Slit- och slit

Någon reagerade i kommentarsfältet när jag skrev om hur jag lagat min brödrost och att det inte varit ett alternativ att kasta den eftersom den inte är mycket mer än tjugo år gammal. Så snål är jag faktiskt inte. Jag inser att det är okej att köpa en brödrost vart tjugonde år. Förresten fick jag den av en emigrerande kompis (det är därför jag vet hur gammal den är), så för mig var den gratis.

Men jag ogillar verkligen slit- och slängsamhället oavsett om det som slängs är nästan oanvända kläder eller begagnade bilar som kastas på skroten med något diffust miljöargument. Därför blev jag glad i hjärtat när jag läste om Jimmy James och hans brödrost från 1940-talet.

Han ärvde brödrosten när hans far dog 1993 och säger att den behöver repareras vart sjätte eller sjunde år. Då kan man ju invända att reparationerna säkert kostar mer än de 200 kr man får en ny brödrost för. Möjligt, men håller en tvåhundrakronors brödrost i 6-7 år? Jag är skeptisk.

Dessutom är det uppenbart att detta inte bara handlar om pengar. Jimmy James blev under uppväxten ”uppmuntrad att reparera saker och inte kasta bort dem”, han har fler gamla grejer och det är en god gissning att han blir lite glad av att använda dem. Det kan jag sympatisera med och känna igen mig i.

Den här maskinen är nästan lika gammal som Jimmys brödrost, från tidigt 50-tal. Den kan användas till lite av varje, men i vår släkt har den förvandlat nypon till nyponpuré som med lite vatten och socker blir en fantastisk nyponsoppa. Jag ärvde den av min moster förra året och har inte använt den sedan dess, men till hösten hoppas jag göra det igen.

Och då kommer jag säkerligen att tänka på när jag tillsammans med min mor och moster satt i mosters kök och rensade nypon, hur jag och min moster efter mammas död sa att vi ändå skulle plocka nypon till hösten, innan även hon gick och dog. Mina tidigaste minnen av den här maskinen är från när jag som liten lintott hängde med halva släkten när de plockade nypon som sedan rensades i mosters trädgård.

Jag var suddig på den tiden.

Ni hör själva. Det här är inte bara en hushållsassist utan en hel jävla tidsmaskin! Skapa en apparat som ger mig lika mycket känslor och minnen och jag kommer att köpa den utan att titta på prislappen.

Pengar som ger trygghet som ger lycka...

Jag snubblade över en artikel och ett klipp från ett gammalt SVT-program jag inte längre kan se även om det skulle finnas kvar på nätet. Men det spelar ingen roll. Jag hör på reporterns enfaldiga frågor att jag ändå inte hade orkat se hela.

Men det här tycker jag var intressant. Jan Emanuel Johansson dök för de flesta av oss upp i Expedition Robinson 2001 där han i finalen slog Jan Ulf ”Bröli” Dinkelspiel (Wikipedias ord). Troligen för att de andra deltagarna inte kunde tänka sig att ge en halv miljon till Nordnet-miljonären. Så istället gick pengarna till Jan Emanuel som senare tjänat en kvarts miljard bara på flyktingboenden.

Och det är vad artikeln/inslaget handlar om, att vara ”grisigt nyrik”. Eller rättare sagt att rikedom ger lycka, något han själv säger ”är ett oomkullrunkeligt faktum”. På frågan om pengarna gjort honom lyckligare svarar han:

”Ja, tvivels utan, lycka på ett sådant sätt att man är trygg. Trygghet och frihet är basen för att kunna vara lycklig. Om det är något som drar med sig olycka är det fattigdom.”

I inslaget berättar han om när dottern inte får vård på vårdcentralen och hur han då ringde sin privatläkare (jag anar att han ljuger om att han ens tog omvägen via 1177) och fick komma dit tjugo minuter senare. Det skulle jag säga definitivt vittnar om en trygghet som ger grund för lycka, även om vård och hälsa såklart inte är hugget i sten bara för att man är rik.

Säkert ger Jan Emanuels garage fyllt med sportbilar också en slags lycka, även om jag inte förstår vitsen. Och det faktum att han inte alltid varit rik kanske får honom att uppskatta pengarna lite extra. För jag tror att man behöver reflektera över de bra sakerna i livet. Det kan man göra utan att kastas mellan ytterligheter, men har man varit fattig uppskattar man nog pengar mer, har man varit sjuk uppskattar man god hälsa osv.

Jag kommer aldrig ha Jan Emanuels möjligheter att köpa en Lamborghini, men är övertygad om att även jag hade varit mindre lycklig med mindre pengar. Jag hör ibland att pengar inte ger lycka, men jag har hittills aldrig hört någon motivering jag kan tro på.

