Ministerposter

Hela researchen till detta inlägg har jag stulit (eller lånat, det låter bättre) från Dagens Industri. Det handlar om regeringens värdepappersinnehav som ser ut som följer.

Det vore förmätet av mig att recensera enskilda statsråds börsinnehav. Inte för att det skulle hindra mig, men jag tänkte nöja mig med några korta reflektioner.

Generellt för nästan samtliga är att de ger intryck av att vara genuint ointresserade av börsen (och i förlängningen av svenskt näringsliv). De flesta har fonder från en och samma storbank, vilket får mig att tro att de gått in till sin bankman och sagt: ”Placera mina pengar.” För annars vore det väl märkligt om exempelvis Hans Dahlgren skulle ha kommit fram till att de tolv olika bransch- och indexfonder han tycker är bäst samtliga skulle finnas hos Handelsbanken, på samma sätt som hans kollega Ann Linde skulle ha valt arton SEB-fonder.

”Inget innehav”, men väl en festlig frisyr!

Vidare noterar jag att Stefan Löfven som för knappt ett år sedan sa i ett barnprogram att miljonär var han minsann inte nu har blivit det. Med rätt bred marginal ifall hans samlade ägande (hus, sommarhus, bilar och bankkonton) vida överstiger 19000 kr, och det är lätt att tro.

Då går jag ändå med på charaden att detta skulle visa politikernas samlade innehav, vilket jag inte tror för ett ögonblick. Innehav i moderna kapitalförsäkringar (där man ju inte äger aktierna privat utan genom banken) redovisas knappast. Och ”innehav av juridisk person som statsrådet har bestämmande inflytande över” borde också gå att kringgå. Och innehav hos sambo/maka/make med gemensam ekonomi. Hur är det med stiftelser? Vi snackar trots allt om framstående medlemmar av politikerskrået, vana att mörka och ljuga.

Men baserat på det vi ser här förstår jag om politiker inte begriper vad det skulle göra om skatten på ISK och kapitalförsäkring höjs. Särskilt eftersom finansministern inte skulle drabbas med en enda kronas skatt. Den folkrörelse börshandel blivit bland vanligt folk har uppenbarligen inte nått regeringen. Och varför skulle den? Vi sparar ju för en ekonomisk trygghet de redan har och är garanterade livet ut.

Leksaksinflation?

Jag går ofta förbi kommunala lekplatser. Ni vet, där det finns en sandlåda, en klätterställning och några gungor. Det finns sällan barn där, men lekplatserna verkar ändå användas. Hur vet jag då det? För att det ligger drivor med leksaker där. Allt från hinkar och spadar till stora leksaksbilar av den typ man kan sitta på.

Jag var villaunge så jag lekte inte där själv, men kan inte minnas att det fanns en massa privata leksaker på offentliga lekplatser när jag var barn. Eftersom leksakerna ofta är lila eller neongula syns de ju ganska bra på grått grus eller sand, så föräldrarna borde inte glömma dem av misstag.

Och det här är ju dyra grejer, det vet alla som varit i en leksaksbutik. Det är bara ett av alla skäl till att jag hellre ger pengar eller värdepapper till vännernas barn när de fyller år. Stöldrisken är betydande, men även om leksakerna inte stjäls kommer såklart andra barn leka med dem när ägaren är borta. Handtag kommer gå sönder, hjul lossna.

I en krönika i GP skriver man ”En studie från 2010 visade att ett barn ofta har över 230 leksaker”. Vi kan väl leka med tanken att det stämmer. Jag tycker att det säger sig självt att inget barn behöver 230 leksaker, det är ju som en mindre leksaksaffär!

Är det rentav föräldrarnas sätt att rensa i barnens leksakslager att lämna kvar några bilar och hinkar på lekplatsen? Om studien stämmer leker barnen i snitt med 12 av dessa 230 leksaker, så 218 är ändå helt onödiga. Då kanske även barnen tycker att det är skönt att slippa lite av överskottet. Är jag något på spåren här (och det tror jag) vore det betydligt bättre om vi slutar ösa leksaker över barn.

Jag blir så trött

Jag får väl skylla mig själv när jag lyssnar på ett SR-inslag med följande beskrivning:

”Priset på de gröna halvfabrikaten är ofta högt, ibland kostar de dubbelt så mycket som det motsvarande halvfabrikatet av kött. Varför är det så? Och kan man laga nyttig och varierad vegetarisk kost utan att det ska kosta skjortan?”

