Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.

Buy and be damned

Playstation 5 pro säger mig inte mycket. Det är väl någon slags spelkonsol? Vanliga PS5 går att köpa för runt 6000, men i november släpps pro-versionen för 9000 kr. Inget nytt under solen, när PS4pro kom för åtta år sedan kostade den 4300 kr och den verkade bara aningen bättre än vanliga PS4 som kostade 2600 kr. Jag begriper ingenting av detta, men ekonomi begriper jag:

”Priset för det här kommer att bli minst 9000 kr i Sverige när konsolen släpps 7 november. Spelarna tycker att det här är alldeles för dyrt för alldeles för lite skillnad. Under demon behövde man nämligen zooma in för att se den marginella skillnaden i grafiken. I Sonys försvar skedde presentationen i en komprimerad video på nätet och sannolikt kommer den mest trogna målgruppen att ändå köpa konsolen för att kunna ha det senaste.”

Om reportern har rätt, och jag har inga skäl att tvivla på det, tycker alltså spelarna att den nya spelkonsolen är för dyr, men de kommer ändå att köpa den. Då är den ju inte för dyr utan precis vad konsumenterna går med på att betala!

Så kan man inte tänka om allt. Sophämtningsavgift, läkarbesök och lite annat måste man betala även om man tycker att priset är för högt, men en spelkonsol tillhör inte den gruppen. Särskilt inte när det finns en liknande låda som bara är marginellt sämre och mycket billigare.

Eller ännu billigare alternativ.

Om spelarna menade allvar med sin kritik skulle de alltså utan större uppoffring kunna visa tillverkaren Sony att de inte går med på att betala priset. Och motsatt, köp om ni visst går med på det. Buy and be damned, eller som det skulle kunna heta på svenska: köp och håll käft.

Morotsförvaring

Årets morotsodling blev sämre än förra året, men det blev åtminstone mer än jag lyckas konsumera på en gång, och frysen är full.

I fjol var det någon som tipsade om att morötter kan förvaras i sand, men jag hann aldrig fixa sand. I år läste jag om att man kan lagra dem i sågspån, med samma idé, att man behåller fukten, och med den stora fördelen att jag redan har sågspån efter alla byggprojekt. Man lägger ett lager sågspån i en trälåda. Sedan lägger man ut morötter, otvättade direkt från skörden.

Så täcker man dem med ett nytt lager sågspån och lägger ut nya morötter. Tanken är att de inte ska vidröra varandra utan ligger var för sig, och när lådan är full lägger man en tidning över och förvarar lådan så svalt man kan, i mitt fall blir det i källaren.

Jag får återkomma med en recension av förvaringen. Eftersom kyl och frys lätt fylls upp på hösten gillar jag att experimentera med olika förvaringsmetoder som konservering i glasburkar eller torkning. Kanske testar jag att syra något så småningom, men det blir inte i år.

”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Att slarva bort ett varumärke

Jag har gillat Biltema. Förutom att de finns lite överallt med sina enkla butiker där man snabbt får bra översikt har de billiga grejer till hemmet och bilen. Till och med till min femtio år gamla Volvo hittar jag en och annan nytillverkad reservdel till bra pris, som luftfilter till en B20-motor. Det har de inte på Circle K.

Men två saker stör mig. Det första är att de har satt i system att chockhöja priser genom att ersätta gamla produkter med väldigt snarlika. En färgburk för 99 kr har plötsligt utgått och ersatts av en för 169 kr, istället för att stå för att man räknat ut att marknaden kommer att svälja en sjuttioprocentig höjning.

Det andra irritationsmomentet är att deras färdiga paket ibland innehåller undermåliga komponenter. Ett som jag prövat flera gånger är detta relä- och kabelset för extraljus.

Reläet är bra, kablarna funkar, men kabelskorna är så dåliga att de är helt oanvändbara. Metallen i dem är så tunn att det kvittar vad man trycker ihop dem med för tång, de lossnar oavsett. När man väl vet om det kan man kasta de medföljande kabelskorna och köpa andra ganska billigt någon annanstans, men det kan ju ta en stund innan man inser att man inte råkat ut för ett tillfälligt fabrikationsfel. När jag insåg det mejlade jag Biltemas kundtjänst.