Kunder som har fel

Det finns en gammal ”sanning” att kunden alltid har rätt, särskilt i restaurangnäringen, och det är inte många affärsidkare som vågar antyda att det inte alltid stämmer. Bara en och annan soppnazist.

Men plötsligt händer det. Här var det en restaurangkund som blev sur över att krögaren vägrade hälla parmesan på hans krabbravioli med laxsås.

”Came in because it looked cosy and cute. ordered the crab ravioli in a cream Salmon sauce. Halfway through the meal, I felt like the dish needed a little something. So I asked the waiter for some Parmesan cheese and he sort of gave me a bewildered look. I waited for his response which I couldn't believe. He literally refused to give me the Parmesan, stating you do not put Parmesan on any seafood because it would take away the flavour.

When I explained that I wanted it because I liked my cream dishes cheesy, he repeated himself and walked away.”

Historien kunde ha slutat med den sura recensionen om inte krögaren hade sett den och reagerat:

”No words about your rudeness and your silly request. I am trying to understand your incredible frustration and disappointment about your obscene request you have made here at Maximo.

It was very hard to say no to you, and the harder part was to explain as better as I could the obvious reasons of my refuse. Well, there are few rules on the authentic Cucina Italiana you probably aren’t aware:

NEVER ask for pineapple on pizza;

NEVER put cream on your Carbonara;

NEVER ask for any Alfredo pasta (who is Alfredo anyway?);

NEVER put chicken on arrabbiata:

And, last but not least, NEVER NEVER EVER ASK FOR CHEESE ON A FISH DISH.”

Å ena sidan känner jag att kunden väl gott kunde ha få parmesan om han ville det. Å andra sidan är det krögarens restaurang. Vill han inte servera ost på fiskrätter (eller på någonting överhuvudtaget) är det hans sak, och jag tyckte att försvarstalet var befriande öppenhjärtigt. Det där med ananas på pizza skulle förresten inte ens behöva sägas, det är en styggelse!

Men skämt åsido. Det kan tyckas tramsigt att ens kommentera detta, men jag tycker att vi ofta glömmer företagares rätt till egna regler. När Facebook eller Google stänger av användare med hänvisning till diffusa eller opublicerade användarvillkor skyndar sig både politiker och privatpersoner fram och säger att privata företag får göra vad de vill. Det är givetvis inte sant. Särskilt inte företag som blivit en så stor del av det offentliga rummet som dessa bägge giganter.

Men när en krögare inte vill fördärva en maträtt eller en bagare vägrar att skriva vad som helst på en tårta kan man knappast hänvisa till mänskliga rättigheter. Förresten är även affärsidkare människor.

FIRE är ingen jävla sekt!

Jag börjar tröttna på SVT:s hat mot alla människor som har pengar eller försöker spara. Det enda som överskuggar deras hat mot sparande är deras okunskap kring fenomenet. Här är det senaste exemplet, där man skriver om sektmedlemmen Karl. För visst måste väl FIRE vara en sekt om man lyssnar på SVT?

”Han lever enligt FIRE, 'Financial Independence, Retire Early', som bygger på bland annat sparande och investeringar.”

Eller kanske en diet, när jag tänker efter. ”Han lever enligt LCHF, 'low carb, high fat', som bygger på bland annat mat och fett.” Men märkligaste förklaringen av ”rörelsen” Karl är engagerad i hittar vi redan i ingressen:

”FIRE-rörelsen, 'Financial Independence, Retire Early', är beroende av en stabil börs.”

”Eeh... VA?!”

Man skulle väl snarare kunna säga att hela samhället är beroende av en stabil börs, men att de som är minst beroende är just de som både sparar och tänker själva! Fast det vore väl för mycket begärt att SVT använder en reporter som har en aning om vad hon pratar om.

Jag ska erkänna att jag inte vet någonting om ”journalisten” Matilda Nyberg annat än att hennes ögonbryn indikerar en politisk hemvist så långt till vänster att det är en god gissning att pengar ses som något fult i hennes kretsar, samt att hon brukar skriva om klimat. Hon kan säkert ingenting om det heller, men jag läser inte msm-journalisters tagningar på ”klimathotet” om jag inte har god anledning att tro att de vet någonting, så då hade jag inte märkt det.

Men vad har SVT egentligen emot sparande? Så här lät det förra gången de tog sig an FIRE, men de tyckte tydligen att det var dags för ett nytt magplask. Att spara till sin egen försörjning är och förblir tydligen det mest avskyvärda brottet man kan begå i deras värld. Tänk om de någon gång kunde förklara varför. Det programmet skulle jag titta på.