Är vi kvar där alltså? Finns det fortfarande människor som på allvar tror att vegetarisk mat måste vara dyr om den ska vara nyttig och varierad? Jag trodde i min enfald att den vanföreställningen dött tillsammans med idiotuttalanden som ”Jag blir inte mätt av vegetarisk mat” och ”Grönsaker har också känslor”.

Plånboken känns alltmer som en ekonomivariant av Klarspråk och det här inslaget var inget undantag. Först intervjuar de en människa som inte kan någonting alls om vegetarisk mat, men som säger att hon gillar vegetariska halvfabrikat! Är det bara jag som hade önskat att den sjukligt läspande reportern likt Rolf Nygård bara gått därifrån och mumlat: ”Okej, då har vi fått en intervju med den lokala knäppgöken.”

Anledningen att vegetariska halvfabrikat är dyra beror såklart på att antalet konsumenter som vill ha dem är få, vilket i sin tur beror på att de inte är goda. Nu hjälper ju inte den kunskapen för kunden i inslaget eftersom hon tycker att blötläggning ”tar en halv evighet”. Att lägga ärtor eller bönor i blöt tar ungefär femton sekunder, effektiv tid, och har man inte den tiden är man såklart hänvisad till undermålig färdigmat.

På slutet av inslaget intervjuas en vegankock. Hade han fått säga mer än några meningar kanske det hade gett något, åtminstone för normalbegåvade hobbykockar, men varför plötsligt göra ett konsumentmagasin som vänder sig till konsumenter när de kan intervjua en som inte kan något om att hon inte kan något?

Hon kommer förresten tillbaka på slutet för att berätta att hon inte visste att man kan göra chili con carne utan kött, vilket man såklart inte heller kan eftersom rätten i direkt översättning betyder chili med kött. När man tror att det inte kan bli sämre finns alltid Sveriges Radio där för att bevisa motsatsen.

Amortera eller investera?

Folk med bolån ställer ofta frågan om de bör använda sitt månadssparande till att amortera ned lånet eller investera pengarna på börsen. Med en genomsnittlig avkastning på 8 procent borde väl svaret alltid vara investering om man inte lånat pengarna av Ockerräntebanken eller juggemaffian?

”Igår var det förfallodatum på en liten avbetalning...”

Å andra sidan, är man konsekvent borde man väl i så fall alltid maximera sina krediter så länge låneräntan inte överstiger 5-6 procent? Där gissar jag att några ja-sägare blev mer tveksamma. För så enkelt är det inte. Vi vet inte vad börsen kommer att avkasta det närmaste året eller ens det närmaste decenniet, men sannolikheten att den sistnämnda tidsperioden är positiv är betydligt högre än att börsen plussar under 2019.

Ni som följt min blogg vet att jag tycker att det går att räkna på sannolikhet för börsnedgångar. När index stigit åtta år på raken, räntan är rekordlåg och allt fler pratar om en förestående lågkonjunktur känns det inte självklart för mig att vara fullinvesterad. Och vill man ändå inte vara fullinvesterad känns det rimligt att sänka sin framtida boendekostnad genom att köpa några av bankens andelar i sitt boende, särskilt om man har en hög belåningsgrad.

Själv äger jag min bostad och slipper ta beslutet, men hade jag – som de flesta – haft ett bolån och en stabil inkomst som gett mig möjlighet till ett lika stabilt månadssparande hade jag tveklöst lagt åtminstone en del av dessa pengar på att återta mitt boende från banken.

Tyst promenad

Det sägs att det bästa i livet är gratis, men man kan lika gärna vända på det och konstatera att det mesta som är gratis går att ta betalt för. När jag skrev om vedklabbar som såldes som ”doftklossar” för 199 kr nämndes flera exempel. Det kanske allra märkligaste var luft på burk.

Allting går att sälja med mördande reklam...

Även fenomenet silent retreats kom upp. Ofta är det någon slags meditation inblandad, men minsta gemensamma nämnare är att man samlar en grupp, slår av sina telefoner och håller käft, en dag eller en vecka.

Kan det ens finnas affärsidéer som är enklare att dra in pengar på? Ja, genom att inte ens erbjuda en lokal utan istället anordna en ”silent walk”, som här i form av ett konstprojekt eller här, ”meditativ vandring under tystnad”.

Skägg & batik, vad kan gå fel?

Jag genomför en ”tyst promenad” i stort sett dagligen. Ibland tar jag med mig en podd i öronen, men ofta strövar jag runt i skogen och tänker. Det är ett bra sätt att lösa problem eller få idéer, men jag har aldrig sett det som konst och än märkligare skulle det kännas att betala för det. Har det verkligen gått så långt att folk är villiga att betala för att motivera sig själva att slå av sin telefon och gå ut i naturen en stund?