Svaret var att hela förpackningen kommer från en extern tillverkare. Jaha, svarade jag, men det är ju inte tillverkarens namn som står på förpackningen, det är Biltemas. Det Biltema kan göra är att 1. säga åt tillverkaren att skärpa sig och börja skicka med riktiga kabelskor, 2. säga åt dem att sluta skicka med kabelskor som ändå bara kommer att reta upp kunderna så vet vi redan från början att det inte ingår kabelskor som går att använda, eller 3. att skicka en låda av Biltemas egna kabelskor som de påstår är bättre (jag har inte vågat prova dem) till leverantören. Dessa förslag lämnade jag och avslutade med ett mindre glatt:

”Jag vill på riktigt ha svar på hur ni tänker kring den uppkomna situationen. Att ni beklagar är lika oanvändbart som de kabelskor ni säljer i produkten.”

Jag fick inget svar, vilket jag är övertygad om beror på att de valde 4. att inte göra någonting annat än att hoppas att kunderna ska nöja sig. I vissa fall har de säkert rätt. Kunder kommer att skylla på sin egen kabelskotång eller bara rycka på axlarna. Men inte alla. Jag känner folk som värderar reservdelar och prylar med uttryck som ”inget jävla Biltemaskräp” och jag följer en Youtubekanal som genomgående kallar företaget för ”Soptema”.

Äldre läsare kanske kommer ihåg varuhuskedjan EPA. Det gör egentligen inte jag, och jag ser att de bytte namn till Tempo i min tidiga barndom, men jag minns att man refererade till saker som ”epa”. Långt efter att varuhuset bytt namn var epa fortfarande ett begrepp för dålig kvalitet.

Det är det nog inte längre. Jag vet inte vad yngre människor säger idag, men i framtiden kanske de säger Biltema för att beskriva skräp. Synd i så fall, jag tyckte att den kedjan var värd ett bättre öde.

Årets honung

Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.

Sista bilden med elva kupor.

Tio kupor var å andra sidan målet i år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och bättre vill jag nog bli.

Tillbaka till 2024. Det blev bara 120 kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.

Nåväl 120 kilo honung är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett försiktigt sådant.

Nu håller sig bina mest inomkubs och när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.

Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.

Gå sin egen väg

Jag betonar ofta vikten av att gå sina egna vägar, att leva sitt liv som man vill själv, trots eventuella påtryckningar från omvärlden. Det är särskilt svårt om man växer upp med framgångsrika föräldrar, men ändå vill gå i deras fotspår.

Det är ingen som tror att Karl-Johan Persson ska bli en mer framgångsrik företagare än pappa Stefan, på samma sätt som Julian Lennons och Jack Vreeswijks musikkarriärer aldrig riktigt tog fart som pappornas.

Men här kommer ett exempel jag tror att vi alla kan lära oss något av. Anna Cramling är en 22-årig schackspelare och dotter till stormästarna Pia Cramling och Juan Manuel Bellon Lopez. Även om hon nog inte uttalat det själv finns det inte en chans att hon blir en bättre schackspelare än någon av sina föräldrar, men på ett sätt har hon blivit mer framgångsrik.

När jag spelade schack var det i stort sett ingen utanför Sovjetunionen som tjänade pengar på att spela schack. De bästa spelarna kunde kanske med hjälp av sponsorer ha råd att åka runt i världen och spela, men något överflöd blev det knappast. Nu har framförallt internet och den norske världsmästaren Magnus Carlsen ändrat på det. Schack är inte längre världens i särklass töntigaste sport.

Detta har lett till nya möjligheter att tjäna pengar och det är här Anna Cramling kommer in. Hon är en duktig spelare med en egen mästartitel och landslagsmeriter, men hon skulle absolut inte kunna livnära sig på prispengar. Istället har hon byggt upp en Twitch- och Youtubekanal där hon streamar sitt spel, både live och på nätet, och åker runt och pratar och spelar schack med både hobbyspelare och världsstjärnor som världsmästare Carlsen.

