Jag vet inte om det är typiskt
svenskt, men många jag känner eller träffar är så torsk på
anställningstrygghet att de borde kunna sjukskriva sig för sitt
missbruk. Jag förstår att man måste leva livet med
säkerhetsmarginaler om man har stor familj, bolån och bor på en
ort med få arbetsgivare, men många uppvisar trygghetsnarkomani
på en nivå som inte alls står i proportion till förutsättningarna.
För är man duktig
på det man gör, har erfarenhet inom en bransch med många
arbetstillfällen och bor i eller i närheten av en storstad behöver
man knappast vara rädd för att bli arbetslös. Man kanske inte
hittar drömjobbet i morgon, men man är tillräckligt attraktiv för
att få någon slags jobb relativt snabbt.
De som hörde mig prata jobb i Onkel Toms podcast kommer kanske ihåg att jag inte vill ha trygghet eftersom jag upplever
det som motsatsen till frihet. Ett fast jobb är just – fast. Men
egentligen är ju termen "tillsvidareanställning". Låter inte mycket
bättre, som något man kan ha och mista, men får duga – tills
vidare.
Jag har haft intressanta anställningar,
jag har inget emot det och är den förste att gratulera andra som
landat sina drömjobb. Tyvärr tror jag att en överväldigande
majoritet inte trivs med sin anställning. De tvingar sig till arbetsplatsen för
att få lön. Inget fel med pengar och har man ett underbart
liv i övrigt är det kanske bra nog, men är det kravet på trygghet
som hindrar dem från att försöka förbättra situationen är det
illa.
Jag tror egentligen inte att detta är
speciellt för svenskar, men vi hamnar kanske i riskzonen lättare än andra. Dels för att
vi av janteskäl snackar ner vårt värde och inte tror oss
värda bättre. Dels för att samhället marinerat oss i trygghet. På gott och ont, men i detta fall på ont.
Därför vill jag uppmana alla att våga
ta chanser, följa sina drömmar och bryta sig loss. Det sägs att
ingen kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte
spenderade mer tid på kontoret. Andra avslutande ord man sällan hör
är: ”Jag önskar att jag hade skaffat mig mer trygghet på
arbetsmarknaden."
Kloka ord och tankeväckande. Själv ska jag jobba under helgen för att få ordning på ett "omöjligt" projekt. Dels för att jag vill få ordning på torpet, men även för att jag inte vill bli avskedad...
SvaraRaderaMvh
Egon
Det är nu jag borde kontra med "Bevare mig för helgarbete", men det kan jag inte :-).
RaderaJag tror att det du skriver är en stor bidragande orsak till "utbrändhetsepidemin". Folk vantrivs på sina jobb men klamrar sig fast vid anställningen ändå så länge det går.
SvaraRaderaTyvärr tror jag också det. Det är lättare att bränna ut sig när man vantrivs (även om det går annars också), och då gäller det att kunna/våga tänka i nya banor. Gäller för den delen även andra yrkesskador. Jag har en kompis som får allt mer ont i sina knän och armar, men tanken att byta bana finns inte eftersom kåken ska amorteras, barnen kostar pengar och frugan ska ha sitt. Högt pris.
RaderaIntressanta tankar som alltid.
SvaraRaderaJag som precis är i början på min "arbetskarriär" försöker hela tiden se till att jag inte fastnar i hjulet. Tar hela tiden på mig nya arbetsuppgifter, tar mer ansvar och så länge jag känner att jag utvecklas och trivs så är det frid och fröjd. Men om utvecklingen stannar av kommer jag genast att börja söka mig vidare.
Som skapar till serien Dilbert Scott Adams sagt "your job is to get a better job". Som 23åring Med utbildning i ryggen, arbete i Stockholm i ekonomi/IT branschen så ska man nog inte stanna på samma arbetsplats i mer än 2 år i varje fall.
Vänliga hälsningar
A
"På min tid" hörde jag ibland att fem år är gränsen. Sedan blir det svårare att lämna arbetsplatsen. Kan stämma, jag var 4,5 år på två arbetsplatser, men ser kompisar som gått över gränsen och då blir det lätt 10, 15 och 20 år också.
RaderaOch ett fast jobb, hur fast är det? I förra veckan sparkade min älskade arbetsgivare alla anställda; en person fick 24 timmar på sig att tömma skrivbordet och lämna tillbaka passerkort och nycklar. Tråkigt nog för ägaren till företaget är vi andra med i facket (för en månad sedan fick alla frågan om vi var medlemmar, och den som inte var det såg väldigt snabbt till att bli medlem omedelbart). Ingen av oss, inte ens vårt fackförbund, har fått veta anledningen till varför vi sägs upp. Samtidigt tar min älskade ledare in frilansare som får göra en del produktioner.
