Köpa först, betala sen – eller inte

Vad gör man om man har låga inkomster, saknar ett stort sparande, men ändå vill äga sitt eget hus? I Sverige är sedan många år det givna svaret att man tar ett stort lån och skuldsätter sig för 30 år eller längre.

Men måste man det? Möt Johnny, som hyrde en lägenhet i en av världens dyraste städer, hade låg inkomst från ett jobb han trivdes väldigt bra med, men samtidigt en vilja att få äga sitt boende:

Lyckligtvis ville ingen bank låna ut pengar till honom, så han slapp sätta sitt liv i pant. Istället letade han upp tomtmark han hade råd med, byggde ett litet hus och fyllde det med begagnade möbler. En fördel med den långa process som blev följden av att han hela tiden måste invänta byggpengar var att han hann känna in vad han behövde och hitta de där riktigt billiga grejerna, som tjugodollarsdiskbänken.

”När du bestämmer dig för att bygga ett hus utan lån märker du att det finns sätt att få tag i grejer som inte nödvändigtvis innefattar pengar. Istället för att automatiskt gå på Home Depot och köpa allt du behöver tänker du 'Var annars kan jag få tag på det där? Kan jag ersätta det med fynd från skroten?'”

Jag har själv inga planer på att skaffa mig ett lån på nästa bostad, jag har aldrig tagit lån och ska inte börja nu. Jag tänker köpa ett hus jag har råd med, inte ett hus banken har råd att låta mig bo i mot att jag säljer min själ. Kanske betyder det att jag får köpa en tomt och bygga det där huset själv. I alla lägen betyder det ett mer anspråkslöst boende än om jag skulle ta hjälp av en bank.

Eller? Kan man egentligen ha högre anspråk än att ha full kontroll över sitt eget liv?

Ännu mindre PPM

Så har ännu en av mina PPM-fonder plockats bort, Spiltan Globalfond Investmentbolag. Till slut ska det inte finnas några val, jag utgår ifrån att det är målet. Eller hur ska man annars tolka det faktum att PPM-systemet har allt färre fonder samtidigt som tillgängligheten minskar?

Mina pengar i fonden flyttas över till AP7 Såfa, ”icke-valet” som jag inte valt, men som sväljer allt mer av pengarna i takt med att fonderna kastas ur systemet. Det som hänt i Spiltan-fallet är att det nya regelverket kräver tre års sammanhållen avkastningshistorik. Spiltan har funnits sedan innan Palme gick på bio, men fonden är för ny. Varför ska inte jag själv få göra bedömningen om var jag vill placera mina egna pengar?

Jag gissar att politikerna stressats över att vi valt att utnyttja den valfrihet de gett oss. Politiker skyr inte valfrihet så länge vi har den goda smaken att inte använda oss av den, men om vi börjar göra fria val kanske vi får för oss att vi ska få göra det även på andra områden och då vet man inte var det slutar.

Eller är jag cynisk nu? Ett pensionssystem måste ju få justeras då och då. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att det hela tiden justeras åt samma håll – mindre handlingsfrihet för den enskilde pensionsspararen. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

Billigaste löparskorna någonsin

Jag brukar köpa löparskor i engelska nätbutiker. Det kan bli knepigt med storlekar, men det finns tabeller som jämför storleken på olika modeller och det går också att mejla tillverkaren. Någon gång har jag hamnat lite fel, men aldrig så illa att jag behövt skicka tillbaka skorna. Enda gången det hände slet skorna för hårt på mina knän, och det vet man inte bara genom att sätta dem på sig innan köpet.

För det är nästa invändning, från människor som jobbar i fysiska butiker, att hos dem får man provspringa med skorna på löpband. Jag har köpt skor på det sättet också, men fem minuter löpband säger ändå ingenting om hur skorna känns på en flera timmar lång asfaltsrunda när fötterna svällt några millimeter och benen är trötta.

Kjell Erik Ståhl – trött legend

Den enda säkerställda skillnaden mellan nät- och fysiska butiker är priset. På Löplabbet kostar herrmodellerna just nu 769-2949 kr. De flesta ligger på 1200-1600. På nätet har jag aldrig betalt över 800 kr. Brexit har pressat ner pundet och gjort det ännu billigare, men jag misstänker att det kommer ändra sig.

Jag väljer gärna förra (eller förrförra) årets modell. En löparsko blir inte ett dugg sämre av att det kommit en ny färg. Tvärtom har jag flera exempel på skor där konsensus är att andra generationen är sämre än första, eller femte sämre än fjärde.