Den videon har fjorton miljoner visningar och hennes kanal 1,22 miljoner prenumeranter. Just nu är Anna i Budapest och spelar schackolympiaden för lag och jag är rätt säker på att hon får skriva fler autografer än sin mamma och Sveriges förstabordsspelare Pia Cramling trots att hon varit världsetta tre gånger.

Jag ska inte säga att det alltid finns vägar till målet om bara viljan finns, men om man inte försöker lär det hur som helst inte gå.

Låter du Arga Andersson ärva dig?

Den pensionär som inte drabbats av Kombilotteriet, de gängkriminella nätverkens politiska lotteriföretag ges ännu en möjlighet att skänka sina pengar till ”partiet”.

De har förvisso rätt i att om du saknar arvingar kan ett testamente hindra dina pengar från att landa i diverse märkliga organisationer genom Allmänna arvsfonden, som jag varnat för tidigare. Men jag vet inte om det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” skulle vara så mycket bättre.

Tycker man det kan man absolut överväga att efter sin död skänka dem de pengar partiet inte lyckats beskatta till sig redan tidigare. Låt Fonus sköta begravningen så går även de sista slantarna till ”rörelsen”. Men kom igen, att sossarna ”kämpar för rättvisa och jämlikhet för alla” tror de väl inte ens på själva?!

”Nope, jag ljög igen!”

Vi snackar om elitpartiet vars främsta företrädare bara i yttersta undantagsfall haft riktiga jobb. Yrkespolitiker som aldrig skulle flytta till bostadsområden dit de nu vill tvångsdeportera vanligt folk, och inte är det deras svenska barn som bussas runt till invandrartäta skolor som ”integrationsprojekt”.

Var det av rättviseskäl Göran Persson bildade aktiebolag där han lät bli att ta ut lön för att samtidigt kunna ta ut fullt avgångsvederlag? Eller när Magdalena Andersson ansökte om avgångsersättning för att fortsätta att få oförändrad lön efter att hon avgått som statsminister (ett jobb hon för övrigt aldrig fick folkets mandat för, det enda val hittills där hon ställt upp som statsministerkandidat förlorade hon)? Jämlikhet med den statsminister som tog över, men knappast ”jämlikhet för alla” va?

Alla gör som de vill, men i mitt tycke är det inte jämlikt att ge sina pengar till socialdemokraterna. Det är vämjelikt.

Gårdsplanen fri från lervälling

2022 grävde jag upp gårdsplanen för att lägga ner en vattenledning till garaget. Våren 2023 bloggade jag om att ett av den sommarens projekt var att gräva bort leran som lagt sig på toppen och ersätta den med grus och att det skulle vara gjort på en dag eller två. Jag menade såklart ett år eller två.

För att få till det sista var tanken att jag skulle låna minigrävaren här uppe av en gubbe i närheten, men den har varit trasig länge. Hans plan var att byta reparationsjobbet mot något annat, men det där fick de aldrig till och så orkade jag inte vänta längre.

I sommar tjatade jag istället hit grannen som med sin traktor skrapade loss lite av leran och så tänkte jag skyffla upp den på skottkärror och dumpa i ett förråd där någon tidigare ägare tycks ha planerat för en jordkällare (som just där var en riktigt dålig idé).

Sedan har det varit mycket viktigare och roligare saker att ta tag i, men nu innan det återigen blir en vinter som kanske packar tillbaka den uppskrapade leran tog jag äntligen tag i det. Att skyffla lera och grus för hand är inget drömjobb, men genom att göra lite åt gången var det överkomligt. Cirka hundra skottkärror senare var leran borta. Då återstod att sprida ut grus med spade och kratta.

Så där ja! Nu hoppas jag att gruset håller sig överst. Annars märker jag det på att katternas första hundra steg inomhus markeras med leriga tassavtryck. Jag förvånas över hur långt en katt hinner på hundra steg. Om man inte torkar golven hela tiden blir huset snabbt ett enda stort Pacman-spel!

Svinn-svinn-situation

I Sverige slängs det mat för 14 miljarder per år, 1330 kr per person. Folk slänger mat för att de inte orkar äta samma sak flera gånger, för att den hinner bli dålig i kylen utan att de ens reflekterar över vad som finns där, men också helt utmärkt mat bara för att det står ett datum på den som passerats!

