Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.