Körkortsteori 2.0 – sponsrat av Teoricentralen Sverige AB

För ett par veckor sedan är det 30 år sedan jag tog körkort (vilket är jättemärkligt eftersom jag fortfarande ser mig som 30+ även om jag på ett logiskt plan förstår att inte ens beteckningen 40++ håller längre), och jag märker att utvecklingen gått framåt.

Min övningsbil.

Inte minst när det gäller körkortsteorin. Jag jobbade natt på den tiden, ensam på ett kontor med en hel del dötid. Jag pluggade in hela teorin på betald arbetstid genom att natt efter natt anteckna allt av värde från Körkortsboken som jag sedan memorerade. Sen åkte jag till körskolan och fyllde i gamla teoriprov.

Men nu är det inte 1991 längre. Körkortsboken finns visserligen fortfarande och den ser precis lika tråkig ut nu. Fast nu behövs den inte. Istället kan man för ungefär samma pengar köpa ett paket från Teoricentralen innehållandes en digital körkortsbok, 1100 körkortsfrågor med förklaringar, en mobilapp och uppläsning av frågorna så att du kan plugga under promenad eller bussresa (snart kör du bil överallt) och möjlighet att skriva teoriprover på tid och att chatta med trafiklärare.

Körkortsboken kostar 291 kr på Adlibris. Vill man ha med körkortsfrågor online kan man köpa ett teoripaket för 714 kr, vilket är flera hundralappar dyrare än Teoricentralens paket som ändå verkar betydligt mer heltäckande. Använd koden ”SPAR15” så får du 15 procent rabatt på samtliga paket Teoricentralen erbjuder.

Hade jag haft barn hade jag köpt Teoricentralens körkortsteori åt dem. Särskilt gillar jag funktionen att kunna chatta med bilskollärare. För annars finns risken att ungarna skulle fråga mig om reglerna. Och inte fan kan jag dem, det var som sagt 30 år sedan jag tog körkort!

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Teoricentralen Sverige AB, men åsikterna är mina. 

Till försvar av padel

Jag har aldrig spelat padel och känner inget sug att börja. Inte bara för att utövarna inte tycks kunna stava till paddel eller för att det verkar vara ett meningslöst tidsfördriv för lönnfeta tennispensionärer, jag är avig till bollsporter i allmänhet.

Men när ett gäng grannar gått ihop för att försöka stoppa en padelbana på en privat villatomt tänker jag ändå försvara sporten, eller åtminstone villaägaren.

I grunden tycker jag att man ska få bygga vad man vill på sin egen tomt, så länge det inte stör utsikten i området alltför mycket. En padelbana är 10 x 20 meter, har genomskinliga väggar och är inte större än ett hus. Bygg vad ni vill, säger jag.

”En granne menar att kommersiella krafter kan gömma sig bakom padelbanor som byggs i vanliga trädgårdar.”

Det gäller väl allting? Din nyanlagda gräsmatta kanske ska bli en kommersiell golfbana, din utegrill en restaurang med uteservering eller ditt garage en bilpool eller biluthyrningsfirma?

Byggnadsnämndens ordförande slirar betänkligt: ”Det finns ett stort sug efter den här typen av banor. Och även om jag tycker att padel verkar jättetrevligt att spela så har jag full förståelse för grannar som är oroliga för ljud.”

Då undrar vän av ordning när man ska förbjuda studsmattor i villaområden. Har ni sett hur fula de är och hört vilket liv det är på utövarna? Förresten är det kanske bäst att överhuvudtaget förbjuda barn inom detaljplanerat område. Förutom att de låter illa kan de ju växa upp till engagerade eller skapande människor. Med grannens logik om ”gömda kommersiella krafter” är det bäst att handla proaktivt.

Ljudhuliganer.

Eller också kan vi göra så att människor som vill undvika närboende grannar inte bosätter sig mitt i ett villaområde för där är risken överhängande att du kommer att drabbas av folk.

Dags att återuppfinna kontanter?

MSB (Myndigheten för Sol & Bad, som generaldirektör Dan Eliasson fick oss att förstå att det betydde) har kommit fram till att Sverige har dålig ekonomisk beredskap om IT-systemen kraschar eller blir oanvändbara, som vid ett större elavbrott.

Den smått fantastiska slutsats man dragit av det är att ”det som behövs är fler offline-lösningar”. Jag vet en som skulle kunna funka! Man skulle kunna använda papperslappar som innehar ett visst värde, så kan man betala med dem och även växla dem till mindre valörer och eventuellt komplettera med en slags runda metallbrickor som också ges ett visst värde.

Tycker ni att det låter bekant beror det på att vi har detta system, kallat kontanter. Ett system som såväl politiker som myndigheter gjort allt de kan för att få bort. De företag som inte längre accepterar kontanter kan lugnt låta bli, trots att svenska kronan är ett legitimt betalningsmedel och som sådant ska funka i alla butiker i landet.

