Mobiler i byrålådan

25 miljoner mobiltelefoner ligger i svenska byrålådor. Var fjärde svensk har minst fyra gamla mobiler hemma. Varför gör de sig inte av med dem? Artikeln nämner ”nostalgiska skäl”. Det tror jag inte ett dugg på. Människan är slö av naturen. Det är lättare att låta den gamla telefonen ligga kvar ”som reserv” än att sälja den. Likadant gör folk med datorer, tv-apparater etc.

Begagnade telefoner har ett värde. En snabb koll på Blocket visar att de flesta fungerande mobiler annonseras ut för minst 500 kr. Låt oss leka med tanken att de får just 500 kr och räkna lite på det. Att ta en bild, skriva några rader och sätta ut annonsen tar max tio minuter. Att skicka telefonen, alternativt lämna över den mot kontant betalning borde inte ta längre tid.

Avrundar vi uppåt blir det totalt en halvtimme. Det gör tusen kronor i timmen, skattefritt, vilket motsvarar 40000 kr netto per vecka för ett heltidsjobb, eller c:a 1,8 Mkr om året. Nu menar inte jag att någon kan sälja gamla mobiler på heltid, räkneexemplet var bara menat för att visa att arbetsinsatsen visst lönar sig.

Det pratas om att införa ett pantsystem. Jag antar att det innebär att man får betala en slags skrotningsavgift vid inköp som man får tillbaka om man lämnar in den i butiken. Skulle det knuffa folk till att släppa ifrån sig en telefon de aldrig någonsin kommer att använda, när det tydligen inte räcker med miljöskäl, glädjen över ordning och reda i hemmet eller ens möjligheten till större ekonomisk vinst?

Jag vet inte om folk har det för bra eller om de inte fattar att det finns pengar i detta. Inte heller vet jag om ett pantsystem skulle hjälpa. Möjligen skulle det leda till att några som idag säljer sina telefoner börjar lämna in dem i butiken som i bästa fall återvinner delar av dem. Ute i stugorna kommer nog lådorna ändå vara fulla med gammal hemelektronik.

Betalningsstörningar igen

Kanske hänger det ihop lite med att jag gillar kontanter och vill se dem överleva, men jag tycker mig allt oftare se rubriker som ”Kortbetalning nere”. Denna gång är det på Coop där man under några timmar inte kunde betala med kort, men:

”Butikerna är öppna och vi har möjlighet att ta andra betalsätt, som kontanter och Swish, där det finns”, skriver Katinka Palmgren, pressekreterare på Coop i en skriftlig kommentar.

En sak är att det ska finnas kontanthantering i butiken, en annan är att kunderna ska ha cash. När butikerna inte velat ta emot kontanter har man försökt att avvänja sina kunder med pengar. Varje gång jag bloggar om ämnet är det några som svarar att de inte använt kontanter på länge. En del är nästan lite stolta över det, andra har dåligt samvete och skriver att ”man borde handla kontant, men det är så smidigt att dra kortet”.

Samhället i stort – alltså vi – står dåligt rustade när datahaverier hindrar oss att handla på andra sätt än kontant. På samma sätt som livet flyter dåligt när vi blir av med strömmen eller internet. Jag tycker att staten borde främja och uppmuntra oss till hållbara lösningar som kontanthandel och vedeldning, eller åtminstone sluta att genom lagar och regler jävlas med oss som försöker hålla flera möjligheter öppna.

Det slutliga ansvaret är dock vårt. Du och jag måste fixa våra liv även när allt vi är vana vid ska funka inte gör det. Störningen på Coop var inte den sista, det kan vi åtminstone utgå ifrån vad vi än tror om framtiden.

Pengarna eller livet!

Den amerikanske skådespelaren Johnny Wactor, 37, dödades häromdagen. Tre män försökte stjäla katalysatorn på hans bil och när han uppmärksammade det sköt de honom. Det verkar lite oklart om han förstod att det var ett inbrott eller om han trodde att bilen skulle forslas bort av trafikpolisen, men principiellt är det intressant hur folk reagerar på stöldförsök.

