Vad är en liberal?

Jag har försökt låta bli att kommentera det svenska valet och regeringsmissbildandet. Dels för att debatten inte främst handlat om ekonomi, dels för att jag inte är särskilt intresserad. Tror att det skulle kunna ta någon dag från att vi har en ny regering tills att jag får reda på det.

Något som delvis förvånat mig är reaktionerna mot Annie Lööf och inte minst mot Jan Björklund för att de fällde Kristersson som regeringsbildare. Jag tycker att de varit tydliga med detta under hela valrörelsen, att de aldrig kan stödja en regering som kräver SD-stöd. Det är inga konstigheter.

Det konstiga är väl att 14 procent av väljarkåren valde att stödja två partier som säger sig vilja ha en alliansregering, när det för exakt alla (!) var klart på förhand att denna allians inte skulle kunna få egen majoritet utan måste ha stöd av antingen S eller SD. Att sedan Björklund öppnat dörren för att istället ingå i en S-ledd regering har gett ett ”näthat” (alltså det nya ordet för kritik) utan like.

”En begagnad bil sa du? Nej tack.”

Jag tror att problemet är ordet liberal. I Sverige har liberalism betytt någon slags odefinierad höger, aningen till vänster om konservatismen. Ordet liberal utgår från frihet och vem vill inte ha det? Det verkar alla vilja, för representanter för det traditionellt konservativa partiet M kallar sig också mycket hellre liberaler numera. I gruppen liberaler hittar man allt från Björklund som vill skapa Europas förenta stater till libertarianer/anarkokapitalister som helst vill avveckla staten och låta marknaden ta hand om allt. Eller ett spann mellan Hanif Bali och Bernie Sanders.

Ronny Eriksson skrev en låt som hette ”Innerst inne är vi alla folkpartister”. Ibland verkar det så, men tittar man på opinionsundersökningarna ser det snarare ut som att ingen längre är folkpartist. En av verserna stämmer i alla fall väldigt väl in på riksdagen 2018. Slutet är en perfekt beskrivning av våra åtta riksdagspartier:

”Sen så gjorde jag som jämt jag gjort förut,
körde till kiosken för att köpa mig Expressen.
Inget exemplar var kvar. Nej, det var slut
och hon i luckan, hon beklaga och var ledsen.
Men jag sa 'Jag kan väl ta ett Aftonblad'
för det spelar faktiskt inte någon roll
vad man än bestämmer sig att man ska ta,
för hur som helst så är det samma innehåll.”

USB-dumheter

Jag och andra bloggare har gjort sig lustiga över all dynga som säljs på Black Friday och andra ”oumbärliga” bemärkelsedagar som Alla hjärtans dag och Kanelbullens dag.

En trogen läsare hade samma idé och föreslog att jag skulle göra ett inlägg med idiotikonsumtionstema. Vet inte om han vill vara anonym, så jag låter honom vara det och så får han avslöja sig i kommentarsfältet om han vill. Hans eget exempel var denna musmatta/handske med inbyggd värme, som man kopplar in i datorns usb-ingång.

Det där måste sakna marknad, säger du kanske. Mitt svar är att det i så fall inte skulle finnas flera varianter. Och det gör det.

Det finns så mycket dumheter i världen, så jag tänkte begränsa det just till sånt man kopplar in i usb:n. Vi börjar med något som bara är halvidiotiskt, en lampa.

Det dummaste här är inte produkten utan säljtexten:

”Har du svårt för att se tangentbordet ordentligt när du sitter vid datorn i mörker? Då behöver du en lampa med ställbar arm som kopplas in i USB-porten!”

För det första: Datorer har funnits ett tag nu. Den som inte lärt sig var tangenterna sitter och fortfarande kör pekfingervalsen istället för att skriva med korrekt fingersättning – skärp dig! För det andra: Tangentbordet på en laptop sitter en centimeter från skärmen. När datorn är igång lyser skärmen upp tangenterna tillräckligt även om rummet är beckmörkt. Denna lampa är alltså en icke-lösning på ett icke-problem. Och åtminstone på bilden är den ju i vägen för skärmen.

Men som sagt, lär dig var tangenterna sitter istället. Och lär dig skriva snabbt. Varför det? Inte för att det spar tid utan för att ju snabbare du skriver, desto snabbare dansar denna pole dancer.

Raskt vidare till nästa. Här kommer ett usb-akvarium med LED-ljus (förklätt till duschslang).

Storleken är i runda slängar 20x15x10 cm. Borträknat pennfacket i bakkant med plats för minst fem års förbrukning av pennor rymmer väl akvariet två liter eller så, och två guppyer om de är små (vilket guppyer i och för sig tenderar att vara). Webbutiken hävdar att den är utsåld, vilket jag tolkar som att någon medarbetare av barmhärtighet med tvångsmässiga shopaholics gått in på lagret och slagit sönder samtliga tre exemplar.

Låt oss gå vidare till denna 10 cm höga plastgran som knappt ens påminner om en riktig gran. För att säkerställa att ingen i dess närhet ska kunna ignorera fanskapet skiftar den i tre färger.