SvaraRaderaJag vet i och för sig anledningen till varför alla får kicken, men jag är inte en person som kastar paj på andra i ett offentligt forum. Och jag har ”sedan en lång tid” grundat för en gruvlig rättslig hämnd.
Så tanken på att ett fast arbete är fast, bara man jobbar gratis övertid och försakar sig själv, sin hälsa, sin familj, släkt och vänner, den tanken liknar mer ett luftslott.
Wien-Lars
Nej, "fastheten" stoppar väl vid att man förhoppningsvis får lön under uppsägningstiden.
RaderaDet här kan för övrigt vara första gången jag hört någon ha nytta av facket. Å andra sidan antar jag att anledningen till att frilansare tas in är just för att facket förhandlat så framgångsrikt att man helt enkelt inte vågar ha fast anställd personal.
Borde ha gjort det för länge sedan. Nu blev det ytterligare ett år med besviken löneutveckling :)
SvaraRaderahttp://www.kronantillmiljonen.se/livet-i-ovrigt/min-daliga-loneforhojning-aterkomsten/
Hota med att säga upp dig. För mig funkade det varje gång :-).
RaderaPå ett av mina tidigare jobb hade jag personalansvar, och var ständigt rädd för att någon nyckelperson skulle säga upp sig ...
RaderaWien-Lars
Även mindre viktiga medarbetare kostar rätt mycket att ersätta. Först ska det krånglas med rekryteringsprocess och sedan ska de läras upp, ofta med övertid som följd.
RaderaDavid Eberhard skrev en lätt raljerande bok "I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet" för ca tio år sen. Jag vill minnas att den inte berörde svenskarnas inställning till arbete, men att den var lite rolig (alternativt skrämmande). Roland Paulsen intresserade sig däremot för svenskarnas inställning till arbete och hur mycket arbetstid som i själva verket går åt annat än arbete...
SvaraRaderaJag lyssnade på podcasten med dig och Onkel Tom. De sista femton minutrarna var bäst. Om man fick välja mellan alternativen 1) "arbeta för att du måste" eller 2) "arbeta för att du vill" förmodar jag att alla skulle välja det senare, även de som i praktiken ägnar 40+ timmar varje vecka åt ett arbete som inte på något sätt känns givande. Jag är rädd att människor glömmer bort att de har ett val och bara fortsätter springa i ekorrhjulet.
Jag själv har aldrig haft någon tillsvidareanställning - endast otrygga anställningar eller tillfälliga arbeten. Det är inget jag gråtit över då jag medvetet tagit jobben endast för att tjäna pengar. Trots detta tyckte även jag, som bara behöver tänka på mig själv, att det ibland kändes olustigt att inte veta om man hade kvar jobbet nästa månad eller inte. Numera har jag emellertid tillräckligt för att klara mig några år även utan inkomster. Pengarna ger dock bara en trygghetskänsla, för mig kommer lycka av annat. Nu står jag därför inför frågan "What would you like to do if money were no object?" som Alan Watts nämnde under en tankeväckande föreläsning som Zen Pencils förevigat
https://zenpencils.com/comic/98-alan-watts-what-if-money-was-no-object/
Måhända en av livets viktigaste frågor!
//NN
Eberhard kommer in lite på arbete, men mer på relationer och övriga livet. Det kan jag säga eftersom jag läst den betydligt senare än för tio år sedan. Paulsen har jag däremot fortfarande inte kommit mig iväg för att låna, men det är på gång.
RaderaJag håller med dig om att ekorrhjul i sig inte är problemet, så länge man aktivt valt att springa i det.
Din länk påminner en hel del om videon längst ner i den här texten: https://sparosverige.blogspot.se/2017/05/folj-drommen.html, där märkligt nog hästskötsel också nämns som exempel. Kanske har man missat något där, jag har aldrig varit ens i närheten av hästar.
