Taxiförare, bliv INTE vid din ratt!

Att taxichaufförer är en av världens gnälligaste yrkeskårer har jag konstaterat förut, t ex när Stockholmsåkarna skulle starta en egen app. Appen tycks dock inte ha löst problemet för nu är de igång igen.

”I stort sett blir det ingenting kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor lönar sig, byt jobb! Allra helst:

Jag kan gott förstå att det är surt om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar. Därför jobbade jag på kontor också.

Det kanske verkar konstigt att jämföra garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden? Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.

Taxi-appar, och gigekonomi i stort, tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att köra runt människor eller mat.

Till slut kommer kanske självkörande bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka. Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på ett jobb ni ändå inte vill ha.

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.

Arbetsförbud för dömda?

Många tycker att straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle filmstjärnan Paolo Roberto ut för.

Det är alltså inte skådespeleriet i denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.

Man får absolut tycka att 25000 kr var ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig? Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag är sämre.

Ett aktuellt fall i Norge är Gjert Ingebrigtsen som tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men poängterade att de var tacksamma för den tid som varit. Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:

”Han är vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så många år i bägge roller gick det inte längre.”

Men det ryktades även om våld, dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på plats.

Till slut fick vi då veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.

I det här skedet är Gjert Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.

Räcker inte det, måste han göras arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts egna barn också tränades av honom.

Vi kan kritisera domstolarna när vi tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning) gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag faktiskt inga problem med det. Gör du?

Läggmatch mot spelfusk

Eftersom jag är helt ointresserad av alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.

När jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med gratis läsk i pausen.

Kanske har branschen kommit längre än vad som framgår i den här artikeln. Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.

Det den här killen på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”, att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita en bulvan.

”Ja, jag spelar inte fotboll. Tror jag.”

Så vad hände då med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse? Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga tandlöshet.

Vad får kommunerna för pengarna?

Gissningsvis i likhet med de flesta kan jag inte bedöma om tre miljarder på hyrpersonal hos kommunerna är anmärkningsvärt mycket, borde jobbas emot eller rentav är önskvärt. Det är en mångdubbling på några år, kranarna tycks öppna.

Det jag reagerar på är att majoriteten av kommunerna inte ens räknar på utgifterna. Det minsta man kan begära är väl att de som använder skattepengar regelbundet ska följa upp alla kostnader och hela tiden överväga de olika alternativen. Det gör jag ständigt med mina egna pengar och skulle göra det ännu mer om jag använde andras.

Jag har såklart ingen aning om det är bättre att hyra in personal i social- och hemtjänst än att anställa egen, men så länge pengarna inte räcker till precis allt man vill måste man räkna på det för att få så mycket som möjligt. Prioritera, effektivisera, optimera ...

Är det så enkelt att orsaken till att offentlig verksamhet ofta blir ofantlig verksamhet, men inte särskilt bra, är att man struntar lite grann i utgiftssidan så länge det finns pengar kvar? Och finns det inte pengar höjer man skatten för alternativet är att skolklasserna sväller och åldringarna svälter, och det är det ju ingen som vill. När det egentligen kanske hade räckt med att personer med offentligt budgetansvar då och då ställt sig frågan vi andra ställer: ”Vad fan får vi för pengarna?!”

Semester är för folk som är missnöjda med sina liv

Rubriken är tillspetsad, men inte bara till för att reta upp folk. Det är klart att många både förtjänar och behöver semester ibland och det är inget fel med det. Men den här tiden på året hör jag många som är helt uppspelta över sommarens arbetslediga veckor och inte i första hand för att de ska få uppleva Rhodos eller en fjällvandring utan mest för att få slippa jobbet, chefen, lämning på förskolan osv. Vardagslunken alltså.

Är det därför man ser fram emot semestern menar jag att det är hög tid att se över sitt liv. Sätt dig ner med familjen eller dig själv och börja med att erkänna att livet inte är på topp. Det kan finnas många anledningar till det och alla kan man inte lösa på egen hand, men om man inte ens kan formulera vad som är fel lär ingenting förändras.