Slut på kontot

Apropå det jag skrev nyligen om att alla människor måste se om sitt hus, på individnivå, inte bara familjevis, kommer här ett konkret exempel på hur det kan gå annars.

Annika, 63, ”litade på sambolagen”. Enda kruxet var att hon inte visste hur den fungerade, så när sambon gick bort upptäckte hon att hon inte alls skulle ärva huset som de hade trott under makens sjukdomstid. Om de precis hade flyttat ihop och mannen dött knall och fall hade jag nästan förstått det, men nu hade hon bott där i över halva livet och döden kom inte oväntat.

Men det konstigaste är att hela hennes liv verkar vara en serie oförutsedda händelser, samt inneburit ekonomiskt ansvar för fem barn som ifall de vore hennes egna måste ha varit vuxna ganska längre:

”Jag har inte råd att köpa något utan hyreslägenhet är det enda som gäller. Vi har ju alltid varit en jättestor familj här, det har alltid bott fem barn här så jag har inte kunnat spara något.”

Hon är 63 år, har inget som helst sparat kapital, går snart i pension som hon tror (!) kommer att vara låg, så därför måste hon hitta en hyresrätt innan dess (för att ingen hyresvärd vill ha henne sedan?). Vidare konstaterar hon att det är mycket som behöver göras på huset, så troligen hade hon väl inte haft råd att bo kvar ändå.

Det enda hon gjort för att ”se om sitt hus” är att ställa sig i bostadskö vid 61 års ålder. Oviljan till framförhållning, planering och att ta makten över sitt eget liv tycks så kompakt att jag undrar om det finns religiösa orsaker. Kanske tillhör hon strulputtianismen vars första och enda budord är:

”Du skall icke planera någonting i hela ditt liv, ty då kommer Den Store Strulguden att straffa dig genom att sända en blixt från klar himmel.”

Operation Rädda Sylten!

Min mor råkade köpa hallonsylt. Ibland glömmer man ju bort att köpesylt är en hopplös sörja som mest smakar socker. Den här varianten var dessutom för lös för att exempelvis ha som smörgåspålägg.

Därför kopplades jag in för att med hjälp av mina superkrafter (safta och sylta) rädda sylten till något användbart. Jag började med att plocka fram svarta vinbär som jag plockade ur bostadsrättsföreningens buskar i somras eftersom ingen annan ville ha dem.

Pektinet i dem gör sylten tjockare, till skillnad från syltfirmans vatten som förutom att göra den billigare också gör den oanvändbar. Nästa ingrediens: rabarber.

Det ger syra som gör att sylten t ex funkar på gröt.

Jag mixar både vinbär och rabarber lite lätt för att alla vinbär ska gå sönder och för att inte rabarberna ska bli trådiga.

Ner med den vätska som fabrikanten kallar ”hallonsylt” och så lät jag alltihop koka ihop i tio minuter, på svag värme. På med lite socker också, men rätt lite eftersom ”hallonsylten” var toksöt. Så småningom nöjd lät jag sylten svalna av och slog upp den på mindre burkar.

Helt okej sylt i slutändan. Den smakar inte hallon, men det gjorde inte råvaran heller. Inte ens syltsuperhjältar kan trolla. Hade gärna tillsatt blåbär också, men efter sommaren bedrövliga skörd är det nästan slut i frysen. Nu gäller det bara att minnas att man aldrig, aldrig, aldrig ska köpa färdig sylt.

Vad köper millennials?

En kapitalförvaltare i finanspodden Björnfällan drev tesen att om man tar reda på vad millennials konsumerar så vet man vilka aktier som kommer att bli heta. Detta exemplifierades med kontanter och HD-bågar. Millennials använder inte kontanter och de köper inte tunga motorcyklar, alltså går kontanthanteringsföretag och Harley Davidson trögt.

Det låter logiskt, men vad handlar de då? Vi kan backa ännu mer, vad tusan är en millennial? Alla verkar ha sin egen definition och i några av dem är det snudd på att jag räknas in. Låt oss för enkelhetens skull säga ungdomar i åldern 20-25.

Jag känner inga sådana överhuvudtaget. Jag umgås inte med dem och mina vänners barn är med få undantag betydligt yngre. Jag förstår inte deras humor (garanterat ömsesidigt) och konsumerar inte samma kultur som dem. Det är i stort sett vattentäta skott här.