Det är en knepig sits de försatt sig i. Å ena sidan vill makthavarna inte att vi ska ha kontanter, så att de har full kontroll över allt vi gör. Å andra sidan är det deras uppgift att driva samhället även om skiten träffar fläkten. Det skulle de ha tänkt på liiite tidigare.

Åkt på krypto-nit?

Säga vad man vill om kryptovalutor, men det blir inte långtråkigt. Så fort någon säger att bitcoin kommer att stiga till himlen och aldrig mer komma ner till gamla nivåer är det någon som nyser och plötsligt tappar den 40 procent från det ATH man trodde var en ny botten. Där var det nog både en och två investerare som gick på en krypto-nit.

En del investerare drar slutsatsen att man därför inte bör satsa pengar i bitcoin, än mindre i ännu nyare och mindre mogna kryptovalutor. Vi som investerar på börsen vill ha god avkastning över tid, inte spela bingo. Och hur tusan ska man förhålla sig till ett innehav vars priskurva rör sig som ett EKG för en dödssjuk?!

Så kan man absolut tycka. Själv drar jag istället slutsatsen att detta bättre än någonting de senaste åren (inklusive Fingerprint och Evolution) visar att man bör ha en diversifierad portfölj och inte lägga alla ägg i samma korg. En fyrtioprocentig förlust (och det behöver ju inte stanna där) kan vara förödande, men om man bara lagt fem procent av det totala sparkapitalet i det innehavet ger det portföljen en nedgång på två procent. Fortfarande surt, men hanterligt.

Har man stort sparkapital och lågt inflöde tycker jag att fem procent också är för mycket. Inte för ett investmentbolag eller bredare fond, men för en kryptovaluta kanske två procent är rimligare. 40 % x 2 % = 0,8 %. Vid stora uppgångar är det lite surt att ha varit ”feg” och inte gått all-in, men livet är ett långlopp.

Vill vi jobba?

När jag skrev om arbetsmoral fick jag ett lästips i kommentarsfältet, en nyskriven artikel i Kvartal med rubriken ”Är det verkligen jobb vi vill ha” där man driver tesen att ju rikare vi blir, desto mindre kommer vi att jobba. De har dammat av en nationalekonom som menar att människan har en grundläggande drivkraft ”att inte jobba så mycket”.

Det må så vara, men det låter som att vi för varje krona in på kontot blir mindre benägna att arbeta och det köper jag inte. Jag tror däremot att när vi inte måste jobba för försörjningens skull vill vi jobba på våra egna villkor, det är en helt annan sak.

I gruppen ekonomiskt oberoende vet jag ingen under 65 vars mål är att inte jobba alls. De enda jag vet som inte jobbar alls är människor som är högst beroende av samhällets välvilja för att kunna ställa mat på bordet.

Och så länge det finns arbetslöshet, är det ett problem om arbetsföra människor springer i sin egen takt i ekorrhjulet, under förutsättning att de inte ligger samhället till last? Jag tycker inte det. Om den andra gruppen, den som lever helt på bidrag, säger en arbetsförmedlare detta i artikeln:

”En inte oansenlig del gör efterhand sin arbetslöshet till ett sätt att vara och leva. De får sin a-kassa, aktivitets- eller försörjningsstöd och rättar munnen efter det.”

Här nämns långtidsarbetslösa och äldre invandrade kvinnor som helt enkelt inte är vana att lönearbeta, och det finns såklart ingen anledning att ändra på det om samhället ändå försörjer familjer som har 0-1 förvärvsarbetare. Är det inte här samhället borde reagera istället för mot dem som har råd att inte ha en heltidsanställning?

Konstuppföljning

I januari frågade jag er bloggläsare om hur man säljer konst i mellanskiktet. Det var tavlor jag trodde kunde vara värda tusenlappar, men inte så många tusenlappar att Bukowskis m fl var intresserade. Några läsare tipsade om andra auktionshus. Bl a de som säljer sina varor på Auctionet.com och det var just där som jag fick napp.

Bild från när jag ”lajvade” bostadsmäklare, med tavla i bakgrunden.

Jag hittade ett auktionshus i Stockholm som värderade kostnadsfritt på plats hos dem, så jag åkte dit med sju tavlor, ett skåp och lite smycken (arvegods, det mesta). Skåpet och tre av tavlorna tog de emot och auktionerade ut. Smyckena är inte ute än, men skåpet gick för drygt 1800 kr och de tre tavlorna för drygt 7000 tillsammans.

Samma tavla.

De tavlor auktionshuset inte bedömde som säljbara värderades ändå inte förgäves. För mig var de okända tavlor med oläsbara signaturer, men värderingsmannen kunde berätta vilka upphovsmännen var och bara det gjorde dem lättare att avyttra. Jag sålde alla tre på Tradera, en sajt där det vore svårt att sälja tavlor för tusenlappar, men ett par hundralappar var fullt möjligt.