Mitt liv är absolut inte på topp, men jag jobbar hela tiden på det och semester har jag inget större behov av. I år är det förresten 30 år sedan jag senast åkte på en klassisk sommarsemester. I husvagn faktiskt, vilket var ett bra sätt att slippa undan fotbolls-VM som tog ett larvigt stort medieutrymme den sommaren eftersom det var senaste (sista?) gången Sverige både fick vara med och lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Ni vet, Tomas Brolin, mest känd som bakgrundsdansare i succébandet Friends in need.

För den som bara blir stressad av sommarsemester kan jag rekommendera biodling, då har du alibi för att slippa badstrandsbesök, grillaftnar, rosémingel och picknickar. I övrigt tänker jag fylla min sommar med ännu fler vardagsprojekt vilket i mitt fall består av skrivande, odling och renovering. Hur man kan välja bort sånt till förmån för drinkar vid poolen övergår mitt förstånd.

Odling i maj

Andra ekonomibloggare rapporterar om sina månatliga börsresultat. Jag kör på med mina odlingsrapporter istället. I april planterade jag purjolök, dill, broccoli och grönkål i äggkartonger. Det har gått sådär. Broccoli och grönkål har kommit upp och omplanterats i balkonglådor.

Men de ser rätt sorgliga ut. När de kan sättas ut, i maj-juni, är det möjligt att jag kör en mix med frön jag direktsår ute för att se om det lyckas bättre, men det är också fullt möjligt att de jag planterat inomhus tar sig.

Det tror jag dock inte gäller för dillen och purjon. Efter 3-4 veckor är det knappt ett livstecken från de planterade fröerna. Även dessa grödor går att direktså om några veckor. Poängen med att tjuvstarta inomhus är att man ska ha kommit längre tidigare, men det verkar inte funka för mig trots att jag varit noga med vattningen. Kanske har det varit för kallt inomhus, jag trodde ju att våren skulle hoppa igång i april när den nu inte gjorde det i mars.

Chilin jag satte i mars har åtminstone tagit sig och är nu omplanterad i krukor. Om ytterligare några veckor flyttar jag över dem till de krukor de ska få stå i under hela sommaren, och kanske längre än så om de växer bra och slipper ohyra. Att låta chilin övervintra vore ett sätt att kunna lägga energin på andra grödor nästa vår.

Men än är det 2024. I maj ska jag sätta rödbetor, märgärt, potatis och squash. Den sistnämnda kan förkultiveras inomhus, men med tanke på resultatet av inomhusodlingen hittills hoppas jag nog över det steget och kör direktsådd ute. Mer om det senare. I morgon kommer ett garanterat odlingsfritt ekonomiinlägg för er som är helt ointresserade av mat annat än på tallriken eller i butik.

Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.

Bör hemmafruar avlivas?

Ingenting tycks irritera så mycket som när någon ändrar sitt liv efter genomtänkta beslut. Den här gången är det Marina, 35, som valt att bli hemmafru. Hon har fyra barn och säger att hon ser familjen som en enhet och hon och hennes man har fördelat det så att hon sköter hus och hem medan han drar in pengarna, vilket även inkluderar pensionssparande till Marina.

Det jag (som ensamstående och barnlös) är mest intresserad av är hur deras ekonomi förändrat sig. Hon drog in 20000-25000 kr på sitt jobb, men tycker att de lever ett bättre liv nu. Man har dragit ner många tusenlappar på ”spontan shopping”, matkostnaden har nästan halverats från 15000 till 8000 kr i månaden, de gjorde sig av med leasingbilen och drog ner på semestrandet. Det där låter som gott och väl 20000 kr i minskade utgifter.

Varför är då detta så vansinnigt provocerande? I reaktioner på nätet läser jag att ”1800-talet dök upp i flödet”. Multipartisten Gudrun Schyman nöjer sig med att säga att ”det är som på 50-talet – bedrövligt”. Men vad är så bedrövligt, att Marina vill ta hand om sina barn? Att hon och maken väljer att själva definiera sina könsroller? Nu ska ju alla över 16 år få definiera sitt kön, så det borde väl även gälla denna familj.

En familj som försörjer sig själv och inte ligger samhället till last mer än att de får ut samma barnbidrag som alla andra. För mig låter det som ett väldigt folkförakt när tyckereliten anser sig ha rätt att peka finger åt deras sätt att leva. Att gemene man ofta nickar instämmande tror jag beror på att de själva inte ser möjligheten som Marina använt sig av, för att inte tala om när någon försöker bli ekonomiskt oberoende.

