Nyårsblogg

Det var 2021. På ett personligt plan hände det massor av kul, omvälvande, men mestadels bra saker. På ett övergripande samhälleligt plan hände det mestadels dåliga saker. Jag tänkte inte fördjupa mig i varken det ena eller andra här, men kommer garanterat tillbaka till bägge.

Istället tänkte jag prata om summering i största allmänhet. Själv blir jag lätt nostalgisk på nyår. Och nej, det är inte en alkoholgrej, för det gäller oavsett om jag dricker Zingo med eller utan ”hojt”. Det är bara ett naturligt läge att fundera över vart man är på väg. Att vila på årorna en stund och titta upp på sitt riktmärke för att se om man fortfarande håller planenlig kurs.

Möjligen tappade jag alla som inte rott i den metaforen. Poängen är att man färdas bakåt i en roddbåt. Men skit i det nu! På nyår och när jag fyller år tänker jag ofrånkomligt både bakåt och framåt. Jag ger sällan nyårslöften, så jag har ingen checklista att bocka av, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag ville ha ut av året som gått och hur jag ligger till med de punkter som återstår på listan jag inte skrivit.

I år är jag ganska nära att lyckas. Den stora punkten, att emigrera, är klar. Att sälja min lägenhet hann också bli det även om det är så nytt att jag inte ens hunnit få handpenningen. Jag är fortfarande näringsdrivande i Sverige, men det är faktiskt inte mitt fel utan helt och hållet den norska skattemyndighetens, som inte gett mig möjlighet att betala skatt på mitt arbete till dem.

Ekonomiskt lever jag i ett kontrollerat kaos, som jag beskrev lite närmare igår. Det ska lösas 2022, bl a genom att investera mina pengar på en plattform i det nya landet. En hel del bygg- och jobbprojekt står också på agendan. Arbetsuppgifter finns. Vi får se vad jag hinner med och om jag möjligen ska vrida lite på den där kanoten så att jag inte går på grund.

”Det verkar som det blivit nyår igen.
Ett nytt år har gått till ända igen,
och det som skett kan aldrig hända igen.
Nu ska den nya tiden börja.”

Gott nytt år!

Är jag fortfarande ekonomiskt oberoende?

Uttrycket ekonomiskt oberoende är lurigt. Egentligen tycker jag att det borde betyda person som kan göra vad fan som helst utan att det drabbar privatekonomin, typ köpa ett jetplan eller en söderhavsö. Och det kan väl ingen? Historien är full av miljardärer som blivit utblottade.

Det jag menar med oberoende är istället att om jag tänker mig för behöver jag inte jobba en dag till i mitt liv eftersom avkastningen på förmögenheten täckt utgifterna enligt fyraprocentsregeln.

Men så flyttade jag från Sverige till Norge, sålde min lägenhet och köpte ett nästan orimligt dyrt hus. Det sägs att allt är dyrare i Norge. Det är inte sant, men mycket är det. Om skatterna är högre är individuellt, men Norge är med sin förmögenhetsskatt och en del saftiga punktskatter sannerligen inget skatteparadis. Jag får fortfarande ekonomiska kallduschar mest hela tiden med utgifter jag antingen inte visste omfattningen på eller överhuvudtaget inte hade en susning om.

Dessutom finns inte ISK/KF här. Det som kommer närmast heter ASK, aksjesparekonto, men det är en sparform med ett helt annat upplägg, svårare att räkna på. Så med andra kostnader, skatter och sparmöjligheter, skulle jag fortfarande täcka de årliga utgifterna med fyra procent av mitt totala kapital, och är den definitionen fortfarande relevant?

Jag vet inte. Aner ikke, eller ha'kke peiling, som man skulle säga här. Jag tror att det kommer att ta minst ett år innan jag med säkerhet kan svara på dessa frågor. Dåliga dagar gör det mig stressad, andra dagar tycker jag att det är kul och spännande. Det är nog nyttigt att då och då riva upp sina bopålar och/eller testa en ny tillvaro. Jag brukar överleva, jag har i alla fall gjort det hittills.

Klippa kabeln

I förra veckan ringde jag två elbolag och sa: ”Hej, jag vill avsluta mitt elavtal!” Bägge kundtjänstmedarbetarna lät lite trötta. Den ena frågade varför och verkade beredd på (ännu?) en tokig kund som ville skälla alternativt omförhandla sitt avtal, så när jag förklarade att jag sålt min lägenhet och därför inte behövde ström där lät han lättad.

För kanske är det elkunder som faktiskt vill stänga av strömmen, men få gör det och därför var det befriande att läsa om Linda-Marie som gjort just det. Jag har sett en och annan svensk gammal gubbe (och någon gumma, men det är ännu ovanligare) som velat leva som far- och morföräldrar, men här är det en kvinnlig undersköterska på 47 som av fri vilja valt att bo utan ström.