Efter avgifter blev det 7823 kr in på kontot. Det var pengar jag inte hade räknat med och helt klart värt arbetsinsatsen. Men jag hade ändå känt mig tvungen att gå till botten med detta. Det är kanske inte så vanligt att någon råkar slänga en van Gogh eller Picasso, men det hade känts rätt surt att upptäcka i efterhand. Nu vet jag att både tavlorna och skåpet fick rätt pris, det var lätt att ordna, kul och lönsamt.

Unga idioter ”investerar”

Bland investerare råder en ständig diskussion om det är vettigt att handla värdepapper på kredit. Folk får göra som de vill. För mig som hatar skuld och inte ens tagit bolån känns det rimligare att höja risknivån i portföljen om jag vill ha mer spänning i tillvaron, men vill någon handla för lånade pengar och har tänkt igenom beslutet ska inte jag kritisera.

Förrän nu. ”Unga tar sms-lån till aktieköp”. Då snackar vi alltså om att måsta slå index med åtminstone tiotals procent för att ens tjäna pengar, och vid en eventuell börskrasch sitter de med arslet i brödrosten. Eller vadå ”eventuell”? Börsen kommer att krascha, det har den gjort med oregelbundna intervaller ända sedan starten 1778 och förmodligen tidigare också.

Och när det händer kommer tidningarna vara fyllda med exklusiva intervjuer med ”Liam, 19” och Hasses brorsas låtsassyrra som inte hade en aaaning om att aktier kunde gå ner också. ”Jag frågade flera stycken för att inte riskera att göra något dumt, så därför känns det orättvist att jag sitter med kronofogdeskulder nu. Dessutom har vi bokat en resa till Italien i sommar, så vem ska ta ansvar för det här nu då?”

”Det blev ingen resa.”

Man brukar säga att det är bra att man inte har så mycket pengar när man är ny på börsen, men det ”problemet” tycks många av dagens ungdomar ha rundat effektivt. Uttrycket ”no-brainer” används i artikeln. Troligen för att ingen hjärna varit inblandad i beslutet.

Sista inställda odlingssäsongen

Jag trivs med att odla. Inte bara att jag vill se mig själv som en som odlar kryddor i köksfönstret och grönsaker på balkongen, jag gillar själva arbetet också. Allt från planering till förkultivering, omplantering och inte minst skörd. Ett år hade jag mer än tjugo chiliplantor på fönsterbrädan i vardagsrummet.

Förra året blev det inte mycket till odling. Livet var för stökigt, så jag valde helt enkelt bort sånt som var enkelt att skicka ut ur livspusslet. Det kändes helt okej. Men i år är jag i samma läge igen. I maj borde det spira både det ena och det andra (lagliga växter alltså, jag är inte journalist), men den enda växt jag har igång är en kruka med gräslök och i ärlighetens namn verkar den rätt osäker på om livet är rätt väg att gå.

"Väx nu då!"

Nu saknar jag odlandet. Jag står ut den här sommaren också, men nästa år kommer jag få... växtvärk. Då får jag väl åtminstone odla lite kryddor i ett par krukor för att få någon slags lindring. Om jag bygger en självvattnande kruka slipper jag passa skiten.

Vänd på steken

Ett populärt spartips är att flytta X procent från lönekontot till aktiedepån så fort lönen kommit in på kontot, med idén att pengar på kontot triggar konsumtionen. För egen del har jag inte det behovet, jag blir inte slösaktigare med mer pengar i plånboken.

Men jag börjar undra om inte sambandet gäller för Malmö kommun. Malmö är ju en av de stora vinnarna i det kommunala utjämningssystemet och hade jag toppat den listan hade jag tänkt att jag ville därifrån. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande att inte kunna försörja sig själv?

Malmö har en helt annan syn på detta. De tycks konstant shoppa som att det inte fanns någon morgondag. I vissa fall kan det kanske diskuteras om utgifterna är att se som investeringar, något som kan löna sig på sikt, men visa mig den kalkyl som säger att stadens nyinköpta rosa enhörning ska gå med vinst i framtiden!

Den här (rent objektivt) skitfula skapelsen har plockat 900000 kr från den kommunala budget som Malmö har tiggt ihop från mer fungerande kommuner. Det är inga stora pengar för en kommun och med de sex miljarder som övriga landet varje år skänker Malmö skulle man ha råd att ställa nästan 7000 enhörningsstatyer på stadens gator, men det handlar om principer. Malmös politiker måste börja förstå att de inte kan sprätta iväg andras pengar på ren skit.

Så tillbaka till fenomenet pengar på kontot. Även om landets rika kommuner av någon absurd anledning skulle vilja fortsätta att försörja Malmö tycker jag att nästa års bidrag inte borde skickas automatiskt. Börja istället med att ta tillbaka den summa Malmö fått året innan. Sedan får lokalpolitikerna ansöka om pengar till varje projekt de inte har råd till med enbart Malmöbornas skattepengar, i videos som publiceras på kommunens och riksdagens hemsida så att alla engagerade medborgare i landet kan se vad Malmö vill göra med deras pengar.

Kanske skulle det göra Malmöpolitikerna mer återhållsamma. I annat fall tror jag att dessa tiggarfilmer kunde vara rätt underhållande.

