Aroniasylt

Ett äldre par i min by har tomten full med aroniabuskar som jag fick möjlighet att plocka av. Aronia marknadsförs som ett superbär med runt fem gånger högre koncentration av antioxidanter än blåbär. I privatannonser brukar bären säljas för 100 kr/kg och aroniajuice i butik kostar ofta 200 kr/liter. Så det är klart att jag ville testa det! Inte bara för priset, jag har varit intresserad av aronia länge. Lyssna bara på detta:

”Några egenskaper aronia har är att motverka oxidativ stress, reglera blodtrycket, reglera blodsockret, minska inflammationer, skydda cellerna och stödja kroppens hormoner.”

Sätter man i sig det där blir man väl typ odödlig! Alltså begav jag mig dit och plockade ett par hinkar. Den som eventuellt undrar om jag tömt buskarna och blivit bannlyst kan jag lugna med att de frågade om jag inte ville ha mer redan när jag var där och i eftertid har de frågat om jag inte vill komma tillbaka och plocka mer, men jag har inte plats.

Ett tips jag sett är att bär som utsatts för frost smakar sötare. Är man för tidigt ute kan man lägga dem i frysen i ett par dagar. Det hade varit frost innan jag plockade, men jag började för säkerhets skull ändå med att frysa ner bären. I omgångar, för nu är det trångt i frysarna.

Vad använder man då aroniabär till? De påminner om rönnbär i smaken, så den som använder rönnbär till något (rönnbärsgelé?) skulle kunna testa att byta ut allt eller en del mot aroniabär. Man kan använda dem i smulpaj ihop med glass eller vaniljsås. Själv bytte jag ut rabarberna i detta recept mot lika mycket aronia och det blev helt okej.

Vanligast är kanske att dricka aronia. Hacka bären, koka upp och sila bort fruktköttet. Saften kan du blanda med socker till en söt måltidsdryck eller dricka som en sur shot. En halv deciliter per dag rekommenderas för hälsans skull. Vätskan påminner lite om rött vin, så man skulle säkert kunna servera det som ett alkoholfritt alternativ till vin, eventuellt smaksatt med citron och/eller ingefära. Blanda drinkar av vargtasstyp om du inte känner för att vara så hälsosam.

Jag prövade att framställa juice, men det blev väldigt mycket fruktkött i förhållande till vätska. Mycket skrik för lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Fruktköttet kan man i och för sig torka och mala ner till ett pulver som också säljs dyrt och funkar till lite av varje. Var bara klar över att slutprodukten alltid kommer att bli blå eller lila eftersom aronia är ett starkt färgämne.

Vidare har jag sett matbrödsrecept där man tillsatt en deciliter aroniabär. Kanske poppis hos ungarna att få blå scones eller frukostfrallor. Antar att det även skulle funka i kaffebröd som exempelvis kanelbullar.

Bristvaran i mitt hushåll är sylt till frukostgröten. Där brukar jag använda en syrlig blandning av blåbär, vinbär och rabarber, men ombyte förnöjer så jag letade upp ett antal aroniasyltrecept och testade extremt vetenskapligt tre olika varianter.

Välkommen till Sparos provkök!

Det vinnande bidraget framställs så här:

Mixa/hacka ett kilo aroniabär efter att de fått gotta till sig i frysen en dag eller två, och ett halvt kilo äpple som gör sylten mindre sträv och sur. Koka mixen på svag värme ihop med 3 dl vatten. Efter 20 minuter tillsätter du 300 gram strösocker, en matsked lime- eller citronsaft och en tesked kanel. Rör om ordentligt och koka i ytterligare några minuter. Klart!

Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!

Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

Frätskador på tänderna

SVT:s reporter, 27, berättar att hon i snart tio år börjat nästan varje dag med att knäcka en energidryck till frukost.