Men givetvis stoppar inte idiotin där. Det finns fläktar som inte är i närheten så effektiva som att vifta med ett vanligt A4-papper, USB-minnen som ser ut som tamponger, kylskåp med plats för en enda läskburk, luftfuktare, smörgåsgrillar... Kort sagt, finns det en produkt du inte behöver kan du ge dig fan på att den finns i USB-version.

Låt höra, vad är det dummaste du någonsin sett pluggas in i USB-porten? Du får vara anonym.

Vi kan inte ens gå längre!

GIH har gjort en stor undersökning om svenskars hälsa där man kommit fram till att 46 procent av yrkesverksamma svenskar i åldern 18-74 har ”hälsofarligt dålig kondition”. Det innebär att de inte ens klarar att gå en rask promenad på tio minuter. 1995 var det 27 procent som inte klarade det, vilket var nog så skrämmande, men nu är det alltså nästan dubbelt så illa.

Det här ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och en massa annat, förutom att det såklart sänker livskvaliteten även innan insjuknandet. Vi (som grupp, själv har jag klart bättre kondis nu än 1995) blir allt latare och undviker om möjligt fysiska aktiviteter.

I Finland, där utvecklingen är liknande, har man räknat ut att inaktiviteten kostar samhället miljarder och det lär det väl göra även i Sverige. Därför finns gott om incitament att öka skolidrotten osv.

Men har inte folk själva någon överlevnadsinstinkt, så att de slipper vänta på att bli räddade av politiker och myndigheter?! Nästan varannan vuxen svensk orkar alltså inte gå en kilometer utan att stanna och vila! Detta botas förslagsvis med att promenera några minuter varje lunchrast, ta trapporna istället för hiss och undvika stillasittande. Sluta ta bilen överallt!

Förutom att ett liv som rörelsehindrad (kan man inte gå i tio minuter är man det i mina ögon) blir sämre än ett rörligt liv kommer dessa människor dö i förtid och förlora en himla massa ränta-på-ränta-effekt. Alltså: Rör på er, och se till att era barn, andra släktingar, vänner och bekanta också gör det!

Grönt är det nya svarta

Att fondbolag och börsnoterade företag tävlar i miljömedvetenhet är inget nytt. Det gäller att försöka sälja in sig som det bästa miljövalet, hur långsökt det än må vara. Och av någon anledning är bästa miljöval sedan en tid tillbaka liktydigt med att minska koldioxidutsläpp. I alla fall påstår man det, jag har hittills inte sett någon som använt fakta i sin argumentation.

När Nordea slog sig för bröstet och hävdade att man får 27 gånger lägre koldioxidavtryck synade Nordnets avgående sparekonom Joakim Bornold bluffen.

Jag tror inte att Bornold hatar miljön eller ens ifrågasätter klimatalarmismen. Han undrade bara på vilket sätt koldioxidutsläppen påverkas av att någon annan äger aktierna i bolaget bakom utsläppen. Det fick han mycket kritik för, men utan fakta, det bara ”kändes fel” för en del.

Elbilar är såklart också en helig ko. Det är helt okej att åka till en nationalpark och hälla ut kvicksilver i grundvattnet, bara du kört elbil (förlåt, jag menar ”miljöbil”) dit. Huruvida elbilar ens är bättre för miljön återstår att se, men staten har en längre tid subventionerat dem med ”supermiljöbilspremier”.

SVT Plus har konstaterat att leasingföretag har som affärsidé att köpa bilar med skattefinansierad subvention och sedan exportera dem till länder vars skattepengar istället går till kärnverksamhet som sjukvård och sånt där trist. Nu har man ändrat bonussystemet, men det nya kommer säkerligen också utnyttjas, precis som alltid när staten försöker mixtra med den fria marknaden.

Jag tycker också att det vore bra om folk köper hållbara produkter från företag med hög moral, men att försöka tvinga dem genom att snedfördela konkurrensen med hjälp av deras egna skattepengar är precis motsatsen till en långsiktigt hållbar lösning. Är man dessutom inte säker på att man snedfördelar den åt ”rätt” håll kanske det inte är bra ens på kort sikt.

Var den besvärlige kunden

Svenskar vill i allmänhet vara resonliga och inte ställa till med besvär. Det gäller inte minst när vi handlar. Visst kan matvaran se lite tråkig ut när vi ska lägga in den i kylen hemma, men ”det borde jag ju ha sett i butiken, så dumt av mig” och plötsligt är det vårt fel att vi inte fått vad vi betalt för!

Det här gäller inte bara mat utan alla möjliga varor och tjänster. Det är en fin egenskap att vilja vara smidig att ha att göra med, men ibland behöver man sätta ner foten, ta ställning och påminna motparten om sina åtaganden. Du gör det inte bara för att få rätt utan för att den som säljer skit ska ha skit. Du gör det för dina medmänniskor och för kommande generationer. Det ska kosta på att vara en dålig leverantör. Här kommer Sparos snabbkurs i Hur man blir en krävande kund.

Var tydlig med orättvisan

Se till att leverantören inte misstar dig för en gnällig jävel som aldrig är nöjd och ser en sport i att försöka bråka till sig mer grejer. Gör klart vad du betalat för och jämför med vad du fått. Kanske är det inte leverantörens fel, det kanske är otur. Eller också berodde det på leverantörens underleverantör som i sin tur blåst honom. Gemensamt för alla varianter är att det inte är ditt problem. Du har handlat av leverantören och inte fått vad du betalt för - fixa!