Men man kan ju inte välja bara på pris. En sko ska ha rätt dämpning och vikt. Många löpare fastnar för ett eller två märken för att de ”känns” rätt. När jag köper skor jämför jag pris och vikt, räknar om vikten till min egen storlek så att jag kan jämföra med den nuvarande skoparken, läser recensioner och frågar ibland löpare jag känner om skons egenskaper.

Dessa skor tog mig genom två maror – sörjer dem än.

Nu har jag garanterat tröttat ut åtminstone alla läsare som inte springer, så jag ska snabbspola. Vid senaste skoköpet tänkte jag som vanligt börja med att skumma av nätet för att hitta 20-25 modeller att jämföra. Jag började med att filtrera skorna på första sajten och sorterade dem därefter efter pris, billigast först.

Då hittar jag en sko med drygt 80 procents rabatt! Anledningen förutom att den var lite äldre var att den bara fanns i en hopplös storlek – min hopplösa storlek (ja, jag har båtfötter). Vikten och dämpningen var den rätta för mitt syfte (långpass). Såg ett par längre recensioner som lät väldigt positiva och tänkte att hur fel kan det bli?

Så istället för de vanliga tio timmarnas jämförelser slog jag till på en sko efter tjugo minuter. Trots att SEB gav mig växelkursen från Helvetet landade skorna inklusive frakt på 408 kr. Passade perfekt och efter några mils användning är jag fortfarande helnöjd.

Nu ska vi ha kul ihop i 150 mil!

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.

Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.

Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.

Panta sparkistan...

Nordea är förvånade över hushållens låga sparande:

(Klicka på artikeln, så blir den större.)

Själv är jag mest förvånad över att Nordea är förvånade. Eller ja, det beror kanske i sin tur på att SCB:s siffror varit uppåt väggarna, men att folk inte har någon buffert är ju ingen nyhet. För flera år sedan uppmärksammade jag att var fjärde svensk inte skulle fixa en oförutsedd utgift på 15000 kr, vilket i mina ögon betyder att man saknar buffert, och saknar man buffert kan man ju knappast ha ett sparande.

”Enligt SCB:s nuvarande siffror har hushållens egna finansiella sparande – alltså sparande på sparkonto, aktier och fonder – legat på runt 5 procent av hushållens inkomster de senaste åren. Men den siffran tror alltså Nordea är missvisande. Banken tror i stället att sparandet i dag är runt hälften så högt och att det tidigare varit nära noll.”

Så runt 2,5 procents sparande alltså. Och det är snittet! Många av oss med koll har betydligt högre sparande. Det innebär att väldigt många hushåll ligger lägre än så. Om de ens finns med i tabellen. Vi känner väl alla till (alla utom SCB och Nordea?) människor som har tomt på kontot strax innan den 25:e varenda månad.

Det personliga ansvaret för detta är stort, men samtidigt basunerar politikerna ut att staten kommer att ta hand om oss vid behov, att beredskapen är god, och för att ytterligare påverka oss i fel riktning beskattar de sparande och subventionerar lån. Fler än Nordea kommer att bli förvånade inom kort.

Har du bästa bredbandet? – sponsrat av Bredbandsval.se

Förutom det ökade utbudet är det bästa med internet att det ger oss konsumenter chansen att enkelt jämföra varor och tjänster. Nu ännu enklare, när det finns särskilda jämförelsesajter för elabonnemang, försäkringar och annat.

En sån tjänst jag nyligen blev uppmärksammad på är Bredbandsval.se. Jag tror att ni anar vad den gör – jämför bredband. Allt man behöver göra är att mata in en adress, så får man reda på vad som finns att välja på, både mobilt och fast bredband. Filtrera på den lägsta tänkbara hastighet du kan tänka dig och sortera på pris, bindningstid eller något annat.

Jag ser främst två användningsområden. Det uppenbara är att vi snåljåpar (och andra sparsamma) med jämna mellanrum kan kolla om det finns något klart bättre eller mer prisvärt alternativ än det vi har. Men kanske ännu viktigare är funktionen när man flyttar. Fastighetsmäklare redovisar sällan på ett bra sätt hur det ligger till med bredband, trots att det för många är ett av de viktigaste kriterierna vid val av bostad.