Lat och bekväm som man är så valde jag en rätt välbetald anställning med något jag trivs rätt bra med på ett företag jag trivs rätt bra med, känns liksom lättare än att harva i drygt 40 timmar per vecka med något man vantrivs med och käka nudlar och panta burkar för att spara ihop tillräckligt för att gå i pension vid 40..... 😉
SvaraRaderaTrots vissa excesser med tournedos i matlådan och några trevliga flaskor Rom och cognac i barskåpet så har jag lyckats leva upp till Anne Wibbles motto om en årslön på banken även om den är placerad i aktier,,
Något jag påpekade för produktionschefen i somras vid en lunch och la till att nu var det dom som måste sköta sig för att man ska vara kvar med en blinkning,, 😉
Han nickade och log förstående, det behövs alltså inte tio mille på banken för att säga upp sig om man inte trivs, bara eget ansvar över sitt eget liv och leverne.....
blir mest trött på kollegors gnäll många gånger faktiskt..... 🤔
Snickar'n
Jag tror inte att Wibble menade att man måste ha årslönen i en liten låda :-). Hur som helst är det inte många som har den alls.
RaderaKollegornas gnäll tänker jag mig ändå är lite dubbelbottnat. Med vetskapen att man inte sitter lika fast som dem tyckte jag att det kunde vara ganska underhållande.
För något år sen gnällde facket i byggnadsarbetaren om hur mycket bolagen delade ut till aktieägarna och jag roade mig en kväll med att gå tillbaka i lönebeskeden och utdelningsstatistiken på bolaget jag jobbar på och gjorde en beräkning på vad ett sparande på 10% av lönen i aktier i firman gett med återinvesterade utdelningar,,
RaderaHamnade på ett portföljvärde på 1,6 mille och ca:55,000:- i utdelningar......
Men då måste man ju ta en risk, och det vill ju inte facket och kollektivarna, dom vill bara ha vinsten..... 😉
Nu var ju mitt sparande renovering och amortering på kåken vilket varit värdeskapande i sig och sen med under 50% belåningsgrad och låga räntor så har stålarna placerats hos Wallenberg, Lundberg, Persson qviberg mm. Har lönen från firman och sparandet hos andra för riskspridningens skull, har funkat det med,, 😉
Och visst, nog har man lett lite snett ibland när det gnällts som mest,, 😏
Bara vinst utan risk ELLER arbete tycker jag verkar bäst. Var skriver man på för det ;-)?
RaderaHmm, det måste väl vara vänstergruppen "allt åt alla" som du skrivit om.... 😯
RaderaHållbart? Knappast..... 😏
Hmm, var det inte dom som bara ville ha barnarbete under parollen: "avskaffa vuxenarbetet"? 🤔🙄
RaderaJag tror inte att de tänkte ersätta vuxenarbete med barnarbete. De tyckte nog både och var onödigt när man kan gå på bidrag istället.
RaderaMen eftersom nån måste utföra det arbetet som måste göras och dom vuxna inte ska behöva göra det återstår ju bara barnen......
Raderavilket visar vilken oerhörd logik det finns i vänsterns resonemang och ideologi..... 🙄
Logik har vi inte råd med längre. På sin höjd logi.
RaderaJobbade inom bemanning ett tag som student och herrejösses vad sorgligt det kunde vara att lyssna på de fast anställda på företagen man var ute på. Grunden var alltid: "Man får vara glad man har ett jobb", även om det innebar att stå på ett löpande band mellan 16:00 - 02:00 med avblåsta raster som enda tidpunkt för toabesök/hämta vatten etc. Det största problemet är ju att ingen av dem ens är GLAD över det. De är straffade för att de måste gå dit men ser det som sin glädje över att de ändå får det.
SvaraRaderaVi befinner oss just nu i en rekryteringsprocess på min arbetsplats, ett par nya personer behövs. Då kommer det inte några som är kanske 60 år som söker varpå nästan alla menar att det är helt menlöst för de ska ju snart gå i pension. Men personligen tycker jag det är lika riskabelt att anställa någon ung och driven eftersom de troligtvis stannar lika länge eller kortare än 60åringen som har fem år kvar. Och har "gamlingen" lite driv är det väl snarare perfekt med all erfarenhet och alla vill ju inte sluta när de fyller 65. Och stannar de blir det tom billigare för arbetsgivaren.
Själv är jag glad att jag har ett jobb med stor frihet, fin lön, möjlighet att jobba så lite jag vill och oftast helt sjysta kollegor. Jag hade inte varit glad över att bara ha ett jobb. Och jag tror inte jag kommer bli så glad att jag aldrig kan se vilja alternativ som finns på marknaden.
Just det där att slåss med näbbar och klor för ett jobb man inte trivs med är så tragiskt!
RaderaEn 60-åring stannar nog ofta i fem år. En 25-åring gör aldrig det. Släng in faktorn arbetsmoral på det och vi har en solklar vinnare: https://sparosverige.blogspot.se/2017/09/den-oanstallningsbara-generationen.html