. Hade jag låtit dessa celler vara nu hade den drottning som först kläckts haft sönder sina ofödda systrars celler. Om två fötts samtidigt hade minst en av dem också dött. Så när cellerna täckts, 4-5 dagar efter omlarvningen med nålen, sätter jag en bur över dem så att drottningen blir kvar i buren.

Om hon är kvar i den kupan, men det bästa är att flytta hela cellen först. Även om hon nu är drottning måste hon alltså först ut och para sig innan hon kan lägga ägg, innan dess gör hon ingen nytta för samhället. Ett sätt att komma dit är att sätta henne i en parningskupa tillsammans med någon deciliter kompisar. Det visade jag i mitt första biodlingsinlägg här på bloggen, flera år innan jag själv skaffade bin.

Jag hade fyra parningskupor, så fyra av dem hamnade där. Så köpte jag precis en ny sort med plats för två till. Ytterligare två hamnade i nya avläggare och den nionde och sista drottningcellen gav jag bort till en biodlarkollega. Jag började som sagt säsongen med fem kupor och ville ha tio, och eftersom jag tappade så många förra vintern tänkte jag väl att det inte vore hela världen om jag invintrar några extra. Det ”värsta” som kan hända är att jag har för många i vår och då får jag väl sälja några.

Fast jag hade ju inte tänkt mig arton som det skulle kunna bli nu. Men av mina fem originalkupor hade två drottningar från 2024 som ändå behöver bytas ut i år. Ytterligare en har en drottning från 2025 som inte heller varit helt lysande, så jag byter ut den med. Femton kvar. Om jag har tur, men det är många ”om” innan dess. Det lär i alla fall inte bli en långtråkig sommar.

Men först blir det midsommar. Jag tror att jag skiter i sju sorters blommor och går direkt på spriten. Glad midsommar!

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Aldrig mer Amazon!

Jag har inget principiellt emot näthandel. Vet man vad man vill ha kan man handla från hela världen och få hem varan till dörren eller åtminstone till ett utlämningsställe i närområdet, billigt och smidigt. Men när det blir fel verkar det ibland nästan omöjligt att kunna rätta till det. Nu ska jag berätta om mitt livs sista köp hos Amazon.

Jag behövde en ny tonerkassett till min laserskrivare och hittade ett billigt tvåpack hos Amazon, men innan jag la ordern hittade jag också ett par handskar till biodlingen. Handskarna gick på en hundring och eftersom frakten inte blev dyrare av det blev de ju så att säga fraktfria.

Med skatt och frakt landade totalsumman på 885 kr och jag såg till att ha en dryg tusenlapp på kortkontot, men efter någon timme fick jag ett meddelande om att handskarna var på väg medan tonerkassett-köpet nekats pga ”insufficient funds”. Varför de valde att dela på ordern istället för att rata den i sin helhet eller, ännu hellre, ta kontakt med mig får jag aldrig reda på.

Fast det var ju inte slut på kontot, med mindre än att man först tar betalt för handskar och frakt, därefter kollar om det finns pengar för att täcka hela ordern. Om det var en bugg hos Amazon eller något annat fel vet jag inte, bara att de nu tänkte skicka ett par handskar för 260 kr, som jag hade kunnat köpa billigare över disk i butik. Problemet var att det varken fanns en e-postadress eller ett telefonnummer till Amazon. Det fanns en chatfunktion dygnet runt, men den var ”tillfälligt” ur funktion under alla dygnets timmar.

Istället frågade jag mina följare på Twitter om idéer och fick ett telefonnummer till svenska Amazon. Även detta skulle funka dygnet runt, men det visade sig att Amazons dygn börjar kl 09.00, så där gick några timmar till. Väl framme fick jag prata med en yngling som inte kunde säga någonting utan att först verifiera mitt konto med hjälp av en bekräftelsekod.