Nu kan man slå in adressen innan man slösar tid på att gå på visning, så vet man vilka leverantörer som finns, vilka hastigheter som erbjuds och till vilket pris. Är det en bostad du verkligen vill ha kan du såklart kontakta bostadsrättsföreningen och/eller de stora internetleverantörerna för att höra om utbyggnad är på gång, men det vore ju ett heltidsjobb för den som går på flera visningar i veckan, och då kan Bredbandsval.se ge dig en bra hjälp på vägen.

Har du ett stort intresse av teknik och internet (eller i likhet med mig har kunskapsluckor som riskerar att framställa dig som en idiot i sociala sammanhang) kan du dessutom kolla in företagets blogg och hålla koll på nyheter inom bredband, fiber, wifi, kabel-tv mm.

Den som följt min blogg vet att jag inte är någon tekniknörd, men jag är väldigt beroende av ett stabilt internet och här hittade jag snabbt flera intressanta artiklar. Och gör jag det finns det nog något för alla.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Bredbandsval i Sverige AB, men åsikterna är mina.

”Lägg ut!”

Kvällstidningarna älskar topplistor av den här typen:

Det här är bara en variant. Nästa gång är det ”Rikast i din kommun!” eller ”Kvinnorna som tjänar mest”. Det krävs bara några slagningar och bilder. Sedan har artikeln skrivit sig själv. Särskilt populärt när det är nyhetstorka.

Det är skitjournalistik och jag tycker inte ens att den här information ska gå att få fram. Det finns bra grejer med offentlighetsprincipen, men varför ska man få fram all info om en människa bara man har personnumret? Vad tillför det samhället eller oss som individer att veta vilken tonåring som ärvt mest pengar?

Men det säger också något om hur journalister – och i förlängningen läsarna – ser på detta. Människor med hög lön eller stor förmögenhet – häng ut dem bara! Det finns säkert människor i dessa grupper som utnyttjat sina medmänniskor eller trampat över lik, men knappast alla så vad är deras brott? Och nej, i konsekvensens namn vill jag inte se det här löpet heller.

En låda med pengar

Ibland när jag pratar med kompisar kan jag uttrycka att ”om man lägger alla pengar i en liten låda” som en beskrivning av en realiserad privatekonomi, utan lån och utan ägodelar, alltså det som skulle bli kvar om man sålde allt, löste eventuella lån och och la resten i en låda.

Men jag skulle aldrig göra det! Trots att jag gillar kontanter tycker jag inte att pengar ska vara i en låda. Definitivt inte i en skokartong i hemmet, men just så valde en man i Oregon att förvara sitt livs besparingar. Och dårskapen slutar inte där, för sedan råkade han slänga sin skokartong med pengar i återvinningen.

Jag är inte så hjärtlös att jag inte kan glädjas åt att pengarna hittades och att han fick tillbaka dem, men det väcker ändå den eviga frågan ”Hur in i helvete jävla korkad får en människa bli?!”

Jag gillar annars skokartonger. De är hållbara, tåliga och praktiska. När jag säljer secondhand-grejer packar jag gärna i skokartonger. Därför håller jag hårt i mina egna skokartonger och varje gång jag ser en skokartong i soprummet eller i tidningsåtervinningen (ja, en del tycks tro att skokartonger är gjorda av tidningspapper, apropå frågan ovan) får den följa med hem till mig. Tyvärr har jag inte hittat några pengar i dem än, men skam den som ger sig.

Nu då...?

Betalar vi inte nog med fordonsskatt?

Såg en nyhet som fick mig att fundera. Lulebon Kjell Eriksson har ledsnat på att en väg i hans närområde, hastighetsbegränsad till 70 km/h, knappt går att köra 20-30 på. Trafikverket svarar att det ser likadant ut i hela landet, medel saknas och vissa vägar kommer bli ännu sämre.

Lite tjälskott...

Fordonsskatt har tagits ut sedan 1922. Sveriges bilägare betalar totalt 19,8 miljarder per år i fordonsskatt, vägavgift, trängselskatt och skatt på trafikförsäkringspremier. Men det ska täcka allt mer. Inte bara bilvägar utan också gång- och cykelvägar, men också järnvägar. 90 procent av Sveriges persontransporter sker med vägtrafik, men trots det går nästan lika mycket av Trafikverkets underhållsbudget till järnvägen.

”Ser ni pengarna?”