Ha lösningar

Hur ska leverantören veta att du går att tillfredsställa? En del kommer att gnälla ända in i kaklet och om de ändå inte blir nöjda är det ingen idé att ens försöka. Bestäm dig därför för vad du vill ha ut av en reklamation. En ny vara, att de gör om jobbet, ekonomisk kompensation eller en kombination? Presentera lösningen så att leverantören förstår att problemet (alltså du) försvinner om han gör som du säger.

Ta namn

Personligt ansvar är en underskattad parameter. Inte minst på stora företag där en undermålig försäljning i Hultsfred landar hos en anonym kundtjänst i Sveg. När du fått som du vill, eller när personen du pratar med lovat att kolla upp saker och återkomma – ta personens namn! Gör det även om du redan har det eller om personen har en gigantisk namnskylt. Du gör det av två skäl:

1. För att du vet vem du ska hänvisa till när löftena spricker.
2. För att visa personen att om han/hon inte löser detta kommer du gå högre upp i organisationen och berätta vad du blivit lovad och av vem.

Inte minst tvåan är en viktig pusselbit för att du så snart som möjligt ska slippa dessa odugliga pajasar. Tills du drabbas av nästa.

Sängskrivning

Jag får alltid de smartaste idéerna nattetid. Antingen precis innan jag somnat eller också någon av alla gånger jag vaknar mitt i natten för att kroppen återigen vill påminna mig om att jag är medelålders man och således behöver tömma blåsan dubbelt så ofta när jag inte är vaken.

Det kan gälla jobb, privata bekymmer, börsplaceringar eller blogginlägg. I tillståndet mellan sömn och vakenhet glimrar hjärnan till och löser såväl världsproblem som världens alla andra problem, men eftersom hjärnan inte är riktigt påkopplad är det stor risk att allt är puts väck när jag vaknat.

Så har jag nog alltid funkat, så det måste vara massor av bra idéer som försvunnit. Skämt, krönikor, en handfull bestsellerromaner och en och annan bloggtext. Därför har jag bestämt mig för att alltid ha papper och penna på nattygsbordet. Bra i teorin, i praktiken hittar jag pennan en gång av tre. Övriga gånger lyckas jag istället välta vattenglaset som står där, och pennan har inte ens funnits på plats.

Som ni märker försöker jag förklara varför det inte blev någon djup och tänkvärd ekonomitext idag. Inte för att jag saknat uppslag utan för att jag saknat penna när jag väl fått dem. Och även när jag hittar pennan kan det spricka.

”Men vad fan står det?!”

Global Gaming, tredje kvartalet

Global Gaming 555 är alltjämt ett av mina största innehav. Dessutom är det ett intressant bolag, det är därför jag tjatar om dem så ofta och nu är det dags igen.

Aktien gick ju upp över 10 procent när William Hill la bud på Mr Green för tre veckor sedan. Nu var det upp till bevis med den egna Q3:an. Jovars, en kvarts miljard i intäkter, en ökning med 93 procent från förra året, är svår att klaga på. Marknaden höll med.

Jämfört med Q2 var tillväxten ”bara” 11 procent och självklart kan de inte fortsätta att slå siffror tvåsiffrigt kvartal efter kvartal. Men det behöver de inte heller så länge de tjänar väldigt mycket pengar. Jag har svårt att se att nästa års utdelning ska landa på under 2 kr. Med en aktiekurs under 40 kr är det ju över 5 procent. Ingen dålig direktavkastning för ett tillväxtbolag på First North, så jag tvivlar på att aktien stannar där.

Efter Mr Green-affären sa jag att jag skulle vara nöjd med 50 kr per aktie vid ett eventuellt bud på Global Gaming. Nu när aktien står i 38 vill jag åtminstone ha 60 kr. Men ska man drömma tar den sig dit på egen hand genom att fortsätta att prestera fantastiska siffror. Eller att någon konkurrent bjuder 80-100 kr i närtid.

Det jag ser som mest positivt nu är inte siffrorna utan aktiens rörelsemönster. Det här är ju ett gammalt företag där många av storägarna vid introduktionen satt på väldiga mängder aktier införskaffade för nästan inga pengar alls, och det säger sig självt att de var sugna på att ta hem vinster när aktien steg krona för krona från introduktionskursen 22 kr.

Rapporterna har varit bra mer eller mindre hela tiden, men varje gång har det varit samma sak. Efter en snabb uppgång har kursen gått tillbaka igen när storägare pumpar ut sina aktier. Att den inte dippade efter ”Mr Green-lyftet” och inte heller gjort det de första två dagarna efter Q3:an utan tvärtom ångat på och slutat på dagshögsta kan betyda att det inte längre finns någon storägare som vill ut.

Lugn, jag ska inte göra en börsforum-rant om kurser över 50 kr nästa vecka. Jag konstaterar bara att det ser bra ut. Eller som sportfånen Putte Kock lär ha sagt:

"Nu ska vi inte kasta yxan i sjön, snarare tvärtom."

Hemma hos!