Får det lov att vara en curlingbil?

För två år sedan bloggade jag om mopedbilar, de där förkrympta bilarna som nästan är lika dyra som riktiga bilar, men som går långsammare och därför får framföras av minderåriga.

Då hade jag ännu hopp om unga med de lite mer folkliga epa- och a-traktorerna. Det är ombyggda bilar, vanligen med flak, som får framföras i 30 km/h och därför är utrustade med en trekantig LGF-skylt bak.

Men det hoppet har dött nu när jag läser om unge Milton som rattar en a-traktor av märket Hummer och Elsa som fick en Porsche Cayenne på 15-årsdagen.

”Den här är lite äldre från 2007 och då blir de inte så dyra som de nya.”

Nej, de stämmer ju. En Cayenne från 2007 kostar ”bara” runt hundratusen, och även om en a-traktor troligen är lite dyrare (fråga mig inte varför, men det funkar så) är den mycket riktigt billigare än en ny som ligger en bra bit över miljonen. Hennes formulering ger en tydlig vink om att hon inte har en aning om dessa prislappar. Pappa betalar och eftersom pappas första bil var en Porsche inköptes en sådan även åt dottern, ”det bara blev så”.

När jag var i hennes ålder åkte jag moped. Jag hann med två faktiskt, inte för att jag hade ett brinnande mopedintresse utan för att den ena var sämre än den andra. Det betalade jag själv med pengar från eget arbete, sommar- och kvällsjobb, och jag är inte ett dugg avundsjuk på Milton och Elsa.

Tvärtom faktiskt! Om mina föräldrar hade curlat mig hela min barndom och gett mig en epa-traktor värd hundratusen eller ännu mer när jag var 15-16 hade det kanske tagit decennier innan jag förstått pengars värde. Nu hade jag rätt bra kläm på ekonomi och pengar väldigt tidigt. Jag är otroligt tacksam för den vetskapen för den går inte att översätta till varken Porschar eller Humrar.

Arbetsmoral

Apropå CUF:s utspel om LAS där de hänger ut ”Britt-Marie, 45” som parkerat i fikarummet och som pga gällande lagstiftning håller tillbaka arbetsamma unga vill jag påstå att jag oftare sett motsatsen. Det tydligaste exemplet var när chefen, en ganska snäll och försynt kille i 30-årsåldern, kom fram till två unga säsongsanställda och frågade om inte fikarasten var över. Den ena tittade på sin klocka, svarade ”Nej, det är två minuter kvar” och fikade vidare. Ridå!

I likhet med CUF är jag dock tveksam till lagen om anställningsskydd (även om det såklart känns lite jobbigt att vara överens med dem om någonting alls överhuvudtaget). Oavsett om det är Britt-Marie, 45, eller Liam, 19, som drar ut på fikarasterna ska deras arbetsinsats inte bedömas efter hur lång anställning de haft.

Jag snubblade över två videos med olika aspekter av arbetsmoral. Först ut, en kille som gick över en och en halv mil i snöstorm till en anställningsintervju för ett pissjobb med förhoppningen att få gå dit varje dag, åtminstone till första löning varefter han skulle ha råd att åka buss. En krögare som såg honom och hörde hans historia bestämde sig för att anställa honom eftersom han ”inte hade råd att låta bli”.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det här blev väldigt bra PR för hans restaurang, men jag tror faktiskt också att han såg poängen med att anställa en kille som bevisligen kan kavla upp ärmarna och göra det jobb som krävs av honom. För vi har väl alla träffat den här typen:

Jag fattar att det är en spelfilm och aningen tillspetsat när hon säger att hon skulle orka jobba 3-4 procent av en heltid (1,5 timme i veckan), men en del människor lyckas på något kusligt sätt alltid understiga förväntningarna, hur låga de än är.

Hur kommer det sig? Uppfostran? Samhällets förfall? Som bitter gammal moralgubbe skulle jag kunna hävda att arbetsmoral är på väg att försvinna till förmån för curling, men så enkelt tror jag inte att det är, för det finns definitivt unga som gör det de ska och gamla som inte gör det.

”Ja, det är bankernas fel...”

Jag tycker att det är jättebra när tidigare börsointresserade människor börjar spara och investera, men hur kommer det sig att människor i den gruppen inte sällan hoppar över de första tio stegen för att exempelvis börja handla med afrikanska indexoptioner via brevlådeföretag på Isle of Man? Jag har handlat på börsen i över 30 år, men tycker att sådana affärer är alldeles för avancerade för mig. Det verkar de även vara för dessa nybörjare, med enda skillnaden att de inte fattar det själva.

Det senaste exemplet är Inger, 62, som ”blev lurad” när hon bestämde sig för att börja handla med bitcoin, men istället för att skaffa en kryptoplånbok hos någon välrenommerad svensk firma gjorde hon affärer med en mystisk man som ringde upp och föreslog att hon skulle slänga över miljonbelopp på ett utländskt konto.