Harrytur

Jag vet inte om begreppet harrytur har slagit igenom i Sverige, men för svenskar och norrmän i Norge på rimligt avstånd från Sverige är fenomenet välkänt och betyder helt enkelt konsumtionsresa till Sverige. Det var inte någon Harry som kom på det. Ordet harry används även i andra sammanhang för att beskriva något som är lite pinsamt och osmakligt. Tänk dokusåpa i Kanal5.

Alkohol, godis och en hel del mat är billigare i Sverige. Några basvaror i mitt skafferi går inte ens att köpa i Norge, eller är ohyggligt dyra. Ta mannagryn t ex. Standardvara i Sverige som kostar 13 kr/kilo på Willys. I Norge hittar man det i stort sett bara i hälsokostbutiker och alla som varit inne i en sådan vet att allt säljs i pytteförpackningar där och ingen av dem kostar 13 kr.

Men även sånt som betraktas som vanlig mat på bägge sidor om gränsen kan vara klokt att köpa i Sverige. Själv har jag inte gjort renodlade harryturer, men varje gång jag varit till Sverige av andra skäl (tömma lägenhet och förråd, laga bil...) har jag passat på att köpa mat med lång hållbarhet som jag vet går åt. Förutom att det spar pengar är det skönt när jag får slut på spaghetti, mjöl, matolja eller något annat att slippa åka till affären utan istället ta tre steg in i skafferiet.

För norska tullen får man ta med sig varor för 3000 kr per person, eller 6000 kr om man varit borta i över ett dygn, och i tider då man inte behöver skicka in en digital blankett med information om sin resa, vart man ska, vart man har varit osv, har jag svårt att se att de har koll på hur länge man lämnat landet.

Men det finns ju gränser för vad resan är värd. Det är betydligt enklare att räkna på en drivmedelsresa åt andra hållet – köra till Norge, tanka fullt, fylla dunkar, åka tillbaka. Om jag åker till Sverige och lyckas fylla bilen med varor för 5000 kr som hade kostat 8000 kr i Norge måste jag dra av reskostnaden från vinsten, och samma sak med eventuella provtagningskostnader för att få korsa gränsen. Och så är frågan vad jag ska sätta för prislapp på min tid.

Många verkar göra misstaget att handla på klassiska gränshandelsorter som Svinesund eller Töcksfors. Den sistnämnda är en gammal bruksort med tolvhundra invånare och två jättestora köpcentra någon kilometer från gränsen. Om butikerna inte har skyltar på norska lär de i alla fall kunna översätta allt i butiken och förmodligen går det att betala med norska kronor. Praktiskt, men mycket dyrare än en Willys eller Lidl längre in i landet även om det är billigt med norska ögon.

För det måste ju löna sig! Det kan tyckas självklart, men jag har en känsla av att både när svenskar och norrmän åker till Tyskland för att köpa öl kan det sluta med att det hade blivit billigare på Systembolaget/Vinmonopolet om man räknat in alla kringkostnader. Förresten samma sak när svenskar shoppar loss i Ullared (svenskars möjlighet att ”vara harry” inrikes). Extrapriser och ”Fynd!”-skyltar betyder inte nödvändigtvis att det är ett bra köp.

Bostadstillägg med guldkant

Jag fick ett ämnesförslag där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, men det hindrar mig inte från att skriva om det.

”Ämnet jag tänker på är detta: om du är så svårt sjuk att du inte kan jobba och med anledning av detta har sjukersättning och bostadstillägg får du inte ha mer än 100000 kronor i sparande. Detta innebär att en grupp i samhället som har liten möjlighet att få en bra pension inte heller får ha ett privat pensionssparande som överstiger 100000 kronor.”

För ordningen skull – man får ha mer än hundratusen, men då tar Försäkringskassan hänsyn till det i sin bedömning. Poängen är att den som sparar straffas för det, eller som min anonyma tipsare formulerar det:

”Skulle det inte kunna finnas sätt där FK kan se att ett sparande är menat som privat pensionssparande och därför får finnas oavsett hur mycket en person lyckas spara? Räcker det inte med att en person har en svår sjukdom. Ska denne även vara dömd till en dålig, om ens någon pension (med tanke på hur det ser ut och utvecklats när det gäller pensioner)? När den själv genom att välja bort nöjen m.m. kan påverka detta?”

Å ena sidan är ju bostadstillägg ingen mänsklig rättighet utan ett bidrag för den som behöver det. Har man en förmögenhet gör man inte det och får klara sig själv (om förmögenheten är tillräckligt stor).