Så som så många gånger tidigare vänder jag mig till er läsare och vänner. Om du skulle investera helt baserat på intressen och konsumtion hos 20-25-åringar, vad skulle du då köpa? Producenter av smartphones, VR-glasögon, drönare, sojamjölk, handgranater eller müsli?

Kränkthetsbingo

En elev som bl a upprepade gånger bankade sin knytnäve i skolbänken blev tillsagd att sluta störa. Det var inte första gången det hände och troligen inte första gången eleven valde att ignorera tillsägelsen. Eftersom eleven störde sina klasskamrater valde en resurslärare att lyfta ut honom ur klassrummet.

Det låter inte som en unik händelse. Förmodligen har alla yngre än 60 minnen av liknande händelser. Inte heller är det märkligt att eleven tyckte att det var jobbigt ”att bli behandlad på det sättet inför sina kamrater”. Det hade jag också tyckt.

Det som förhoppningsvis är åtminstone lite udda är att det här blev en grej. Han grät nämligen ut hos en förälder som inte reagerade genom att säga åt ungen att skärpa sig och ge fan i att bråka i skolan. Istället tog föräldern barnets parti och gjorde en anmälan. Barnet kände sig ensam och utsatt och så kan vi ju inte ha det!

Och tyvärr slutar det inte där heller. Eleven får nu 25000 kr för kränkningen. Han blev alltså inte skadad, det handlar inte om skadestånd för misshandel, han blev kränkt. Läraren knöt inte fast honom på skolgården och uppmanade övriga elever att pissa på honom. Ingenstans framgår det att eleven utsatts för någonting annat än uppmaningen att sluta störa och sedan, när inte det hjälpte, valet att antingen lämna rummet själv eller bli utlyft.

Jag förespråkar inte barnaga, jag vill inte ha tillbaka rottingen i lärarnas arsenal, eller ge dem möjlighet att slå barn med en linjal över fingrarna, men det måste väl för i jösse namn vara tillåtet att avlägsna en elev ur ett klassrum där han omöjliggör undervisningen för den övriga klassen?!

Tydligen inte. Den här domen tycker jag tydligt visar att lärarna inte längre har några som helst möjligheten att hindra elever från att ödelägga undervisningen. Att någon enda människa fortfarande vill vara lärare i grundskolan innan detta rättats till övergår mitt förstånd. En vild strejk vore i mina ögon fullt rimlig. Eller åtminstone en insändare.

Om du ändå ska köpa – gör det billigt!

De billigaste affärerna är de som inte blir av, men om man ändå bestämmer sig för att köpa, varför inte ta lite extra tid och hitta den billigaste leverantören? Jag ser varje dag människor göra dåliga köp bara för att de bestämt sig för att handla. På och utanför nätet.

Dyra butiker lever på att folk köper ”första bästa”. Okej, det händer att utvärderingsprocessen inte lönar sig, men sällan. Om vi – väldigt hypotetiskt – tänker oss att den tid vi lägger på att leta billiga priser på det vi ska köpa annars hade lagts på betalt lönearbete som gett oss 250 kr i timmen netto bör vi inte lägga en timme på att spara 200 kr. Och det kan ju hända, men genom att rutinmässigt jämföra priser missas det inte heller när det gäller dyrare inköp med större sparpotential, eller löpande abonnemang som kommer att kosta för mycket under lång tid. En enkel sökning tar ofta bara några minuter.

Då utgår vi dessutom från att utvärderingstiden inte har några andra fördelar, som att hitta bättre produkter, säkrare leverantörer eller komma på att vi är på väg att göra ett felköp. Särskilt det sistnämnda borde vara värt att beakta eftersom en del människor i stort sett bara tycks göra felköp.

Så varför inte ta för vana att alltid jämföra? Webbsök, överväg second hand och använd jämförelsesajter som Compricer, Prisjakt och Elskling. Det eliminerar inte felköp, men minskar alla gånger risken.

Politiskt korrekta aktietips

Jag brukar läsa Handelsbankens kundtidning Fokus Placering som kommer ut tio gånger om året. Den är inte jätterolig, men det finns alltid några intressanta artiklar om högt och lågt, mikro och makro och en intervju med någon börs-vd.

Och så har redaktionen en egen aktieportfölj med 15-20 aktier. I varje nummer lyfter man ut ett par aktier och fyller på med ett par nya, med motiveringar. Jag följer inte råden slaviskt, men det är ett av flera ställen jag ibland får upp ett nytt bolag på näthinnan.

