Flyttstädning i Helvetet

Hur mycket grejer kan en människa egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål. Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är galna.

Och skulle det vara lika tokigt här gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill, halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har jag nog kastat lika mycket till.

En annan reflektion på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.

Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.

Men nu står jag här igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det, så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.

Det har jag nu inte, jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka. Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...

Kunden har inte alltid rätt

Var går gränsen för bedrägeri? Sveriges Radio berättar att ”under första halvåret i år fick polisen in 50 % fler anmälningar av så kallade annonsbedrägerier”.

Det låter ju illa, men i reportaget berättar en kvinna att hon skickat iväg en klocka utan att först få betalt, och det till en kund som redan antytt att klockan var undermålig och gjorde kvinnan ”liksom förminskad”, så det är en gåta varför hon inte redan hade brutit kontakten. Under affärens gång (oklart om det var före eller efter att hon gav bort klockan) fick hon en ”jättekonstig känsla”. Där ser man.

Så har hon blivit utsatt för bedrägeri eller har hon lurat sig själv? Det här är lite som att ställa bilen på gatan med en stor skylt på motorhuven där man berättar att nycklarna sitter i tändningslåset. Då är det ju inte helt omöjligt att någon ”stjäl” den.

Vidare berättar polisen att det blivit vanligare att säljare luras att skicka pengar utomlands för att täcka påstådda köpares fraktkostnader. Okej... Jag visste inte att det finns privatpersoner som säljer fraktfritt worldwide och står för alla oförutsedda merkostnader. För det gör det såklart inte. Ändå väljer godtrogna idioter att skicka pengar trots att det är de som är säljare och borde vara den som får betalt.

Jag har sålt hundratals grejer på nätet, men aldrig någonsin skickat varan förrän pengarna suttit på kontot och de gånger kunder efterfrågat eller krävt något som inte framgått av annonsen (”Va, har du inte Paypal?” eller ”Jag tog för givet att det var [något som inte står i annonstexten]”) har jag vänligt men bestämt upplyst dem om vad och hur jag säljer. Mitt Traderabetyg är maximala 5.0 och jag har aldrig blivit blåst på pengar. Det är inte raketforskning.

Valår = mer åt alla

Det märks att det är mindre än ett år kvar till riksdagsval. Regeringens budgetproposition ger enkelt uttryckt mer pengar åt alla. Lägre skatt för dem som jobbar och högre bidrag till dem som inte gör det, så nu får pensionärerna högre bostadstillägg, ensamstående föräldrar högre underhåll, sjuka höginkomsttagare får högre sjukpenning och företagen stöttas hämningslöst pga svårigheten med corona.

När jag läste ekonomi fick jag lära mig att det måste gå ihop på sista raden. Endast ökade intäkter täcker ökade kostnader. Eller ja, man kan ju alltid låna för att få ihop det. Inte alltid kanske, men en stat tycks alltid kunna höja statsskulden.

Men någon gång ska bullarna betalas, det kommer ingen ifrån, så precis som Patrick El-Hag här ovanför frågar jag mig vem. Svaret är du, och kommande generationer såklart. Regeringen hade kunnat vara med på ett hörn också ifall väljarna skulle välja att ifrågasätta allt-åt-alla-politiken, men nu har jag levt några val så jag vet att det inte kommer att hända den här gången heller.

Privilegierad, jovars

Jag har den senaste tiden gnällt en del på hur trist jag tycker att det är att resa och hur mycket av mitt vanliga liv jag saknar på resande fot. Det kommer att bli mer av det gnället så innan någon påpekar att jag faktiskt valt själv ska jag villigt erkänna att jag är medveten om det.

Dessutom ska sägas att jag är otroligt tacksam att jag kan göra det valet. Det är inte bara tur och slump, eller att jag fötts och fostrats av förhållandevis rika föräldrar. Jag har jobbat hårt för att få de möjligheter jag har. Jag har snålat hela livet för att skapa ekonomiskt utrymme. En del lyx hade jag inte velat ha om jag så fått det gratis. Annat har jag gjort avkall på.

Men faktum kvarstår – jag kan. En del jobb har jag jobbat undan i förväg, annat gör jag på resande fot. Och jag inser att det är få personer ”mitt i livet” förunnat att dra iväg på obestämd tid. En snäll granne vattnar mina blommor, en lika snäll släkting tar hand om posten, och själv åker jag runt på världsturné som någon annan rockstjärna.