Då kan man välja att vara 1. intresserad och ta reda på varför andra valt som de gjort och hur de får ihop det eller 2. fördöma eller utgå ifrån att andra ljuger, att det egentligen är omöjligt. Med alternativ 2 slipper man ta ställning till egna möjligheter eftersom man intalar sig att de inte finns. Skönt för vissa, men håll då bara tyst när andra gör egna val!

Dags att byta frysbox?

Jag har en toppmatad frysbox på runt 200 liter i källaren. En läsare berättade att hans frysbox precis lagt av efter 40 år. Jag har ingen aning om hur gammal min är och jag vill inte gärna kasta saker som funkar, men detta samtal gav mig idén att kolla strömförbrukningen. Det skulle ju kunna vara värt att byta ut den.

En elmätare man sätter i eluttaget kostar en hundring eller två hos Jula, Clas Ohlson m fl. Jag har redan en sådan, så på det viset blir ju testet gratis. Här kan man mata in elpris och få ut kostnaden direkt, men jag vill inte komplicera det mer än att räkna ut hur mycket ström respektive maskin drar. Efter ett dygns mätning var frysen uppe i 0,53 kWh.

Den här frysen öppnas max en gång per dag och temperaturen i rummet är ganska jämn över året, så jag räknar med att även strömförbrukningen är jämn över tid. Det skulle innebära 193 kWh/år. Oavsett ålder verkar mitt skåp stå sig bra i konkurrensen med de nya, och räknar vi med ett kWh-pris på 1 kr kostar de billigaste bara i inköp runt tio års förbrukning på den jag har.

Det var ju bra att få reda på det. Nu går jag vidare och kollar energiåtgången på kylfrysen i köket, datorn och andra apparater som används mycket. För att ta reda på om något sticker ut och i så fall göra en bedömning av om det är värt att göra något.

Snuskig marknadsföring

Jag är ganska ointresserad av musik. En av de kanske allra sämsta genrerna i mina öron är epadunk och en av de sämsta artisterna där är Fröken Snusk, så nu tänkte jag blogga om henne.

För nu handlar det inte om musik utan om hur man skapar en hype kring sig själv. Fröken Snusk är en hemlig karaktär som inte gått ut offentligt med sin riktiga identitet. Jag antar att den läckt ut ungefär som Dr Bombay på sin tid, men hemligheten i sig är en del av marknadsföringen. Det och att skapa skandaler.

Och det är något som Fröken Snusk är bra på. Hon är lite som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Trots att jag inte sett en minut av Perssons program (eller hört en minut av Snusks musik) och är helt ointresserad så vet jag en massa. I Fröken Snusks fall vet jag t ex att hennes manager heter Rasmus Gozzi.

Varför vet jag det? För att jag scrollar svenska nättidningar och de hela tiden skapar rubriker där. Väldigt sällan handlar de om musiken. Här är några exempel:

”Fröken Snusk-låtar bortplockade från Spotify”

”Fröken Snusk tillbaka på Spotify”

”Därför försvann Fröken Snusks låtar från Spotify”

(spoiler: Gozzi/Snusk verkade ha manipulerat statistiken och Spotify ser helst att de själva är ensamma om den grejen.)

”Ljungby kommun polisanmäler Fröken Snusk”

”Oscar pekas ut som låtskrivare till Fröken Snusks hit”

”Fröken Snusk stod inte som låtskrivare: En felregistrering”

”Fröken Snusk blev antastad under genrepet”

Jag hade kunnat fylla en sida till, men jag tror att det räcker. Upplägget verkar nästan alltid vara att de gör något som kan reta någon annan, får tidningarna att skriva om det och då söka upp den person, kommun eller annan som blivit eller kommer att bli uppretad. Därefter kan Snusk/Gozzi komma med en reaktion och få en rubrik till.

Senast i raden av lyckade PR-kampanjer var mot elsparkcykelföretaget Voi. I en otroligt fånig text sjunger artisten att hon åker berusad på en av företagets sparkcyklar. Företagets kommunikationschef Sofie Cederberg som kryssar varenda ruta för stereotypen av sur HR-tant gör klart att hon saknar humor och är kränkt, vilket Fröken Snusks tilltänkta publik naturligtvis tycker är skitkul.