Hur kan man vid 62 års ålder sakna varje fragment av kritiskt tänkande? Något borde väl ändå livet ha lärt henne. I en skvallertidningsartikel (numera låst, därför länkar jag inte) beskriver hon sig som ”en misstänksam person som alltid avvisar telefonförsäljare”. Om Inger är en misstänksam person kan vi stryka orden aningslös och godtrogen ur ordböckerna för då finns de inte.

Inger brände inte bara sina egna pengar utan lånade också 3,6 miljoner ”från flera banker” och har senare tvingats sälja sitt hus för att täcka skulderna. Vems är felet i Ingers värld? Bankernas! Men herregud, har hon inget eget ansvar för sina handlingar? Och varför får hon inte en enda kritisk fråga av typen ”Hur fan tänkte du, människa?!”?!

Rostbröd

Den som följt med på min matbrödsresa som inleddes på allvar under 2020 när jag helt slutade att köpa mjukt bröd vet att jag ända sedan dess jagat det perfekta formbrödet. Jag äter mest bröd till frukost och då gärna något med tuggmotstånd, men jag saknar varma mackor och fattiga riddare som jag tycker kräver ett ganska smaklöst rostbröd.

Dags för nästa försök, detta behövs:

mjölk, 6 dl
margarin, 50 gram
sirap, 1 msk
jäst, 25 gram
ägg, 1 st
salt, 1 tsk
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 4 dl

Smält margarinet, häll i mjölk och sirap och värm upp till kroppstemperatur. Blanda ut jästen i degvätskan.

Tillsätt ägg, salt och mjöl. Knåda ordentligt och böka ner degen i två smorda brödformar. Låt jäsa under bakduk i en timme.

Pensla bröden med vatten och grädda i 175 grader, c:a 30 minuter (tills de ser bra ut).

Före.

Efter.

Först körde jag två matskedar sirap, men halverade till nästa sats för att jag tyckte att det blev lite för saftigt. Bättre, men fortfarande mer smak än Willys skivade formfranska. Kanske vänjer jag mig. Ska i alla fall göra detta några gånger och skruva lite på receptet.

Åtta timmar exakt lagom?

Vem tusan har bestämt att fyrtio timmars arbetsvecka uppdelat på fem åttatimmarsdagar är en idealisk arbetstid? Det har politikerna och arbetsmarknadens parter gjort. Fast bara för att det finns en arbetsnorm behöver man ju inte anamma den. Det går att jobba deltid och/eller kanske kombinera flera jobb.

Men det är inte helt lätt. Ska man gå ner i arbetstid måste man inte bara gå emot normen, man måste hitta en arbetsgivare som gillar läget. Förutom vid tjänstledighet för utbildning eller om man är berättigad till deltid enligt föräldraledighetslagen kan arbetsgivare neka dig deltid på ditt befintliga arbete, och det är ofta svårt att skaffa ett jobb man vill ha med lagom mycket deltid, eftersom hela samhället är uppbyggt kring tanken att alla ska och vill jobba just heltid.

För många tror jag att ett beting vore det bästa, en tydligt utformad tjänst och när du är klar med dina arbetsuppgifter får du gå hem. Andra skulle må bäst med långa och färre arbetspass, ytterligare en grupp hade trivts med extrem flextid där man kan känna efter från dag till dag eller vecka till vecka hur mycket man vill jobba.

Okej, jag fattar att ytterst få arbetsplatser kan vara rena fritidsgårdar där personalen går runt och känner efter hur och när de ska jobba, men det är trist om många som skulle vilja jobba deltid inte kan komma dithän. Främst för att de inte skaffar sig de marginalerna i sin privatekonomi. Fast där är jag inte säker på att alla tänker rätt. Har man mer fritid kan man pressa kostnader med en helt annan effektivitet.

Det största problemet tror jag ändå är att man tråkas av både kollegor och andra. Så fort någon frisk och arbetsför människa frivilligt vill gå ner på deltid får denne höra att de sabbar systemet. ”Hur skulle det gå” om fler jobbar mindre och därmed sänker skatteintäkten? Jag skulle vilja vända på det. Varje år kostar sjukskrivningar för psykisk ohälsa tiotals miljarder. Mycket av denna kostnad (och mänskligt lidande!) skulle garanterat försvinna om samhället slutade att försöka pressa ner människor i färdiga mallar.

”Man kan inte bli rik i Sverige”

Detta har jag hört till leda. Av vänner och politiker. På nätet, men också innan nätet ens fanns. Det blir dock inte mer sant ju fler gånger det sägs. För det kan man visst, trots höga skatter. Massor av svenskar är bevisligen rika. Man kan bli rik på företagande, lönearbete eller hobbies som spel, aktier eller bostäder. Det går till och med att bli rik på att samla burkar!

The one and only – Burk-Curt

Just det hör till ovanligheterna, men i den grupp svenskar som startat en Ica-butik får åtminstone jag uppfattningen att rikedom nästan verkar omöjlig att undvika. Samma sak med politiker och fastighetsmäklare.

