Jag har ingen
tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra
börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring.
Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta
här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges
företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag
både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.
Så om vi skulle
börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig
fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...)
får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets
befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så
mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.
Dessutom noterar jag
att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger
tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag
fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de
utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte
har någonting av värde den dag de slutar jobba?
För att slippa bli
”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension.
Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som
att jobba med enda syfte att få semester.
Nästa förslag:
”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej
tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska
rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer
åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?
Så för att
sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person
banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat
pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.