Min Skrotnisse-image lever

Jag blev hembjuden till ett par nya grannar. Nya för mig alltså, de har bott här i över 40 år. Vi har snackat om detta en tid, men det har inte blivit av förrän nu. I vanlig ordning bjöds det på kaffe, och då är det aldrig en slät kopp eller torra kex från långt in i skafferiet. Nej, det är kakor, bullar, smörgåsar, frukt och glass.

Jag tog tacksamt emot och behövde ingen lunch den dagen, men blir ändå stressad över situationen. Jag är säker på att de bara tycker att det är roligt att bjuda, men framåt tretåren funderade jag över om jag borde anlita en cateringfirma när jag ska bjuda tillbaka.

Vi hann beta av de vanliga ämnena – strömpriser, lokala företag att anlita och ”hur galet är det egentligen i Sverige?”. Och så berättade de att de håller på att städa och rensa, inte minst i garaget. Är det möjligen så att jag behöver lampor, dörrar och lite gamla verktyg? Antagligen har väl ryktet om den skrotsamlande svensken spridit sig för de såg inte allt för förvånade ut när jag svarade att jo då, det är inte alls omöjligt.

Det finns fortfarande några ofyllda ytor i min fyrahundra kvadratmeter stora lada, men nu är det byggmaterial, möbler och grejer nästan överallt. Här är några av fynden den här gången.

I ett litet timmerbeklätt rum i ladan är det ett trasigt fönster och eftersom rummet skulle kunna värmas upp vore ett två- eller treglasfönster av denna typ bra där. Den röda dörren kommer att passa perfekt vid övergången från garaget jag ska bygga inuti ladan och den övriga ladan. Samma där, jag vill kunna värma upp garaget, så då bör dörren vara isolerad, vilket denna är. Det grönbetsade skåpet med spröjsade dörrar har jag ännu ingen idé om, men fint är det.

Grannarna fick några kilo drönaryngel av mig till sina höns. Jag gissar att 99 procent av läsarna inte begrep den meningen, men det är svårt att förklara och inte så viktigt. Det är hur som helst en restprodukt av biodlingen som hade hamnat i soporna om jag inte känt någon hönsägare. Värdet motsvarar, snällt räknat, en kopp kaffe.

Så nu är jag på minus hos ännu en granne, nummer fyra i ordningen. Jag får ge dem en burk honung i höst, men vid det laget har jag säkert fått ännu mer saker, hjälp och tips. Det är inte lätt att komma upp på en acceptabel bytesbalansnivå med grannarna för mig som inget kan, vet eller har.