måndag 7 juli 2025

De smiter med allt mitt guld!

Robin Hood är intressant. Hyllad av vänstern för att han tog från de rika och gav till de fattiga, och av högern för att han tog från staten och återförde till skattebetalarna. Men nu ska inte detta handla om Robin Hood utan om kungens förtvivlan när han insåg att guldet var på väg att försvinna.

Mina bin har nämligen fått mig att förstå hur han kände det. Honungsbin förökar sig genom svärmning, oavsett om de bor i en bikupa av frigolit eller i ett ihåligt träd. När bisamhället är tillräckligt starkt försöker de skapa en ny drottning och när den nästan är kläckningsklar tar den gamla drottningen med sig en stor del av kupans bin för att söka sig en ny boplats.

I år har jag drabbats av minst fyra svärmar, antagligen fler. En av dem såg jag inte alls, men det gjorde grannen när den blåste förbi hans tomt och då var det redan för sent. En annan svärm såg jag själv, men den drog direkt iväg bortom synhåll.

Innan de lämnar kupan äter de så mycket honung de orkar, men även utan svullandet hade det varit dålig ekonomi för biodlaren eftersom försvunna bin är dåliga på att samla ny honung. Alltså är det med viss frustration man ser sina husdjur i samlad tropp försvinna från bigården.

Men helt chanslös är man inte. Först gäller det att se tecknen på att svärmningen är på gång. Bina bygger mer eller mindre seriösa drottningceller i kupan och genom att gå igenom yngelrummet regelbundet och noggrant under den mest kritiska tiden kan man plocka bort dessa celler på ett tidigt stadium.

Man kan också dela samhället själv och på det sättet minimera svärmningsviljan. Man kan bygga en s k avläggare genom att låta en del av bina starta på nytt i egen kupa. Jag testar en variant på det i år genom att låta avläggaren flytta till ett rum  i samma kupa, men med egen ingång.


Biodlare 185 cm, bikupa ... högre.

Här är det gamla yngelrummet i de två lådorna högst upp. Drottningen har jag däremot flyttat längst ner till ett nytt yngelrum i den nedersta lådan och däremellan är det skattlådor med honung. Ett spärrgaller hindrar drottningen från att komma upp dit. Och på övervåningen skapas en ny drottning, så om allt går vägen har jag så småningom två och kan välja om jag ska byta den gamla drottningen med den nya eller ge dem varsin kupa.

Men precis som att drottningar försvinner och hela samhällen ibland fryser ihjäl på vintern är svärmar något man får leva med som biodlare. Förr eller senare sker det, ett svart moln som ”försvinner med allt mitt guld”. Men inte ens då är loppet helt kört. De brukar inte göra som min svärm ovan och flyga mot horisonten. Vanligtvis sätter de sig först och väntar i närheten, ofta i ett träd, medan några spejare flyger iväg och letar upp en ny bostad. Lyckas jag då lura in drottningen i en låda kommer resten av bina följa efter och så har jag skapat den där nya bostaden åt dem, till glädje för både mig och dem.

Två av årets svärmar lyckades jag ta tillbaka. Den första surrade runt mitt äppelträd, men innan jag hunnit få upp en stege drog den till en lägre buske och väl där upptäckte jag att de flesta bina satt i en klump på marken, i högt gräs, så jag utgick ifrån att det var där drottningen var. Parade drottningar är ofta dåliga flygare. De är tunga av säd och har förhållandevis korta vingar. Så jag satte helt enkelt en låda med vaxramar över högen med bin.


Honung är kortrest mat.

När de var kvar efter en timme och fler anslöt förstod jag att drottningen var där, så på kvällen lyfte jag upp lådan i bigården på en bibotten med flygöppning och där blev de kvar. Den andra svärmen hade en ung jungfrudrottning. Antagligen gav det henne bättre flygegenskaper för hela gänget satte sig sju meter upp i ett träd på tomten.

Notera den prickiga himlen.