Reportaget handlar om vad detta gjort med hennes tänder, men jag tänkte fokusera på ekonomin. På Willys kostar energidrycken från 8,42 kr/st. Räknar vi med att hon handlar dem där eller på annan lågprisbutik blir det ändå runt 3000 kr om året. Hade hon månadssparat energidryckspengarna på börsen i tio år hade det varit minst 40000 kr nu. Om hon nöjer sig med den där ”morgonsupen” alltså. Köper hon en till under dagen, kanske på Pressbyrån på väg till jobbet, så har vi snabbt ett sexsiffrigt belopp.

Och då har jag inte räknat tandvårdskostnaderna. Tandläkaren berättar att hon har frätskador som på sikt kommer att kräva underhåll. Förutsatt att tänderna går att rädda alltså, annars blir det väl löständer. Som inte heller är gratis, om vi bara räknar pengar och inte värderar lidandet.

Vanligt bryggkaffe kostar under en krona koppen och innehåller minst lika mycket koffein som energidryck. Vid normalt intag sliter det ytterst begränsat på tänderna även om det kan ge lite missfärgning på sikt (mr MacGowan här uppe tror jag aldrig märkte det, men han drack å andra sidan mer allsidigt). Som tandläkaren i reportaget säger om kaffe: ”Det är ju fantastiskt.”

Men som sagt, de spenderade eller sparade pengarna borde vara ett tillräckligt argument i sig. Jag tror att många undervärderar återkommande småutgifters inverkan på den totala privatekonomin. En fika här, en öl där, några plastpåsar i matbutiken, ett abonnemang ...

Ny teknik verkar hett

Varje gång jag ska köpa hemelektronik irriteras jag över hur avancerat allt är. Idealet måste ju vara att få precis de funktioner man har användning för. Allt utöver det har två problem – det kostar extra, och även om du inte behöver en massa fancy funktioner kan du ge dig tusan på att när de inte funkar kommer hela maskinen att krascha.

Något jag ofta kommer tillbaka till (ber på förhand om ursäkt för tjatet) är det tvångsmässiga behovet för världens tekniker och ingenjörer att koppla upp allting mot nätet. Jag är en flitig internetanvändare, men utöver dator och telefon har jag inget intresse av att mina ägodelar ska kunna kommunicera med omvärlden, varken bilar, dörrar eller kaffebryggare.

Eller vitvaror. Igår nåddes vi av nyheten att frysar och kylar hos Ica och Coop blivit hackade och när det plötsligt blev 55 grader i frysrummen fick mat för miljoner kastas bort. Jag köper att nästan ingen är lika teknikfientlig som jag och jag fattar att en stor matbutik har större behov av elektronisk översikt än jag som har ett kylskåp och två frysar, men det hade väl räckt med att frysarna kommunicerar med chefens telefon eller med en dator på kontoret? Jag är rätt säker på att anledningen att de ska gå att styra via internet är hämtad från The Big Bang Theory: ”För att vi kan!”

Jag försöker verkligen att inte känna skadeglädje, men jag känner ingen sympati med den intervjuade Icahandlaren i Sjöbo som uppenbarligen inte ens tänker tanken att dra ur nätverkskabeln. Fattar han inte att hackarna i ännu större utsträckning lever efter ”Because we can”-mottot? Världen går mot undergång, och det enda man kan veta säkert är att någon jävel kommer att livesända på Tiktok när det sker.

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.

Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.

Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.

Guide för biodling

Nu när årets honung är tappad på glas, bikuporna är färdigbehandlade med oxalsyra och varje kupa har fått femton kilo socker att mumsa på i vinter kommer här årets sista biodlingsinlägg (jag ber om ursäkt till dig som redan var less).

Jag får nämligen frågor ibland om hur man kommer igång med biodling. Antar att det är fler än jag som ständigt är på jakt efter hobbies som kan ge ekonomisk avkastning. Jag hittar ingen riktigt bra steg-för-steg-guide, så då skriver jag väl en då så kan jag i fortsättningen hänvisa folk hit.

