Vila i frid, blå drottning!

Första tre åren som biodlare tappade jag inte ett enda bisamhälle på vintern. Ett par gånger har drottningar försvunnit på våren så att jag blivit tvungen att slå ihop två kupor, men ingen gång har en invintrad kupa gett upp under vintern, även om det ofta ligger många döda bin på botten efter vintervilan.

Det är inte som att vinna på lotto, men 21 kupor utan förlust är osedvanligt bra statistik. Någon gång måste det spricka, och den gången är tyvärr nu. I måndags öppnade jag kuporna för att behandla dem med oxalsyra mot varroakvalster och för att samtidigt få en indikation på hur de ser ut att klara vintern. Detta var ett av svaren.

Det är väl drygt tio bin här och den blå pricken i mitten sitter på ryggskölden till drottningen. Jag märkte henne själv för exakt tre månader sedan, 28 augusti, men det ska sägas att jag inte hade särskilt stor tro på det här gänget då heller.

De som orkat höra på mitt bignäll (och har du läst så här långt kan du vara en av dem) kanske minns att jag hade en hel del problem med kuporna i somras. De svärmade och krånglade mest hela tiden. Två kupor fick stanna hemma när jag tog de andra på tur till fjällen för att samla ljunghonung. Dessa två saknade drottningar och tycktes rätt ointresserade av att skaffa sig nya.

När jag nästan gett upp hoppet upptäckte jag en drottning i den ena kupan. Inte för att hon hade lagt ägg för det vet jag inte om hon någonsin gjorde. Men när hon nu ändå var där märkte jag henne med en blå prick som är 2025 års färg och satte ihop de två trasselkuporna till en.

Annan drottning, annan färg, men samma process.

Eftersom bina i kupan vid det här laget var ganska få och gamla satte jag in några yngelramar från andra kupor för att hjälpa dem på traven. Det gjorde jag med en annan kupa i våras och den gick från supersvag till min kanske allra starkaste kupa, så det kan verkligen hjälpa. Men höstens fusionerade problemkupa gav inte intryck av att vilja leva. I september gav jag den femton kilo socker, precis som alla de andra, men trots att de fick flera veckor på sig och jag till och med värmde upp sockervattnet åt dem ett par gånger tog de bara emot runt tio kilo.

Med facit i hand borde jag ha slagit ut bina i gräset i augusti och jag borde inte ha gett dem yngel som de andra kuporna kunde haft nytta av. Men jag hoppades. Hade jag kunnat betala 5-6 tusen för att de skulle överleva vintern hade jag gärna gjort det, för det är vad ett nytt samhälle hade kostat mig.

Men så funkar det inte. Nu är kupan städad och sorterad. De ramar som bina fyllt med sockervatten kommer att sättas in för att stödfodra de kupor som överlever vintern. Lådor, lock, tak och botten kommer att användas till ett nytt samhälle nästa sommar och de bin som fanns kvar i kupan har under en kort begravningsceremoni skrapats ner i en soptunna ute på lagret i ladan.

Av övriga nio kupor var sex ganska eller riktigt bra. Två verkade vara lite svaga, men jag har gott hopp om att de ska klara vintern. Bina i den nionde kupan var fruktansvärt irriterade. Det hade jag också blivit om någon lyft taket av mitt hus i minusgrader, men jag misstänker att ilskan också kan bero på att kupan saknar drottning. Den som lever får se och i helgen ska jag på två marknader för att sälja årets honung.