Trots förmågan att anpassa sig är dock människan ett vanedjur. Jag saknar min säng, mitt kök, min dator, mitt liv och mina vanliga rutiner. Nu vill jag visserligen ändå inte tillbaka till dem, jag vill skapa nya rutiner. Det vill jag göra exakt nu och samtidigt slippa bo i kappsäck. Tills dess kommer jag att gnälla. Lite grann.

Bostadslös med bolån

Den som läser på SVT om familjen som blir av med lägenheten men behåller lånen kanske fattar att det är en bra idé att läsa bostadsrättsföreningens årsredovisning, både i samband med köp och löpande under ägandet.

När jag själv sålde lägenhet 2020 var det en eller två av 50 spekulanter som frågade om föreningens ekonomi. Då är bostadsköpet ändå en av de största affärerna i deras liv, och även om det är ovanligt kan det som i SVT-exemplet bli så att föreningen kånkar och att man som föreningsmedlem blir av med sin bostad, men får behålla lånen.

Jag kan inte detaljerna i det fallet, men det verkar uppenbart att underhållet släpat efter högst betänkligt, och det borde väl vara en god varningssignal på att något inte står rätt till. Får jag gissa tänkte de boende att ”det löser sig säkert på något sätt” och ”vi äger ju ändå våra lägenheter”, vilket helt enkelt inte är sant. I en bostadsrätt äger man rätten att bo i sin lägenhet genom att man äger motsvarande andel av föreningen. Utan förening – ingen bostad.

”Borta!”

Jag har själv bott i bostadsrätt i sexton år, har tjänat massor av pengar på det och tycker att det kan vara en riktigt bra boendeform, men det har inte samma säkerhet som att hyra (eller i många fall att äga själv) och då får man ta ansvar för att inte sitta där med skägget i brevlådan.

Strålande affärer

Jag köpte en uran-ETF för några år sedan när jag kände att priset blivit för lågt. Prickade inte riktigt botten för den stod och stampade fram till en dipp i början av 2020, men sedan tog den fart.

Och nu har den som synes sprängt taket efter att ett investmentföretag köpt allt uran de hittat. Jag skulle önska att jag varit med på hela resan, men sålde häromdagen eftersom jag behövde pengarna till annat, så även om toppen skulle vara nådd exakt här har jag gått miste om en del av den sista knarkarhaussen.

Bra resa hur som helst, särskilt eftersom jag såg investeringen som förhållandevis riskfri. För där skiljer jag mig från de som tycker att man ska hålla sig ifrån råvaror eftersom de är så oförutsägbara.

Jag är långt ifrån någon råvaruexpert, men jag känner precis tvärtom. Normala råvaror har ju ett marknadsbehov, oavsett om det är uran, silver eller kaffe. De blir inte värdelösa med mindre än att det kommer en annan råvara som fullständigt tar bort den framtida marknaden. Risken är måhända större för uran än för kaffe (inget kan ersätta kaffe!), men ändå rätt låg. När uran tappat 85 procent av sitt högsta värde kunde den inte gärna fortsätta ner till noll.

En aktie kan däremot dö även om företaget har bra produkter. Allt som krävs är att en konkurrent har en bättre, eller bara mer prisvärd produkt. Eller att företaget man äger aktier i har en klantig ledning. Eller något annat, som politiska beslut eller en usel kampanj. Jag kommer aldrig lägga alla ägg i råvaror, men troligen alltid några.

Vem köper detta?

Det verkar finnas en marknad för allt, men ibland undrar jag vart världen är på väg. Att det går att sälja nyhetsartiklar till läsarna är en sak, men varje gång jag ser reklam för ”plus” eller ”premium” känner jag att den ekonomiska besparingen att inte köpa dessa abonnemang bara är hälften så mycket värd som vinsten i att slippa läsa skiten.

Jag vet inte vad ”Älskar, älskar inte” är, men jag anar att det är någon form av dejtingprogram, föga intressant för oss som varken varit med eller känner deltagarna. Och av de tre kändisarna som avslöjar hur många de haft sex med känner jag bara igen en. Jag fattar inte ens hur det kan bli en artikel, än mindre att de försöker sälja en premiumtjänst med den.

Däremot fattar jag att sånt här inte kommer till av en slump. Det finns uppenbarligen människor som vill veta hur det gick för ”Älskar, älskar inte”-paren och som är för slöa för att söka rätt på svaret gratis (för något säger mig att dessa människor finns på vartenda socialt medium som existerar) och andra som lägger hela sekunder på att fundera över hur många personer deras favoritkändisar har legat med.