Och det verkar som att varenda tidning skriver om denna konflikt. Statsmedia SR, SVT och TV4, affärstidningarna DI och Breakit, skvallerpressen Resumé och Expressen och till och med Norges största tidning Verdens Gang. I några av artiklarna får producenten Rasmus Gozzi frågan om de hade gjort låten ifall de vetat vilka reaktioner de skulle få. Jag är förvånad att han lyckas hålla sig för skratt, den här reklamen går knappt att köpa för pengar. Och nu har han lurat mig att för första gången skriva om epadunk på Sparo, förhoppningsvis också sista gången.

Tre steg framåt, ett tillbaks

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om mitt första förlorade bisamhälle och nu är det dags igen. Glädjande nog var det liv i alla sju kuporna efter vintern, men i en av dem hittade jag varken drottning eller ägg. Det är inte alltid man lyckas lokalisera drottningen och det blir inga nya ägg under vintern så hon kunde hålla sig gömd och vara lite sen i starten bara.

Men till slut var det bara att inse att här blir inga barn gjorda. Teoretiskt kan man flytta ägg från en annan kupa och låta dem dra upp en ny drottning, men det är ingen idé så här tidigt för då finns inga hanbin att para henne med. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta ihop två samhällen.

Fast det är inte bara, det heller. Mellan kuporna sätter jag tidningspapper. Detta för att bina ska hinna vänja sig vid varandras doft innan de träffas, och det gör de medan de äter upp tidningspappret. Men så sätter jag också ett drottninggaller som hindrar drottningen från att förflytta sig mellan andra och tredje våningen.

Eller drottningarna. Jag misstänker nämligen att det trots allt fanns en oparad drottning i den ägglösa kupan och låter jag drottningarna mötas kommer hon troligen slå ihjäl sin äggläggande rival. Inte pga lagen om alltings jävlighet utan för att de fäktas med gaddarna (nu blir det lite sex & snusk här) och oskuldsdrottningen kommer att vara snabbast eftersom hon inte har säd att släpa på.

Så länge de har ett galler emellan sig är det lugnt, men när jag hittar henne får hon ändå dö. Det kan tyckas hjärtlöst, men bisamhällen handlar inte om individer. En drottning som inte kan yngla av sig har ingen funktion. Och allt detta för att hon har taskig tajming. Troligen tog hon över i september (jag såg den märkta, äggläggande drottningen 29 augusti) och då hade bina redan kastat ut alla hanbin ur kuporna för att frysa ihjäl (så jobbar de).

Så då blev det ingen dejt, utan dejt inget sex, utan sex inga barn och utan barn inget samhälle. Det är precis som med människor, bara det att vi som inte förökat oss får leva ändå. Själv tvingas jag dock leva med sex bisamhällen istället för sju, men det ska väl gå att ändra på så småningom.

Säker blåsning

Bloggtips från Hanna i kommentarsfältet:

”Hur slitna är däcken när du byter? Fick förslag från min verkstad att byta till nya däck då mina nuvarande sommardäck endast har 3 mm kvar. Enligt lag måste däcken ha 1,6 mm mönsterdjup. Hade varit intressant att höra hur du och andra resonerar både kring säkerhet och miljötänkande (och givetvis ekonomi).”

Förra årets vinterdäck.

Om jag minns rätt erbjöds Hanna fyra sommardäck för 10000 kr. En kompis till mig erbjöds nyligen sommar- och vinterdäck för totalt 19000 kr. Samma där, sommardäcken klarar utan problem ett år till. Vinterdäcken vill han förvisso byta eftersom de gamla var dubbfria, men det närmaste halvåret är behovet obefintligt.

Själv har jag köpt däck för runt tusenlappen på nätet. Femtontumsdäck, men jag kollade nu och det är inte särskilt mycket dyrare med exempelvis sjuttontums. Då tillkommer förstås kostnaden för att lägga om dem, men inte tycker jag att man ska behöva landa på över 2000 kr/däck. Jag drar slutsatsen att verkstäderna försöker sko sig, deras inköpspris borde vara lägre än vi som privatpersoner kan få.