Första steget är att verkligen ta reda på om det är detta du vill, att offra tid och låsa fast dig under den del av året när det är som allra finast väder och när de flesta andra är lediga och förväntar sig att du ska ha tid med dem istället för att stå i solen i en varm bidräkt och snacka med insekter.

Börja med att kolla Youtubefilmer, de finns från hela världen och på olika nivåer. För mig blev norska biklipp en slags språkkurs. Vill du ha djupare kunskaper, läs en bok. ”Bin till nytta och nöje” är en svensk pedagogisk bok som ger insikter om insekter. Den lånade jag på biblioteket där jag även hittade någon annan instruktionsbok, men också mer skönlitterära beskrivningar om livet som biodlare.

Ut på tur, aldrig sur!

Men allt går inte att lära sig genom teoretiska studier. Har du kommit så här långt börjar det bli dags att söka upp biodlare och i förlängningen bin. Genom en snabb webbsökning hittar jag bigårdar som erbjuder studiebesök från gratis upp till några hundralappar. Hittar du inget där du bor skulle jag rekommendera att du letar upp en lokal biodlarförening på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och frågar.

När du känner att biodling verkligen är något du vill ge en chans bör du gå en nybörjarkurs. Eftersom jag aldrig varit biodlare i Sverige kan jag rätt lite om detta och de svenska kurser jag hittar är dyrare än i Norge. På kursen kommer du hur som helst få både teoretiska och praktiska lektioner tillräckliga för att starta din egen biodling. Är den lokala föreningen bra lär du dessutom få kontakter med erfarna biodlare och kanske en egen fadder samt hjälp att komma igång och köpa egna bin.

Ett litet nystartat bisamhälle, en så kallad avläggare, kostar några tusen och jag skulle rekommendera att åtminstone börja med två. På det sättet kan du stärka upp en svag kupa med bin från en starkare, och tappar du en drottning blir det lättare att låta bina dra upp en ny om du har minst en till. För har du bara en kupa och den plötsligt saknar både ägg och drottning blir du tvungen att köpa en ny drottning för upp till någon tusenlapp. Det är inte hugget i sten att ditt samhälle godtar den och då är snöbollen i rullning.

Förutom bin och kupmaterial behövs bidräkt, handskar, en slunga, utrustning för att smälta in ramar och lite annat. En del går att låna från lokalföreningen, men det mesta åker du på att skaffa själv. Första åren går du garanterat back och så länge du inte har åtminstone 4-5 samhällen tror jag att det är svårt att överhuvudtaget gå med vinst, om man inte räknar ”gratis” honung som en vinst i sig.

Och som med alla nystartade verksamheter kan man skynda långsamt eller blåsa på. Själv började jag med fyra kupor 2022 och första tre åren utökade jag hela tiden bigården genom att investera vinsten från honungsförsäljningen, som jag har försökt att maximera genom att sälja burkvis på marknader istället för bulkvis till uppköpare.

Förutom att det passar mig att inte gasa på och satsa stora pengar tar det tid att skaffa kunskaper och erfarenhet. Jag hade inte fixat att ha fler än fyra kupor första året. Nu har jag vidareutbildat mig och stretat på i bigården i några år och har i skrivande stund elva samhällen, men jag är långt ifrån fullärd. Min biodlarmentor började 1972 och lär sig fortfarande nya saker, så här finns det utvecklingspotential. För den som inte måste ha sammanhängande semester i juni eller juli, för bina tar inte ledigt när du vill.

I så fall får du leta vidare bland andra hobbies, men antagligen funkar tillvägagångssättet även där: idé → kolla upp → studiebesök → studera → starta → fortbilda, och försök att tänka och känna efter i varje steg så att utvecklingen går åt det hållet du önskar.

Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.

”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.