Intressesmurfarna hoppar av glädje.

Och det är det som gör mig orolig för mänskligheten. Det är inte friskt att vilja betala pengar för att få veta hur många kvinnor Linus Wahlgren säger sig ha haft sex med. Men tydligen gör folk det, och det skrämmer mig.

I en parallell verklighet

En artikel i Nyheter Idag fångade mitt intresse, särskilt det sensationella citatet ”Vi har högsta sysselsättningsgraden i EU” som ska ha uttalats av landsfader Löfven i TV4:s Nyhetsmorgon.

Vad märkligt! Nu stannade klockorna...

Troligen beroende på att sysselsättningsgrad är en svensk uppfinning (dock inte lika stor internationellt som dynamiten och skiftnyckeln) med enda syfte att trolla bort arbetslöshet. Som sysselsatt (=inte arbetslös) räknas den med någon form av sysselsättning minst en timme per vecka. Det behöver inte vara ett riktigt jobb utan funkar lika bra med ett bidragsbetalt eller någon form av utbildning. En timme på sju dagar - då är du inte arbetslös. Med den definitionen är det nästan märkligt att inte alla anses sysselsatta. Löfven igen:

”Skulle vi jämföra oss med länder som har lägre arbetslöshet så skulle vi få lägre sysselsättning, för där är fenomenet att människor inte finns till förfogande i arbetskraften som man gör i Sverige.”

Är det någon som fattar vad karln vill ha sagt? Att hittepå-statistik är viktigare än verkligheten? Enligt SCB är arbetslösheten 8,3 procent vilket i stort sett är den högsta siffra som någonsin uppmätts. Svårt att få ihop det med Löfvens bild att alla kurvor pekar åt rätt håll.

”Hahaha! Gick ni på den lätta?”

Vidare säger han att nio av tio socialdemokratiska vallöften infriats – ”helt eller delvis”. 32000 traineejobb skulle skapas – facit: 464 stycken. 5000 beredskapsjobb inom statliga myndigheter skulle tas fram – facit: några hundra (varav majoriteten ”anställdes” av Arbetsfömedlingen).

Detta bara inom arbetsmarknadspolitiken. Vi (alla utom Löfven) minns väl klassiker som Morgan Johanssons löfte att Sverige skulle vara narkotikafritt för snart tio år sedan och Magdalena Anderssons löfte att bensinskatten inte skulle höjas. Hade regeringen däremot lovat att minska antalet poliser, få färre människor genom skolsystemet och förvandla Sverige till ett av Europas allra otryggaste länder hade det blivit med beröm godkänt.

När är nog nog?

Min bloggkollega The Dividend Story har skrivit en intressant text om att hans familjs resa mot finansiellt oberoende efter tio år nått en punkt där det känns rätt att sluta med månadssparande.

En dividend family.

Jag tycker att det är en intressant aspekt av sparandet, att nå mål och delmål, och att låta milstolparna få konsekvenser för livet i stort. Kort sagt, det är ingen idé att jobba mot ett mål om inget händer när man kommer fram. Det gäller inte bara ekonomi utan egentligen allting.

Själv har jag aldrig haft ekonomiska mål, men det behöver inte betyda att jag inte borde anpassa mitt liv efter plånboken. Och det gör jag. Jag ser t ex inget egenvärde i att jobba fyrtiotimmarsvecka eller att få in en specifik siffra i månatlig inkomst. Ibland jobbar jag mer, ofta mindre, och jag är helt okej med det.

När är det dags att överhuvudtaget inte jobba för att få in mer pengar  (inte detsamma som att sluta jobba), för att det redan räcker livet ut? Den nivån är jag inte säker på att jag någonsin når med mindre än att jag får reda på något om min hälsa som gör min tid väldigt utmätt.

För jag har ingen aning om vad jag vill göra om tio år eller ens om ett. Troligt inte något som kostar jättemycket pengar, men även om jag knappast kommer börja samla på lyxbåtar eller champagne kanske jag vill bo dyrt. Den som lever får se, och att få leva länge är definitivt ett mål, dock inte dyrt i ekonomiska termer.

Digital nomad – utvärdering

För ett par år sedan bloggade jag om digitala nomader och konstaterade att jag själv inte skulle vilja leva på resande fot med kontoret på fickan.