Jag motsätter mig inte underhåll av järnvägar. Nästan varje gång jag åker tåg (eller öppnar en tidning) märks att även det underhållet är eftersatt. Så vart tar pengarna vägen? Är det byggbolagens asfaltsoligopol som sväljer våra skattepengar? Eller för många administratörer och myndighetschefer? Jämställdhetsintegrering i vägprojekt gissar jag också gör väldigt lite för att Kjell ska kunna köra 70 på sin 70-väg.

Entreprenörstips

Eftersom var och varannan podd haft sommaruppehåll eller högst sporadisk utgivning har jag lyssnat lite bredare än vanligt. Bl a har jag betat av några avsnitt av Framgångspodden. Jag tror att det lite fåniga namnet har skrämt mig tidigare.

Programledaren Alexander Pärleros intervjuar människor som på ett eller annat sätt haft framgångar. Många av dessa titulerar sig entreprenörer, vilket ju i princip kan betyda vad som helst så länge man haft någon slags rörelse i egen regi, så här samsas kändisar som Bert Karlsson och Thomas Ravelli till för mig helt okända youtubers.

Det intressanta med entreprenörer är att de ofta tänker utanför boxen eftersom de ställts inför udda problem. Därför kan de ha dragit en och annan lärdom man kan dra nytta av. De flesta entreprenörer i programmet fick frågan vad deras bästa råd skulle vara till människor som vill gå i deras fotspår. Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie känns det som att de flesta landade i någon variant av följande tre svar.

1. Starta! Den som väntar på att den perfekta affärsidén ska ramla ner från himlen kommer aldrig igång. Kör på och se vart det bär.

2. Omge dig med rätt folk. Ingen kan allt, så det gäller att ta hjälp av pålitliga människor med andra kompetenser än du själv.

3. Se till att ha roligt! Att starta eget innebär i regel långa dagar, osäkra inkomster och i största allmänhet en otrygghet det är svårt att hitta någon annanstans på arbetsmarknaden. Det enda man vet säkert är att det blir jobbigt så se för Guds skull till att ha kul! Inte varje dag och hela tiden, såklart, men det måste finnas en annan drivkraft än bara pengar.

Det här låter väl gott och väl, men jag tänker att råden knappast gäller enbart egenföretagande utan nästan för allting, såväl i jobb som fritid. Livet ska vara hårt och roligt, annars kan det kvitta.

”Sätt dig ner på en stol och håll käft istället och få nå' gjort!”

Tröttaste börstexten i år?

När kvällstidningar skriver om börsen är det vanligen med ett av följande två fokus:

Blir det börskrasch i morgon?

eller 

Så här investerar kungafamiljen!

Den första rubriken begriper jag. I stort sett alla svenskar berörs av hur det går på börsen. Inte varje liten rörelse, men om Stockholmsbörsen på kort tid tappar tvåsiffrigt ger det lägre pensioner, ökad arbetslöshet och en massa prisförändringar som drabbar de flesta lite och en del mycket.

Den andra rubriken betyder däremot ingenting. Inte ens för kungafamiljen för jag har en känsla av att de kommer klara sig rätt bra oavsett. Åtminstone ekonomiskt. Och jag skiter faktiskt i om prinsessan Madeleine har gjort några ”sköna klipp” det senaste året. Jag har dessutom en stark magkänsla att det inte är ”Madde” själv som suttit och klurat.

Men det är kvällspressen – för idioter, av idioter. Jag blev däremot väldigt förvånad när Placera igår släppte artikeln ”Aktierna i Bill och Melinda Gates portfölj”. Intressesmurfarna hoppar av glädje!

Där får vi läsa (ja, vad fan, jag klickade!) att drygt halva portföljen består av Warren Buffetts investmentbolag Berkshire Hathaway. Att Buffett och Gates är bästa kompisar har säkert inget med det att göra. Men även i övrigt är den Gateska portföljen skittrist. Deras största innehav återfinns i några stora amerikanska bolag, gissningsvis samma år efter år.

Jag skulle betydligt hellre höra någon svensk och börsintresserad riking lägga ut texten om sina innehav. Då kunde man ju få lära sig något på riktigt. Fast det kräver att Placera gör något mer än att klippa och klistra.

Hjälp till självstjälp

Småbarnsföräldrar klagar över att tiden inte räcker till för vardagsmotion. Själv hör jag ofta löpare som inte hinner med de löpturer de skulle önska. Ofta får de förläggas till sena kvällar, eller pressas in på lunchrasten.