Eller nej, hon har en solpanel som laddar mobilen och driver en liten fläkt. Hon är ju inte elallergiker utan bara less på fakturorna. Sen skulle jag vilja rätta henne på några punkter. Att elpriset är dyrt beror inte främst på ”eljättarna” utan på politikerna som lagt på energiskatt och dessutom moms på den skatten. Sen säger hon att man inte kan påverka sin elräkning och att det är den fasta avgiften som knäcker elabonnenterna. Det tyder på att hon inte bara saknar elräkning utan att det var väldigt länge sedan hon såg en.

Annars gillar jag hur hon tänker. Jag och säkert många andra har sett videos om ”off grid”-boenden i Texas eller Portugal och tänkt att det är lättare där än i mörka och kalla Norden, och så är det kanske, men Linda-Marie bor i Norrbotten. Det blir inte mycket mörkare och kallare än så, i alla fall inte i december.

I slutet av artikeln säger hon: ”Nä, jag kommer aldrig att vilja bo i ett hus med ström igen.” Själv har jag svårt att se mig själv i ett hus utan ström, men jag gillar tanken. Inte minst med dagens elpriser.

Var som Jim

Läser med glädje om Jim, 49, som fått nog av Swedbanks integritetskränkande ”kontrollfrågor” och därför valde att hoppa av som kund. Det ämnade han göra genom att ta ut de 30000 kr han hade kvar på kontot och därefter avsluta det.

Eftersom Swedbank i likhet med alla (?) svenska banker kräver föravisering om man ska ta ut mer än växelpengar gick han till kontoret och berättade att han dagen därpå tänkte tömma sitt konto. Ungefär här borde denna historia ta slut, men Swedbanks attityd får John McEnroe att framstå som sportslig och balanserad.

”Vad ska du ha så mycket pengar till?”

Ja, frågan kommer från banken vars skumraskaffärer fyllt flera böcker. Det tyckte Jim med all rätt att de som hans före detta bank inte hade att göra med, och när de inte backade valde han att dokumentera deras beteende med sin mobilkamera, vilket inte heller möttes med glädje och stolthet av Swedbanks personal.

Jag ogillar svenska banker i allmänhet, men Swedbank, som satt i system att spärra konton från misshagliga personer, bevisligen utan grund tycker jag förtjänar en särskild plats i helvete.

Om du – som jag – ogillar förmynderi, vänskapskorruption och totalitära kontrollsamhällen föreslår jag att du – som jag – bojkottar Swedbank både som kund och aktieägare. Låt dem sitta på sina allt färre kontor och kontrollera varandra.

När man har för mycket pengar

Hur mycket pengar man behöver är subjektivt. Det borde ju aldrig kunna bli för mycket, men Aftonbladets reportage ”Dokument: Östermalm” visar att jodå, det finns människor som har för mycket pengar.

”Åh, vad framgångsrik och vacker jag är!”

Här får vi läsa om ”infraröd bastu mot stress” till det facila priset av 4500 kr (jag blir stressad bara jag tänker på det), ett ”väskspa” för den vars Hermés-väska ”behöver lite extra kärlek”, men framförallt om ”den nya kändistrenden”, att få vitaminer via dropp eller sprutinjektioner på en ”hälsoklinik”.

Där hittar man givetvis rikspuckot Bingo Rimér. Han är sällan långt borta när någon uppfinner en idiotisk ”kändistrend”, så han och andra med för mycket pengar får dropp och sprutor med vitaminer för tusentals kronor.

Bingo Rimér (inte Professor Drøvel som hundraåring).

”Jag kommer ju leva lite rövare på semestern och dricka alkohol och då har jag kompenserat här i dag med extra vitaminer. Allt handlar om balans.”

Ja du, Bingo... Man får nog ta något starkare än vitaminer om man ska lyckas få ihop dina livsval med ordet balans. Och som jag tidigare konstaterat är det både billigare och mer balanserat att äta riktig mat.

Det går lika bra med selleri.

Om man ändå behöver kosttillskott (och det utesluter jag inte) köps tabletter som man kan ta hemma, alldeles själv. Fast då får man förstås inte chansen att kändishora i skvallerpressen.

När talkörer urartar

På Facebook finns en norsk grupp som heter ”Vi som krever billigere strøm”. Jag ser att det finns motsvarande grupper i Sverige som ”kräver billigare el”. Jag vet inte om de funkar på samma sätt som den norska, men den är stundtals rätt underhållande.

Idén med gruppen tror jag var som det låter, att kräva billigare ström, kanske av elbolagen, men framförallt av politikerna, att de ska avbryta de avtal man ingått med EU och som drivit upp elpriset. Kanske för att man tröttnade på att försöka påverka politiker, kanske för att dessa lovade subventioner, utvecklades gruppen åt alla möjliga håll. Några slängde in spartips, som att sänka värmen eller laga mat på vedspis. Eller liknande.