Bank-ID har tydligen inte upptäckts av (o)techföretaget Amazon och att jag kunde lämna mina personuppgifter, kontouppgifter och ordernummer hjälpte inte heller. Efter att jag gått över till mobilt bredband har jag inte internet medan jag pratar i telefon och kan därför inte ta emot någon kod, men jag erbjöd mig att klicka på hans länk så fort samtalet var avslutat, så kunde han ringa upp igen, men se det gick inte. Den enda ”kundservice” jag lyckades få ur honom var en mejladress, så jag mejlade istället. Efter det kunde hans kollegor ringa mig overifierat, så den där integritetspolicyn var kanske inte så viktig när allt kom omkring.

Men jag fick ändå ingen hjälp. Det visade sig att min order låg hos Amazon.com, inte Amazon.se, och amerikanska Amazons kontaktuppgifter verkade vara lika hemliga för deras svenska kollegor som för kunderna. De gav mig en mejladress, men när jag skrev dit fick jag ett autosvar som sa att jag hade ”written to an address that does not accept incoming e-mails, but we have provided links to help answer some common questions”. Lustigt nog är det jag upplever som ”vanliga frågor” aldrig samma frågor som företag listar. I detta fall hade jag t ex tagit med ”Hur i helvete får man kontakt med ert skitföretag?!”.

Jag följer en Youtuber som fick sitt Gmail-konto hackat och han hade samma problem med Google – varken telefon, chat eller e-post – men genom att starta ett konto på Twitter/X fick han kontakt med dem där. Jag har ju ett Twitterkonto, och till slut hittade jag kontot ”Amazon Help”, som borde byta namn till ”No Help From Amazon”. Allt de lyckades med var att ge mig icke-svar på frågor jag inte ställt och hänvisa till en kontaktsida utan kontaktvägar.

Till slut fick jag i alla fall en skriftlig försäkran om att ifall jag låter bli att hämta ut handskarna kommer de att skicka tillbaka mina pengar inklusive frakt, så då har detta ”bara” kostat mig ett räntefritt lån på 260 kr till Amazon och en himla massa timmar.

Man kan hävda att så här är det överallt, men för det första är det inte sant. Så sent som förra veckan handlade jag hos en nätbutik som svarade på telefon och besvarade alla mina funderingar innan jag la ordern. För det andra tycker jag inte att det räcker för att vifta bort min kritik. Jag vill inte handla hos ett företag vars kundservice är under all kritik bara för att det även finns andra företag som är dåliga.

Jag anar en vändning vid horisonten. Det är inte bara jag som efterfrågar kundtjänsternas återkomst och jag har hört flera företag marknadsföra att de har ”riktiga människor” istället för chattrobotar och FAQ-avdelningar. Ja, automatisering sänker priser, men kundernas tid är också pengar.

Ingen aktivitet roar mig mindre än att sitta i timmar och dagar och tjafsa med företag för att få det jag betalat för eller pengarna tillbaka och gärna en ursäkt om de inte klarar det. För mig är Amazon ett avslutat kapitel (om vi inte pratar om bilen Amazon, en sådan skulle jag kunna tänka mig). När jag fått tillbaka mina pengar – och jag håller det för troligt att jag får tjata ännu mer för att få det – kommer jag aldrig mer ha med dem att göra oavsett prisbild.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.

Tjäna pengar utan anställning

Kanske för att jag hoppat av ekorrhjulet (eller också för att jag är född till krämare och kommer kräma tills jag dör) fick jag ett videotips av Lars, ”Tjugo bortglömda sätt att tjäna pengar utan jobb”.

Jag vet inte hur bortglömda de är för jag insåg snabbt att jag gjort en del av dessa och övervägt desto fler. Kort genomgång för den som inte orkar/kan lyssna på inslaget:

Samla och sälja metallskrot. Det har jag gjort. Även andra ”sopor” som jag sålt på secondhand-sajter, men jag har ju inte gått runt på stan och samlat skräp. Det är sånt jag eller folk jag känner har köpt och ägt. Senaste exemplet, som inte är helt klart, är att jag köpte ett hus fullt med grejor. En del har jag användning för, en del har jag slängt, men mycket har jag också sålt.