Men i senaste numret plockade man bort tre bolag av en helt ny orsak. Inte för att de förväntades gå dåligt (det var man tydlig med) utan för att portföljen skulle ”hållbarhetsanpassas”. Vad innebär då det? Jo, man väljer bort ”kontroversiella sektorer” baserat på ”miljö, mänskliga rättigheter och affärsetik”, så då rök Evolution Gaming (betting), Fortum (fossila bränslen) och Swedish Match (tobak).

Jag har inget emot vare sig miljö, etik eller mänskliga rättigheter, men jag vill inte att Handelsbanken i samarbete med FN och Global Compact tar besluten åt mig. Särskilt fånigt blir det när SHB betonar att man har kvar köprekarna på samtliga tre bolag.

Av de tre aktier som plockades bort ratar jag själv Swedish Match eftersom jag tycker tobak är skit. Man kan argumentera för att det är bättre att konsumera deras snus än andras cigaretter, men med den logiken skulle man kunna handla amfetaminaktier för att produkterna är bättre än att folk skjuter i sig heroin. Andra får tycka annorlunda, det är helt okej. Min poäng är att var och en får sätta sina egna gränser, det ska inte bankerna göra åt oss.

Spenatsoppa

I samband med att jag drog ut en visdomstand i veckan tvingades jag hålla mig till flytande föda. Jag åt filmjölk och nyponsoppa, men tyckte att det var svårare att hitta på mat som inte är söt. Så jag improviserade fram en spenatsoppa innehållandes:

Hackad, fryst spenat
Gul lök
Bladselleri
Chili
Matolja
Buljongtärning
Vatten
Salt & peppar

Ja, kastrullen med det lagade handtaget lever och frodas.

Antal och mängd är som vanligt valfria val, men det framgår väl av bilderna på ett ungefär hur jag gjorde. Lökarna var små, så det är nog att betrakta som en stor. En halv stjälk selleri och tio tärningar spenat à 10-15 gram.

Ner med spenaten i en kastrull, häll på några matskedar matolja och smula ner en buljongtärning. Fräs på det medan du hackar övriga grönsaker.

Eftersom jag inte fick tugga blev det mer finhackat än jag brukar.

Häll ner allt i kastrullen med de nu smälta spenattärningarna.

Häll på vatten. I mitt fall en halvliter, men vill man ha mer soppa kan man ju ta en liter och då dubbla buljongtärningen till två.

Låt alltihop puttra på svag värme i 10-12 minuter medan du kryddar med något du gillar. Själv nöjde jag mig med salt och peppar eftersom både chilin och buljongtärningen också är att anse som kryddor och jag inte vill ha allt för stark mat.

En kokt ägghalva hade nog varit dekorativ för den som äter sånt. Själv äter jag mer med munnen än med ögonen och ger kompositionen fyra skäggbollar av fem möjliga.

Att inte se skogen för alla doftklossar

Fler än jag har väl sett erbjudandet om att köpa en designad ”doftkloss”, som egentligen är en helt vanlig svensk vedklabb av tall, för det facila priset av 199 kr.

Jag övertygad om att just det här är en PR-kupp, men även om den kanske inte går att köpa är jag ändå säker på att det finns köpare som tycker att det är en bra idé att köpa en vedklabb för tvåhundra spänn som ”en given mittpunkt, både för samtalet och i rummet”.

Det kan ses som ett tecken på att folk är så oekonomiska att praktiskt taget allt går att sälja med mördande reklam (folk köper ju för böveln smycken gjorde av älgskit!), men också att många svenskar kommit så långt från vanligt Svenssonliv 2-3 generationer bakåt att det livet ses som exotiskt.

Och vem kan klandra dem? Våra myndigheter försöker ju förbjuda vedeldning och ingenting görs utanför Skansen och liknande institutioner för att visa yngre generationer hur man levde förr.

Eller ens nu. Det är säkert många unga människor som aldrig har eldat med ved, åtminstone inte inomhus. Vet de hur det blir varmt på elementen, hur golvvärme funkar, om systemet är vattenburet eller hur en varmvattenberedare funkar, alltså hur det kommer sig att det finns varmvatten i kranen (eller vatten överhuvudtaget, kan det vara mamma som står på andra sidan väggen och häller Ramlösa i rören)?

Idén med doftklossar är kanske inte så tokig vid närmare eftertanke. Nästan så att jag blir sugen på att plocka torra kvistar i skogen och sälja dem för en femtiolapp styck under namnet ”kulturpinne”.