Det tog 47 år, men äntligen har jag fått ge min första hemma-hos-intervju! Nej då, jag är inte bitter och har faktiskt tackat nej till dylika förslag tidigare.

Men när Miljonär innan 30 frågade kändes det inte som att lajva familjen Wahlgren, det var mer ett snack mellan bloggkollegor. Själva intervjun kan ni läsa här på Miljonärens blogg, men jag tänkte reflektera lite kring texten nu när jag ser det färdiga resultatet.

Jag hade läst tidigare fredagsintervjuer och var nog beredd på frågor om placeringar och börsstrategier, men anade samtidigt att det intressantaste, de frågor jag hade ställt mig själv, handlar om sparkvot och utgifter. Ändå var jag totalt oförberedd på frågan om vad jag skulle göra om jag vore tvungen att konsumera mer. Kanske borde jag skriva ett eget inlägg på temat, även om jag nog varit inne på det i femtio tidigare inlägg.

Miljonären skriver att min blogg får honom att känna sig normal, att hans sätt att leva kanske inte är så extremt ändå. Jag får väl säga tvärtom då. När jag läser hans reflektioner känner jag mig lite som ett ufo. Ingen smartphone, inget Netflix och månadskostnader lägre än Miljonär innan 30, känd för sitt sparsamma liv. Vad är det här för jävla gök? Jaha, just det, det är ju jag. Jag känner inte att jag kvalar in med ”Burk-Curt”, ”Hästmannen” eller Erik & Sigvard, men när jag läser om mig utifrån på det här sättet blir det ändå påtagligt att jag inte är Mr Medelsvensson heller.

Men skit detsamma! Jag gör aktiva val och har inga problem att stå för dem.
Intervjun avslutade vi med en löprunda. Även det lite udda för det hade aldrig GW eller Göran Greider gjort.

Ny rekordhandel väntar

Framtidsoptimismen ökar i handeln. Man räknar med ökad försäljning under Black Friday i morgon, men också i hela julhandeln. Årets julklapp är enligt HUI ”det återvunna plagget”, men det är nog mer en förhoppning än fakta. Det kommer som vanligt bli något riktigt dumt och onödigt. Det brukar nämligen bli det.

Att kronan tycks falla fritt och att vi är på väg in i en lågkonjunktur med höjd ränta samtidigt som allt fler svenskar har en högre skuldkvot än någonsin är såklart inget skäl att sluta köpa all möjlig dynga.

Så jag tror att de får rätt. Det blir säkert rekordjulhandel i år igen. En del kommer att ta snabblån för att få en fröjdefull jul. Andra kommer bara att bränna sin buffert som de så väl hade behövt till något vettigare.

Jag är inte mycket för ett stort och påkostat julfirande, men jag förstår faktiskt inte hur någon kan gå så all-in i julen som de flesta verkar göra. Varför inte välja ut 2-3 rätter och ge barnen (och bara barnen!) 2-3 julklappar och sedan umgås med nära och kära?

Varje års julskyltning får mig att tänka på slutet av Adolphson & Falks Mer jul där de mixar ihop Kalle Ankas Jul med tomtar och julsånger till en kakafoni av oljud och så funderar jag på hur mycket grötigare rim och krimsigare krams det är möjligt att få.

”Länka till oss?” - NEEEEEEEJJJ!!!

Jag har en gång tidigare gnällt över reklamtiggeri, det som Percy Nilegård skulle kalla ”marketing by not asking any questions”.

”Hej!
Vi på Skumrask Finans har skrivit om dig på våra nätsidor.
Vi undrar om du skulle vilja länka tillbaka till oss, gärna till vår artikel ovan?”

Eeh... Nej. För egentligen har ni ju inte skrivit om mig. Ni har kopierat en länklista med uppemot hundra ekonomibloggar. Den har ni sedan lagt i en underkatalog som exakt inte en enda människa kommer att hitta till. Den övriga hemsidan handlar om era svindyra blancolån som jag hoppas att ingen behöver ta, allra minst mina läsare.

Som jag ser det finns tre skäl att länka till något:

1. Någon betalar för det.
2. Jag får något annat i utbyte.
3. Jag gillar det de gör.

Skumrask finans tillhör ingen av kategorierna (och ”Skumrask” är alltså inte ett specifikt företag, ibland heter de så, ibland si). Något som tillhör kategori 2 och 3 är StockBlogs, som försöker samla alla aktiebloggar på ett ställe och gör det lätt att scrolla igenom de senaste inläggen.

Jag får alltså inte betalt av StockBlogs heller, men väl en länk varje gång jag bloggar och eftersom jag bloggar oftare än nästan alla andra ekonomibloggar är det mer än de flesta. Fast kvantitet betyder ju inte automatiskt bra. De bevisar inte minst alla dessa snabblåneskojare, för de tycks verkligen bli fler för var dag och hittills har jag inte sett något bra med dem.

Frosta ur frysen

Jag är inget stort fan av vinter. Jag ogillar kyla, har ingen glädje av snö och tycker mest att allt blir lite dyrare och krångligare på vintern.

Men en fördel finns. Det är lättare att frosta ur frysen när det är kallt ute. Det är bara att sätta frysvarorna i kassar eller kartonger som håller fåglar och andra djur borta, ställa ut dem på altan eller balkong och skrida till verket.

