”Ut på tur – aldri sur”

Rubriken är ett klämkäckt norskt talesätt, men det ligger något i det. Jag är sällan på dåligt humör efter att ha varit ute i naturen, vare sig jag sprungit eller gått. Och det är inget myt att norrmän går på tur. En del gör det inte så ofta, men snudd på alla gör det.

Eftersom jag både gillar naturen och försöker ta seden dit jag kommit gör jag det också. I påskas var jag ute med ett större gäng. Inga avancerade grejer, vi hade både pensionärer och barn med oss. Några kilometer uppåt, med eller utan stavar. Mat och fika på toppen, sedan ner igen. Hela äventyret var över på några timmar.

Det här tycker jag att nästan alla skulle överväga. Dra med era barn, svärföräldrar och kompisar ni inte ser så ofta. Det går att vara social, men det är inte nödvändigt. Går man fort orkar man inte prata hela tiden, det är helt okej att vara tyst ute i naturen och är man tillräckligt många är det alltid någon annan som håller låda även under rasterna.

Det är dessutom ett nöje som i princip är gratis. Ta med en ryggsäck som du fyller med mat och annat som går åt under turen, t ex en extra tröja och ett par strumpor utifall att du kliver i något blött. Har du inga vandringskängor kommer du långt med ett par promenadskor eller vanliga gympaskor.

Naturen är på plats året runt, har inga speciella öppettider och det behövs ingen entrébiljett. Har du ett par timmar eller ett par dagar över är det bara att stolpa ut. Ofta finns iordningställda vindskydd och grillplatser som går att hitta med ett par knapptryck på nätet. Använder man huvudet brukar annars både det ena och andra finnas där ordnat av naturen själv. En stubbe som sittplats för att äta medhavd matsäck kräver inte kommunens fritidsnämnds medverkan. Du behöver bara bestämma dig och se till att det blir av.