Krishanteringsekonomi

Det här tycker jag är viktigt. EFN slår ett slag för att kvinnor behöver eget sparkapital, men som Johanna Kull skriver i sin tweet om saken behöver alla människor oavsett kön egna dra-åt-helvete-pengar.

”Nära 1 av 5 uppger att de pga svag ekonomi kan stanna kvar i ett destruktivt förhållande.”

Nästan alla förhållanden spricker. Vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, i resten dör den ena. Okej, man kan ju dö samtidigt i en trafikolycka eller så, men de oddsen är inte spelbara. Ändå verkar ungefär 99,3 procent räkna med ”i nöd och lust utan att döden skiljer oss åt” trots att verkligheten snarare visar ”i nöd eller när man har lust”.

Är det bara jag som alltid utgår ifrån katastrofläge? Nu har jag ingen fru som kan skilja sig, men jag räknar med att utsättas för vattenskada, eldsvåda och att allt som kan gå åt helvete också gör det. Jag vet, det är inte en särskilt ljus syn på livet, men å andra sidan blir jag positivt överraskad när kroppen funkar, bilen står kvar och ingen försöker blåsa mig.

Och allvarligt talat, så himla svårt är det ju inte att skaffa en buffert och ta höjd för lite elände. Särskilt inte sånt elände som rent statistiskt kommer att hända. Även om man är helt ointresserad av börsen skulle de flesta varje gång lönen kommer kunna stoppa ett par tusenlappar i en indexfond. Gör det i tio år och du kommer att ha 333000 kr. Inte pengar att bada i, men tillräckligt för att slippa sitta i knäet på någon du hatar.

Behovet av höghastighetståg

Jag har åkt ganska mycket tåg och min främsta kritik är inte att tågen går för långsamt utan att man inte vet när de går, vilket får till följd att man måste ta ett tidigare tåg än man egentligen skulle behöva. Min andra kritik är att det är svårt att jobba på tåget eftersom det bara är sittplatserna i första klass som är anpassade för det, ifall man skulle ha turen att hamna på ett tåg som har fungerande wifi. I andra klass hamnar jag alltid mitt i en barnfamilj som leker krig, oavsett om jag bokat ”tyst kupé” eller inte.

Så när regeringen vill plöja ner 230 miljarder i höghastighetståg undrar jag för vem. Vore det inte bättre att underhålla befintliga tåg, växlar och spår, så att tågen börjar klara befintliga tidtabeller? Tomas Eneroth, regeringens egen transvestit (och infrastrukturminister) tycker att järnvägsunderhållet är ”en ganska stor utmaning”, vilket är myndighetssvenska för ”vi har inte en jävla aning”.

Trots Eneroths lite märkliga klädval tror jag inte att han är en idiot. Han fattar att 230 miljarder (som i vanlig ordning troligtvis hinner bli det dubbla innan det är klart) vore bättre att lägga på tåg vi har nytta av även de närmaste tjugo åren, men han har lovat Miljöpartiet.

Apropå miljö finns uträkningar att det kommer att ta 25-35 år innan miljöpåverkan av höghastighetstågen är nere på noll. Så hur tänker klimatalarmisterna där? Den tiden finns inte eftersom det ju alltid är exakt tio år till klimatkatastrofen.

Med risk för att låta som en bakåtsträvare (det har hänt förut och lär hända igen) skulle jag vilja citera den klarsynta och aningen upprörda kvinna som ringde till Sveriges Radio med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna. Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!”

Vad gör jag med den här ingrediensen?

Jag gillar att fynda mat när det är extrapris. Jag har ganska mycket plats i kyl, frys, sval och förråd, så när fynd dyker upp är jag benägen att köpa ganska mycket.

Men så ska man ju äta upp maten också, annars blir det ingen #sparadkrona. Ett sätt är att frysa. I stort sett all mat går att frysa, på det ena eller andra sättet. En del bör först hackas, mosas eller stekas, men går det att frysa har man köpt sig några månader.

En av mina senaste upptäckter är att citroner kan skivas och frysas. Jag dricker citronvatten som måltidsdryck och köper ibland tre för 10 kr eller en påse på extrapris, och blir alltid lika sur när jag får kasta en möglig citron efter ett par veckor. Istället fryser jag in den färsk och tinar upp när kylen är tom.

Andra matvanor har fler användningsområden. Det gäller bara att komma på vilka och där tar jag hjälp av MyTaste och Ica (enda nyttan jag hittat med Ica). Har man just kommit över några billiga kålhuvuden gäller det att få avkastning och plötsligt har man femtio recept med vitkål: vitkålsstuvning, gratäng, råkostsallad, plättar, surkål, vårrulle...