Jag fattar att det är svårt, och de jag pratar om, som kan ställa klockan på 4.30 för att springa, är givetvis i minoritet. Istället hyllar denna galna värld initiativ som tar bort den lilla vardagsmotion som ännu blir av. Minimum borde väl vara att knuffa en barnvagn i sakta mak. Inte längre!

Nu har elbarnvagnarna kommit. Det var väl ofrånkomligt när de vanliga promenaderna bytts ut mot segway eller elsparkcykel och cyklar numera ”trampas” av elmotorer. Men det är klart, vem orkar knuffa på en barnvagn när ena handen håller i en mobiltelefon, den andra handen petar på dess skärm och hela surfverksamheten tar all koncentration i anspråk?

Möjligen kunde det vara skönt när man springer ifall den medföljande barnvagnen går av sig själv, men det finns utmärkta joggingvagnar särskilt utformade för att springa med, där friktionen och tyngdpunkten är låg.

Och självklart stannar det inte där. En del eldrivna vagnar har en hylla bakom för mamma/pappa så att de helt slipper röra sig. Och nej, det är inte ett handikapphjälpmedel, målgruppen är latmaskar. Nästa steg är kanske vagnar som inte ens behöver en medföljande förare, så att denne istället kan sitta i soffan och titta på den självgående vagnen via en webbkamera. När den affärsidén börsintroduceras kommer jag köpa. Underskatta aldrig människans dumhet!

Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.

Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.

Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.

Usch för kurs!

Jag brukar inte uttala mig om s k börsprofilers kurser och föredrag. Min grundinställning är att om det finns en köpare och en säljare som bägge är nöjda med priset och köparen vet hur produkten/tjänsten ser ut har ingen med det att göra. 6000 kr för en endagskurs kan tyckas i saftigaste laget, men har man sex miljoner att investera behöver man ju faktiskt bara göra en promilles bättre avkastning för att tjäna in kostnaden redan första året.

Men det senaste erbjudandet är en nybörjarkurs i fondsparande, på nätet, för dig som ”vill börja investera på börsen” och ”inte vet var du ska börja”. Nu har jag visserligen bara investerat på börsen i dryga 30 år, men jag trodde att själva poängen med fondsparande är att fondernas förvaltare sköter investeringarna åt en. Ja, du behöver välja fonder, men att komma igång med detta borde inte behöva kosta svindlande (på mer än ett sätt) 2490 kr.

Kanske har kursen högre ambitioner än vad man kan hitta gratis lite varstans på nätet? Målet skulle ju kunna vara att till slut bli en börshaj och kanske förvalta egna fonder, men det verkar inte så. Formuleringen ”När väl pengarna har börjat jobba för dig kan du fokusera på annat!” i informationsmaterialet får mig att tänka på den gamla skrönan om rökavvänjningsprogrammet där man efter att ha skickat in pengarna fick hem ett brev med texten:

”Tack för pengarna! Glöm nu inte att sluta röka.”

De flesta kommentarer går i den riktningen: ”Bland det mest oseriösa jag sett”, ”Du borde skämmas”, ”Hoppas verkligen inte folk går på denna skit”, ”Jäkla bluffmakare”. Men återigen, var och en lägger pengar på vad den vill. Någon kanske t ex tycker att kursledarens politiska budskap är värt 2490 kr i ren uppmuntran, men om man är nybörjare och inte har några sex miljoner att investera hoppas jag att man gör något annat för pengarna.

Jag får en känsla av att man (lite som gymkorten) hoppas på kunder som betalar för att de behöver en spark i arslet att komma igång. Är du en sådan potentiell kund, snacka ihop dig med en kompis istället, eller anslut till en nätgrupp där ni sparkar varann helt gratis.

Jag har bestämt att sommaren är över på måndag. Vädret rår jag inte över (det gör bara Miljöpartiet). Vad jag menar är att bloggen går in i höstläge med dagliga inlägg igen.

Hatar svenska politiker inrikessemestrar?

WLTP, eller Worldwide Harmonized Light Vehicle Test Procedure, innebär ett nytt sätt att beräkna fordonsskatt. EU har gått ut med direktiv att det nya testsystemet inte ska resultera i högre skatt, men åt det hållet är svenskarna aldrig så noga med att lyssna på EU som de annars är.

Och för en del kommer detta att slå utav bara helvete. Husbilsägare kan få betala tiotusentals kronor mer i skatt eftersom de ska drabbas lika hårt som tunga lastbilar i yrkestrafik, trots att de flesta husbilar bara går några hundra mil om året, på sommaren när utsläppen är som lägst.

