Vinsten med att bunkra

Det kan vara svårt att hamstra mat med begränsad livslängd. Den kräver ofta plats i kyl eller frys, men inte heller där håller den hur länge som helst. Medan annat går att spara praktiskt taget hur länge som helst bara man har platsen. Toapappret du köper idag kommer garanterat att funka om fem år, så är det billigt är det bara att bunkra upp.

Fast inte ens vid pandemier rör sig dasspapperspriset så våldsamt upp och ner. Annat är det exempelvis med kaffe, som ju påverkas av skörden, eller till och med oro för framtida skördar. Går priset upp i några månader kan det vara bra att kunna vänta ut krisen. Själv köper jag kaffe i utlandet, närmare bestämt på Dollarstore vars utmärkta kaffe fortfarande kostar 35 kr för 500 gram. Mitt skafferi är redan laddat för prishöjning.

En vara som håller ännu längre är socker. Även det köper jag i Sverige och här är jag storkonsument. Varje bikupa får 15 kg socker inför vintern. Det betydde 150 kg med årets tio kupor. Nästa år kanske ännu mer. För att slippa åka i skytteltrafik under hösten köper jag därför ett stort antal paket vid varje Sverigebesök under hela året. Jag vet ju att det kommer en ny höst nästa år också och om mina bin skulle självdö i sommar kan jag tack vare den norska sockerskatten utan problem sälja sockret vidare.

Förutom att det är praktiskt att ha ett välfyllt skafferi finns det alltså pengar att spara på att bunkra mat. Dels genom att köpa mycket vid extrapris och dels genom att man gör sig immun mot pristoppar. Köp när det är billigt, låt bli när det är dyrt. Samma princip som med värdepapper.

Politisk kultur

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om jag inte kunde göra en replik på Göran Greider som tydligen vevat i vänsterpublikationen ETC:s nyhetsbrev om att ”högern” inte kommer att få till någon revolution eftersom de inte har kulturarbetarna med sig.

Jag började skriva ett svar att jag inte har tillräckligt mycket att säga för att det skulle bli ett helt blogginlägg. Men så blev kommentaren så lång att jag insåg att det har jag visst det. Så här kommer det. Vi börjar med Greider i ETC:

”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.

Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”

Jag hade hållit med Greider om detta skrivits för tio år sedan. Vänstern har alltid haft kulturarbetarna i sin ringhörna och kunnat dra nytta av det. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade nästan alla svenska artister på sin sida hade Moderaterna Wille Crafoord, från saligen avsomnade (och helt värdelösa) Just D. Och han var ändå den förste sedan Jokkmokks-Jokke turnerade med partiet på 80-talet. Att Crafoords kampanjlåt för Moderaterna bara finns att hitta på en Youtubekanal som heter Alliansfritt kanske säger något om styrkan i den.

Men det var då. På senare år har det börjat svänga. I det amerikanska presidentvalet såg vi att många kändisar ställde upp på Trump medan de som återfanns på Harris sida inte var lika genuint entusiastiska som tidigare. T ex fick Harris åka ner till Beyonce och hålla tal i hennes hemstad Houston trots att Texas inte var en "swingstate”, istället för att få med sig artisten till en stat där det kunde göra skillnad.

Harris presidentkampanj verkar ha kostat dubbelt så mycket som Trumps. T ex la hon 2,5 miljoner dollar på ett event hos Oprah Winfrey medan Trump istället var med i Joe Rogans podcast som fick 38 miljoner visningar på tre dagar, reklam som inte kostade honom mer än en flygbiljett. Nu är jag inte säker på att Greider räknar in poddar och andra populärkulturella fenomen i sitt kulturbegrepp, men det säger faktiskt mer om Greider än om samtiden.

I Sverige fick Peter Jezewski från Boppers sympatier långt utanför det egna partiet när han fick julshower avbokade efter att ha uttalat stöd för Sverigedemokraterna och när Kjell Bergqvist gjorde en Facebookgrupp för att förmå folk att ta avstånd från SD gjorde partiet en skojig reklamkampanj på hans bekostnad:

”Kändisar, de vet ju saker som vi vanliga människor inte vet, saker som vi inte kan veta för att vi bara är vanliga människor och inte kända kändisar.”

Lite på samma tema gjorde komikern Ricky Gervais en poäng med att skådespelare bör hålla sig till film och utelämna politiken i sina tal:

Varken jag eller Göran Greider kan veta om Sverige ”är på väg att bli ett bottenlöst högerland” och faktiskt inte heller på vilken sida kulturarbetarna återfinns i nästa eller nästnästa val. Eller om väljarna bryr sig. När jag ser en duktig skådis, läser en välskriven roman eller hör ett genialt gitarrsolo är inte min första tanke: ”Undrar vad den här personen tycker att jag ska rösta på?” Och kanske är jag inte ensam om det.

Värre än telefonförsäljning

Vad kan vara mer oetiskt än telemarketing? Inte mycket, men de säljare som antastar kunder vid butiksentréer tycker jag är ännu mer enerverande. Ofta handlar det om mobiloperatörer och insamlingsföretag som Rädda Barnen. Eller Lingon som både säljer mobil- och elabonnemang och som bl a drabbat människor i Uppland.

Mannen bakom konceptet ”Marketing by not asking any questions”.

Jag lider med äldre människor som tanten i reportaget. De är inte vana att kasta luren i örat på någon som ringer och vill inte heller vända ryggen emot en leende person utanför Ica, även om det såklart vore det bästa. Men läraren i reportaget, som berättar om den ”extremt aggressiva säljaren”, är jämgammal med mig, 53, och även om många läsare kan mena att det är ganska gammalt kan jag garantera att vi inte fått artigheten med modersmjölken. Ändå godkände hon på stående fot ett avtal hon uppenbarligen inte förstått.

Vd:n låter som dylika bluffjönsar alltid gör. Deras säljare har varit jättetydliga så inte kan det vara deras fel att just det företaget fått mängder med ARN-anmälningar emot sig, näääeedå! Jag kan inte klandra honom, jag hade sagt likadant även om jag haft som affärsidé att lura människor att skriva på avtal för att slippa undan.

Förbud vore såklart det bästa, men eftersom det inte lär hända måste rådet till alla – inte minst till äldre släktingar – vara att aldrig skriva på eller säga ja till någonting av en uppsökande säljare. När de står utanför butiker, eller till och med inomhus i en butik eller ett köpcentrum, skulle jag också rekommendera en kontakt med det företaget. Berätta att du inte uppskattar abonnemangssäljande hyenor och tänker bojkotta butiken så länge den inhyser sådana.

Till dig som själv jobbar som uppsökande säljare av abonnemang, på stan eller på telefon, och känner dig orättvist påhoppad av mig, vill jag från djupet av mitt hjärta säga: Dra åt helvete!