Ett tydligare exemplet är Oscarsvinnaren Haing Ngor från filmen Killing Fields, som i slutet av 90-talet rånades på sin guldmedaljong med en bild av sin döda fru. Han vägrade och sköts till döds.

Det är klart att varken medaljongen eller katalysatorn var värda att dö för, men jag förstår vreden när någon blir bestulen. Om jag skulle se någon bryta sig in i mitt hus eller bil och få möjlighet att slå ett bollträ i vederbörandes bakhuvud hade jag kanske gjort det. Eventuella skador på inbrottstjuven hade jag inte brytt mig ett dugg om i stridens hetta. Bara hur det hade kunnat drabba mig, i form av straff eller hämndmotiv.

Alla äger något som betyder mycket för oss, och så har vi själva principen. Här har vi byggt upp något, ett liv och ett välstånd, och så kommer någon annan för att helt orättfärdigt ta det ifrån oss. Man kan bli våldsam för mindre.

Samtidigt brukar jag vara försiktig med att säga hur jag hade agerat i en eller annan krissituation för det vet ingen av oss förrän vi är där. Jag har ett par gånger i vuxen ålder hotats med stryk, men aldrig stått öga mot öga med en inbrottstjuv. Hade jag slagit? Jag vet inte. Hade du? Eller har du redan drabbats av något som gör att du sitter på facit?

Hälsa efter högsta vinsten

”Du får inte bättre hälsa av att vinna på lotto” skriver SR. Nyheten bygger på en forskningsstudie som utvecklas i ett avsnitt av Vetenskapsradion Hälsa.

Det här ämnet intresserar mig, så jag lyssnade på hela avsnittet. Det är ett samtal mellan professorn i nationalekonomi som gjort undersökningen och en docent som jobbar med fattigdom. Professorn betonar att det inte går att påvisa någonting positivt av pengar, mer än på marginalen. Jag får en känsla av att han verkligen ville att det var vad undersökningen skulle visa, så han tonar ner allt som inte passar in i den världsbilden. Han blir ändå tvungen att berätta att de som vunnit stort tio år senare säger att de har en högre livstillfredsställelse än de som vunnit lite eller inget.

Istället är det programledaren som berättar att undersökningen visade att lotterivinnarna minskat sin konsumtion av ångestdämpande medicin. Sedan påtalar hon det vi redan vet, att rikare får friskare barn, äter hälsosammare, röker mindre osv. Ekonomisk stress påverkar hälsan negativt och det är väl klart som tusan att en rejäl klumpsumma på banken minskar stressen för de allra flesta.

Riksdagspolitikerna har i alla fall förstått det och därför på sedvanligt infantilt manér bestämt att ”hälsogapet” ska utplånas inom en generation. Så hur ska det gå till, ska de börja tvinga rika människor att röka eller sluta motionera? Naturligtvis kommer ingenting att hända och om 30 år är det ingen politiker som ställs till svars för dumheter de hittade på 2024.

Jag säljer min skit

Jag har två normala inkomstkällor, mitt företag och avkastning på börsen. Utmaningen är att jag försöker undvika att ta ut pengar från både den ena och andra, men för att lyckas med det behöver jag andra trådar för att få bröd och potatis på bordet.

Märkligt nog har det en förmåga att lösa sig. Jag säljer några burkar honung eller gör någon affär och vips så är det fullt på kontot igen. Nu har jag gjort ett ryck med att sälja av lite grejer. Mest bildelar, ett par förgasare, fälgar och annat som blivit över. Den senaste månaden har jag fått in drygt 10000 kr den vägen och det täcker mina kostnader med råge.

För självklart är det huvudnyckeln till ekvationen, att utgifterna hålls nere, och då särskilt de fasta. Om pengarna öser in och andan faller på går det an att kosta på sig ibland, men fasta utgifter tar bort valfriheten. Då måste degen in och bullarna betalas, oavsett.