Så hur är det tänkt att vi ska semestra i framtiden? De som väljer att flyga till Thailand eller Kanarieöarna är det väl snart skottpengar på. Båt är givetvis inte till att tänka på, åtminstone inte motorbåt. I takt med stigande fastighetsskatter är det allt färre som kan ha en sommarstuga för man kan ju inte råna en bank för att få råd, det är ganska olagligt faktiskt.

Det vore såklart fint om alla drog på cykelsemester, bodde i tält där de knaprade på biodynamiskt hemodlade grönsaker, men precis som MP-förslaget att barnfamiljer ska storhandla med lådcykel blir det orealistiskt om man tar hänsyn till verkligheten.

Svenska kronan har ett rekordlågt värde. En av få fördelar med detta är att det skulle kunna gynna svensk turism. Ska nu politikerna lyckas klanta bort det med?

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.

Tandvård, sista kapitlet

I december sprack min rotfyllda tand. För övrigt min enda rotfyllning. Får väl se det lite som en ungdomssynd, från en tid när jag inte reflekterade över att tänderna med fördel ska hålla en livstid. 7000 kr, gissade tandläkaren att ”kalaset” skulle gå på, en siffra som snabbt höjdes till 12000.

Fast då hade man kommit på att man också skulle plocka ut en visdomstand i underkäken, något som visade sig kolossalt komplicerat. Och mot räkningen vid varje besök finns ingen bedövning.

Värst tror jag ändå var tiden. Att det skulle kräva elva tandläkarbesök fördelade på åtta månader hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fattar att vissa moment måste väntas ut, bakterier i tandrötter låter sig inte kväsas hur som helst. I andra lägen hade jag gärna sluppit vänta 3-4 veckor mellan besöken och att det skulle ta hela tre försök att få till en fungerande krona i rätt färg och storlek känns för dåligt.

”Har du prövat att borsta tänderna?” frågade en kompis när han fick höra att jag skaffat klippkort hos tandläkaren. Berättigad fråga, men jag har faktiskt rätt bra tänder som inte brukar kosta dubbelt så mycket som jag bränner på mat.

”Free at last!”

Jag får försöka glädja mig åt det, men hamnar jag i det här läget igen ska jag noggrant kontrollera östeuropeiska och asiatiska alternativ. Kanske äter reskostnaderna upp den sparade tandvårdskostnaden, men undrar i hur många länder det tar åtta månader att laga en enda tand.

Handelskrig, är det nåt?

När det gäller politikers inverkan på börsen tycker jag att den konstant överskattas. Inför vartenda parlamentsval spekuleras i hur börsen ska ta emot den ena eller andra ledaren, men för det mesta skiter börsen i vilket. Möjligen vill marknaden ha arbetsro, så när valet väl är över går det upp oavsett. Det krävs Brexitnivå för att de politiska besluten ska få genomslag på börsen.

Nu snackas det om handelskriget (eller ”trejdingwååret” som de sa i veckan i en finanspodd vars svengelska jag nog redan kritiserat tillräckligt) mellan främst USA och Kina. Varken Donald Trump eller Xi Jinping är de försiktiga utspelens mästare och visst har väl världen skäl att lyssna noggrant till vad de säger och hur de säger det.

Men ändå, vad svenska journalister än önskar är ingen av dem dum i huvudet. Det är en sak vad man säger i eller inför förhandlingar och en helt annan sak vad man faktiskt kommer försöka få igenom när det verkligen gäller. Trump och Xi har ett gemensamt intresse av att kunna samarbeta.

Trump har haft vettiga samtal med Putin, Kim Jong-un och t o m Macron, som är så olika Trump som det går att bli. Jag är rätt säker på att det här också ska gå bra. Jag har mina dubier om börsens utveckling den närmaste tiden, men personligen är jag betydligt mer rädd för en sydeuropeisk bankkrasch (eller andra större företagskollapser) än jag är för att världens två största ekonomier ska putta varandra över stupet. Är jag överdrivet positiv då?

Fungerande samhällen i Sverige!

Jag har varit på studiebesök i ett fungerande samhälle, så som ni förstår var det inte ett mänskligt sådant. Här är en ledtråd.

Efter att ha läst böcker, lyssnat på poddar och sett otaliga videos har jag bara blivit mer och mer intresserad av biodling. Vem vill inte ha hundratusentals arbetare som jobbar hela dagarna, sju dagar i veckan? Allt de kräver i motprestation är ett hus, och de har inga stora krav där, det är funkis som gäller och temperaturen reglerar de själva till exakt 34,5 grader oavsett om det är -20 eller +40 utanför.