Samla och sälja vilda växter. Nej, det har jag inte gjort, men ett bra blåbärsår för många, många år sedan övervägde jag att förädla blåbär till sylt och sälja på en marknad. Jag tror t o m att jag mejlade lite och kollade att det funkade. Minns inte varför det inte blev av, om jag inte hade tid eller om jag helt enkelt kom fram till att det inte skulle bli tillräckligt bra ekonomi av det. Däremot plockar jag till husbehov, inte bara blåbär utan även svamp, kirskål och annat. Men andra säljer, även 2026. Jag ser ständigt annonser för sprängticka till chaga-te, svamp och bär. Andra säljer exempelvis ramslök.

Sälja ved. Hade jag varit tvungen att leta inkomster skulle jag överväga att köpa in ved i större kvantiteter (precis som jag gör nu för eget bruk), packa om till småpåsar till ”hyttefolk” utan framförhållning. Eller pressekreterare.

Ha höns och sälja ägg. Detta har jag absolut övervägt och blivit tipsad om åtskilliga gånger här i bloggens kommentarsfält, men hittills har jag valt att låta bli. Jag har en känsla av att det skulle kunna bli väldigt dyra ägg och jag har ju redan hundratusentals husdjur som kräver tillsyn. Nu köper jag ägg från grannen och det kan jag fortsätta med.

Hyra ut rum. Det har jag inte heller gjort, men tänker tanken att kunna göra det i en framtid. Inneboende vill jag inte ha, men kan däremot tänka mig att hyra ut hela hus. I Norge är det ett vanligt sätt att försöka bli rik på, minst lika vanligt som börshandel, tror jag.

Fånga och sälja päls. Jag sålde min farmors minkpäls, men där stannar kunskaperna. Lite samma med förslaget Hemarbete/sömnad. Jag gör det för eget bruk, men lär inte hitta någon som betalar mig för det, därtill är jag för dålig och långsam.

Men jag har symaskin!

Illegala nummerspel. Illegalt vet jag inte om jag hållit på med, men under några år tjänade jag bra pengar på poker.

Annat är desto mer olagligt. På denna lista över ”utdöda” jobb fanns Försäljning av medicin och hembränt. Det får man inte och det tycker jag är vettigt.

Men det finns gråzoner, som att Sälja hemlagad mat. Tveksamt om det vore något för mig, men det är nog ett exempel på sånt som omöjliggjorts i lag. Det är för mycket regler för att det skulle vara praktiskt genomförbart i liten skala. Behöver det vara så? Jag lutar åt att det skulle vara upp till var och en. Är jag villig att chansa på att köpa mat av någon som står vid vägen och grillar eller kokar soppa borde jag väl få göra det?

Roadkillgryta någon?

Några av aktiviteterna har verkligen dött ut. Som Sälja is. Det vore svårt när alla har kyl och frys, men min farmor (död 2005) drev matbutik där de faktiskt köpte is av issäljare, så det är inte så himla länge sedan. Ännu senare kunde man Tvätta åt andra, men det lär väl ha dött med tvättmaskinerna. Förutom kemtvätt, men det gör man inte hemma. Putsa skor tror inte heller att någon tjänar pengar på längre. Själv har jag knappt ens putsat mina egna.

Det finns fördelar med att göra saker i större skala, i fabriker och affärslokaler. Men det finns också nackdelar. När jag köper ägg och mjölk i granngården snackar jag och grannarna om gemensamma intressen och vad som händer i närområdet. Att sådana möten minskat tror jag har bidragit till att vi idag drar likhetstecken mellan samhället och staten. Vanlig grannsamverkan försvinner, eller organiseras av kommunen och polisen.

Slutet av videon tycker jag är så tänkvärt att jag bestämt mig för att citera det:

”De här tjugo sätten att tjäna pengar berättar en historia som sällan nämns. En historia om människor som inte väntade på tillstånd, som inte hade några alternativ, men som ändå hittade vägar framåt. De använde det de hade, sina händer, sina hem, sin kunskap och sin omgivning. Många av dessa möjligheter försvann inte av sig själva. De reglerades bort, ersattes eller glömdes när samhället förändrades, men instinkten bakom dem finns kvar, och kanske, i en tid där allt fler ifrågasätter vad arbete egentligen är finns det mer att lära här än vi vill erkänna.”