Några vältrade sig i sin misär genom att publicera bilder av frost på insidan av fönster eller berätta att de tvingats flytta ner i källaren för att det är enda utrymmet de har råd att värma upp. Och så några andra som irriterade sig på de som skriver om sin misär. En kvinna som la upp en bild på sin termometer med såväl låg ute- som innetemperatur fick av oklara skäl en utskällning.

Som om inte detta var nog berättade gruppens administratör att han plockat bort ett flertal rasistiska inlägg. Andra medlemmar menade att de borttagna inläggen inte alls var rasistiska. Själv har jag ingen aning eftersom jag inte hann se dem, men får erkänna att jag är lite nyfiken hur man kan få in rasliga aspekter i diskussioner om norska strömpriser.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske att alla har olika ingångar i privatekonomiska frågor eller att det nästan är omöjligt att samla hundratusentals personer mot samma mål. Själv är jag mest road av inblicken i mänsklig psykologi, och de heta diskussionerna är behövliga när man får is i skägget så fort man kommer i närheten av ett fönster. Brrr!

Statliga ministrar på privata korståg

Eftersom jag tidigare kallat Dagens Industris PM Nilsson för politisk papegoja vill jag i rättvisans namn lyfta fram när han gör något bra också. Som nu, när han tar Engelska skolan i försvar och – inte minst – ifrågasätter rimligheten i att ministrar och andra politiker jagar enskilda näringsidkare.

Läs gärna hela artikeln, men ett par av Nilssons exempel är att statsminister Andersson helt felaktigt (lögnaktigt!) påstått att Engelska skolan fört över miljardbelopp till Florida, skolminister Axelsson Kihlblom sitter på Twitter och säger att Engelska skolans grundare Barbara Bergström ”inte brinner för skolan men för pengar” och får medhåll av utbildningsminister Ekström. Ni vet, hon som fuskade i Pisa och ljög om det. Vad brinner ni själva för då, ministrar, mobbing i största allmänhet eller att göra svenska skola till den sämsta i världen och inte bara i Europa?

”Allt går bra, inget att se här...”

Jag köper att man är motståndare till friskolor. Då får man stå för det, och varför, men då måste man ha riktiga argument. Att antyda att friskolorna inte är bra för eleverna går dåligt ihop med att elever står i kö för att få gå i de från politiskt håll förhatliga friskolekoncernerna. Vad säger det annars om ministrarnas syn på föräldrarna?

Något annat som stör mig är begreppet ”marknadsskola”. Med det vill man låta påskina att det är en fri marknad och att föräldrar kan köpa sig förbi köer. I själva verket är skolbranschen en av de mest reglerade. Skolpengen som följer med eleven struntar i om föräldrarna är rika eller adliga. Det som skaver är 1. att privata alternativ ger valfrihet och 2. att de många gånger gör det bättre än de kommunala skolorna.

”Byta skola?! Varför vill du det?”

Om det på allvar vore ”vinster i välfärden” som störde skulle ministrarna vara lika fräna mot att privata byggföretag bygger skolor och vårdhem för ekonomisk vinning, privata städbolag håller dem rena och ofantliga mängder privatproducerad konst köps in för att smycka lokalerna. Kan de vara för att dessa näringsidkares verksamhet inte blir ett kvitto på oförmågan hos stat och kommun?

Julutmaning

Jag tittar sällan på bloggens besöksstatistik. Egentligen gör jag det bara vid kontakter med potentiella sponsorer, men något jag har fått med mig är att ni som läser den här texten på julafton kommer att vara en ganska exklusiv skara.

Jag måste inte ha många läsare för att skriva, men det känns lite dumt att lägga research på en text som de allra flesta ändå bara ögnar igenom i mellandagarna, om ens det. Jag tänkte nöja mig med att önska god jul, men det skulle inte kännas som jag om texten vore helt utan pekpinnar.

Därför vill jag uppmana er alla att ringa någon ni tror blir glad av det. Alla har väl en äldre släkting eller avlägsen vän som ni misstänker kommer att vara ganska ensam i jul. Kanske särskilt i år när såväl statsmedia som regeringen uppmanar oss att inte umgås. Slå en signal, prata en stund.

”HEJ AGDA! HUR MÅÅÅR DUU?!”

Och nej, ett julkort eller sms är inte samma sak, det är något man slänger ur sig av plikt och som högst troligt inte kommer att uppskattas lika mycket. Fem minuter, det kan ni få loss till och med på självaste julafton. Bevisligen ifall ni läser detta den 24:e. Läser ni det i helgen eller mellandagarna tar ni samtalet då istället. Bara gör det!

”Det är mörkt nu...”

Det här förvånade mig lite, att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på ”Tänd ett ljus”. Inte bara för att det är Sveriges genom tiderna mest irriterande jullåt, som får både Busungarnas ”Tomten, jag vill ha en riktig jul” och ”Vår julskinka har rymt” med Werner & Werner att svänga i jämförelse.