Hotbrev på posten

En gång fick jag ett kort i brevlådan från Posten (inte Postnord, det här var länge sedan). De hade kontrollvägt två av mina brev frankerade för 20 gram och upptäckt att de vägde 21 respektive 22 gram, så nu var jag tvungen att skicka tillbaka kortet med två frimärken på för att mina brev skulle skickas vidare till adressaterna.

Jag hade inga skäl att betvivla vägningen, så de var antagligen i sin fulla rätt. Jag blev ändå irriterad eftersom breven via det vägande postkontoret i stort sett aldrig kom fram på mindre än en vecka, ibland två, trots att inrikesbrev på den tiden skulle delas ut nästkommande vardag, och då var det såklart aldrig fråga om någon återbetalning.

Nu verkar brevbärarmaffian dock ha tagit det ett steg till genom att kräva mottagaren på mellanskillnaden för lågt frankerade brev, samt en ”eftertaxeringsavgift” på 30 kr, högre än portot och sex gånger mer än mellanskillnaden! Eller ja, de kräver egentligen inte utan kallar tiggarbrevet för en ”anmodan”.

Här får Postnord ett kort av mig – gratis!

Nuförtiden har Postnord varannandagsutdelning, att inrikesbrev tar en vecka är nog mer regel än undantag och jag har hört vansinnigt många rapporter om företagets fejkade ”leveransförsök” som slutar med att kunden får hämta paket på ett utlämningsställe trots att de betalt för hemleverans, men sån här skit har de tydligen tid att hålla på med. Eller som presstjänstens anonyme medarbetare skriver:

”Syftet med hanteringen är inte att tjäna pengar på eftertaxeringen, utan att brevet ska kunna nå sin mottagare även när avsändaren har frankerat det med för lågt porto. Det innebär en extra hantering för oss, men är en lösning som gör att brevet ändå kan delas ut. När underfrankering sker systematiskt hanteras det på annat sätt.”

”För lite porto? Skicka ett hästhuvud.”

Hos familjen Hagklint i Djursholm kammar de dock noll. På den punkten är familjeöverhuvudet Per tydlig och passar på att ge en känga även till en annan myndighet: ”Det är ju bisarrt. Jag kan inte förklara min känsla. Det låter ju som att skattemyndigheten är i närheten.” Den direkta frågan om att betala efter denna ”anmodan” besvaras: ”Nej, aldrig. Nej, det skiter jag i. Aldrig i hela mitt liv.” Helt rätt!

Jackpot!

Nu låter jag antagligen tråkigt svensk, men när jag läser om en lotterivinnare som sopat in 216 miljoner är min första tanke att det hade varit bättre att ge två vinnare 108 miljoner var.

Jag fattar att själva idén med många lotterier är att sälja in drömmen om att vinna snuskigt mycket pengar, i Eurojackpots fall 10-120 miljoner euro i förstapris. Samtidigt undrar jag hur mycket mindre glad tvåhundramiljonersvinnaren hade blivit om han/hon vunnit hälften. Jag menar hundra millar är ju också ganska mycket pengar.

Jag förespråkar inte ett myndighetspåbud för att begränsa vinststorleken och de får bevisligen kunder med det här upplägget. Så då är det väl bara att köra på, men för egen del hade det räckt med att kunna vinna hundra miljoner.

Nu spelar jag ändå inte eftersom rena lotterier är ekonomiskt förkastliga med mindre än att man tycker sig göra en god gärning genom att köpa en lott (och då kan lotteriet inte arrangeras av multinationella spelbolag), men jag hade inte blivit mindre sugen om jag kunnat vinna 100 miljoner (eller mer sugen om jag kunnat vinna mer än de 1,3 miljarder som nu är taket).

När veckans vinnare var underrättad gjorde Aftonbladets undersökande reportrar ett gräv:

7000 personer svarade ja.

Själv fortsätter jag att ”spela” på börsen istället och är fullt tillfreds med de c:a 7 procent per år som den avkastar. Köper du lotter, och i så fall – hur går det?