Visst finns saker att lära här! Kanske är en del av det också på väg tillbaka. Är det i så fall en backlash, bevis för att utvecklingen går bakåt? Inte nödvändigtvis. Kanske kan man också se det som att människorna i det moderna samhället tar tillbaka makten över sina egna liv.

Avskaffa karensavdraget?

”Fler än hälften vill avskaffa karensavdraget”, enligt en undersökning. Det tror jag säkert. Hade folk fått frågan om de velat jobba mindre med bibehållen lön hade de säkert nappat på det med.

Problemet är att avskaffandet av karensdagarna inte betalar sig självt. Bland dem som tjänar minst åttahundra tusen om året är en majoritet för fortsatt karens. Det är nog ingen dålig gissning att det också är i den gruppen man betalar mest för andras sjukledighet, men i praktiken förlorar alla som är mindre sjuka än genomsnittet på att avskaffa karensen.

Man kan absolut argumentera för att det moderna samhället har råd att låta folk vara hemma med full ersättning när de är sjuka, även om det innebär att några skor sig på andras godtrogenhet, men är det rättvist? Såklart inte!

Fråga småföretagaren med några anställda om han har lust att betala medarbetares bondpermis. Eller ska skattebetalarna göra det, på bekostnad av sin egen välfärd? Är det bara jag eller känner inte exakt alla till någon som är duktig på att känna efter hur halsen eller magen mår precis de dagarna det är fotboll på tv eller då de festat dagen innan?

Jag bor i ett land utan karensdag och med nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som i Sverige. Det är nog inte en enda människa som tror att det beror på att norrmännen faktiskt är dubbelt så sjuka som svenskarna. Är målet att svenskarna ska vara hemma mer från jobbet är det således bara att köra på för det kommer att bli resultatet av slopad karens i Sverige.

Kriminalitet in i döden

Samma dag som dödsannonsen publicerats länsades dödsboet och tydligen är det vanligt.

”Vadå om jag har hemlarm?!”

Själv har jag aldrig publicerat en dödsannons. När mina föräldrar dog ringdes släkt och vänner och någon annan tyckte jag inte hade med det att göra. Jag tänkte däremot inte på inbrottsrisken, men det har jag gjort när folk går ut på Instagram eller Facebook och berättar att de ska åka på semester till Långtbortistan. Då kan de ju lika gärna skicka en inbjudan till varenda bandit i länet.

Tillfället gör tjuven, sägs det. Jag minns ett avsnitt av tv-serien Snoken på 90-talet där ensamstående drabbades av inbrott hemma när de själva var på semester. Det visade sig att taxichauffören som kört dem till Arlanda knäckte extra som tjuv.

Som om inte taxametern vore nog.

Man kan tycka att kriminella ska ha någon slags tjuvheder och inte ge sig på dödsbon, men är man på jakt efter moral får man nog leta någon annanstans. Man borde såklart kunna berätta om sitt liv (även när det just tagit slut) i offentligheten, men det kan man inte. Kanske kunde man det förr, jag vet inte för jag var inte med.

Sjukvårdsförsäkring – självklart 2026?

SVT har en artikelserie om privata sjukvårdsförsäkringar där de konstaterar att den knappa miljon svenskar som har en sådan försäkring får snabbare vård.

Längst ner finns politikernas kommentarer. Några hyllar fenomenet privat sjukförsäkring för att det kortar den allmänna kön. Andra säger att ”Plånboken ska inte avgöra” eller ”Försäkrade ska inte gå förbi kön”, men ingen pratar om varför var tionde svensk köpt sig en privat försäkring för att få något de redan betalar skatt för.

Huruvida privata försäkringar förkortar eller förlänger övrigas kötid (bägge påstås av politiker) vet inte jag, men jag har full förståelse för alla som betalar sig förbi kön. Alla står sig själva närmast och om man måste – och kan – betala för att få vård så gör man det.