Nu har jag ändå provat det livet i tre veckor och kan konstatera att min magkänsla var riktig. Att leva skribentliv med hjälp av mobilt bredband och en laptop är okej, men långt ifrån idealiskt. Skärmen är för liten, liksom tangentbordet. Har i alla fall släpat med mig en mus så att jag slipper att också svära över pekplattan som sällan gör som jag säger. Men det funkar. Jag behöver inte streama något utan bara söka information i textform när jag skriver, och med webbmejlen kan jag kommunicera med uppdragsgivare. 4 av 5 skäggmiffon.

Börsen hade jag inte planerat att följa så noga som jag brukar, och det är bra för det hade jag heller inte fixat. Nyhetsflödet går an, men att lägga ordrar på en laptop med 15-tumsskärm och ett internet som kan gå ner när som helst är skitjobbigt. 2 av 5 skäggmiffon.

Värst är bokföring och administration. Jag saknar mitt arbetsrum, mina pärmar och mest av allt min skrivare. Jag erkänner glatt att jag är en administratör av den gamla skolan. Kvitton hålslås och häftas in i kronologiskt ordnade pärmar. Mitt ordningssinne kräver en fysisk plats. 1 av 5 skäggmiffon.

Andra må se tjusningen i att åka runt med en ryggsäck, sitta och vara kreativa på internetkaféer och jobba på udda tider bara för att skoja till det lite. Jag är inte en av dem.

Den gula FIRE:n

Jag var så nöjd med rubriken tills jag insåg att uttrycket ”den gula faran” kanske (troligen) anses rasistiskt idag. Men om ingen skvallrar för Tobias Hübinette kommer jag nog undan med det eftersom övriga fem miljarder asiater troligen är okej med sin hudfärg.

Men nu handlar det alltså inte om fara utan om FIRE, ”financial independence, retire early”. Kommentarsfältet uppmärksammade mig på det kinesiska begreppet ”tangping” som ungefär går att översätta till ”lägga sig platt”. I Dagens Nyheters tappning låter detta skrämmande, världen kommer gå under när allt fler kineser bara slutar att bidra.

Men så låter det ju också när de och andra etablissemangstrogna medier beskriver västvärldens FIRE. Det är ett hot mot välfärden och ”hur skulle det se ut om alla...?”. Så jag bestämde mig för att läsa mer om tangping och hittade t ex denna definition:

”Tangping is the refusal to pursue success, money, and consumerism. It is a form of passive resistance to materialism in China.”

I mina öron låter det där som sunt ifrågasättande av den konsumism som verkligen är ett bokstavligt hot mot världen i stort. Och att jobba ihjäl sig. Kinas motsvarighet till 9-5 heter 996, vilket betyder att jobba kl 9-21 sex dagar i veckan. Jag är själv inte arbetsskygg, men när jag jobbat 65-70 timmar på en vecka har det definitivt inte känts som meningen med livet.

Bingoinvestering

Placeras lista över de aktier som tappat mest i värde i år tydliggör vikten av att inte lägga alla ägg i samma korg. Hade man vid årsskiftet satt en fjärdedel av sina pengar i Oncopeptides som toppar listan hade hela portföljen tappat nästan 20 procent bara på det beslutet, vilket ju i princip är omöjligt att täcka upp med andra innehav.

Fler än jag åkte nyligen på en smäll i Kambi som tappade runt 40 procent på ett par dagar. Jag satt själv obehagligt tungt där, men tack vare en ändå hyfsat diversifierad portfölj blev det inte en förlust på självmordsnivå.

Men frågan är var man ska sätta gränsen, eller om man ens ska sätta definitiva gränser. Ofta hör man ”minst 10-15 aktier”, men det kan ju innebära att en enskild aktie kan utgöra över tio procent av portföljen, vilket är för mycket för mig. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att ha tio procent av mitt kapital i en fond, men där drar jag gränsen. Sen är det väl rimligare att ligga tung i ett investmentbolag än i ett forskningsbolag, men även om jag älskar Investor skulle jag aldrig ha över en tiondel av mina pengar där.

En del som skärmdumpar sin depåutveckling i sociala medier är helt klart modigare/galnare. Kan man slå index med fem procentenheter (för lustigt nog är det alltid åt det hållet när skärmdumparna haglar) på en enskild dag spelar man ett annat spel på en annan nivå.

Har ni några regler för era investeringar, och är dessa i så fall huggna i sten? Och hur ser de ut? Jag håller i och för sig på att lösa detta dilemma genom att i stort sett avveckla mina innehav i enskilda aktier (mer om det i ett senare inlägg), men låt oss slå ihop våra huvuden och dela på huvudvärken.