Jag tog den längsta stegen jag hade och utrustad med en plasttunna med en sopsäck fastsatt i en lång stör var jag fast besluten att skaka ner klumpen i säcken, men bina satt för illa till. Istället klättrade jag så högt upp i trädet som stegen och höjdskräcken tillät och sågade ner grenen de satt på som då rasade i backen. Fram med en låda och helt klart var drottningen med där också. Annars hade de varit surrigare än så här.

Förhoppningsvis är svärmsäsongen 2025 över nu för jag börjar bli less både på att jaga bin och att se dem försvinna. Planen inför året (efter noggrant övervägande) var att behålla mina tio kupor och inte utöka, men i det här läget hade jag plötsligt tolv samhällen och det kan nog gå upp ytterligare. Nu har i alla fall ena svärmen satts ihop med en kupa som förlorat sin drottning (möjligen i en svärmning, men inte denna) så att jag är nere på elva, och det skulle förvåna mig mycket om siffran är högre än tio när vintern kommer. Det är för övrigt inte utan att jag ser fram emot årets invintring, i år blev det mer ”bisyssla” än jag hade tänkt och trott.

18 kommentarer:

  1. Nu gillar jag inte honung, men jag börjar förstå att det inte bara är att sätta en kran på bikupan och fylla upp burkarna … Och jag skulle rätt snart bli less som biodlare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite mer än så krävs. Och visst blir även jag less, men aldrig uttråkad.

      Radera
  2. Sicket pyssel. Jag tror jag nöjer mig med barnbarn...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det ger ju ingen honung :-)

      Radera
    2. Nix, ingen honung men nog så söta stunder.... Mvh Magnus

      Radera
    3. Kanske går att kombinera. Jag snackade med en biodlare igår som berättade att han hyrt in två barnbarn för att hjälpa honom att slunga.

      Radera
    4. Jag tänkte mina två ska få lära hugga ved... ;-) Mvh Magnus

      Radera
  3. Det ironiska är att Robin Hood tog ALDRIG pengar från de rika utan stal tillbaka folkets pengar från Sheriffen av Nottingham (d.v.s. Staten). Denna utsugarstat gjorde den hårt arbetande befolkningen fattig (som det har blivit i Sverige de senaste decennierna) och Robin Hood gav skatteåterbäring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att folk inte brände "skatteåterbäringen" på skit då, som nu.

      Radera
    2. Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!

      Glöm det, vi ska göra offentliga utredningar och blir det något över så kanske kultursatsning i Kramfors.

      Radera
  4. Att vara sju meter upp på en stege är illa nog. Jag vill absolut inte kombinera upplevelsen med en svärm bin runt huvudet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bin är i grunden fredliga djur som inte kommer attackera dig med mindre än att de är rädda för samhällets existens, och ingen gång är bin så fredliga som just när de svärmar. Då har de ätit sig proppmätta och är fokuserade på uppgiften att hitta ett nytt hem.

      Radera
  5. Bra inlägg. Närde ett tag en tanke på att jag kanske skulle försöka mig på biodling. Men nu inser jag att lyckan aldrig skulle stått mig bi. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte för att slippa konkurrens jag skrev inlägget :-). Visst finns det utmaningar, men är du det minsta sugen, försök få chansen att besöka en bigård.

      Radera
  6. Det finns nagra skräckyrken jag tänkt pa i mitt liv, men jag undrar om inte biodlare far läggas till listan. Insekter och jag gar inte ihop, eller ja, de gillar mig men det är verkligen inte ömsesidigt. Jag gar en omväg när vildbina surrar runt vara rabatter framför huset pa sommaren.
    Sa all respekt till dig Sparo, som verkligen vill lära dig yrket och tar dig an alla utmaningar.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. I fredags fick jag ett bistick på ena foten (helt självförvållat pga dumhet och lättja) och ser sedan dess ut som elefantmannen, så jag förstår vad du menar.

      Radera