Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:
Normalt brukar jag länka till inlägg,
men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer
jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i
onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett
civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för
med.
Det anade jag redan på
formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har
lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar
senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar
från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit
miljonärer på arbetarlöner.
Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som
faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också
fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var
tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla
undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i
madrassen.
Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.
Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:
Man behöver alltså minst fem miljoner
för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och
standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen
trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som
tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en
aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast
tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.
Jag tänker att bägge dessa herrar
antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag
ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större
summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i
att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort
det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har
bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och
den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan
månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de
är rika på fördomar i alla fall.




Förstår inte varför man överhuvudtaget kommer med sådana inlägg, "Ingen arbetare …". Finner man glädje i att lägga ner tid på svammel och sprida det i sina sociala medier? Då måste man ha ett fattigt själsliv.
SvaraRaderaJag förstår inte heller. Som jag ser det är själva idén med sociala medier att diskutera med andra, och att bara fastslå några egna "sanningar" är inget bra diskussionsunderlag.
RaderaDet där inlägget förtjänar inte ens att tas upp på en blogg. Det är inte ens möjligt förstå vad inlägget är ute efter. Är det avsett att förtrycka arbetare så som mindre värda, eller som att de har mindre intellekt än övriga?
SvaraRaderaMvh Investeraren
Jag tyckte att det var värt att ta upp det just för att jag inte förstår vad han är ute efter. Jag tror inte att avsikten är att förminska arbetare, även om det blir den effekten om man tar texten på allvar. Snarare tror jag att det handlar om att rättfärdiga varför han (och andra) inte lyckats spara pengar - att det går inte.
RaderaSen att koppla pengar till det som skapar ett "intressant liv". Vad torftigt. Ett liv är individuellt, och det är en relativt kort tid. Så se till att fylla det med vad som ger dig själv mening. Alltså inte vad grannen anser, eller ngn tomte på twitter.
SvaraRaderaOch det blir otroligt endimensionellt om man tror att det bara finns ett sätt, en universallösning för alla i alla lägen som är rätt medan resten är fel.
RaderaHåller med. Varför skulle precis allt som ger livet mening eller innehåll kosta pengar? Det om något är väl en fattig och mycket enkelspårig syn på tillvaron!?
Radera/Christoffer.
Trots allt är det väldigt mycket som kostar pengar. Och kostar det inte direkt kostar det i form av utebliven inkomst. Men jag fattar vad du menar. Folk som säger att de inte kan göra något för att de inte har pengar har jag aldrig förstått.
RaderaMinns att det fanns en blogg som hette Investeringsundersköterskan, vet inte om hon kom upp i en miljon men hon sparade en hel del och jobbade inte ens heltid. Jag har köpt och sålt lägenheter, billiga sådana och faktiskt till slut kommit upp i en miljon. Numera äger jag ingen miljon utan har levt upp en del men inte av nöd./ Låglönearbetaren
SvaraRaderaDen minns jag också, nu när du säger det. Mitt första jobb var deltid 60-70 procent och jag har aldrig haft hög lön så visst tusan går det.
RaderaJag hade den där lägenhetsidén, men det var nog tur att jag inte försökte realisera den. Jag är ohändig och onödigt noggrann - dum kombo om man ska renovera för att sälja.
Rättelse:
Radera*Folk förstår INTE...
/Christoffer.
Om vi är inne på rättelser skulle nog din kommentar ha lagts på tråden här strax under. Annars är det jag som inte förstår :-)
RaderaFolk förstår att ekonomisk rikedom är relativt de egna utgifterna och det liv man vill leva. I mitt fall kan jag klara mig gott på avkastningen från 4 miljoner, så länge inga större (bostads-) lån ligger i potten. Jag värderar frihet från arbete mer än friheten att köpa onödig skit som inte ger någon större mening varken på kort eller lång sikt.
SvaraRadera/Christoffer.
För alla (nästan) kokar det ner till prioriteringar. Jag värderar också friheten mycket högre än saker och till en större grad än de flesta även bekvämlighet. Alla val kommer med en prislapp.
RaderaJag jobbar deltid i en butik. Har alltid jobbat deltid eftersom det är svårt, i princip omöjligt, att få heltid inom handeln. Min man jobbar på lager. Vi är bägge två miljonärer.
SvaraRaderaVi lever ett "vanligt" liv, vad nu det innebär. Har bostadsrätt, två bilar, reser utomlands om det är av intresse för någon.
Vi känner oss varken rika eller fattiga utan har mest pengarna som en trygghet.
Om vi blir sjuka eller något annat händer som gör att vi inte kan jobba så klarar vi oss ganska bra ändå. Om inte annat är det bra att ha pengarna till pensionen. Och blir vi inte pensionärer så får barnen pengarna.
Jag har aldrig berättat för någon att jag är miljonär, så säg det inte till någon. :)
Här är alla hemligheter säkra, men om du skulle berätta för andra tror jag att du skulle bli förvånad över hur ointresserade de faktiskt är. De flesta har nog med sina egna liv. Visst kan de bli lite imponerade eller avundsjuka, men det går snabbt över och i glömska.
RaderaJa… vad ska man säga. Jag är väl den där tjommens undantag som bekräftar regeln. Jobbat en övervägande del av mitt vuxna liv som låginkomsttagare and guess what? Boende för ca 5 miljoner och 15+ miljoner på banken….
SvaraRaderaNä. Inget av de yrkena han radar upp har jag haft men hade aldrig under den tiden över 30 kkr i bruttolön. Inga arv, inga trissvinster. Bara jag själv. Först när jag var ekonomiskt ”semioberoende” var när jag började tjäna en ”bra” lön. Vad fan nu det är?
Det började som en övning i ”hur mycket kan jag spara/få det att växa” och blev ett beroende. Har aldrig känt det som att jag levt ett fattigt liv eller valt bort att göra något för att jag inte har råd. Alltid unnat mig att göra saker med barn/familj/vänner. Gått på restaurang, åkt på semestrar you name it. Trots en låg lön har brist på pengar aldrig varit det som begränsat några val.
Jag tror att vi är ganska många undantag.
RaderaVet inte vad det är för fel på mig, men jag skulle inte kunna göra av med en "normal" lön även om jag aktivt gick in för det.