Det här – som med det mesta – gör man som man vill med, men för mig känns det oerhört viktigt att slippa att ha kniven på strupen. Är det något jag till varje pris vill unna mig är det just det. Kan jag dessutom göra det genom att sälja ägodelar jag har noll användning för är det såklart en fördel, men jag kan även leva med en och annan uppoffring. Sedan kan det kanske upplevas som lätt sinnessjukt att vilja ha inkomster från jobb och kapital som en ”extra bonus”, men sån är jag.

Grön avställning

EU, Europas främsta källa till humor och maktmissbruk, har räknat ut att ”den gröna omställningen” ska kosta 6000 miljarder om året! Det handlar bl a om att minska koldioxiden i atmosfären eftersom jorden annars går under om tio år (alltid exakt tio år).

Det gällde även 1972.

Det EU säger om klimat och miljö får inte ifrågasättas. Åtminstone görs det inte av några av Sveriges åtta EU-positiva riksdagspartier. Alltså måste pengarna fram. Hur då? Miljöpartiets lösning är fler skatter.

Skatt på finansiella transaktioner, skatt på att flytta pengar till ”skatteparadis” (och som sådant räknas snart alla andra länder om MP får igenom sin politik) och en straffskatt på banklån till ”fossila projekt” är några av idéerna.

Enklast kan man väl förklara det med att alla som i framtiden försöker bidra till ekonomisk utveckling av något slag annat än att bygga vindsnurror kommer att beskattas tills de slutar att göra det. Det knepiga med skatter är just att de räknas i procent. Ifall människor inte har råd att åka till jobbet (om inte arbetsgivaren redan lagt ner företaget så att det inte finns något jobb att åka till) kommer de inte ha någon beskattningsbar inkomst, vilket leder till att de inte kan köpa varor och tjänster så då kan inte heller företagen beskattas. Hur ska EU då få ihop sina sextusen miljarder? Och till vilken nytta när alla är döda?

Regntunna

Korta byggprojekt gillar jag bäst. De som man inte hinner ledsna på innan de är färdiga, helst inom ett timme. Jag tänkte att jag skulle ha en regnvattentunna för att ta vara på regnvattnet. Det fanns i mitt barndomshem och jag minns det som praktiskt att alltid ha tillgång till vatten. Inte minst för att det gick snabbare att sänka ner en vattenkanna i tunnan än att spola den full från en kran eller trädgårdsslang.

Så jag köpte en gammal tunna. Att såga av stuprör i rätt höjd är också lätt, men sedan började utmaningarna. Jag har inga kattluckor på huset. Vanligtvis går katterna in och ut genom köksfönstret via ett par brädor uppsatta för ändamålet, men nu skulle regntunnan hamna i vägen. Ramlar de ner i en halvfull tunna skulle det kunna bli katastrof så jag behövde ett lock. Det skulle också hindra tunnan från att bli en massgrav för törstiga bin.

Sagt och gjort. Jag hittade några korta bitar råspont som blev över efter förra sommarens takbyggen. Bara att sätta ihop dem och såga ner till rätt storlek med sticksåg.

Brädor på baksidan för att hålla ihop dem och för att hålla locket på plats.

Och så färg för att locket ska stå emot väta. Här hade jag nog valt tjära om det inte vore för att katterna ska gå på locket och jag minns solvarm tjära som ett klibbigt underlag. Det fick bli lasyr istället.

Nu återstod det att se om katterna tänkte trilskas och underkänna hela bygget.

Godkänt! Regnet från taket kommer nu att hamna i tunnan och så småningom hällas över mina odlingar. Särskilt de buskar och grönsaker som ligger för långt från utomhuskranen för att vattna med slang. Kostnad för byggprojektet: 200 kr för tunnan. Okej, virket, skruvarna och färgen har väl också något slags värde, men det ser jag som avskrivet.

Vattentätt slöseri

Två småländska sjukhus städas med ett alkaliskt vatten, som antagligen inte är sämre än vanligt kranvatten, men knappast bättre heller. Och så är det den lilla detaljen att det kostat skattebetalarna 143000 kr!