Gör det med hyfsat jämna mellanrum. Förutom att istäcket i frysen gör det svårare att få plats med maten skonar det både frys och elräkning att smälta fram metallrören. En isig frys kan dra uppemot dubbelt så mycket ström.

Passa på att inventera frysen när du ändå är igång. Är det något som legat där sedan förra avfrostningen så kan det vara läge att äta upp det. Men naturligtvis tinar du då upp maten i kylen så spar du ström. Och är frysen bara halvfull? I så fall drar den mer än om den är full. Dags att baka eller göra storkok – #sparadkrona x 2!

”Jag önskar att jag ägde min tid”

Jag ser och hör ofta uttalanden likt rubriken och skulle vilja analysera lite. Vi äger alla vår tid. En del kallar sig visserligen ”löneslavar”, men jag tror att det mest är på skämt. Slaveriet är avskaffat i Sverige sedan rätt länge.

”Vi har jättejättekul!”

Vi bara väljer, i olika utsträckning, att hyra ut vår tid, eller låna ut den gratis. Det är inget fel med det. Vore man konsekvent motståndare skulle det nästan bli omöjligt att interagera med andra människor. Vi gör alla saker vi inte hade velat om vi hade fått välja fritt. Allt från att ta en anställning till att åka på middag hos svärmor.

Men välj med omsorg, för tid är vår allra viktigaste resurs eftersom den så småningom kommer att ta slut och inte går att ersätta för alla pengar i världen. Som någorlunda ansvarstagande vuxen kan man ju inte stryka allt tråkigt i kalendern och bara göra det som är kul. Det vore inte ens önskvärt eftersom en del åtaganden är tidsinvesteringar för framtida skörd. Det skulle helt enkelt bli ett rätt torftigt liv om man aldrig gjorde något som tog emot.

Med det sagt undrar jag ibland om jag inte borde prioritera lättja lite oftare. Det ska vara gott att leva!

GW – det räcker nu!

Jag tycker att Leif GW Persson är en lysande författare. Grisfesten och Lindamordet är fantastiska böcker, Goltuppen och Den vite riddaren suveräna tv-serier och det här kan vara den svenska tv-historiens bästa intervju:

Antagligen är han lika vass som kriminolog. Åtminstone upplever jag att han alltid vet vad han snackar om där. Men det här med GW som börsexpert, känns det inte som att vi kan den grejen nu? Ibland känns det som att han är less på sig själv. Se här t ex:

Börsfesten var alltså över redan för ett år sedan. När såg du senast GW:s tvärsäkra aktietips i media? Jag har sett minst två bara i november. Och alltid lika tvärsäkert. ”Jag skulle kunna tjäna tonvis med pengar”, sa han så sent som i somras, så då var förlusterna glömda.

Jag fattar medieintresset. Han är en folkkär gubbe och Gud vet att börsnyheter kan behöva lättas upp en smula. Att han sedan ibland går in som ankarinvesterare vid börsnoteringar gör att artikeln skriver sig själv, men finns det inga andra börshajar att plocka fram någon gång. Startups, gamla industribolag och allt däremellan – ständigt plockar man fram GW som berättar hur lätt det är att ta rätt beslut. Åtminstone i förväg, eller med facit i hand. Botten upp!

Eller botten ur?

Låta barn lajva vuxna

M-riksdagsmannen Hanif Bali twittrar ibland om ”barnlajvare” och åsyftar vuxna asylsökande som säger sig vara barn. Själv vill jag inte bli barn igen, men det kan ju bero på att jag redan har uppehållstillstånd. Däremot ville jag vara vuxen när jag var barn. Ja, jag var larvigt lillgammal.

Min första bil...

Men jag tror att det är bra när barn ges och tar ansvar, inte minst ekonomiskt. Många ekonomibloggare och andra investerare försöker få sina barn intresserade av börsen och häromdagen blev jag påmind om min egen börsstart i kommentarsfältet.

När jag var 15 sålde mina föräldrar ett hus och av lika delar välvilja och skatteskäl fick jag en slant. Jag var tvungen att spara pengarna, men fick däremot flytta runt dem på börsen. Jag tror att det var en nyttig skola för mig, inte minst eftersom jag hade fått ett stigande ekonomiskt ansvar även tidigare. Ni vet, delar av barnbidraget mot att jag fick stå för klädinköp och möjlighet att tjäna pengar om jag gjorde hushållssysslor.

I rimliga doser alltså.

Jag tror att det är bra om man så fort som möjligt kan få in ekonomiskt tänk. Inte bara gällande egna pengar utan även familjens. Ta med barnen i budgetsnacket! Barn kan inte bestämma om familjen ska byta bil eller åka på utlandssemester, men ju förr man förstår den typen av avvägningar, desto bättre. En del verkar inte förstå sånt ens när de är 40 och har egna barn. Så dags att börja då...

Godis hemma

Vi går in i årstiden när en massa människor tycker att man måste ha godis, kakor, hemgjord knäck och kola hemma. Jag kan inte det. Inte så att jag ser mig som missbrukare, men har jag en skål med sötsaker kommer den tömmas inom en dag i alla lägen. Inte för att jag ens är särskilt sugen, det bara händer.