Sedan är det givetvis förkastligt att byta ut saker i förtid om det går att undvika, både för miljöns och ekonomins skull. Många klarar nog inte att värja sig för säkerhetsargumentet. Samma går förmodligen att se i barnbranschen, där föräldrar inte vågar säga nej till dyra barnstolar, barnvagnar och annat, för ”ditt barns säkerhet är väl viktigt?”, och det tycker man såklart.

Bara på lördagar!

Vad gör vi då åt detta? Vågar tänka själva, frågar barnvagnsförsäljaren om inte hans billigaste vagn också är säker och varför de i annat fall säljer den. Beträffande bildäcken kan man såklart få sladd eller vattenplaning med sämre däck, men i lagen som säger 1,6 mm för sommardäck och 3 mm för vinterdäck har man naturligtvis inte valt siffrorna på måfå, och vill man öka säkerheten tror jag att det är bättre att släppa lite på gasen än att byta ut däcken i förtid.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

Vinbärsbuskar på plats

Jag brukar göra sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär. Blåbär för att det rent objekt är det bästa bäret, rabarber för att det ger en syra som gör att sylten funkar lika bra som ersättning för söt jordgubbssylt som för för lite syrligare lingonsylt, och slutligen svarta vinbär för att de innehåller pektin som gör sylten tjockare.

Blåbär hämtar jag i skogen, rabarber har jag på tomten, men vinbär har jag inte haft tillgång till sedan jag flyttade för två och ett halvt år sedan. Eftersom jobbet är minimalt borde jag väl ha skaffat vinbärsbuskar redan första året, men nu har det äntligen blivit av. Mat- och odlingskedjan Lidl hade extrapris på en buske vid namn Titania som ska vara motståndskraftig mot diverse ohyra. Dessutom kostade de 79 kr/st vilket var mindre än halva priset av vad jag hittade på Plantagen, Blomsterlandet etc.

En grop med 40 cm diameter och lika mycket djup på en solig plats, eller i mitt fall två soliga platser eftersom jag tänkte att det var smart att sätta dem på olika ställen. När groparna var grävda hällde jag ner gödsel i form av kodynga. Jord och plantor på det.

Och så kom jag på att jag ska täcka med bark för att slippa ogräs. Bark kan man köpa, men det kostar 40 kr säcken och det tyckte jag var onödigt när jag bor i en skog full av nedfallna träd som inte behöver sin bark längre.

Nu återstår det bara att vänta. Och vattna, vinbär vill ha fuktig jord. Mognadstid juli-augusti, men mitt mål för första året är bara att buskarna ska överleva väder och rådjur. För det sistnämnda använder jag plastnät som jag fått helt gratis av en granne som inte hade användning för dem.

Skulle rådjuren ändå lyckas komma åt buskarna kan jag tänka mig att fånga in dem, gjuta in deras klövar i betong och sedan sänka dem i närmaste fjord.

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

Idag blir det naket

Nej, det blir det inte, men det här tyckte jag var lite intressant och skojigt. Många frågar sig vad vi ska med AI till. Här är nog ett svar, att manipulera andras bilder och idka utpressning under hot om att publicera dem. Den utpressade kvinnan valde att måla över känsliga delar och lägga ut ”nakenbilderna” själv. Nu tror jag verkligen inte att de var äkta, men detta hade gått att göra även om de vore det.

OBS retuscherad! I verkligheten har jag mycket större biceps.

Det jag är nyfiken på är om någon verkligen betalar utpressare i det läget. Kravet på Anni var femtiotusen dollar! Hade de krävt 50 dollar hade det åtminstone blivit mer begripligt. Själv hade jag inte betalt 50 spänn om de så hade haft äkta nakenbilder på mig!

Till saken hör ju att den här typen av utpressning aldrig går att komma undan. Även om hon hade betalt den svindlande summan 50000 dollar, över en halv miljon svenska kronor, hade de såklart inte nöjt sig med det. Det är av den anledningen utpressare brukar börja på en lägre nivå, men dessa pangade på med jättesummor direkt.