Vattnet har lite högre ph-värde än kranvatten, men Region Kalmars städcontroller erkänner utan omsvep att det inte ersatt desinfektionsmedel, det gör inte städningen snabbare och det handlar inte om att utsätta personalen för färre allergener, men enligt hans subjektiva bedömning ger det ”mer krispiga ytor”.

Forskarna är sällan helt överens om någonting, men här verkar det råda ganska stor enighet bland forskare och kemister – detta vatten är ren humbug! Men det skiter Region Kalmar högaktningsfullt i. Och inte bara de! Femton kommuner, ett kommunalt fastighetsbolag och ett universitet tycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengartycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengar.

Innan någon påpekar det. Jag fattar att 143000 kr är kaffepengar för ett landsting eller två sjukhus, men jag tycker ändå att det är principiellt viktigt. Om någon vill sätta in ett vattenfilter eller dricka virvlat vatten hemma ska de naturligtvis göra det. Människor har massor av irrationella riter för sig och ska så få ha. Men att en städcontroller (undrar förresten på vilket sätt städkvaliteten skulle ändras om han slutade gå till jobbet) känner att de städade ytorna håller sig rena längre tack vare att ett företag drar vattnet genom en maskin med lysdioder har ett värde av exakt noll kronor.

Det är en keps ffs!

När bar du senast studentmössa? Troligtvis på din egen studentdag. I mitt fall inträffade den för snart 34 år sedan. Sedan hamnade mössan i en låda. Jag har inget minne av att jag kastat den, men har heller inte sett den de senaste decennierna, så borta är den.

Jag gissar att din historia liknar min, nästan oavsett om du tog studenten på 50-talet eller 00-talet. Det som dock ändrat sig är att studentmössan blivit en miljardindustri. Min inhandlades för max en hundring. I år kostar den 149 kr vilket är en skälig prishöjning, men varför stoppa där när man kan få studenter att betala många tusenlappar för den.

”Det allra tydligaste tecknet på att olika valmöjligheter får studentmössorna att rusa i pris är en specifik söm, berättar Hannah. Om man vill ta bort sömmen, som mössbolaget har som standardval, kostar det extra.”

Studenterna i reportaget ondgör sig över kostnaderna, men betalar snällt runt 5000 kr för sin studentmössa! Det låter som att man nästan inte kan vara med på mösspåtagningen om man inte har en dyr mössa utan den där sömmen, men med sitt namn inbroderat i en speciell färgnyans, och varför inte också ”smycka sin mössa med en LED-skärm” (ja, varför?!). Som att någon klasskompis skulle bry sig om någon annan mössa än sin egen!

”Kolla in Tjock-Lasses billiga mössa!”

Reportern ställer såklart inga rimliga frågor. Istället gör man en hel artikel där man ställer mössförsäljarna till svars, bl a med frågan:

”Har ni marginal för att kunna sänka priserna?”

Varför skulle de göra det när de istället kan få studenterna att mangrant betala för att slippa få en söm på mössan eller utrusta den med belysning? Visst, den ska användas under några veckor då det är dagsljus över tjugo timmar om dygnet, men man vet ju aldrig när man behöver bli upplyst.

Jo, jag vet! Dessa studenter behöver bli upplysta just precis nu! De behöver lära sig att inte vara lättledda konsumtionsslavar för det kommer att göra deras liv otroligt mycket sämre än det skulle kunna vara. Man behöver inte bojkotta studenten och klä sig i trasor, men man behöver inte heller följa varenda trend slaviskt till vilket pris som helst. 

Kompostförflyttning

Här är ett problem jag tänker att många villaägare har. Förhoppningsvis har någon en lösning också. Jag köpte en varmkompost när jag flyttade in i mitt hus.

För ett år sedan tömde jag den för första gången, när jag hade byggt odlingslådor. Eftersom jag fyllt på komposten med hushållsavfall hela tiden var det inte precis jord, men jag tyckte att det dög för att lägga på botten i odlingslådorna. Sedan fyllde jag ändå på med riktig jord. Och gödsel.