Jag tycker att vi i flera år matats med uppgiften om att streamingtjänster gjort det omöjligt att tjäna pengar på musik, men vad spelar Spotify för roll om en musikalisk medelmåtta som Lasse Lindbom tjänar flera hundratusen STIM-kronor om året på en enda låt med den käcka intro-texten:

”Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom”

Jag vet manusförfattare där det rasslar till rejält på bankkontot när deras alster visas på scen och tv, men jag har mer förståelse för att man får punga ut om man ska visa en långfilm än tre minuter av ovanstående text framförd av supergruppen Triad.

Nu verkar jag säkert missunnsam. Det är inte alls min mening. Lasse Dumbom (okej, det var lågt) är säkert en skön kille. Man behöver ju inte vara ett skithål bara för att man varit kompis med Niklas Strömstedt och Ulf Lundell. Klart Lasse ska ha stålar! Eller, som han själv skriver i nyss nämnda text efter att han ”dom”:at klart:

”God jul
och gott nytt år!
Lova var rädd om dig själv,
en hälsning du får!”

Men hallå! Tvåhundratusen om året...

Äntligen!

Den här hösten skulle jag sälja min tredje bostad. Första gången (2003) anlitade jag en mäklare som var helt värdelös. Såg ni tv-serien Mäklarna? Jag hade föredragit vem som helst i den serien framför klantskallen jag drabbades av.

Så nästa gång sålde jag med hjälp av Hemverket som skötte pappersarbetet medan jag fick sköta visningarna. Det passade mig bra för det fick jag ibland göra även vid första försäljningen eftersom den mäklaren inte var så himla intresserad av själva säljprocessen utan föredrog faktureringen av mig. På minussidan blev det väldigt många visningar och tog väldigt lång tid.

Tredje gången gillt 2021. Nu blev det en ”riktig” mäklare igen, helt enkelt för att jag bor i Norge och inte kunde visa lägenheten på distans. Men i takt med att visningarna blev fler och fler kändes det ett tag som att jag fått det sämsta av två världar – hög avgift och ändå inget avslut, helt eller delvis beroende på en slö mäklare. Finns det förresten andra sorter får ni gärna avslöja vart, för nu har jag träffat på slöa mäklare i två länder och de jag köpte huset av har rapporterat om samma slöhet i ett tredje land.

Men strax innan jul och med en vecka kvar innan avtalet med mäklaren gick ut hände något. Jag hade börjat ställa in mig på en ny process med en ny mäklare, nya bilder och en ny visningsrunda i januari (man kan blåsa mig en gång, aldrig två). Så lyckades mäklaren ändå lokalisera en kund som ville betala ett rimligt pris. Skönt!

Lägenhetsutsikten får symbolisera glädjen.

Ekonomiskt satt jag inte i sjön. Det var surt att betala för en bostad jag inte hade minsta glädje av, men några månadsavgifter hit eller dit spelade kanske ingen större roll i slutändan. Då var det nästan värre att göra det på håll, att behöva lita på att mäklaren skulle göra vad hon sa, att behöva hjälp med att tömma posten och annat praktiskt när min högsta önskan var att få klippa navelsträngen till Moder Svea.

Men nu är pappren påskrivna och pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Hög tid att fokusera på nya probl... utmaningar.

”Fattig” student

I Norge finns en influencer som heter Karen Elene Thorsen, men som främst går under namnet ”Fattig student”. Det verkar vara en trevlig människa på alla sätt och egentligen är jag inte kritisk mot henne utan mot samhället i allmänhet och studenter i synnerhet.

Fattig student började blogga om ”billig” mat för studenter. Tanken var att studenter antagligen inte har plats eller framförhållning för att ha alla möjliga matvaror hemma. Fattig students koncept går ut på att man med relativt få ingredienser ska kunna sätta ihop fyra olika middagar för en person.

Det är bara det att de fyra middagarna tillsammans kostar 250 kr! Det tycker hon är billig mat och jag börjar förstå varför hon är fattig. Själv tycker jag att en billig middag kostar 1,35 kr och även om jag inser att jag troligen får svårt att fixa en hel dags mat för en tjugolapp i Norge har jag hittills inte ätit en enda middag som kostat över en tjuga ens med ordinarie norska butikspriser.

Jag upplever att det är likadant i Sverige. Studenter gnäller över hur himla svårt det är att få ihop sin budget samtidigt som de kräver att få bo på gångavstånd från universitet, dricka öl tre kvällar i veckan samt äta och göra vad som faller dem in. Jag vet studenter som jobbat extra och klarat livhanken på enbart studiebidrag, men i ärlighetens namn var det ett tag sedan.

Å andra sidan finns ju studielån för den som önskar, om man inte kan tänka sig att jobba extra på kvällar, helger eller åtminstone över sommaren. Själva idén med att plugga är väl ändå att det så småningom ska leda till arbete. Fast ibland undrar jag.