Jag tror att de flesta som säger att det inte går att bli rik inte ens försökt. Det är mycket enklare att konstatera att det är omöjligt, så slipper man jobba för det, och då kan man heller inte misslyckas i sina försök.

Kämpa...

Lite beroende på var gränsen dras för begreppet rik är det däremot inte lätt att bli rik, men vad fan är det? Det är svårt att leva, att få relationer att funka, att hålla vikten, undvika sjukdomar och idioter. Det är inte detsamma som att det inte går. Nej, sätt dig ner på en stol och håll käft istället, och få nå' gjort:

Olika syn

Såg en Flashbacktråd som på ett tydligt sätt illustrerar hur olika människor är. En person (ålder och kön okänt) lever på socialbidrag och får 3800 kr i månaden efter att räkningarna är betalda. Allt frid och fröjd?

Nej, för det måste hela tiden köpas grejer för lite mer än vad pengarna räcker till. Soffan är trasig så han/hon ”måste köpa en ny”, om än begagnad. En dator, en tv, affischer på väggarna osv, i all oändlighet. För om människan köper allt detta, tror ni det räcker då? Knappast.

De som kommenterar i tråden går att dela upp i två grupper, de som skriver ”Skärp dig, jävla parasit!” och de som likt Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen talar drömmande om den tid när de själva inte hade någonting och var glada ändå. Än så länge har ingen berättat att de växte upp i en hoprullad dagstidning i en septitank, men det kanske kommer.

Home, sweet home!

Jag har själv en fungerande soffa och dator, och mina väggar är inte tomma trots att jag den senaste tiden sålt av tavlor för glatta livet, men de flesta dagar spenderar jag noll kronor. Jag kommer sällan upp i 3800 kr utgifter på en månad utöver de fasta kostnaderna. Det ligger helt enkelt inte för mig att spendera. Varför – uppfostran, nedärvd snålhet, allmänt sjuk i huvudet? Jag vet inte, men är glad och tacksam över det.

Jag vet inget om denna bidragstagare, men jag anar att det är en person som är van att spendera. Hade jag varit i hans/hennes läge hade jag tänkt: hur kan jag laga soffan så att den håller ett tag till, vem i min bekantskapskrets har en dator de vill bli av med, i vilken Facebookgrupp skänker folk bort gamla tv-apparater osv.

Personen vantrivs uppenbarligen med sitt liv och har inte valt att leva på bidrag för skojs skull, och jag fattar att upplevelsen inte kommer att bli kul oavsett, men känner att det åtminstone finns plats för lärdomar här. För tanken att inte spendera finns inte.

Swish & a-kassa

I höstas ifrågasatte jag Helena Edlunds position när hon eftertaxerats för Swishintäkter. Nu kommer ett knepigare exempel.

Journalisten Otto Ekevi startade en Youtubekanal samtidigt som han gick på a-kassa. Han la ut sitt Swishnummer på kanalen och drog under åtta månader in c:a 5000 kr. Gissningsvis mest via Swish, men troligen är det också lite reklamintäkter i det. Då hörde a-kassan av sig och ville ha tillbaka de 43860 kr han fått i ersättning, med hänvisning till att han startat näringsverksamhet. Rätt eller fel?

Här är jag mer benägen att fria än i Edlund-fallet, främst av två skäl. Till skillnad från Edlund driver Otto Ekevi inget företag, och 5000 kr må vara pengar, men under perioden blir det 625 kr i månaden. Ekevi säger visserligen i SVT-reportaget att det inte ens räcker till knäckebröd, men som vanligt när knäckebrödsjämförelsen dras fram undrar jag var de köper sitt bröd. Handlar han Wasa Husman på Willys blir det nästan ett kilo per dag.

Men okej, han är inte den första journalist som visar sig dålig på på matte, och för att vara näringsverksamhet är det rätt små pengar. Det är en hobby som går plus. I bästa fall, har han köpt någon mikrofon, kanske ett kamerastativ och bjudit några intervjuoffer på fika är det troligare +/- 0.

Jag skulle snarare se Youtube som en jobbannons. ”Här är jag, det här kan jag, här är mina kontaktuppgifter.” Vore jag Otto Ekevis a-kassehandläggare eller arbetsförmedlare skulle jag tycka att det vore en bra grej. Vill de hellre att han sitter i tv-soffan och äter chips kan han säkert göra det, men det gagnar exakt ingen.

När verkligheten går på värdegrund

Balders vd Erik Selin intervjuades i DI Weekend och lyckades reta upp halva Finanssverige genom att säga att män och kvinnor är olika.

”Män och kvinnor är jätteolika totalt sett, är de inte det? Varför skulle vi vara lika här? Vi är inte lika på något annat sätt heller.”

Och angående färre kvinnliga investerare i fastighetsbranschen:

”Jag tror inte att det finns hinder i vägen för kvinnor. Det är inte så att det finns någon som sätter upp en stoppskylt. Det kan handla om att kvinnor är mindre riskbenägna eller har andra intressen som de tycker är mer intressanta.”

