Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.