Alla gör sina val. Jag ser inte ner på människor som äter middag hemma för över 60 kr i snitt. I reklamen för Fattig students kokbok presenteras detta som ”halverade matutgifter”! Ur led är tiden.

Hur mycket liv förlorar du på sen pension?

Det här ser jag ofta. När svenskarna närmar sig 60 leker de med tanken på att gå i tidig pension trots att den ordinarie pensionsåldern stadigt flyttas uppåt.

”Bara femton år kvar nu.”

Och så kan de ju inte göra, tro att de ska få bestämma över sina egna liv på det där viset! Nej, in i fållan igen med den övriga fårskocken! Om inte statsministern eller statsmedia varnar så kommer pekpinnarna från statsfinansierade storbanker och affärsmedia, i detta fall Swedbank och Privata Affärer:

”Men att gå i pension tidigt kan bli kostsamt.”

Och så några räkneexempel i syfte att visa att de flesta kan glömma att ens gå vid 65 som ju fram till nyligen var standard. Jag skulle vilja vända på det, ”Så mycket tid förlorar du på att vänta!” alternativt ”Men att inte gå i pension tidigt kan bli tröttsamt”.

”Gigolo – and proud of it!”

Jag räknar med att jobba hela livet och missunnar ingen annan att göra det, men om svenskarna tvingas att jobba längre än önskvärt av ekonomiska skäl borde fokus i artiklarna ligga där – hur man gör för att spara. Men det gör det ju inte. Tvärtom, om någon så mycket som andas om en dröm om ekonomiskt oberoende sluter hela etablissemanget mangrant upp bland dysterkvistarna:

Det går inte! Det är orealistiskt, osolidariskt och alla möjliga andra o-. För den hugade återstår då två möjligheter. Antingen att acceptera, ge upp och foga sig i skocken, eller att forma sitt eget öde. De flesta väljer ettan och andas ut lite över ”vetskapen” att det ändå inte går.

Fira en sansad jul!

Är du typen som laddar i elva månader för att sedan fira jul som en dåre ska du såklart fortsätta om du trivs med det, men min känsla är att många rycks med i en julkommers som inte är helt frisk.

”Om man skulle ta och köpa några lampor till...”

Less is more tror jag inte har någon bra översättning på svenska, men principen kan ändå brukas. Varför slänga ihop femton rätter till julbordet (när ingen vill eller orkar äta fler än fyra, och exempelvis sylta är inte en av dem, för ingen vettig människa gillar sylta), dricka femton snapsar (efter fem är det ingen som gillar dig) och ge ungarna femton julklappar var?

Gör några riktigt bra rätter (eller köp färdiga, jag skulle inte drömma om det, men en gång om året må det vara hänt) och ge ungarna ett par riktigt bra julklappar. Om de är i ålder att de uppskattar dem, tillräckligt små barn kan man faktiskt ge vad som helst, det är själva klappöppningen de får ut något av.

Vidare är det inte lag på att man ska ha julgran, julgardiner, julljusstakar, julvadfansomhelst... Det är ju nedlusat av jul överallt, så jag har ofta tyckt att det varit skönt med en julfri zon hemma. Det räcker gott med att ställa en julmust på bordet i december så har jag pyntat så det räcker. Ni gör hur ni vill, men med fem dagar kvar kan det vara idé att stanna upp och reflektera över om julfirandet är på väg till rätt nivå.

Demokrati bäst?

Såg en artikel om demokrati skriven av Misesinstitutets Klaus Bernpaintner som jag tycker är värd mer uppmärksamhet. Han påpekar ett av demokratins problem, att många väljare är för okunniga ”för att inte rösta sig själva till tyranni via oemotståndliga erbjudanden om gratis extra allt”.

För en del av de minst 95 procent Bernpaintner tror att det handlar om kanske tyranni är ett bra alternativ. För den som inte kan eller vill försörja sig själv är det ju utmärkt om staten gör det, även om motkravet är oinskränkt makt. Vem säger nej till gratis pengar liksom.

En majoritet i gruppen som ”vill vara med och påverka” är inte särskilt intresserade av politik. De röstar på ett parti deras föräldrar alltid röstat på, partiet deras vänner och samhällsklass säger att de ”bör” rösta på, kanske baserat på någon gammal käpphäst en tidigare partiföreträdare hade eller en ren vanföreställning som att Liberalerna skulle vara liberaler eller att Miljöpartiets politik skulle vara bra för miljön.

”Vadå, vi har väl ingen politik?”

Demokratins stora problem är att majoriteten bestämmer oavsett hur det drabbar minoriteten. Det klassiska exemplet är när två vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till middag. Vargarna förstår jag, men när lammen i ett försök att visa sig inkluderande demonstrerar för att vargarna ska få bestämma menyn undrar jag om demokrati är rätt väg att gå. Fast något bättre alternativ har jag inte.