Jag kan inte bedöma vad det beror på att färre kvinnor startar fastighetsbolag, och jag ser inte heller varför det skulle vara ett problem, men jag tycker att det alltid är intressant när någon vågar gå emot politiskt korrekt konsensus. Jag tänker att det kan hänga ihop med att Selin är mångmiljardär, så han har råd att gå sin egen väg.

Jag har både sett folk som vill stödköpa Balder-aktier efter utspelet och andra som kallar honom dum i huvudet. Två kvinnliga feminister skrev i en debattartikel att ”Selin borde ta initiativ till ett forskningsinstitut som river hinder för kvinnor som vill äga och driva bolag”. Med det önskemålet åskådliggör de kanske Selins tes om att män och kvinnor är olika bäst av alla.

Som han för övrigt säger i en tid då kön enbart tycks finnas när man vill hacka på män. För ett par veckor sedan fick män höra att vi som ett slags kollektiv borde ta ansvar för mäns våld mot kvinnor. Va? Jag har aldrig slagit en kvinna och är lika ointresserad av att ta ansvar för dem som gör det som för krigsherrar som Slobodan Milosevic eller Barack Obama. Kvinnor, hur tar ni ansvar för Johanna Möller och Kristi Brud? Inte alls, gissar jag, och det gör ni rätt i.

Häromdagen stod det förresten klart att Vårdguiden 1177 tycker att man i vårdsammanhang bör undvika att använda ordet kvinna för det är ju ingenting som säger att det bara är kvinnor som kan bli gravida och att kvinnor inte kan få prostatacancer.

T o m Wallström fick gnida sig iögonen efter den nyheten.

Och ja, även Wallström kallades både det ena och det andra för att hon hade fräckheten att koppla in hjärnan (om än tillfälligt). Jag kanske framstår som konservativ när jag hänvisar till faktakällan Dagissnuten från 1990:

Stelopererad vårdapparat

En kvinna från Lappland covidvaccinerade sig i Halland, vilket resulterade i att hennes lokala sjukstuga nekade henne den andra sprutan. Det låter jättefint med ”vårdval”, men det verkar ofta så här det funkar i praktiken. Regionerna är så stela att man undrar om någon i organisationerna hade klarat att jobba med någonting annat.

Jag blev själv drabbad av denna stelbenthet i vintras när jag pga ett missförstånd mellan två vårdinstanser fick en tid på Danderyds sjukhus. Jag är lite för rädd om min hälsa för att låta klåparna på denna skyddade verkstad ge mig vård, så den bokade jag av (det tog bara tre försök innan Danderyd förstått budskapet, efter att jag till slut skrivit till dem att ”jag ska INTE stå i väntekö, jag ska inte vårdas av er vare sig nu eller i framtiden – TA BORT MIG FRÅN LISTAN!!!”.

”Patienter? Men vi har ju administrationsdag ju!”

Jag känner en tjej som jobbar på Akademiska i Uppsala och hade hört positiva saker både från henne och andra om motsvarande avdelning där, så jag ringde och kollade med dem om min husläkare i Region Stockholm kunde boka in mig där och det gick fint. Så det sa jag till min husläkare, men inte kunde han göra det, för en gång i forntiden hade han försökt skicka en patient till ett annat landsting och det hade strulat.

För 25 år sedan bodde jag i en geografiskt stor kommun i norra Västmanland där jag jobbade i ena änden och bodde i den andra. För att slippa ta ledigt från jobbet en halv dag för att åka fyra mil enkel resa och samma väg tillbaka undrade jag med min lokala vårdcentral om jag inte kunde söka vård på den andra, några hundra meter från mitt jobb. Jadå, sa de. Nej, du är ju inte inskriven här, sa den. Så jag ringde tillbaka till den första som sa: ”De ska ta emot dig, vi tar ju emot deras patienter.” Och så där höll det på medan jag funderade över om jag var utsatt för ”dolda kameran”.

Trots att det i slutändan är samma plånbok som står för notan kan alltså småpåvar tjafsa i oändlighet. Jag kan inte komma på någon annan bransch där ”Kunden har alltid rätt” används mindre. Ska vara byggbranschen då...

Soldyrkan

Igår kom sommaren hit. 22 grader i skuggan, härligt i solen. Jag och större delen av Sverige och norra halvklotet har längtat efter detta.

Nu gäller det att vi utnyttjar det också, för rätt som det är blir det höst. Själv åt jag igår samtliga måltider förutom frukost ute på balkongen och tog ett par långa promenader. Jag har alltid varit ganska ute, men nu ska jag försöka leva mitt liv så utomhus det går. Poddar och telefonsamtal gör sig lika bra ute som inne. En del jobb också. Jag tycker att det är knepigt med datorjobb utomhus, men allt har en lösning.