Jag köper inte hem något av det där, men ibland bakar jag bullar om jag ska få gäster och då vill jag åtminstone fylla en plåt och dessutom göra en sats som gör slut på ett helt paket jäst för det kostar ju ändå två spänn. Så då bjuder jag på ett par bullar, resten hamnar i min mage och fort går det. Frys in, tänker ni. Mikrougn, svarar jag. Då har man en rykande varm kanelbulle till kaffet på en halv minut. Samma där, plötsligt ligger den bara där på ett fat, som en naturlag.

Nu är inte detta ett stort problem i mitt liv. Jag ser bara till att inte ha det hemma mer än vid enstaka tillfällen. Men kanske är det så här en del resonerar (eller rättare sagt låter bli att resonera) om pengar. Finns de så går de åt. Rätt som det är sitter man i tv-soffan med något märkligt snacks, två bingolotter och en dvärgschnauzer.

”Som det kan bli!”

Jag kan lätt hålla mig undan godis och söta bakverk. Pengar är värre, de går att handla för till och med när man inte har några eftersom det alltid finns något käckt sms-låneföretag som ställer upp och ”hjälper till”. Men försök att äta en Schwarzwald utan att ha den. Eller gör inte det, det kommer se dumt ut.

Fondförvaltares betydelse

Jag såg att fondförvaltarna Sprinchorn och Armfelt lämnar Swedbank Robur. ”Under en övergångsperiod” ska andra förvaltarteam i företaget rycka in och ta hand om deras fonder.

Jag har ingen av deras fonder, men skulle vara orolig om jag hade det. Precis som jag valde att sälja av mina innehav hos Didner & Gerge när Henrik Didner och Adam Gerge slutade att förvalta själva för fem år sedan.

Kanske elakt att inte ge ersättarna en chans, men det är mina pengar och jag ser oprövade förvaltare lite som ”hemliga lådan”. Det kan bli jättebra, men jag köper inte lotter ens för tjugor, så jag har ingen lust att börja göra det för tusenlappar.

Aktier är en annan grej. När vd:n lämnar bolaget är det en person av många. Även om det varit en stark vd får man förmoda att företaget är mycket större än så. Undantaget är om han/hon lämnar helt utan förvarning och man kan ana osämja eller något fuffens, då kan det vara en säljsignal.

Men en fond är 1-2 personer med sina strategier, idéer och kontakter. Ny förvaltare = ny fond.

Att ta sitt öde i egna händer

Har flera gången den senaste tiden gått förbi den här lappen som satts upp runtom i grannskapet:

Det är alltså en invandrare som söker jobb och kan tänka sig lite av varje. Språket är inte klockrent, men viljan är det inget fel på. Tyvärr har jag inget jobb att erbjuda, men jag hoppas att andra har det.

”Man måste kunna ta sitt öde i egna händer”, säger Allan Edwalls karaktär Josef Bender i P&B, en annan invandrare med framåtanda. På en av mina gamla arbetsplatser började en tredje, en amerikan som inte kunde ett ord svenska. Att han dessutom suttit i amerikanskt fängelse de senaste tjugo åren var nog också ett litet hinder, men han gick från företag till företag och knackade på tills han fick en anställning och han har jobbat sedan dess.

Ändå hör man människor, både svenskar och invandrare, som har tusen skäl till varför de inte kan skaffa ett jobb (eller byta bort det jobb de redan har), trots att deras förutsättningar är mycket bättre än de här exemplen. Och ja, jag är medveten om att P&B är en påhittad spelfilm. Dessutom tycker jag att Edwall var bäst som singer-songwriter:

”Det är både synd och skam

huru livet dundrar fram

över små och svaga.

Dom är att beklaga.”

Kontakter är tydligen viktigt. Så hur ordnar man det då? Det lär ju inte flyga in ett kontaktnät och landa på huvudet. Rätt utbildning och kunskaper - samma där, de måste skaffas. Kanske på ett företag i den bransch man vill jobba, men då måste man fråga.

Hörde nyss en arbetsgivare berätta att för tio år sedan blev han uppringd av ungdomar som ville ha sommarjobb. Idag blir han uppringd av föräldrar som vill höra om det finns jobb till deras barn. Dessa föräldrar borde anställa invandraren med jobbannonsen ovan, så kan han lära ungarna hur man skaffar ett eget kontaktnät. Det kommer de behöva.

Kundservice – en vägg av idioter

Jag sa upp ett abonnemang och dagen därpå fick jag en bekräftelse på det. Därmed trodde jag mig vara fri efter uppsägningstiden som i mitt fall var sista november.

Men nej, någon vecka senare kom fakturan för december. Eftersom jag inte ville sitta i telefonkö en halv dag mejlade jag kundservice med kundnummer, fakturanummer och nummer på uppsägningsbekräftelsen. Så då skulle väl det hela vara utagerat?

Nej då. Svaret inleddes visserligen med: ”Super att du hör av dig och vi kikar gärna på detta.” Vad kul att de har prao-elever, tänkte jag, för vilken vuxen person formulerar sig på det här viset till någon som inte är en gammal barndomsvän?