För en familj på fyra personer innebär detta beteende att man kastar mat för över 5000 kr om året, och de pengarna kan man ju ha roligare för än att förvandla mat till jord eller biobränsle. Men redan innan maten kommit så långt kastas ofantliga mängder mat redan i matbutiken, för att vi inte vill ha den, eller för att giriga ICA-handlare hellre kastar bort livsmedel än sänker priset på dem.

Nåväl, det är en annan fråga som vi inte kan göra så mycket åt, men att äta upp eller frysa in rester, ha koll på vad vi tillagar och inte göra mer än vi äter, och sedan hålla reda på vad vi har i kyl och frys, det kan vi göra helt själva, utan att myndigheter säger det åt oss eller att FN instiftar ”matsvinnsdagar”.

Det sägs att vi ska börja äta skalbaggar och larver för att klara framtidens matförsörjning. Det har jag ingen som helst avsikt att göra, men som med så mycket annat är jag övertygad om att nyttiga idioter kommer att sleva i sig vilket äckel som helst, bara de får en tillräckligt tydlig order. Alldeles oavsett det kan vi ögonaböj sluta att kasta den mat vi redan har och på ett eller annat sätt betalat för.

Bokar en turné

Lite på samma sätt som när jag jobbade som komiker för c:a hundra år sedan bokar jag nu upp höstsäsongen med gig, men istället för julbord är det julmarknader och istället för humor är det honung jag saluför.

En annan skillnad är att jag som artist hade ett någorlunda fast pris. Nu tjänar jag pengar beroende på hur mycket honung jag säljer. Därför försöker jag välja marknader efter var jag tror att jag ska sälja bäst. Netto, alltså efter avdrag för marknadens försäljningsavgift, reskostnad och eventuellt boende.

Det är en chansning, men jag lyssnar på vad andra ”knallar” och arrangörer säger om marknaderna och så börjar jag ju ha byggt upp en egen kunskapsbank. På vissa ställen har jag varit två gånger om året sedan hösten 2022, så då har jag bestämda uppfattningar om arrangörerna, marknadsföringen och kunderna.

Har kunderna betalat inträde? Pågår det någon form av underhållning som drar dit folk och vilken kundkategori lockas i så fall av den? Verkar arrangören bry sig eller är de ansvariga anställda med fast lön av en kommun eller annan jätteorganisation och skiter i vilket? Har marknaden en lång tradition? Sånt går att ta reda på.

Till skillnad från vädret flera veckor eller månader i förväg. Spöregn eller tjugo minusgrader kommer att påverka min försäljning, för att inte tala om hur trist det är att stå där en hel helg om det är utomhus. Det enda jag vet är att en del marknadshelger kommer att bli kul och lönsamma, en del varken eller.

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.

Grönkålssoppa

En del av mina grönsaksodlingar har funkat bättre än andra. En av de mest lyckade i år var grönkål. Den växer helt galet bra, vilket ledde mig till en fråga jag nog borde ha ställt mig innan jag planterade den – vad har man grönkål till?

Jag har hackat ner grönkål i såser och det funkar fint, men den växer snabbare än jag äter. Grönkålschips i ugn föreslog någon och jag har testat ett par olika recept. Inte värdelöst, men jag föredrar nog ändå potatisvarianten, men så fick jag tips om grönkålssoppa. Jag gillar soppa och med grönkål som huvudingrediens går det åt mycket. I det recept jag hittade och modifierade var det 500 gram för fyra portioner. Ett halvt kilo grönkål låter kanske inte som så mycket, men det är ungefär en resväska.

Alla ingredienser:

grönkål, 500 gram
gul lök, 2 st
smör/margarin, 50 gram
vatten, en liter
mjölk/grädde, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
kryddor

Finhacka grönkålen. Jag gjorde det med kniv, men det hade gått snabbare med hushållsassistent.

Grovhacka löken och låt den fräsa några minuter i matfettet. Häll sedan på grönkålen och låt den också fräsa en stund innan du häller i vattnet och buljongtärningarna. Låt det koka 10-15 minuter innan du häller ner grädden eller mjölken och kokar upp det igen innan soppan är klar. Grädde blir dyrare, men kanske godare. Jag köper bondmjölk med fetthalt runt fyra procent, och det duger för mig.