Min poäng är att det gäller att ta vara på solen. Förutom att ge oss D-vitamin ger den oss lycka, rent vetenskapligt alltså. Att ta med sig en termos ut i skogen spöar alla uteserveringar i världen, även om det också kan vara trevligt. Nöjer man sig inte med en slät kopp kaffe funkar det även att ta med sig kaffebröd eller smörgåsar.

Om en månad (eller två) går det att bada också. Simning är underskattad träning, både nyttig och kaloribrännande, och den enda fysiska träningsform man inte blir svettig av. Men simhallar pallar jag inte med. Förutom att det alltid är några barn eller idioter som stör är omklädningsrummen och duscharna ofta ganska äckliga, vilket också visas i undersökningar. Och det är dyrt! I min lokala simhall kostar det 80 kr att plaska runt en timme. Tacka vet jag havet.

Fiske håller jag inte på med, annars är väl det också bättre på sommaren. Åtminstone slipper man borra hål i isen. Jag håller mig helst på land, men maximalt exponerad för solen. Eller ja, trots min tjocka kalufs kan jag behöva en keps så här i början av våren. Men ute tänker jag vara, i mån av sol alltså. Om jag minns rätt från tidigare år är det inte hugget i sten att det blir strålande solsken varje dag i fyra månader nu.

Rättvisa?!

LO kräver en ”rättviseskatt” som går ut på att alla som tjänar över en miljon om året ska straffas. Det går absolut att argumentera för att de som tjänar mest har marginaler som gör det möjligt att betala ännu högre skatt. Men...

De som tjänar mest betalar redan mest i skatt, både i kronor och procent. Och det bara på inkomsten. Många av dem konsumerar mycket och betalar moms på allt de köper. Blir det något över investerar de i svenskt näringsliv, som i sin tur ger fler arbetstillfällen och ännu mer skatteintäkter.

Om någon är tveksam kan jag avslöja att jag inte själv tillhör denna grupp, har aldrig gjort det och kommer förmodligen inte att göra det i framtiden heller. Så jag talar inte i egen sak, men tycker att det måste finnas gränser för hur mycket man kan hacka på gruppen som står för den klart största delen av statens inkomster.

Som sagt, den som vill kan stämma in i LO:s gnällkör, och använder ni hederliga argument kommer jag att respektera er åsikt. Men att kalla detta för ”rättvisa” är faktiskt ett hån mot såväl dessa personer som mot det svenska språket. Det är precis motsatsen.

Absolut rättvisa på skatteområdet når vi inte med mindre än att samtliga skatter avskaffas. Det kommer såklart inte att hända, men LO och regeringen, var åtminstone ärliga med vad ni håller på med. Att en del rika människor betalar allt mindre i inkomstskatt beror på att de inte tycker att det är värt det att jobba ihjäl sig när de inte ens får behålla hälften. Att ”skattesystemet har blivit fullt av avdragsmöjligheter” beror på att svenska folkets inkomster är hårdast reglerade i hela världen.

Det finns ett sätt att ta bort de inkomstskillnader LO gnäller om i den länkade debattartikeln. Det är att vi alla slutar att arbeta. Blir ni nöjda då? Jag tror inte det.

App-skallar!

Sällan eller aldrig blir jag så rädd för mänskligheten som när jag kör bil. Under en och samma bilresa kan jag se bilister som kör åt fel håll på enkelriktade gator (jag bor längs en, så det ser jag ofta redan från fönstret), förare som stannar mitt i gatan helt omedvetna om att de har en eller flera bilar bakom sig, och trafikanter som blinkar vänster i rondellen samtidigt som de kör ur den (åt höger). Den sistnämnda kategorin är såklart ovanlig eftersom de flesta förarna aldrig använder blinkers mer än möjligen när de redan börjat svänga.

Många rena idiotmanövrar tycks bero på att föraren knappar på sin telefon under färd. Jag vet inte om de justerar GPS-inställningarna, skriver/läser sms, plockar upp samtal eller gör något annat, men det är inte ovanligt att se förare med mobilen framför ansiktet, och många gånger när bilar wobblar från höger till vänster över hela körfältet misstänker jag rattsurfning. Jag antar att det inte hjälper till att lagen är utomordentligt slirig:

”Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen.”

Idioter (och de verkar nästan alltid köra bil) kan ju hävda att de kan knappa på telefonen så länge den sitter i en hållare, för i deras värld klarar de av multitaskandet utan att körningen blir sämre. Blir de påkomna kostar det oftast bara 1500 kr och den risken är extremt låg.

Blanda aldrig surfing och bilkörning!

Vad gör myndigheterna, filar på hårdare krav och högre böter? Nej, de skapar fler appar för bilförare. Trafikverket ska t ex skapa en app för att varna för tåg vid obevakade järnvägsövergångar. Jag tror mig aldrig ha sett en bomfri järnvägsövergång där det inte varit lång raksträcka på järnvägen åt bägge hållen med en kilometerlång sikt. Men visst, det kräver ofta att man sänker hastigheten (det är ändå ofta stopptecken där) och tar sig tid att titta till vänster och till höger. Har du inte tid med det – kör inte bil!