Okej, en och annan minister...

Men sedan framkom att detta företag inte kommunicerar via e-post (internet... det där nya?). Istället hänvisades jag till telefon och chat. Jaja, jag får väl dra hela harangen i en chatkonversation då. För då måste det ju lösa sig. Nej igen! Jag borde väl ha lärt mig det vid det här laget.

”Fakturan var redan skapat då du sa upp abonnemanget. Betala fakturan som den är så kommer du få återbetalning tillbaka.”

Festlig affärsidé! Vi skickar en helt felaktig faktura till dig, två veckor efter att du sagt upp tjänsten. Betala den så kommer vi så småningom skicka tillbaka pengarna till dig. Allt du behöver göra är att gå till din bank med vårt utbetalningskort, sitta i kö någon timme och sedan sätta in pengarna på ditt eget konto.

Jag funderade ett tag på att skicka en motfaktura på samma belopp så kunde vi därefter stämma varandra. Bägge fakturorna vore ju lika regelvidriga så varför inte? ”Joddling & getost, 1 paket.”

Nej, jag tog sista livlinan och ringde till dem. Första halvtimmen fick jag vet att jag ”behåller min plats i kön”, men så äntligen kom jag fram till en människa som kunde läsa innantill varpå den felaktiga fakturan annullerades. Vid det här laget hade jag väl lagt ner en timme på det hela och vill i sann Sverker Olofsson-anda fråga: Ska det vara så här, är det så, va, va, VA?!

If it ain't broken...

Pratade med en kompis på telefon när han berättade att han höll på att lägga bud på en Iphone på Tradera. Det var någon minut kvar på auktionstiden, så han var spänd på ifall hans bud skulle räcka, vilket det gjorde.

”Är den gamla trasig?” frågade jag, fullt medveten om att han precis som nästan alla andra inte väntar tills den gamla telefonen säckat innan nästa införskaffas. Samtidigt slog det mig! Jag har haft mobiltelefon sedan tidigt 1990-tal, -91 kanske. Min första var en sån där klump på flera kilo med handtag och spiralsladd.

Nätet hette NMT 450 och om jag minns rätt kostade det 4-5 kr/minut att ringa kvällar och helger, annars dubbelt så mycket. Detta är den enda telefon jag inte bytt ut för att den var trasig utan för att det kom nya mobiltelefoner som gick att bära runt utan att det räknades som styrketräning.

De nästkommande telefonerna hade en antenn som stack upp på utsidan. De första antennerna drogs ut, sedan satt de fast för att så småningom byggas in helt. Den första var en Dancall och kan ha sett ut så här.

Det var just antennerna som fick dem att ge upp. Första gången man tappade den i golvet började den glappa. Till slut krävdes en meter eltejp för att hålla ihop den och när inte ens det räckte köptes en ny telefon.

Men efter sjukilosklumpen däruppe har jag inte en enda gång köpt en mobil utan att den gamla först slutat att fungera, och jag inser att detta förhållningssätt till telefoninköp nästan ger mig en plats på Tekniska Museet bredvid NMT-telefonen, ”Stofil, begagnad och med patina”.

I min kompis favör ska påpekas att det ju är mycket bättre att köpa en telefon i nyskick på Tradera för halva priset mot att köpa den ny. Eller – ännu värre – köpa den på avbetalning för totalt fem gånger så mycket.

Kickoff-hysteri

Jag har hört både en och fem ekonomibloggare berätta att de med jämna mellanrum (årsvis, halvårsvis, kvartalsvis...) åker iväg på kickoff med sin maka/make/sambo där de tillsammans stämmer av sin ekonomi.

Jag vet inte hur mycket det handlar om hushållsekonomi och hur mycket om att få en barnfri hotellweekend, för vore det bara det förstnämnda kunde man ju lika gärna ta det vid köksbordet. Och det kanske en del gör, det lägger jag mig inte i. Oavsett orsaker unnar jag människor att umgås med sina nära och kära.

Svårare för mig som singel. Att ha en egen kickoff är lika dumt som firmafest för egenföretagare. Jag vet att jag ändå skulle vara för snål, bo på ett sunkigt vandrarhem och boka in ett uselt coverband eller standup med Lennie Norman. Men själva idén att då och då pausa ekorrhjulet och fundera över hur det står till är förmodligen nyttig.

Fast då skulle jag inte nöja mig med att titta på inkomster, utgifter och investeringar. Nu kanske jag pissar på hela ekonomibloggosfären, men jag har inte ens en hushållsbudget. Jag har alldeles för oregelbundna inkomster och för små utgifter för att det ska vara lönt.

Hade jag tagit med mig själv på enmanskickoff skulle jag se över mina värderingar och mål. Vart är jag på väg i livet och karriären? Är jag närmare den målbilden nu än för ett år sedan? Vad kan jag göra för att nå längre? Vad är nästa steg? Vad vill jag lära mig, utveckla och göra nästkommande period? Lite sånt.

Jag inbillar mig att jag funderar över de här sakerna hela tiden, ibland osunt mycket. Men kanske borde jag göra det mer regelbundet och organiserat (även om jag vägrar att kalla det kickoff). Hur gör ni andra, trampar på och låter det ske eller reglerar hela livet i Excel?