Det som fascinerar mest är deras otroliga effektivitet. Precis som i en myrstack verkar det för ett otränat öga vara rena anarkin, men varje bi har sina egna uppgifter, här finns putsbin, vaktbin, samlarbin osv. Blir det för få av en sort hoppar andra in, utan MBL, fackmöten och annat tjafs, för här jobbar alla mot samma mål. Merparten av kommunikationen sker med hjälp av dofter, så inget onödigt ”surr”.

Ägg läggs, honung samlas in och vattenhalten i den fläktas med gemensamma krafter ned till 18 procent, varpå cellerna förseglas. När så skett plockar biodlaren in ramarna och tar bort cellocken innan slungning, alternativt lämnar över arbetsuppgiften till en bloggare. För sådana gör ju typ vad som helst för att få bra bilder.

Men apropå det, det här är ju en ekonomiblogg. Så går det att tjäna pengar på biodling? Ja, det verkar riktigt lovande. Från de som bara har ett par kupor till professionella odlare med flera hundra verkar de flesta eniga om ekonomiskt överskott som mål.

Här var uppdraget att skopa upp en deciliter bin. Gick sådär...

En bikupa kan ge runt 30 kilo honung (á 50 kr) per år. Har man många kupor kan man hålla kostnaderna nere med hjälp av stordriften. Å andra sidan verkar mindre odlare kunna maximera vinsterna genom att sälja honung privat till högre priser, men också genom att förädla biprodukter (pun intended), sälja bivaxljus, propolis, pollen och annat som odlare med 200 kupor inte har tid att dutta med.

Antagligen gör man klokt i att starta försiktigt med ett fåtal kupor. Alldeles oavsett, inom en hyfsat snar framtid vill jag ha bin.

Ännu en pekpinne mot FIRE

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ha dåligt samvete när jag ”hänger ut” tweets på ett par hundra tecken som kanske skrivits i hastigt vredesmod och med skrikande barn runt benen. Sedan sitter jag och dissekerar och analyserar i en timme. Men jag har bestämt mig för att så länge det är skrivet från ett offentligt konto får de stå sitt kast att någon nitisk bloggare tar dem på allvar.

Tweeten det gäller den här gången är denna:

Det första som slår mig är motstridigheten. Han har alltid gillat egensinniga människor som gör självständiga val, men när de gör det kommer jordens generalisering kryddad med ett kilo fördomar. Typ: ”Jag har alltid använt ett vårdat språk, men det är ju fan vad alla kukrunkande jävla miffon triggar igång mig med sitt helvetes jävliga pissbeteende.”

Hur lever kyrkråttor? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att så fort ämnet är FIRE/ekonomiskt oberoende kan man hitta på egna definitioner, dra alla över en kam och sedan såga en hel grupp människors sätt att leva som helt ovärdigt? Jag tragglar igenom hela tråden för att få lite mer kött på benen och hittar:

”Men lever du så 'du går runt'- då är du ju inte fri....”

Vem bestämmer det? Jag gick nämligen här och inbillade mig att den enskilde individen har rätt att definiera sina egna gränser. Den som känner sig fri genom att tågluffa på heltid och ha alla sina ägodelar i en ryggsäck är fri. Att sedan jag och många andra inte delar denna vision spelar ingen roll.

Det verkar kanske snarstucket att sitta här och reta sig på en tweet som ju av utrymmesskäl inte kan täcka in alla eventualiteter, men sedan jag började att offentligt ventilera min syn på ekonomisk frihet har jag upptäckt att även om många retar sig på strävan efter ekonomiskt oberoende är det ingenting mot hur provocerande det tydligen är att kunna göra det med små medel. Girighet är småstörígt, men förnöjsamhet är en dödssynd. Det börjar jag reta mig på.

Hejdå, saker

Flera personer i kommentarsfältet har tipsat mig om boken Hejdå saker av Fumio Sasaki, som jag fick uppfattningen skulle vara en lättsam och rolig bok om minimalism. Nu har jag läst den.

Normalt gillar jag kluriga japaner av Mr Miyagi-typ, som Haruki Murakami, och Fumio Sasaki är extremt japansk. Nästan samtliga populärkulturella referenser i boken handlar om andra japaner, bortsett från idolen Steve Jobs och karaktären Tyler Durden i Fight Club, som med tanke på hur många sökta och osökta hänvisningar han gör till den mycket väl kan vara den enda icke-japanska film Sasaki någonsin sett.