Höst i paradiset

Odlingen i sommar gick riktigt dåligt, men än är det mycket som kan gå på tok. Den mat jag ändå lyckades få fram ska förvaras, och helst bättre än när jag lyckades fylla källaren med ruttna äpplen. I år blev det inte så mycket äpplen och dessutom måste jag tydligen dela med mig. Man muckar inte med skogens konung.

Det som lyckades bäst i år var potatis och när jag frågade läsarna fick jag flera vettiga förvaringstips. Årets strategi blev att skörda potatisen utan att göra ren den och torka dem på tidningspapper i någon vecka i källaren där jag täckt för fönstren och på så vis mörklagt helt. Slutligen förvaras potatisen i kartonger med öppen botten ovanpå pallar för maximal luftgenomströmning.

Tomatodlingen tog fart till slut, men när bara en bråkdel blivit röda kom frosten, så därefter försöker jag eftermogna de gröna på fönsterbräda inomhus. När de börjar skifta i orange vänder och vrider jag på dem så att de till slut ska hamna i bunken med röda tomater längst till höger i bild.

Frysarna är fulla med bl a blåbär, men också lite svamp. Efter hand som utrymmet ökar kan jag tillreda och frysa in mer mat så att jag slipper svinn. Trist att inte skörden blev mer varierad i år, men jag fortsätter att äta gott och nyttigt, och dessutom verkar min matkostnad ha sjunkit till nya rekordnivåer, så jag har inte mycket att gnälla över.

Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.

Ny skrivare

Återfallsläsare har antagligen fått med sig hur ointresserad jag är av ny teknik, men att jag tvingar mig själv till att läsa på inför de köp jag ändå måste göra. Nu var det dags igen.

Den här skrivaren (och katten) fick jag med på köpet när jag köpte huset. Jag gick annars över från bläckstråleskrivare till laser för många år sedan. På den tiden kunde man få en bläckstråleskrivare nästan gratis, men det sved att köpa bläckpatroner, så ibland kastade man bort sin fullt fungerande skrivare för att köpa en ny där det ingick en skvätt bläck.

Laserskrivare var dyrare, men en tonerkassett räckte i flera år så till slut gjorde jag slag i saken och köpte en svartvit laser. Färgskrivare kostade minst det dubbla, men jag behövde den mest för att skriva ut text och bokföringsrelaterade dokument som funkade lika bra i svartvitt.

Bläckstråleskrivarna hade krånglat hela tiden, bläcket torkade eller tog slut och även om tre av fyra färger var kvar gick skrivarna nästan inte att använda utan att köpa nya patroner. Lasern bara funkade. Efter något decennium blev den för gammal för operativsystemet, så då köpte jag en ny som bara går och går.

Men så blev jag biodlare och började skriva ut honungsetiketter, reklamskyltar och foldrar i färg på min ”cat scan” här uppe. Plötsligt var jag tillbaka i bläckträsket med en maskin som tycks dricka magenta-bläck till frukost. Den kan scanna, faxa och en massa annat jag inte behöver, men varannan gång krånglar den en kvart innan den börjar skriva. Men jag behöver ju färgtryck, så när bläcket återigen tog slut kollade jag på nytt upp färglasermarknaden.

Betydligt bättre nu! Jag hittade några maskiner för under 3000 kr. Tyvärr fulla av en massa funktioner jag inte har nytta av. Jag vill inte ha utskrifter på bägge sidorna i olika format, sorteringsfunktion eller wifi. Helst skulle jag inte ens vilja ha en trådlös skrivare, jag kommer bara att använda den från min PC och kopplad med kabel slipper man vänta på att de bägge maskinerna ska hitta varandra i cyberrymden. Min filosofi går ut på att allt kan gå sönder, så ju mindre funktioner, desto bättre.