Jämför nätmäklare för aktier och fonder – sponsrat av InvestoRunner

Jag gillar verkligen jämförelsesajter. Det kan faktiskt vara det bästa med hela internet, att man lätt kan jämföra olika alternativ för ett köp eller abonnemang. Folk kommer ändå köpa överskattade produkter och anlita rena klåpare. Även jag ibland, men jag vill i alla fall göra allt jag kan i min makt för att välja rätt, och det kan jag genom sajter som jämför hemelektronik, bredband och nu också börstjänster.

Investorunner.com är en jämförelsetjänst för börsen. Som de själva skriver: ”Välj rätt för att investera, spara & tjäna pengar.” På sajten kan du jämföra aktiemäklare och tjänster, läsa betyg och kolla vilka nätbanker som är bra på det du värdesätter.

Det finns inte någon nätmäklare som passar alla och är bäst på allt. Det påverkar ditt behov om du bara handlar aktier och fonder eller mer avancerade instrument, om du gör ett fåtal stora inköp eller månadssparar och köper och säljer mycket. InvestoRunner ger dig den översikten och hjälper dig att sålla innan du går till beslut.

Det gör de genom att ta betalt av företagen, inte av dig och mig som jämför tjänsterna. Det här är de tydliga med och det tycker jag också är en viktig komponent i en bra jämförelsetjänst, att redovisa sina lojaliteter. Fullständig objektivitet finns ingenstans, men jag har svårt att se hur man ska komma närmare med ett annat upplägg.

En annan bra grej med InvestoRunner är den kunskap man hittar där. Det finns guider och artiklar om allt från investeringsstrategier till kryptovalutor. Många tycker att privatekonomi borde vara ett skolämne. Jag är tveksam, men alldeles oavsett vad vi tycker så gör det ju inte det. Om alla unga och/eller nya investerare skulle gå igenom InvestoRunners spara-pengar-guide med konkreta tips och klipp från bl a EFN och Günther Mårders sparskola hade vi kommit en bra bit på vägen mot upplysning och rikedom.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med InvestoRunner, men åsikterna är mina.

Gratis tvagning

45 kronor för en dusch är det dyraste pris jag hört i Sverige den senaste veckan. Jag har fortfarande inte sett någon uträkning. Det vore intressant att höra hur varmt och hur länge man måste duscha för att komma upp i det priset, men med skenande elpriser riskerar det åtminstone att bli dyrt att duscha.

Kanske kan man välja att tvätta sig den tid på dygnet när det är som minst dyrt, men ren vill man ju bli. I allmänhetens tjänst har jag funderat över hur man kan gå tillväga för att bli renad utan att bli ruinerad. Jag har ändå ställt grytor med vatten på kaminerna, vilket ger mig mer eller mindre varmt vatten. Skulle jag kunna tvätta mig vedeldat?

Klart jag kan! Jag plockade fram en emaljerad bunke från mina gömmor och fyllde den med varmvatten från en av ”kamingrytorna”. Att ställa sig och slabba vid kaminen kändes inte aktuellt, men jag har en duschkabin som jag ju faktiskt kan utnyttja även utan att använda duschslangen. Där blötte jag ner kroppen med vatten från spannen, schamponerade skägg och hår (jodå, några millimeter har jag faktiskt), tvålade in kroppen och hällde därefter vattnet över mig.

Här är ”efter”-bilden.

Inte en njutbar dusch, till och med lite kallt under några sekunder, men ärligt talat … Det var inte så många generationer det här var standardsättet att tvätta sig, med den skillnaden att våra mormödrar och farfäder fick hämta vattnet ur en vak de hackat upp i sjön, och inte hade ett våtutrymme med en duschkabin som kapslar in värmen. Det här var ändå mer njutbart än när jag tvingades tvätta mig i sjön i september, även om det också vore uthärdligt ifall alternativet varit 40-50 kr för en enda dusch. 

Östlings kommission

Den gamle industrimannen Leif Östling gjorde sig återigen känd för några år sedan genom att ifrågasätta skatteuttaget med repliken ”Vad fan får jag för pengarna?” och nu har han tydligen bestämt sig för att ta reda på svaret i Kommissionen för skattenytta.

Först och främst vill jag säga att det är bra att det görs. Att sörja för att skattepengarna används på bästa sätt borde vara statsapparatens viktigaste uppgift, och om de lyckades bra vore det naturligt att vara så transparent att dylika kommissioner inte skulle behövas, men politiker blir ju närmast irriterade när någon vill veta vad de håller på med. När politikerna tiger som muren och heller inte får de relevanta frågorna från journalisterna krävs nya tag.

Ingen säger det bättre än Steget efter.

Men jag vill inte heller utropa Östling till vare sig frälsare eller hjälte. I likhet med andra ”sanningssägare” som Peter Springare och Bert Karlsson som på ålderns höst strävar efter bot och bättring undrar jag varför de inte kom med en enda kritisk invändning när de själva var en del av det system de nu kritiserar.

