Eftersom det verkar vara
minns-tillbaka-till-ungdomen-tema både här och där nu (Prata Pengar och Farbror Fri t ex) tänkte jag backa tillbaka till hur jag själv började handla
på börsen.
1986 sålde mina föräldrar sin villa
för 1,2 miljoner (antagligen värd 12 miljoner idag). Av
skattetekniska skäl fick jag en slant i den vevan, och av mer
grumliga skäl fick jag inte ta ut och konsumera dem direkt. Som om
det hade varit någon risk, jag var ju en snåljåp även som
fjortis.
Däremot fick jag investera pengarna,
så jag köpte tre svenska aktier. Det gjordes genom att man gick
fram till disken på banken, berättade sitt ärende för kamreren
som fyllde i en köporder som sedan ringdes in och transaktionen
kostade några hundralappar. I första vändan blev det Ericsson,
Electrolux och Perstorp, om jag minns rätt. Det var bra aktier, men
framförallt en investering med väldigt bra timing.
Efter ett drygt år la jag om
investeringarna och då hade Ericsson, eller LME som aktien hette då,
stigit över 100 procent, vilket gav blodad tand. Man kan tycka att
det borde ha gett insikten i att hålla fast vid konceptet
köpa/behålla, men jag ville hoppa vidare och landade bl a i
Fermenta. Man kan säga att det var den tidens Fingerprint och större
hajar än jag ramlade ner i det helveteshålet.
Hm, det låter som du var odrägligt förståndig för din ålder, och lite lillgammal. Uppväxt med missbruk och turbulens, kan jag säg att det dröjde innan jag hade framförhållning, levde för dagen, fångade den verkligen men i negativ bemärkelse. Tänker inte på vad för goda råd jag skulle ge till mig själv som tjugoåring eller trettioåring. Lite i senaste laget, men först på senare år är det att blicka framåt som gäller.ME
SvaraRaderaJa, jag var nog väldigt lillgammal, men framförhållningen sträckte sig inte decennier framåt i tiden. Jag borde nog jobba mer på att "fånga dagen". Jag ska fundera på saken, kanske i morgon ;-).
RaderaHehe, så du lade alltså pengarna direkt i byrålådan i stället för att handla snask för allt som "vanliga" barn? :)
SvaraRaderaKan inte säga att jag riktigt var på samma vis. På mitt första sommarjobb jobbade jag häcken av mig och köpte ett Nintendo Game Cube för slantarna. Den konsolen har tyvärr givit rätt dålig avkastning med åren.
Nja, det fanns väl gränser även för min rättrådighet. Dataspel höll jag också på med, men godiskonsumtionen minimerades när lördagsgodiset ersattes med veckopeng så att jag fick köpa vad jag ville. Godiset tog ju slut direkt och även om en Vic-64 inte heller hade något bra andrahandsvärde (förrän nu när hipsters vill återuppleva sin barndom) var det i alla fall bättre än godis.
RaderaImponerande! Aktier hade jag nog inte hört talas om förrän jag var i 17-årsåldern och då var det något komplicerat som tråkiga affärsgubbar höll på med. Att jag 10 år senare skulle tycka att aktier är fantastiskt kul och intressant hade jag nog aldrig kunnat drömma om.
SvaraRaderaJag VAR tråkig affärsgubbe redan i 17-årsåldern :-).
RaderaUppenbarligen! :)
RaderaAbsolut, mer så än nu. Jag tror t ex att jag oftare hade slips på högstadiet än efter jag fyllt 40.
RaderaApropå att kunna spara snask - kom att tänka på det där marschmallowexprimentet, när de testade små barns förmåga att kunna vänta på att få sno åt sig gobiten. Hur de som klarade av testet överlag visade sig bli mer framgångsrika som vuxna.
SvaraRaderaJag hade en barndomskompis som sparade sitt godis, som jag dräglade över, efter att ha ätit upp allt mitt. Han var snål.
Numera är han rik, äger en framgångsrikt företag och ett stort lyxigt hus. När jag tänker på det så var han nog lite gubbig och ängslig redan som barn. Inte svårt att skrämma honom med tandtrollen.
Marshmallowtestet har jag skrivit några rader om: https://sparosverige.blogspot.se/2016/05/ekonomisk-spontanitet-ar-alltid-av-ondo.html
RaderaSjälv växte jag upp med att läsa om de läskiga tandtrollen Karius och Baktus, men jag hade ändå en del hål som barn, så det kanske inte tog tillräckligt. Som vuxen har det gått bättre, tandläkarräkningar skrämmer mer än alla seriefigurer.