Efter noga övervägande och konsultation av en kompis med koll slog jag till på en HP-printer för 2490 kr. En tonerkassett för varje färg gör att jag kommer att få punga ut med ett par tusen till när färgen som medföljer skrivaren vid köpet tar slut, och det brukar inte dröja eftersom de medföljande är pyttesmå.

Troligen blir varje utskrift en aning dyrare än med bläckstråleskrivaren, men det kan det vara värt om det ger mig mindre problem. Jag tänker så här: Varje år kommer jag att skriva ut minst tusen honungsetiketter och lite annat kopplat till biodlingen (i övrigt är jag fullt nöjd med min svartvita laser). Slipper jag krångla har jag kanske tid med ytterligare en bikupa som kommer att ge mig mer honung. Troligen 50-100 kilo per år, men om den så bara ger mig tjugo kilo under ett enda år skulle det täcka inköpet av skrivaren och mina ökade utskriftskostnader för flera år.

Jag inser att jag låter som random hitech-kille som försöker rättfärdiga nya tekniska investeringar ekonomiskt när sanningen är att han köper mest för att han tycker att det är så kul. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag hatar teknik, men eftersom jag inte har för avsikt att bli eremit i en egen luddit-sekt försöker jag samexistera med tekniken, om än inte i harmoni. Det återstår att se om jag blev övermodig nu och gjorde ett gigantiskt felköp.

Bygger hem av skrot

SVT har gjort ett reportage om en kille som bygger ett tiny house på hjul helt och hållet av återbrukat virke. Jag vet inte om det också är tänkt att byggas helt av gratismaterial, men åtminstone närapå.

Jag tycker att alla sådana här projekt är intressanta, om inte annat så för att visa att det faktiskt går. Vi är många som inte skulle vilja göra det, men det är en helt annan sak. Man behöver heller inte starta på noll utan kan välja att återanvända en del byggmaterial.

Lite mycket koja för min smak, men jag såg att han gjorde snygga hus tidigare. Hur som helst, i reportaget säger byggaren att man kan få mycket grejer genom att hjälpa andra att riva. Själv har jag fått plocka ner virke från en lada som var på väg att falla omkull, hjälpte till att riva panel på ett hus och demonterade ett gammalt kök mot att köksägaren sedan slapp se alla skåp och luckor. Men ofta räcker det långt att erbjuda sig att hämta material så att den som rivit slipper köra allting till tippen.

En annan grej man måste tänka på om man ska använda gammalt byggmaterial är att ha gott om tid och gärna också plats. Det är smidigt att åka till byggvaruhuset och köpa det man vill ha när man vill ha det jämfört med att scanna av nätet i flera veckor och kanske tvingas lagra virke, dörrar, isolering osv tills man kommit till det läget i den egna byggprocessen.

”Nu behöver jag tegelpannor.”

Dessutom gäller det att vara kritisk. Ibland är gratis för dyrt. Det behöver inte ens vara dåliga grejer, bara inte riktigt vad jag behöver till det jag ska göra. Ibland har jag fått tänka om och själv göra den där resan till tippen efter att först ha kånkat hem grejerna och sedan svurit över att de står i vägen. Det slipper man också genom att rata begagnat.

Men med det sagt finns stora pengar att spara på att samla ihop och använda gammalt byggmaterial, oavsett om det är använt eller andras restlager eller felköp. Och sälj av eget skräp om det inte kommer att gå åt under överskådlig tid. Eller ge bort det i värsta fall! Precis som att gratis ibland kan vara för dyrt för ”köparen” kan gratis vara ett bra pris försäljningspris om det spar tid och utrymme.

Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Spela på börsen

Rätt ofta likställs börshandel med bingo och andra spel om pengar. I en reportageserie hos Sveriges Radio jämför Spelberoendes förening börshandel med traditionella spel och ser likheter.

De har en poäng, det finns absolut människor som ”spelar” på börsen. Här hittar de t ex en kille som brände allt han hade på krypto, men nöjde sig inte med att spela bort allt utan tog blancolån på ytterligare en miljon.