Det löste problemet tillfälligt, men jag fortsätter att kompostera och eftersom jag bara har en kompost blir det aldrig färdig jord. I år har jag byggt en låda av kompostgaller och vräkt ut innehållet i komposten där.

Mest för att se vad som händer, om det hinner bli någon slags jordliknande smörja innan hösten eller om det då fortfarande är matrester som kommer att dra till sig så mycket råttor att inte ens mina två mördarmaskiner hinner hålla undan.

En möjlighet är såklart att skaffa en kompost till, så att jag kan växla mellan dem och låta den ena gotta till sig utan påfyllning i ett år eller så. Jag har hållit utkik efter billiga kompostbehållare, nya eller begagnade, men inte hittat någon tillnärmelsevis så billig som den jag redan har. Bäst hade det kanske varit med en kompost med dubbla behållare.

Så nu slänger jag ur mig frågor till läsarkollektivets klokskap. Komposterar ni och i så fall hur? Hur noga är ni med att komposten förvandlas till bra matjord innan ni börjar använda den? Jag vill inte ha mögliga matrester i blomkrukorna, men eftersom jag planerar att utvidga mina utomhusodlingar är jag övertygad om att jag får nytta av komposten alldeles oavsett. Borde jag köpa en varmkompost till eller tvärtom slänga matavfallet i en tunna till kommunens avfallsanläggning och köpa jord istället?

Fungerande marknad kräver fungerande kunder

Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.

Men några grejer i reportaget är lite märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller ”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.

Att Åke ”måste sälja grejer” för att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant. Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:

”Åke fick aldrig något kostnadsförslag från sin tandläkare.”

Det hade de sagt att han skulle få, men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb och frågat: ”Varför gjorde du det?”

Jag försvarar inte tandläkaren. Har de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.

LO har hittat kullen de vill dö på

Efter LO:s kongress står det klart att arbetstidsförkortning är en fråga man ska börja driva aktivt och hårt. Först genom förhandlingar inom ramen för kollektivavtal, men om inte det lyckas kan man tänka sig tvingande lagstiftning.

Intressant inställning till förhandling. Lyckas de kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna över sin plånbok postumt.

Jag har inte tänkt jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.

Själva sakfrågan, att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad jag tycker där.

Allt är i jorden

Jag ser bönderna åka runt på åkrarna härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat så seriöst som nu och det är stort för mig.

Halvvägs in i maj är allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började med chili redan i början av mars. Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och squash.

Vid sidan av grönsaksodlingarna skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det för min professionellt odlande granne som då grävde fram sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.

Dessutom gav hon mig en påse frön tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten, på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det snarast gäller att begränsa så att det inte blir för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.

Det som återstår fram till skördetid är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.

För mig är det en skön känsla att allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell, men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet runt för att jag ska få mat på bordet.

Den ultimata bärplockningslösningen

Varenda år är det samma visa – utländska (företrädesvis thailändska) bärplockare transporteras till Sverige för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Sedan avslöjas att bärplockarna inte fått rätt lön, rimligt boende eller lagstadgad dygnsvila.

Andra arbetare med orimlig lön.

Bärföretagen svär sig fria. De har inte haft ansvar för arbetskraften utan bara köpt upp bären. Möjligen hittar myndigheterna en alkoholiserad målvakt man kan ge ett symboliskt straff, men oftast inte. Däremot är man helt på det klara med att problemet är löst, nästa år kommer det inte se ut så här. Men det gör det, igen, igen och igen.

Är det inte snart dags för en permanent lösning? Sverige har hundratusentals människor i arbetsför ålder som helt eller delvis lever på bidrag. Dessa borde varje sommar få ett ultimatum: plocka bär eller bli av med ersättningen.

De skulle givetvis inte att plocka lika snabbt och mycket som thailändarna. Bärplockning är en konst som kräver erfarenhet, men nog borde sextusen thailändska bärplockares arbetsinsats kunna utföras av sexhundratusen arbetslösa som redan är bosatta i Sverige? Och de pengar samhället sparar på att inte betala ut bidrag under bärsäsongen borde kunna garantera thailändarna goda arbetsförhållanden.