Svenska hushåll slänger årligen 720000 ton mat. För mig låter siffran så grotesk att jag är tveksam till dess äkthet, men nog tusan slängs det en del. Jag vägrar att först jobba och betala två tredjedelar av inkomsten till staten, sedan handla och betala ytterligare en femtedel i skatt, släpa hem matvarorna, förvara dem några veckor, eventuellt tillaga dem och avslutningsvis kasta bort maten. I mitt hem gäller nolltolerans.

Digitala nomader

Folk i ”FIRE”-svängen (”Financial Independence, Retire Early”) är kanske väl förtrogna med uttrycket digital nomad, men jag ska förklara begreppet för eventuellt ”vanligt fölk”:

En nomad är ju en person eller folkgrupp som inte lever bofast utan flyter runt därhelst det finns mat. Digitala nomader är på ett sätt motsatsen eftersom de är oberoende av plats och försörjer sig mobilt, via internet. Men inte heller de har en fast boende- och arbetsort utan reser runt. Vill ni veta mer och står ut med dubbade röster finns en nysläppt dokumentär i ämnet:

Det är inte utan att den här filmen ger vatten på kvarnen hos dem (och dessa är det gott om) som vill peta hål på glamouren kring det digitala nomadlivet eftersom den handlar mycket om att få ekonomin att gå ihop, oro inför framtiden, pension osv.

En av de medverkande i dokumentären tjänar 800 euro i månaden vid 33 års ålder, har inget eget hem och får plats med alla sina ägodelar i en ryggsäck. För mig vore det helvetet på jorden. Inte för att jag inte längre är 33, jag har alltid velat ha en egen bas. Med det undantaget är det ändå rätt likt mitt liv. Jag gör i stort sett allt jobb via dator, och skulle kunna göra det vartsomhelst där det finns internet. Men inte är jag digital nomad för det, och inte vill jag bli det.

Det finns också digitala nomader som tjänar bra med pengar. Som Colin Wright som rest runt på heltid i tio år, skrivit runt 30 böcker och hållit föredrag om sitt liv. Nätpokerspelare har gjort det ända sedan pokerboomen, och vi som följer börspoddar hör hela tiden någon daytrader rapportera att han den senaste veckan handlat aktier från poolkanten, så bevisligen är det fullt möjligt.

Och möjligare lär det bli. Fler jobb kan göras på distans. Kryptovalutor underlättar digitalt nomadliv. Fortfarande har en stor del av världens arbetsföra inte växt upp med internet, men för varje år kommer fler människor ut på arbetsmarknaden som surfade redan innan de började skolan. Och – ännu viktigare – allt fler chefer ser fördelar, som att slippa tillhandahålla kontorsyta eller att ha kundtjänstmedarbetare som är pigga på nattjobb eftersom det inte är natt där de befinner sig.

Högre utgifter = mer ”jobb”

Dagens Industri har väl snart låst precis allt innehåll. Åtminstone den artikel i vilken det finns ett citat jag reagerade på, så ni får nöja er med denna skärmdump.

Inget fel i att vilja tjäna pengar och om någon vill ge Bianca Ingrosso tvåhundra papp för att tycka till på Instagram är jag den förste att gratulera. Jag vet ingenting om henne annat än att hennes morföräldrar var duktiga skådespelare och att hennes föräldrar är kända. Jo förresten, att hon sålde sig till Centerpartiet strax innan valet. Hoppas att hon fick bra betalt.

Enligt Wikipedia är hon sångerska, men enda referensen är ett inslag i Junior Eurovision Song Contest 2006, så just den delen av karriären verkar lite vilande. Då återstår bloggare och influencer. Det verkar som sagt gå bra, men tolkar man det här Instagram-citatet lite fritt tycks hon ha ganska höga kostnader.

Tacka vet jag mormor.

Historien visar att de med sämst ekonomi inte är de med lägst inkomster. Snarare de mest högst utgifter. Jag hoppas således att Bianca har bra rådgivare för plötsligt en dag kanske fyra textrader och en selfie inte längre ställer mat på bordet.

I väntan på det tänkte jag avnjuta ett musikinslag från det kvalitativa underhållningsprogrammet Razzel med mamma Pernilla, Karate Kids dubbelgångare samt världens högsta axelvaddar:

Medborgarlönsfiasko

SVT berättar att det finska försöket med medborgarlön floppat. Man gav alltså tvåtusen arbetslösa 560 euro per månad skattefritt i två års tid, helt utan motprestation. De fick fortfarande ta deltidsjobb eller starta eget utan att bli av med medborgarlönen, men det visade sig att folk inte blev mer intresserade av att försörja sig i takt med att behovet av försörjning sjönk. Så otippat.