Det är ytterligheter, men jag kan villigt erkänna att när jag var yngre fanns det ett inslag i mitt eget börshandlande av att jag ville bräcka kompisar. Det gav en kick att göra en bra affär att kunna skryta med på helgens fest. Det slog inte över till spelberoende eller ens att jag såg börsen som ett spel och började göra våghalsiga köp för att kompensera mig, men jag hade antagligen varit rikare idag om jag inte haft det tänket.

Så passar man på i reportageserien för att varna för att ta råd från ”finfluencers”, men jag vet inte hur vanligt det är att folk ger finansiella tips på nätet. Jag tycker att det är ett evigt friskrivande om att värdepapper kan gå upp och ner i värde och att alla tar ansvar för sig själva.

För så är det ju, var och en gör sina val och allt går att missbruka. En del klarar inte av börshandel, poker, alkohol, socker eller ens att träna eller äta sunt utan att det går överstyr, men myndigheterna kan inte förbjuda fria val för att en del hade klarat sig bättre utan.

Det är farligt att gå på gatan.
Det är farligt med nitrit.
Det är farligt att ha roligt
och det är farligt med kredit.
Det är farligt att gå på krogen.
Det är farligt att ha glöd
och det är farligt att leva, man kan dö.
                    - Magnus Uggla

Ett samhälle utan pengar

Jag har tidigare bloggat om Amish som jag tycker har ett intressant förhållningssätt till både pengar och prylar. Nu snubblade jag över Bruderhof, ett samfund som tycks dra lite åt samma håll. Det kanske mest intressanta med dem är att de lever helt utan privatekonomi.

Behöver man en vinterjacka säger man till klädavdelningen och så får man en efter några timmar – smidigt. Och det är klart, ju större familj, desto fler synergieffekter. Här är det 300 personer som gör sina matinköp ihop, kan ärva varandras kläder osv. Fyra tvättmaskiner är igång från morgon till kväll, maten lagas i storkök osv.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt att leva utan pengar, men har full förståelse för att många tänker tvärtom där. Ingen lönecheck, inga dra-åt-helvete-pengar, men heller inga räkningar eller ekonomiska bekymmer överhuvudtaget.

Man blir inte fullvärdig medlem i församlingen förrän man fyllt 21. Någon påpekar i kommentarsfältet till videon att barnen inte förbereds för ett liv i det vanliga samhället, om de skulle välja att lämna Bruderhof. Å andra sidan växer barnen upp utan tv och internet, och med en himla massa socialt interagerande. Jag gissar att de är bättre förberedda än de flesta.

Intervjun med den artonåriga tjejen i reportaget tycker jag också tyder på det. Hon pratar om egna val och att hon inte kan vara med i gemenskapen bara för att andra sedan länge följt dessa traditioner. Hon låter mindre som kultmedlem än en genomsnittlig ungdom och pratar istället om konsumismens förtryck i medströmssamhället. T ex när hon under en resa i den moderna världen säger:

”Man fyller tomheten med grejer. Det är bisarrt för det är bara så onödigt. Jag kan inte förstå varför man använder sina surt förvärvade slantar för att köpa mängder av grejer.”

Där är hon inne på något. Någon annan skrev att det måste vara svårt att lämna församlingen just för att medlemmarna saknar pengar. Jag vet inte. Kanske för att man saknar erfarenhet av pengar, men att som vuxen person starta på noll är ju inte det sämsta. Många människor har ett betydligt sämre läge än så trots att de jobbat och tjänat pengar i decennier.

Vuxna människor bestämmer själva vad de vill göra med sina liv. Barnen har inga mopedbilar eller spelkonsoler, men de behöver heller inte mängder av leksaker, de leker med sina kompisar och djuren på gården. Inte min kopp te, som sagt, men det är många jag skulle ha ännu mindre lust att byta liv med.