Statssubventionerat barnarbete

Börsen brukar strunta rätt mycket i vilka politiker som styr. Friskolekoncerners aktier kan drabbas av att valfrihetshatare hamnar i regeringen, men i det stora hela påverkar det inte.

Märkligare att politikerna själva inte förstår hur politiska beslut slår. Det mest aktuella exemplet är Cementas kalkbrytning på Gotland som riskerar att sänka hela näringslivet och kosta hundratusentals arbetstillfällen om den stoppas. Det skiter miljömupparna i, de räknar oftast varken på ”hitan” eller ”ditan”.

Apropå arbetstillfällen hade jag gärna sett att arbetsgivaravgiften, alltså straffbeskattningen på anställningar, plockades bort helt, men det lär inte hända. Däremot har politiker dille på att sänka arbetsgivaravgiften för unga, för att dessa lättare ska få jobb. Det funkar såklart, lika givet som att höjd inkomstskatt gör att folk jobbar mindre.

Men lika självklart borde det vara att straffrabatten för ungdomar gör dem mer anställningsbara i kriminella nätverk. Inte bara ungdomar förresten, den ”svenska modellen” har gjort kriminellt barnarbete attraktivt. ”Vi ser att redan vid åttaårsåldern är det många som lämnar den normativa planen med skola och jobb och intar en kriminell identitet”.

”Vill du köpa jultidningar? Eller, jag menar, heroin?”

Jag vill inte slänga åttaåringar i fängelse, men om ingenting händer när de hoppar av lågstadiet för att sälja knark på heltid lär de inte sluta ens om statsministern skulle kalla det ”oacceptabelt”.

Finns inget tråkigare?

Jag fick ett mejl som roade mig lite. Rubriken var ”Ta hjälp att hitta det lån som passar dig bäst” följt av påståendet att det inte finns något tråkigare än att betala av på dyra lån och att jag nu skulle kunna ändra på det.

Längre ner möts jag av ett budskap så finstilt att det vore meningslöst att skärmdumpa. Med hjälp av förstoringsglas kunde jag uppfatta följande text:

”Långivarnas ränta är rörlig, sätts individuellt och varierar mellan 2,95 %-26 %.”

Om jag ska halvera min lånekostnad med hjälp av ett lån som – i bästa fall! - kostar 2,95 % i ränta måste ju min nuvarande ränta vara 5,9 %. Ändå tur att ansökan är kostnadsfri. Dock ser jag att lånen har en startavgift på 495 kr. Borde man inte få någon slags bonus/välkomstpresent om man låser in sin ekonomi hos detta företag?

Företag ja? Även det är lite oklart. Jag upplyses om att ”Det här mailet kommer inte från Axo Finans” och är underskrivet ”Active Business Services” på en postadress som möjligen ligger i USA. Intressant strategi att i nostalgisk Bullen-anda berätta vem som inte skickat brevet.

PS. Det här blogginlägget har inte skrivits av Lena Philipsson. DS.

Dags att amortera!

Förra våren togs amorteringskravet tillfälligt bort och genast strömmade bostadsägare till banken för att pausa sina avbetalningar. Men från och med idag är festen över och kraven tillbaka.

Amorteringsfriheten lär ha lönat sig för bankerna. Om den också gjort det för samhället i stort har jag ingen aning om. De låntagare som investerat alla ”extrapengar” på börsen lär definitivt ha tjänat på det, om de inte satsade allt i Anoto och Norwegian.

Men nu ska vi alltså tillbaka till 1 % över 50 procents belåning, 2 % över 70 och ytterligare 1 % om lånet överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Som vanligt intar jag en egen position, långt ifrån vad många ser som rimligt. Att köpa en bostad med över 50 procents lånefinansiering är ju helt sjukt! Kan man förresten ens kalla det för köp? Man borde definitivt inte säga att man äger något man inte ens betalat hälften.

Säg som det är istället!

Idag verkar många anse att de äger bostaden så fort de dragit ihop kontantinsatsen även om den består av lån/allmosor från föräldrar eller blancolån. Jag känner människor som inte ens tänker tanken att de någonsin ska betala tillbaka sitt lån. Inte ens när de säljer, för då köper de en ännu dyrare bostad och binder upp sig ännu mer på bankens och samhällets långsiktiga välvilja.