Så nu i sommar föreslår jag att Sverige låter bli att utfärda visum för thailändska gästarbetare. Skulle det resultera i syltbrist kanske fler svenskar upptäcker hur enkelt och trivsamt det är att själv gå ut i skogen några helgdagar för att plocka ihop hela sitt bärbehov, det har jag gjort.

Förhandla med banken

Att Riksbanken sänker styrräntan hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och då kan man ju undra hur engagerade de är).

Jag är själv en rätt dålig bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har jag haft en del framgångar med prispressen.

Jobbet måste dock göras. Varken banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.

Du behöver inte hungerstrejka och kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter. Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid någonsin.

Företagande – jobb eller hobby

Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter: ”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.” Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera uttalandet.

Ser man på sitt företag som på vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det går bra eller dåligt för arbetsgivaren.

Men företagande är en livsstil. Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid gjort”.

För mig har företagandet varit en pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord. Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb, men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.

På sistone har jag t ex skrivit en del artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.

Jag drar mig till minnes citatet ”Välj ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.

Glasjakt

Nästan oavsett hur dålig årets biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd. Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta finns inga skäl att vänta. Alltså dammade jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska och svenska. Sedan väntade jag.

Och väntade... Ett par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor. Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under många år.

Inte för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare. Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på kundmejl.

Efter diverse påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Transport är för övrigt en otrevligt stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.

Men någon truck har jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst handkraft.

Nu har jag glas så det räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör, mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada, framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.

Så tänker jag med det mesta. Jag vet att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år, därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.

Haveriet Casino Cosmopol

Staten skaffade genom sitt bolag Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för spelarnas önskemål.

Inte bara spelarnas förresten. Lönerna var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med att spela hos konkurrenter.

När pokerboomen var över sjönk lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall. Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka ner till Stockholm om spellusten infann sig.

I februari i år hade tondövheten för marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.

Resonemanget är dock skrattretande när man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns, men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.

Svartklubbarna jublar säkert över beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt uselt jobbat!

Hyra ut till Taylor Swift?

Bara lugn, det här inlägget ska inte handla om musik. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hört Taylor Swift, men jag inser att hon är framgångsrik även utan min support. Nu ska hon ge tre konserter i Solna vilket fått människor att köa efter biljetter. Och inte bara det, sedan ska man ju bo någonstans också. Hotellen höjer priserna, men blir ändå utsålda. Därför hyr privatpersoner ut sina bostäder. En del kanske hade gjort det ändå, men slänger in Taylor Swifts namn i rubriken för att göra annonsen mer sökbar.

Det är något jag absolut skulle kunna göra. En kille jag känner hyrde ut sin lägenhet på Airbnb eftersom han själv var på resande fot i jobbet väldigt mycket. Några gånger ”dubbelbokade” han, kom hem och insåg att han hyrt ut trots att han var ledig, så då fick han sova i bilen. Om det är värt det är en prisfråga, totalt tjänade han som mest 70000 kr på ett år och det tycker jag skulle vara värt några nätter i bilen.

Hade jag bott nära en konsertarena eller mässanläggning skulle jag ha kollat på den här möjligheten och slängt ut min bostad till uthyrning vid stora evenemang. Skulle jag få napp hade jag sovit i garaget, om inte också det skulle gå att hyra ut. Det är ju lite det som är grejen med sådana här evenemang. Om folk laddat ett år för att gå på konsert och betalat snuskigt mycket för biljetterna kommer de vara villiga att betala ganska hysteriskt även för möjligheten att sova någonstans i området.

Så bor du i Solna med omnejd (den ena annonsen ovan ligger trots rubriken nästan en mil från konsertlokalen) eller i närheten av en arena där det ska spelas fotbollslandskamp eller på en populär semesterort kan du damma ut en svinigt dyr annons och hoppas på tur. Det är ju ändå gratis att försöka.

En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!