Nåväl, kanske är det här fördelen med ny teknik, att den håller på att bli så bra att det är omöjligt att veta vad som är äkta och inte, och då kan ju allt viftas bort som fejk och fusk. Hittar ni några logiska fel i mitt resonemang kommer jag för övrigt hävda att hela den här texten är AI-genererad, så skyll på programmeraren.

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

Nu byggs det igen

Årets stora renoveringsprojekt för mig är målning av ladan. Det borde inte vara så svårt, men den är hög och den är stor. Den fanns på agendan redan förra sommaren, men i år ska det ske. Jag vill göra saker i rätt ordning och innan jag går lös med färgsprutan vill jag se till att virket jag målar är friskt. Sedan förra målningen är det en och annan bräda som gett upp. En del kanske hade gjort det redan då, men det finns en gräns för vad färg kan åstadkomma.

Steg 1 blev att gå runt och kolla vilka brädor som behövde bytas ut och det gjordes redan förra året. Gamla lador har av någon anledning alltid olika dimensioner på virket, förmodligen för att de inte köptes på byggvaruhus utan sågades upp av timmer från den egna skogen. Själv har jag ingen skog, men jag har hittat en ”bondsåg” som sågar på gammalt vis och köpte brädor med tre olika bredder.

Steg 2 var att sprätta bort ruttna brädor från ladan. För det mesta kunde jag skära av dem och bara byta bort den nedre delen eftersom det var den som var dålig. Det blev väldigt mycket enklare och billigare än att ta hela brädorna med sex meters längd.

En noggrann och kritisk inspektör övervakade jobbet inifrån för att se att det blev ordentligt gjort.

Sedan såga till nya, måla med ett lager röd slamfärg och banka upp dem på ladan. Det här gick betydligt snabbare än jag befarat. Efter två dagar var brädorna utbytta och målade. Då hann jag ändå med en del annat, så totalt var det inte mycket mer än en arbetsdag. Jag vet inte hur det är för andra, men trots att jag försöker att inte vara tidsoptimist är det ytterst sällan något bygg-/renoveringsprojekt går snabbare än jag räknat med. Jag tror nästan att det är vanligare att det tar dubbelt så lång tid som jag trott än att jag klarar tidskalkylen. Fler sådana, tack!

Gärna redan i nästa steg som blir att skrapa bort lösa färgflagor från hela ladan med stålborste och/eller piassavakvast. Det tror jag att jag ska klara utan byggnadsställningar eller skylift. Den sidan som är mest illa åtgången, södersidan, är lyckligtvis en långsida utan gavel. Eller lyckligtvis förresten... Det skulle inte förvåna mig om de som byggde ladan för hundra år gjorde detta val helt medvetet.

Dålig stämning

Ibland tror man att nyheterna är skämt. Som amerikanen som stämt Swedish Match och Philip Morris för att han blivit beroende av snus. Det är nog hans minsta problem.

I och för sig verkar stämning vara en amerikansk nationalsport. Vi har alla läst om människor som stämt McDonald's på miljoner för psykiskt lidande när de fick för få servetter eller något annat dumt som att glassen rann eller kaffet var för varmt. Att stämma stora företag verkar vara en viktig del av den amerikanska advokatkårens jobb.

Men den här snusstämningen hade jag kunnat förstå ifall året vore 1974, men år 2024 kan väl ingen vuxen människa hävda att han inte förstått att nikotin är beroendeframkallande?! Jag hatar tobaksbolagen djupt och innerligt och köper inte alls tanken att snus ska ses som ett rökavvänjningsmedel. Både snus och cigaretter är skitprodukter inga arbetare, distributörer eller butiker borde vilja ha att göra med, men jag skulle inte drömma om att skylla på dem att jag en gång i tiden började röka, det var mitt beslut.

Även om personligt ansvar är helt ute undrar jag hur en del kan leva med sig själv. Killen som nu stämmer tobaksbolagen för sitt eget beteende, berättar han det för vänner och arbetskamrater? Vad blir i så fall deras reaktion? Själv skulle jag ha svårt att hålla mig för skratt, därefter hade jag undvikit honom på samma sätt som man undviker ”kaninkokerskor” som kan få för sig att anmäla en för sexuella trakasserier ifall man håller upp en dörr åt dem. En del människor tycks inte äga skam.