Jag vet inte om det beror på att författaren är ungefär hälften så gammal som Murakami och Miyagi (när Karate Kid gjordes alltså, nu är han död), men jag saknar deras tyngd här. Som flera verk i minimalismfacket känns det som att behovet att få ut en bok som är rätt i tiden är starkare än viljan att gå på djupet.

Riktigt tramsigt blir det när han föreslår att man inte ska ha köksutrustning eftersom man kan gå ut och äta. Eller när han berättar om en fotmassageapparat som han köpt, gett bort, ångrat sig och köpt ett nytt ex av. Eller den i och för sig ärliga historien om att de ägodelar som krävde mest mod att skiljas från var porrfilmer han lagrat på sin hårddisk.

”Du har inte funderat på att tjacka möbler?” (replik ur Slutspel, en av mina favoritfilmer)

Kapitlet med 55 handfasta tips på minimalistiska handlingar är bra. Fast det är tyvärr nästan allt av värde i hela boken och hade passat bättre som ett blogginlägg (det kallar jag minimalism!). Antagligen märkte Sasaki själv det och – jag skojar inte – avslutar hela boken med att återupprepa de 55 tipsen i denna ändå ganska tunna bok.

Har ni några timmar över och vill ha en snabb introduktion i minimalism antar jag att Hejdå saker är en helt okej inkörsport, men ni skulle lika gärna (sade han ödmjukt) kunna läsa min bloggserie om minimalism i tre delar (1, 2 och 3) inklusive länkar och kommentarer. Men skippa i så fall det där japanska boktipset, det höll tunt ;-).

Vem vill ha FAANG-monopol?

De så kallade FAANG-aktierna (Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google) får klä skott för denna spaning, men egentligen tänker jag bredare och är inte specifikt ute efter just dessa företag.

För tjugo år sedan var Microsoft den stora aktören genom vilken all ny teknik gick. Deras makt var irriterande och lite skrämmande, men känns som en västanfläkt jämfört med idag. Teknikjättarna har inte monopol och censur av nordkoreanskt snitt, men alla kan se åt vilket håll det barkar och det är inte åt rätt håll.

Google har varit tydligast i sina avsikter genom att inte hymla om att de vill ”hacka” nästa års amerikanska presidentval så att Demokraterna vinner, precis som de var tydliga med att de föredrog Clinton framför Trump 2016. Taktiken är bl a att dribbla med sökresultaten. När Bill Clintons kompis Jeffrey Epstein åkte dit för sexhandel med småflickor försvann snabbt alla bilder på dem tillsammans.

Debattörer som går emot Googles världsbild blir först av med sina reklammöjligheter på Youtube, och om inte det räcker för att tysta dem plockar man bort kontona rakt av. Och alla minns väl James Damore som fick sparken från Google för att han – i enlighet med arbetsgivarens önskemål! - framfört åsikter om kön och jämställdhet.

Facebook är också duktiga på att stänga av ”felaktiga” åsikter och verkar lägga mer och mer tid på att städa bort folk och fakta både med hjälp av algoritmer och anställda åsiktspoliser. När islamkritikern Tommy Robinson nyligen åkte i fängelse för att ha filmat utanför en rättegång räckte det med att nämna honom på Facebook för att få sitt konto avstängt. Detta företag håller nu på att skapa en egen valuta. Tror ni att alla kommer få använda den, även de som inte ens får ha ett Facebookkonto?

Argumentet från dem som stödjer företagens åsiktsregleringar är att det är privata företag som har rätt att göra vad de vill på sina egna plattformar. De har en poäng, men när dessa privata företag blivit så mäktiga att de kan ställa ultimatum till länders lagstiftare och regeringar är marknaden inte längre fri. Om förutsättningen för ett fungerande liv är ett Apple Card rättar de flesta in sig i ledet.

”Man vågar ju för fan inte öppna käften, för alltid är det någon http-person som blir kränkt.”

Det finns människor vars åsikter jag föraktar, åsikter jag önskar inte kom till uttryck. Men jag vill inte ha ett samhälle där åsikterna förbjuds för nästa gång är det jag som tystas. Åsikter som inte upprör någon behöver ingen lagstadgad yttrandefrihet. Den måste finnas till för åsikter som upprör och kränker, och man kan inte ha lite yttrandefrihet, antingen har man det eller också har man det inte.