Ett av skälen till att jag lämnade Sverige var att jag förstod att där kan jag inte få en värdig ålderdom. Jag hade precis upplevt min mammas kamp mot Region Stockholm och när jag själv behövde en operation måste jag åka till Danmark för att få den. Så småningom kanske det är jag som sitter som vårdtagare i hemtjänsten och serveras kattmat av hemtjänsten, av misstag eller som en kul video ”vårdaren” kan visa kompisarna.

”Misstag” - fan tro't!

Nu har jag lyckligtvis inte behövt så mycket vård i Norge, men när jag gjort det har det gått snabbare än jag någonsin upplevde i Sverige. Jag körde in en kompis till akuten med ett sår i huvudet en lördagskväll och han var sydd och färdig på 40 minuter. Sista decenniet i Sverige hade jag inget akutbesök under tre timmar, inte ens när min lungcancersjuka mamma hade svårt att andas dök det upp en doktor inom tre timmar.

Mitt budskap till politikerna: Sluta käbbla om vems felet är att svensk vård gått från världsklass till världskass. Gör något åt det istället! Annars kanske alla med pengar flyttar från Sverige och hur går det då med vårdköerna?

Camping som spartips

När jag var ung såg man ofta tyskregistrerade husvagnar och husbilar i Sverige, alltid med en uppklistrad älgsiluett. Ryktet sa att de aldrig köpte något i Sverige, när de campade hade de med sig allting hemifrån. Huruvida det var sant vet jag ingenting om, men nu har jag tydligen själv blivit en sådan campare.

Som jag nämnt tidigare hade jag bokat in mig på en marknad där det föll sig naturligt att bo i tält. Så förutom mitt vanliga partytält på 3x3 meter som jag alltid har med mig på marknad skaffade jag ett litet tvåmanstält att bo i.

Det ingick i marknadshyran att man fick bo på plats. De flesta andra gjorde det i husbilar eller husvagnar, men jag tyckte att det funkade ganska bra att sova i tält trots att det regnade konstant. Det tråkiga med det är att kunderna blir fler om det är bra väder. Sova gör jag ändå när jag blir tillräckligt trött, men visst kunde det ha låtit mindre.

Jag snackade med en knallekollega som hyrde en campinghytte på gångavstånd. Praktiskt, men han betalade 1800 kr för två nätter och de kan jag ha roligare för. Samma med maten. Där fanns t ex foodtrucks som serverade bakad potatis i ”Sibylla-kartonger” på 10x20 cm som hade hållit mig mätt i max två timmar och kostade från 185 kr och uppåt.

Istället tog jag med egen rå potatis, pasta, lite blandade grönsaker, en kartong krossade tomater och ett gasolkök. Let the magic begin!

Vid sidan av detta hade jag en burk fryst mangoldsoppa som höll övriga matvaror kalla i en kylväska, samt bröd, smör och ost. Jag har haft större kulinariska upplevelser, men någon hungersnöd led jag inte.

Med facit i hand borde jag ha förberett all mat på samma sätt som soppan. Det är en sak att värma upp en kastrull på ett campingkök, en helt annan sak att koka pasta och hacka grönsaker på en medhavd skärbräda. Nästa gång gör jag allt färdigt i förväg, så slipper jag dessutom ta med mig kryddor och köksgeråd.

Annars tyckte jag att det mesta gick bra, förutom vädret och försäljningen. När jag var ny i Norge hyrde jag en stuga när jag behövde en övernattning. Hade det varit nu skulle jag absolut ha valt att bo i tält. Så pass trivdes jag ändå.

Varför vill MP höja konsumtionen?

När jag var ung snackades det om ”miljonärer” som ett mytiskt väsen. Jag vet inte riktigt hur ”miljonären” uppfattades bland vanligt folk, men några decennier senare är en miljon inte ett så fantastiskt belopp. Nu är det istället ”miljardärerna” som får klä skott för politiska utspel, men Miljöpartiets Janine Alm Ericson vill ta tillbaka miljonären som hackkyckling. I en chat med potentiella väljare sa hon följande:

”Nu när regeringen lagt den skattefria nivån på 300 000 så föreslår vi ingen ändring på det. Det är inte småsparare som ska få mer i skatt. Däremot vill vi ha en mer progressiv kapitalbeskattning och tycker att de som har över en miljon ska skatta mer, och sedan ta det i en trappa upp.”