Den Leif Östling som i intervju efter intervju nu ifrågasätter nyttan av att fylla svenska arbetsplatser med importerad arbetskraft sa 2006 ”Här finns plats för så där 20 miljoner människor” och att Sverige borde öppna sina gränser. Han var drygt 60 då, så det kan knappast avskrivas som en ungdomssynd.

2017.

Man ska såklart få ändra sig, det är en styrka att kunna göra det. Och även om jag inte hört att Östling skulle ha tagit avstånd från sina tidigare meningar har han kanske en helt ny syn nu. Det är ändå lätt att tro att det som passade Svenskt Näringslivs ordförande då går stick i stäv med det som passar den äldre, välsituerade skattebetalaren nu, och den enda gemensamma nämnaren är att Leif Östling står närmast Leif Östling.

Nytt rostbröd

Jag har gjort två eller tre försök på att baka en vanlig jävla formfranska. Här kommer ett recept vars grund jag hittat i ”Lilla bakboken” (och nej, det är inte Hans Scheikes bok jag menar).

I denna publikation från Juvel kallar man Frankrikes befolkning för ”franskmän”. Troligen var det inte därför de la ner för tjugo år sedan, men kan de inte ens stava till fransmän kanske de inte är så himla bra på franskbröd heller. Nåväl, nu ska det bakas och detta behövs:

vatten, 5 dl
margarin, 50 gram
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 1 tsk
vetemjöl, 12 dl

Smält margarinet, blanda med vattnet och värm upp till 37 grader. Smula ner och vispa ut jästen. Tillsätt salt och honung (eller ta sirap eller socker om du inte har honung). I med mjölet och bearbeta till en jämn deg. Själv använder jag maskin.

Låt jäsa under bakduk i minst en timme. Dela degen i två delar, knåda som hastigast och lägg dem i två formar.

Ny jäsning under duk, en timme till. Grädda i ugn, 200 grader tills den ser bra ut. En halvtimme borde räcka. Ut med bröden ur formarna. Låt dem svalna innan du skivar brödet och äter upp det eller lägger det i frysen.

Sockerskatt

Med jämna mellanrum föreslår Sveriges lagstiftare olika typer av sockerskatt. Just nu finns det ett eller möjligen två förslag uppe från socialdemokrater, men de här dumheterna dyker upp lite varstans.

T ex hittar jag en motion från 2012 inlämnad av två sverigedemokrater, där den ene nu är vice partiledare i Alternativ för Sverige. I denna fråga är dumheten både block- och partiöverskridande.

Så varför är detta dumt? Jag ser främst två skäl. Gud sägs ha gett människan en fri vilja och nu väntar vi på att Sveriges riksdag ska göra detsamma. Dessutom fungerar det inte. Här i Norge har vi haft både socker- och läskskatt sedan 80-talet. Trots det dricker norrmännen mycket mer läsk än svenskarna, runt hundra liter om året.

Til topps!

Då har jag tagit motionärerna på orden, att de vill beskatta för folkhälsan, och det är jag inte alls säker på. Skatteuttag handlar i första hand om att överföra pengar från den enskilde medborgaren till det politiska systemet. I en perfekt värld går de sedan tillbaka till folket, men precis som att det vore bättre om vi själva får bestämma vad vi ska göra med vår kosthållning vore det bäst om vi får välja vad vi ska göra med våra pengar.

Aktier i julklapp

2016 var jag ung och naiv, så då föreslog jag att bankerna måste fixa så att det enkelt går att ge bort aktier i julklapp. Jag avslutade texten med uppmaningen:

”Avanza, Nordnet, Degiro, storbanker... Till nästa jul har ni fixat detta va?”

Nu har det gått fem år, så jag tänkte att vi skulle kolla vad som hänt. Inte mycket. Avanza har åtminstone fixat presentkortet jag efterlyste. Jag läste mig till att även Nordnet gjort det, men hittar inte deras variant någonstans så jag antar att de plockat bort den.

Men ärligt talat, ett presentkort kan vem som helst göra själv på en kvart med en dator och en skrivare (har man vacker handstil behövs inte ens det). Det jag verkligen ville ha hjälp med var administrationen. Det ska vara lika lätt att köpa aktier åt exempelvis ett syskonbarn som det är att köpa ett presentkort på H&M.

Ingen egentlig koppling till texten, men en bra låt.

Om GDPR, PEP, MiFID eller andra förkortningar sätter käppar i hjulen omformulerar jag frågan: Vad har bankerna gjort för att komma runt problemen? Eller hur har de lobbat för att lagstiftningen ska tillåta mig att boka upp aktier för någon annans räkning utan att jag är målsman? Bara ordna detta, så återkommer jag 2026 med en recension av lösningarna.

Posten, var god dröj

Postnord har slutat att leverera paket i vissa ”särskilt utsatta områden”. Nu gäller det Uppsala, men detta är inget nytt utan har förekommit i både Malmö och Stockholm. Inte heller är det unikt för Postnord. Såväl kollektivtrafikbolag som Hemglass och andra privata företag har tagit samma beslut både här och där.