När det kommer till kryddor är jag en trist typ som tycker mig komma långt med salt och peppar, men jag hackade i alla fall ner en halv chili, mest för att även den växer så det knakar.

Jag såg flera recept där man garnerade soppan med en ägghalva, ni kan ju testa. På samma sätt skulle jag gissa att det här receptet funkar med spenat, broccoli, nässlor eller något helt annat om ni inte som jag har fri tillgång på just grönkål.

Att åldra en släpvagn

”Att åldra” är nog inte ett riktigt verb, men vad ska man säga då? Att förgamla? Äh, det finns väl inget ord eftersom nästan ingen gör så här. Detta har i alla fall hänt.

Den här släpvagnen köpte jag för ett par år sedan, för att kunna flytta bikupor, köpa virke, ved osv. Det var ett hembygge i aluminium byggt på ett chassi från 1990. Jag gillade storleken och att hjulen sitter under kärran och därmed inte stjäl utrymme, ett upplägg som jag tror är vanligare i Norge än i Sverige. Jag får lasta ungefär ett ton, vilket är strax under vad mina bilar får dra, och det är lätt att sätta fast spännband i släpet eftersom de kan krokas längs insidan av alla väggar, samt under på utsidan.

Men snyggt var det inte och det har jag undan för undan försökt göra något med. Först var det hjulen. De där navkapslarna ser ju olidligt plastiga ut, men genom att byta till äldre fälgar kunde jag få på ett par äldre kapslar. Så var det färgen. Aluminium rostar ju inte, så den behöver inte målas av den anledningen, men det går inte åt många deciliter färg för att få den snyggare. Genom att göra knutarna i en kontrasterande färg ser den mer gammaldags ut.

Notera lådan i fronten. Här i Norge är man skyldig att ha med registreringsbeviset på alla fordon inklusive släpvagnar och har man det i bilen vill det till att man kommer ihåg det om man byter dragfordon, annars kan man få böter. Jag hade löst det genom att sätta fast en PET-flaska där lådan sitter, för då hålls pappren torra. Men så fick jag denna aluminiumlåda av en granne och kom på att den skulle passa bra där.

I den har jag dessutom 3-4 spännband, för är det något jag lärt mig så är det att när man väl behöver dem kan man ge sig fan på att de inte ligger bak i bilen trots att man var säker på att så var fallet. Och då är man aldrig hemma utan troligare på byggvaruhuset med ett full släp. Så det måste väl i alla fall ses som en förbättring. Här är jag inte lika säker på att alla håller med:

Här bak satt det riktigt fula LED-lampor. Jag är inte den som gärna byter ut saker som funkar, men så fick jag tag i de här gamla lamporna för nästan inga pengar alls. Nu tycker säkert några (ännu fler) att jag är helt dum i huvudet. Som att det inte räckte med att byta till äldre hjul ger jag mig alltså på belysningen också.

Jag kan i alla fall glädja er med att jag nu har tramsat klart med denna släpkärra. Den har troligen inte blivit ett dugg mer värd av mitt arbete. Ska i så fall vara några hundralappar tack vare färgen, men varje gång jag ser vagnen blir jag lite gladare och det har ju också ett värde, och genom att göra alltihop själv blev det inte farligt dyrt. Är jag helt unik eller är det fler som, tvärtemot logiken, försökt få sina grejer att se lite äldre ut?

Andras liv är andras problem

Näst efter ”Hur skulle det se ut om alla …?” är den märkligaste invändningen mot snåljåpar att ”alla kan ju inte”. Läste nyligen om en 22-åring som hyrde ett torp av sina föräldrar.

1000 kr i månaden är absolut en billig hyra, även om vi snackar om ett torp på landet utan rinnande vatten, så hyresgästerna står nog inte precis i kö. Naturligtvis handlar det inte om att föräldrarna vill göra en bra affär. De får någon som ser till stället och så hjälper de dottern på traven, som får ett boende under studietiden – win-win.