Jag fattar ju att pengarna måste in. Det kostar att subventionera elbilar och att finansiera nya Northvolt-fiaskon, men vad tror man sig åstadkomma genom att slå mot sparande? En uppenbar risk är att folk tänker att det är ingen idé att spara, högre sparande leder bara till högre skatt, så då kan man hellre konsumera pengarna. Inte är det väl det som är målet, att få svenskarna att höja sina ekologiska fotavtryck genom att köpa mer skit från Temu eller semesterresor till varmare länder?

Kommer staten ens tjäna pengar på att bråka med ISK-sparare? Jag kan ha fel, men min känsla är att många idag har hela sitt sparande i ISK för att de räknar med att det lönar sig, och så slipper man deklarera för vinsterna och det tror jag många drar sig för trots att det bara tar några minuter. Genom att försämra ISK-sparandet kommer man kanske mana fram mer skatteplanering, där sparare flyttar över långsiktigt sparande till en aktiedepå som inte ger en krona i skatteintäkt förrän innehavet säljs.

”Var är våra pengar?”

När Miljöpartiet bildades sa sig partiet vara tvärpolitiskt, varken höger eller vänster. Medlemmarna kom från olika läger. En av grundarna och första manliga språkröret var folkpartisten Per Gahrton, men åtminstone de senaste femton åren har språkrören och gruppledarna varit djupt rotade i vänstern. Detta utspel går helt i linje med det och hade precis lika gärna kunnat komma från Vänsterpartiet. Då tror jag att väljarna föredrar originalet.

Matbröd i långpanna

Dags för matbröd igen! Man kan aldrig få för många matbrödsrecept. Idag ett bröd jag skamlöst stulit från Köket.se, men modifierat lite.

Att baka bröd i långpanna är ett effektivt sätt att utnyttja ugnen samtidigt som man slipper knåda och forma så mycket. Till dagens långpannebröd krävs:

havregryn, 1,5 dl
vatten, 3 dl
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
honung, 0,5 dl
ägg, 1 st
vetemjöl, 8 dl
rågsikt, 4 dl

Mät upp havregrynen i en bunke och slå över hett vatten.

Låt det stå och svälla några minuter till en blöt gröt och slå sedan på mjölken. Kontrollera att degvätskan ligger runt kroppstemperatur, inte mer! Smula ner jästen och rör ut den. Sedan är det bara i med allt annat.

Allt blir bättre med honung.

Bearbeta degen maskinellt (om du inte gillar att kladda ner dig, då funkar händerna också). När allt är klart täcker du över degen med en bakduk och låter den jäsa en timme.

Världens nionde underverk efter de vanliga sju och ränta-på-ränta – jäsningseffekten:

Smörj en långpanna med smör eller olja.

Mjöla bakbordet noggrant. Degen är ganska lös, så annars riskerar den att fastna.

Knåda ut den till en kaka du lägger i pannan. Fördela den jämnt. Skär degen i rutor du tycker är lagom stora, ända ner i botten. Själv valde jag 4x4. Perforera rutorna med en gaffel, strö över lite mjöl, täck med bakduken och vänta en timme till.

När timmen är över ska ugnen stå på 225 grader. In med plåten och vänta tills brödet är färdiggräddat, runt en kvart. Klart!

Riktigt gott om jag får säga det själv. Jag var rädd att det skulle bli i sötaste laget eftersom jag har svårt för sött matbröd, men det blev det inte, så jag kör på med samma recept. Däremot kör jag dubbel sats nästa gång eftersom jag har varmluftsugn och kan köra två plåtar samtidigt. Jag fryser ändå in det mesta och tycker sällan att bröd förlorar på det.

Obeskrivligt trist

Journalisten Steffo Törnquist har egentligen aldrig drabbat mig. När jag var ung var han sportjournalist och jag tittade aldrig på sport. Sedan hamnade han på TV4 och jag tittar aldrig på TV4. De få gånger jag sett honom har jag uppfattat honom som en dryg idiot, men nu tycker jag mest synd om honom.