”Har ni sett glassbilen?”

Det speciella med Postnord är att de inte berättar det. Kunderna får själva komma på varför beställda paket inte levereras genom att ringa Postnord som då förklarar att kundens område inte bedöms säkert för deras chaufförer.

Den bedömningen måste de såklart få göra. I områden där inte ens våldsutbildade poliser vågar åka in kan man knappast begära att en obeväpnad budbilschaufför ska lämna sin bil för att leverera värdefulla paket. Men säg det då!

Ett normalt företag med normal kundservice hade naturligtvis ringt kunderna, berättat läget och var paketet istället kunde hämtas, samt föreslagit alternativa lösningar. Ställd inför faktum kanske kunden hellre velat få paketet till sin arbetsgivare eller en familjemedlem, och kanske kan Postnord upprätta ett nytt utlämningsställe strax utanför det aktuella området.

Om de vill, men det är väl där skon klämmer. Så länge jag kan minnas har Postnord (och Postverket innan dess) betett sig som att de saknar konkurrens och därför aldrig behöver anpassa sig till marknaden. När e-post ersatte postbrevet startade Posten webbplatsen Torget.se, känd för att vara den sämsta sajten på hela internet och som kostade 900 miljoner till ingen som helst nytta. Eftersom Posten – då som nu – körde sitt eget race istället för att lägga örat mot rälsen och ta reda på vad som faktiskt efterfrågas.

”Finns det någon värdighet här?”

En gång bloggade jag om Thorsten Flincks ekonomi och skrev bl a:

”En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.”

Jag vet inte om det är min blogg han tagit inspiration från, men han verkar ha köpt idén nu. Bor du i Storstockholm kan du i år hyra in Thorsten Flinck som tomte.

Tjugo minuter med Thorsten Flinck ”på självaste julafton” för 3000-3800 kr alltså. Dock med 2,5 timmes rast så att han inte ska missa Kalle Anka. Blir han full... bokad (förlåt, jag kunde inte motstå den lätta) landar dopparedagsgaget på 72600 kr. Så tillkommer väl kostnaden för att hyra Rudolf och hans renkompisar (eller en människa med bil och en ledig julafton), skatt och sociala avgifter, men tjugo papp blir det nog kvar på kontot.

Jag högaktar Flinck för att han kämpar på, men detta verkar så ovärdigt. Han lägger alltså upp detta på sin Facebooksida och i kommentarsfältet låter han oss förstå att mobilnumret är hans eget. Jag undrar hur många tindrande barnögon som möter honom i jul, och hur många ironiska vuxna som betalar några tusen för ett ironiskt gapflabb.

”Höhö, välkommen Thörsten!”

Thorsten Flinck, du är bättre än detta. Samtliga av mina förslag ovan är bättre än detta. Vore jag inte så snål skulle jag betala 3000 kr för att ge honom en ledig halvtimme i jul.

Brett band, liten kostnad

Nu när elpriserna slår rekord i parti och minut kan det vara skönt att tänka på något som inte gör det. Det här reklamutskicket hittade jag i mina gömmor.

Det måste ha kommit i början av seklet, 2000 eller 2001. ”Surfa så mycket du vill för 195:-/månad.” Yngre läsare kanske tror att bredband kom samtidigt med elnätet, men när jag var ung lät internetuppkoppling så här:

Eller ja, när jag var riktigt ung fanns inte internet, men det finns ingen anledning att dra upp 1800-talet. I begynnelsen fanns modemet. 14.4, 28.8 och till slut det revolutionerande snabba 56K-modemet.

Trots att överföringshastigheten var en bråkdel av dagens kan jag inte säga att jag störde mig på tempot. Internet såg ut därefter. Ingen streamade film eller musik, inte ens bilder var särskilt vanliga. Irritationsmomentet var istället kostnaden.

Den uppringda modemuppkopplingen hade en minutkostnad. Eller två, en dyr på kontorstid och halva priset efter kl 18. Man väntade inte bara till kvällen, man hushöll. Först skrev man ett mejl. Sedan kopplade man upp sig, skickade det och kopplade ner. Inte bara jag som var snåljåp, surfkostnaden kunde bli betydande trots att 23 öre/minut inte låter så farligt. Det går många minuter på en kväll.

Men så kom det där utskicket och bredband för 195 kr/månad som kunde stå på jämt. Vad har hänt sedan dess? Jag fortsatte med 10 Mbit-lina trots att det kom både 100 och 1000. Jag tror inte att jag hade märkt någon större skillnad. I höstas sa jag upp mitt sista svenska bredbandsabonnemang. Det kostade 199 kr/månad, 4 kr mer än tjugo år tidigare. Tacka tusan för att de vill att vi ska surfa i våra telefoner, någon måste ju tjäna pengar.