560 euro motsvarar 5879 kr. Inte många kan leva på det, men ihop med ett svartjobb kan fler. Eller lite sparat kapital, räknat baklänges från fyraprocentsregeln motsvarar 5879 kr i månaden ett sparkapital på över 1,7 miljoner. Jag vet inte hur stark FIRE-trenden är i Finland, men för någon kanske de här pengarna var vad som krävdes.

Eller om du bor ihop med någon så att pengarna inte behöver räcka till ett helt boende. Jag har inget emot hemmafruar (eller hemmamän), men det är väl ändå inte det skattepengar ska användas till.

Inte heller är jag ute efter att ge arbetslösa magsår, men jag är inte särskilt förvånad över att ökade anslag inte ökar behovet av arbete utan tvärtom.

Lars Ohly, mannen som gett lättjan ett ansikte.

Det enda seriösa argumentet för detta och liknande försök jag sett är att man slipper byråkrati genom att inte behöva behovspröva bidrag. Det må så vara, men med den logiken kan man lika gärna beslagta alla pengar, dela dem i lika stora högar och ge alla människor en hög var. Enkelt blir det, men inte särskilt rättvist.

Att betala och frakta vatten

Jag har tidigare räknat ut att vatten kostar 75-1000 gånger mer på flaska än i kranen. Jag fattar att det inte är riktigt samma sak, men det ska mycket till för att jag ska betala tusen gånger mer för att få äran att bära hem livsmedel som finns i en ledning rätt in i min lägenhet.

Men det gäller inte bara rent vatten. Även sånt som innehåller vatten är dyrare ju mer vatten du bär hem. Fun Light, som spädes 1+9, är den enda saft som kostar under 2 kr/liter för färdig saft på Willys förutom Eldorados ”Blanddryck” (oklart varför den inte heter saft, vad är det då?). De mindre koncentrerade Bob och Önos kostar 3-10 kr per färdig liter och trenden håller i sig – ju svagare saft, desto dyrare literpris. Därför är det inte otippat att Festis, som säljs drickfärdig, kostar över 20 kr/liter.

På bönor och ärtor får man minst tre gånger så mycket mat genom att själv tillsätta vatten. Vita ekologiska bönor kostar 50 kr/kg. Torra kostar de 40 kr/kg, men blöter du upp dem så att det går att göra en korrekt jämförelse är priset knappt 16 kr/kg, nästan 70 procent billigare än konserven.

Förutom priset betyder mindre vatten i maten att matvarorna tar mindre plats i förråden. Den enda fördelen jag kan komma på med att kånka runt på dyrt vatten är att det är bra träning, men det är ett himla dåligt argument. Inte vatten värt ;-).

Vad är det farliga med att jämföra?

Man ska inte låta andras val styra livet, men hur ska man veta hur man ligger till i sånt som går att jämföra utan att ens snegla på omvärlden?

Jag läste en lärare som upplevde sig motarbetad när hon genomförde så kallade poängprov med sina elever. Vadå, kanske ni tänker, skolan måste ju ha prov och dessa måste rättas genom att sätta tydliga gränser för vad som ger poäng på provet. Nej då, nu har man istället ”matriser för bedömning av den undersökande förmågan”. Låter det snömosigt beror det på att det är det.

Men vadå, barn får inte ens tävla i idrott längre, så att under terminens gång bedöma vad elever verkligen vet så att de har en chans att anpassa sina studier efter det är såklart för mycket begärt. Om inte annat är det säkert diskriminerande för den klick elever som varken fattar när det är dags att lägga mer tid på studierna eller klarar av att göra det.

Likadant är det för oss vuxna. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, men när jag springer håller jag koll på både puls och kilometertider och även om jag mest tävlar mot mig själv sneglar jag gärna på andra medelmåttiga löpare och försöker slå så många som möjligt ifall jag tävlar. Utan att jämföra sig mot börsindex eller andra investerare är det omöjligt att veta hur våra investeringar går. Hur ska man veta om man har en bra lön ifall man inte hör vad kollegor och konkurrenter har?

Så låt oss jämföra, kika över staketet och snegla både hit och dit med målet att bli bättre människor med bättre liv. Det betyder inte att vi ska se ner på (eller upp till) dem. Jag är fortfarande ganska ointresserad av hur andra människor lyckas genomföra sina liv.