Det efter ett skrytreportage i Expressen, som ständigt kommer tillbaka till lyx och pengar, något han verkar helt besatt av även om han säger motsatsen.

”Med ett intresse för konst, cigarrer, klassiska bilar, golf och jakt, är det inte jättesvårt att se Steffo som herrgårdspatron.”

Och så mitt personliga favoritcitat från Mallgrode-Steffo: ”Det handlar ju om kvalitet och proveniens.”

Wall-Enberg hade blivit grön av avund över Steffos sinnesnärvaro att få in ordet ”proveniens” där. Så kommer de in på Steffos rikedom och han gör vad han kan för att säga att han är rik utan att säga att han är rik:

”Ja, men är jag ens rik? Välbeställd kanske? svarar Steffo, lite motvalls.

– Men jag får alltid frågan om pengar. Senast var det väl (podden) 'Värvet'. Jag visste inte om det är 50 eller 100 miljoner jag har. Och jag vet inte det.”

Ja, ni läste rätt. Steffo frågade precis om en förmögenhet på mellan 50 och 100 miljoner verkligen är att betrakta som rikt. Undrar förresten om det var ett uttryckligt krav från hr Töntkvist att journalisten skulle skriva något om att han umgås med kungen.

Jag lider med Steffo Törnquist av två skäl. Dels för att han verkar vara världens mest osäkra människa. Tog man ifrån honom pengarna skulle han inte ha någonting. Men också för att han inte vet hur mycket pengar han har. Han skyller på att han inte vet vad hans samlingar av klockor och pennor är värda. Det är jag helt övertygad om att han gör, men han vet nog inte hur mycket pengar han har på banken och i aktier. För han badar redan i pengar och intäkten täcker både cigarrerna och hans larviga tweedjackor.

Det lär inte hända mig, men jag kan nästan inte tänka mig ett värre öde än att ha så mycket pengar att man inte behöver bry sig. På det viset tappar ju pengarna sitt värde. Mer än som statusmarkör då och det får en ju – uppenbarligen – bara att framstå som en osäker skithög.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Om man inte vill dö vid 40 då?

Jag har tidigare skrivit om att jag tror arbetsgivare gör fel när de inte anställer äldre, men nu verkar gränsen för ”äldre” gå redan vid 40 då det tydligen är svårare att ens få komma på anställningsintervju.

”Tjena! Eva... 26 jordsnurr.”

Att man inte vill anställa 65-åringar kan jag någonstans förstå, men ratar man fyrtioåringar kan det knappast bero på att de snart går i pension och kommer att vara mycket sjukskrivna fram till dess. Snarare tvärtom. Man är förhoppningsvis färdig med småbarnsåren, vet vad man vill och stannar troligen längre på arbetsplatsen än en 20-åring hade gjort.

Jag tänker att det kanske är det som är ”problemet”. Själv var jag en stöddig jävel redan som ung och ställde krav och härjade, men vill man ha fogliga anställda som man kan köra med är det kanske ändå bäst att fylla sitt företag med ungdomar.

Sveriges framtid.

Politikerna höjer pensionsåldern eftersom ökad livslängd annars kräver mer pengar i systemet. Men vad hjälper det om ingen anställer? Visst kan man sätta ”gamlingar” över 40 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hittepåjobb på ren svenska, men det ger ju inga skatteintäkter. Tvärtom kostar det ännu mer!

Så hur ska detta lösas? Det går knappast att tvinga arbetsgivare att börja anställa erfarna arbetssökande om de helst vill ha unga som visserligen saknar erfarenhet av jobbet, men i gengäld också saknar skinn på näsan och erfarenhet av förhandling.

Ett första steg skulle kunna vara att sluta subventionera arbetsgivaravgiften för unga. Jag förstår inte vad vi överhuvudtaget ska med den till, men vill man att folk ska arbeta längre samtidigt som företagen bara vill anställa yngre ser jag inte vitsen med att gynna det beteendet ännu mer. Har jag fel eller är det som vanligt?