Jag hade (som vanligt med sådana artiklar) velat veta mer om hennes ekonomi. Hon pluggar och jobbar extra och får in 30000 kr i månaden. Hur mycket av detta är lön, och är det bara lön och studiebidrag eller är det ett studielån med på toppen? Hur som helst verkar hon leva lite som jag gjorde i den åldern, förutom att hon är duktigare på odling än vad jag var. Även jag bodde ett tag i en fritidsfastighet med utedass, och precis som jag ser hon inte poängen med att höja sina utgifter i takt med inkomsterna. Det tycker jag är sunt. Men så kommer det där märkliga ”argumentet”:

”Men alla kanske inte kan hyra ett torp av sina föräldrar för en tusenlapp i månaden – vad säger du om det?”

Ja, vad tusan ska hon säga?! Självklart har inte alla exakt hennes förutsättningar, men nästan alla kan, om de vill, spara utifrån sin situation. Men istället för att gratulera henne för sina mogna och kloka val ska hon skuldbeläggas för att andra inte kan göra som hon.

”Armand Duplantis, du har just slagit världsrekord i stavhopp, men alla kan ju inte hoppa över sex meter med hjälp av en glasfiberstav, vad har du att säga till dem?”, sa ingen någonsin.

”Smällen mot syltälskarna”

Pga att bärföretagen inte hittat tillräckligt mycket folk villiga att plocka bär kommer priserna öka under hösten och vintern. Att det är konstigt att det alltid saknas arbetskraft även för okvalificerade jobb samtidigt som det går uppemot en miljon arbetslösa har jag ingenting mer att säga om, men jag kan inte nog understryka att vi ”syltälskare” själva väljer om vi ska drabbas av en smäll.

Jag har helt traditionsenligt plockat blåbär i sommar. Lite mindre än vanligt eftersom det var sämre tillgång och jag hade dåligt med tid, men om ett par månader skördar jag äpplen till mos. Så fick jag lingon av en granne som jag kokat sylt på dem (på bären alltså, inte grannen), och så fick jag en låda med vita vinbär som jag också gjorde sylt av.

Att plocka bär är bra motion och ganska trivsamt så länge man inte måste slåss med mygg. Att sedan koka sylt är idiotenkelt, det går snabbt och när bären är gratis är det bara sockret och strömmen som kostar.

Jag fattar ändå att många inte tar sig tid och att en mikroskopisk del av syltkonsumenterna inte har fysiska möjligheter att fixa sin egen sylt, men i artiklar om prishöjningar på olika livsmedel låter det ofta som en naturlag, att det här är kostnader vi inte kan komma undan.

Diverse skatter, drivmedel och kommunala avgifter kan vara svåra eller snudd på omöjliga att pressa, men när det kommer till mat kan vi ganska enkelt komma runt prishöjningar. Vi kan äta annat, som inte genomgått samma prisökningar och vi kan göra mer själva. Genom att baka vårt bröd blir vi immuna mot bageristrejker, genom att odla grönsaker är vi frikopplade från dåliga skördar pga krig eller väder och genom att plocka och koka bär kan vi strunta i hur bärföretagarna lyckats flyga in thailändska bärplockare. Och gratis smakar alltid lite bättre.

Jag skulle bara …

En trebarnsmamma beklagar sig över att hon fått en parkeringsbot. Bakgrunden är att hon skulle hämta sina tre barn på förskolan, parkerade på en plats där hon fick stå i femton minuter, och när kvarten gått fick hon en bot.

”Jag har 15 minuter på mig, från och med att jag HITTAT en plats. Blir ingen sjysst hämtning när den ska stressas igenom och knappt hinna höra hur mina barns dag varit, någon jag borde veta osv. 1 minut! Hur kan man inte ha lite överseende när jag står och ska sätta in 3 barn i bilen. Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'. Men det kommer hända fler gånger, och om inte för mig så kommer det fortsätta hända andra.”

Jag hade också vädjat till p-vakten och blivit irriterad när hon stått på sig, men jag är ganska säker på att jag hade gett upp innan jag vänt mig till media. För själva sakfrågan är ju solklar. Hon ställde sig på en plats där hon fick stå i en kvart, men höll inte tiden och fick sota för det. ”1 minut!” Ja, var ska man annars dra gränsen? Är tre minuter över tiden tillräckligt länge för att ansvar ska utkrävas, eller tio minuter?