Följa sina drömmar

Jag undrar om svenskarna är sämst i världen på att följa sina drömmar. Eller följa förresten, vi verkar inte ens ha några! Yougov frågade unga vuxna i Norden vad de drömde om. Svenska kvinnor svarade fast anställning och männen en partner. Även om jag varken har det ena eller andra tycker jag att det kan vara bra grejer, men drömmar ska väl vara lite mer fantasifulla? Nästa drömnivå är rabatt på gymkortet eller en tvättid på helgen.

Så först måste vi kanske lära oss att drömma lite större. Sedan bör vi ta tag i drömmarna. Jag hörde en entreprenör säga att gemensamt för alla som lyckats är att de börjat. Har de inte gjort steg 1 kommer de aldrig komma till steg 2 osv. Längs vägen kommer man att misslyckas, tvingas backa eller börja om, men gör du ingenting kommer du ingenstans.

”Det ska gå!”

Kanske beror svenskars brist på visioner (japp, jag fortsätter med dessa grova generaliseringar) att vi är ängsliga över hur vi ska uppfattas och hellre vill passa in än sticka ut. Vad gör vi åt det? Ingenting om vi inte upplever det som ett problem, men annars borde vi skaka av oss Jante och bry oss mer om vad vi vill än hur andra ska uppfatta det, oavsett om vi vill starta ett företag, starta en hjälporganisation i Sydamerika eller flytta in i en trädkoja.

I skolan finns många rätt meningslösa skolämnen. Bild, geografi, teknik... Kanske vore vi mer hjälpta i livet av ett par veckotimmar Visionskunskap.

Räntefritt liv

Mitt försäkringsbolag erbjöd mig häromdagen två räntefria månader om jag flyttade mitt bolån till dem. Några dagar tidigare erbjöd de mig en gratis värdering av min lägenhet. Jag sa att jag inte är i färd med att sälja, men de tyckte att jag skulle värdera ändå – för bolånets skull.

Jag har inget bolån. Jag är glad för det, men egentligen borde jag nog glädja mig ännu mer och oftare åt detta faktum. Inte minst nu när vi gissningsvis står inför en period med räntehöjningar. Jag minns när Riksbanken 1992 höjde styrräntan till 500 procent, och jag minns hur låntagare reagerade. Det var ingen som visste hur länge det här skulle vara eller om Riksbanken skulle höja vidare till 1000 procent. Det enda folk visste var att de tappade kontrollen över sina liv.

Det närmaste jag kommit ett bolån var att låna ett par hundra tusen av familjen så att jag slapp toksälja aktier för att kunna betala lägenheten kontant, men de är återbetalade sedan länge. Så det är lätt för mig att sitta och föreslå folk att leva utan lån. Men är det så omöjligt? Ja, om man vill ha en nyrenoverad lyxlägenhet centralt i Stockholms innerstad och inte har skapat Minecraft.

”Ett godisrum måste man ju ha...”

Det engelska ordet för lån, mortgage, kommer ursprungligen från latin och är en sammansättning av mort och gage, där mort med betyder död och gage pant. Dödspant alltså, och det verkar så många ser på sina skulder, som något man har livet ut.

Men kanske kan man leva snålt ett tag, investera stora delar av lönen och sedan köpa ett renoveringsobjekt på en sämre adress. Ingenting säger att man behöver bo där hela livet, man kan byta upp sig efter hand. Den som tycker sig ha för litet pengar kan lära av den här killen, vars startkapital var ett rött gem:

När potatisen är dyr, ät chips?

Jag gillar potatis. Det är god, nyttig mat som går att variera i det oändliga – kokt, stekt i tärningar, klyftor, mos, gratäng, raggmunk, palt ...

Och så brukar den vara billig också. Inte alltid, men då och då sätts lockpris och i ett bra skafferi håller den länge förutom riktigt varma somrar. Men just pga föregående sommar är den inte billig i år. Det var ju lite torrt, som ni kanske minns. Jag minns, för jag gick miste om hela blåbärsskörden och fick inte särskilt mycket vinbär eller svamp heller.

Så vad gör man när potatispriset knappt kommer under 10 kr/kg ens om man köper säckvis? Sväljer förtreten? Det kan man göra för potatis är fortfarande billig mat, men själv äter jag mindre potatis än jag brukar. Istället blir det ris, bulgur, mathavre, mathavre och pasta. Det finns ju massor med alternativ.

Fast det är bara potatis som driver MacGyver-klockor.

Men rubriken var delvis allvarlig. Som jag förstått det påstår alla svenska chipstillverkare att de använder svensk potatis till sina chips trots att både OLW och Estrella numera har norska ägare. Så när råvaran blivit dubbelt så dyr, hur kommer det sig att chipsen kostar som vanligt? Det hör inte till vanligheterna att jag köper chips (eller andra helfabrikat som kräver hysteriska mängder löpning att förbränna), men när jag tittar på priserna idag känner jag att de stått ganska still i tiotals år.

Inte är det väl tillverkningsprocessen man betalar för? Maskiner som skivar, friterar och vakuumförpackar potatis kan väl inte vara särskilt dyra? ”Så varför står vi i den här djungeln?”