Är det inte helt enkelt så att hon tycker att hon är en schysst människa som ska få bända lite på reglerna? Samtidigt är hon irriterad att det på denna parkeringsplats är svårt att hitta en ledig ruta, men hon tycks inte förstå sambandet med sitt eget beteende. Om alla stod längre tid än tillåtet hade hon kanske tvingats att promenera till förskolan och sätta ungarna i en barnvagn, vilket i och för sig hade varit bättre för såväl miljö som folkhälsa.

Någon kanske tycker att jag är oresonlig, men vi vet ju alla vad som hänt om p-vakten lytt mammans råd: ”Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'.” Då hade hon varit minst lika sen nästa gång, och nästa och nästa tills det fått konsekvenser. ”Ska bara”-människor kommer nämligen alltid pressa reglerna tills det drabbar dem själva. Att andra drabbas av deras beteende rör dem inte i ryggen.

Nu är det fredag igen, så jag återkommer med ett nytt inlägg på måndag. Tills dess får ni hålla tillgodo med kommentarsfältet som jag är säker på att ni respekterar lika högt som vanligt, och där kommer jag också att finnas.

Rensa frysen

Den här tiden på året och ungefär fram till nyår är mina frysar som fullast. Årets blåbärsskörd ligger där, liksom årets samlade kantareller som glädjande nog blev fler än någonsin. Om ett par månader fyller jag på med äpplen, som jag fryser in tärnade i plastpåsar, och möjligen också som mos, ifall jag inte konserverar allt i glasburkar.

Under senvintern och våren minskar trycket successivt, men under hela året har jag full koll på vad som finns i frysarna. I köket har jag tre fryslådor i ett kombiskåp med sånt som går ut den närmaste tiden. Där finns frysta rester och grönsaker, bröd och lite blåbär och svamp för att minska antalet promenader ner till frysboxen i källaren.

Jag går ändå dit dagligen, men det är opraktiskt att behöva ner i källaren medan jag lagar mat och kanske har en kokande kastrull på spisen. I frysboxen finns det stora lagret. Där har jag som sagt äpplen, blåbär och kantareller, men också alltid fryst broccoli och spenat, samt hemodlade grönsaker. Sedan är det färdiglagad mat från storkok, det kan vara diverse bönbiffar, soppor och lite av varje. Dessutom mjölk, som jag köper tio liter åt gången på dunk, häller över i flaskor och fryser in 8-9 liter som jag plockar upp efter hand och tinar i kylen för att alltid ha ”färsk” mjölk.

Det som en gång läggs i mina frysar tas fram när det ska ätas eller strax innan. Absolut ingenting slängs. Jag levde länge i tron att alla gjorde som jag, men jag har förstått att folk har för vana att ”rensa frysen”, vilket betyder att man gör rent hus och slänger bort sånt som legat för länge. För mig låter det här helt galet, rensa frysen gör man genom att äta ur den!

Jag försöker göra likadant med kylvaror, men det är ofrånkomligt att delar av någon grönsak ibland ruttnar innan användning. Där går det att misslyckas, det tycker jag faktiskt inte att det gör i frysen. Jag är med på att allt inte håller hur länge som helst i frysen, men se då till att omsätta maten innan den blir dålig.

Klarar man inte det får man strama upp sina rutiner. Kanske är det här svårare för en familj än för mig som ensamstående, men det är inte raketforskning. Vid behov, gör ett Excel-ark, skaffa en whiteboard eller ett anteckningsblock så att det inte plötsligt ”dyker upp” något i frysen man inte visste fanns där. För den som vill krångla till det finns det såklart en app också.

Mat har ett värde även om man plockat den ur rabatten eller jagat den i skogen, men vanligast är att man jobbar och tjänar pengar, tar sina skattade pengar till affären där man betalar ännu mer skatt och allt högre matpriser, kör hem sina matvaror, också det till en kostnad och lägger dem i frysen, eventuellt efter tillredning. Du har alltså investerat pengar, tid och energi i att få maten dit. Skulle nästa steg vara att tina upp den och slänga den i soporna är det naturligtvis helt galet. Sluta med det!