Å andra sidan. Personer som pga sjukdom i perioder inte kunnat jobba alls kommer att få låg pension. Vore det hela världen om de genom smarta val och sund sparsamhet lyckas jobba ihop en liten buffert? Jag menar inte att medlemmar i familjen Wallenberg ska få bostadstillägg, men 100000 kr för en sjukpensionär, eller 200000 för ett äldre par, är ju faktiskt inte en helt fantastisk förmögenhet utan skulle kunna ses som en tilläggspension de gnetat ihop alldeles själva.

Vad säger folkdomstolen? Ska bostadstillägg inte kunna ges med mindre än att man saknar medel? Eller är det rätt och riktigt att den som lever sparsamt ska ha mer kvar, även om den primära inkomstkällan är ett slags bidrag? Jag lutar åt alternativ 2, men tycker att detta är svårt.

Crash, boom, bang!

Börsen faller. OMX har de senaste tre veckorna tappat nästan tio procent. Några luftar sin panik i sociala medier, andra sin skadeglädje. Sparekonomerna åker från redaktion till redaktion med uppmaningen att man ska se börsen som en långsiktig investeringsplattform och fortsätta att systematiskt spara och sprida riskerna.

Jag förstår alla ovannämnda grupper. Har man missat tåget ler man lite när det åker ut för stupet, sitter man på tåget kan man bli lite åksjuk i det läget, och sparekonomerna har sin utkomst i denna verksamhet och vill såklart se alla fortsätta att månadsspara som om ingenting har hänt.

Själv gäspar jag. Jag har såklart en fot på börståget, men köpte nyligen hus och har fortfarande inte fått mer än handpenning från lägenheten jag sålt, så på det viset hade det verkligen kunnat hända vid ett sämre tillfälle. Men så är det heller ingenting som säger att det rasat klart, det här kanske bara är början.

Investering pågår.

För så här är det ju med börsen. Jag har varit med i några ras nu och om hälsan står mig bi ska jag vara med i många fler. Även om jag haft tur med tajmingen nu tänker jag inte vara skadeglad. Däremot skulle jag kunna höja rösten lite för att försöka få förståelse för att jag inte varit maximalt investerad och dessutom inte gått all-in bull utan hela tiden haft en mer defensiv profil. För även om börsen alltid antas gå upp är chansen mindre när den stigit ett antal år på raken.

Men nej, jag håller mig stilla i båten. Som någon sa häromdagen: En fördel med börsnedgång är att vi slipper se alla investerares grafer hela tiden. Med risk för att trampa någon på tårna är jag beredd att hålla med. Om än tyst.

Nästa kund är bästa kund

Ingen kund är viktigare för en affärsidkare än den kund som ännu inte slagit till. Man kan tycka att de borde måna om de trofasta kunderna (och gör det väl till viss del genom bonusprogram och kundklubbar), men dessa har man förhoppningsvis ändå. Den kund som står och velar däremot gäller det att hugga tag i innan den försvinner till konkurrenten.

Detta är orsaken varför jag drar öronen (och plånboken) åt mig när företag inte snabbt och smidigt hjälper mig att starta konto eller bli medlem. För hjälper de mig inte då behöver jag inte fundera över hur ointresserade de kommer att vara när jag redan satt in pengar eller hoppat på deras abonnemang med tre månaders uppsägningstid.

Här är ett exempel på när jag tjänade 220 kr på detta. Jag behövde ännu fler delar till min nyinköpta Volvo 240 och sökte runt på nätet. Fyra av delarna visade sig billigast på en nätsajt som jag ibland handlat från tidigare, men också backat ur i sista sekund för att jag hittat grejerna billigare eller kommit på att jag inte behövde dem, och då har jag alltid fått ett mejlerbjudande dagen därpå.

Så istället för att klicka hem varorna och föra över pengarna gick jag till utcheckningen där min varukorg var värd 1042 kr, fyllde i mina kontaktuppgifter och stängde ner sajten. Och när jag öppnade mitt e-postprogram på söndagsmorgonen låg följande erbjudande och väntade:

Simsalabim, så var priset nere i 822 kr, 220 kr eller drygt 20 procent mindre än dagen innan. Och det är inte bara jag som kommit på detta. Jag hörde i en podd att när man kollar efter resor är det inte ovanligt att priset sjunker kort tid efter att du tittat på resan, men om du väntar ytterligare kommer priset gå uppåt igen.

Alltså gör du som kund klokast i att gå in och reka i ett inkognito-fönster. När du väl bestämt dig, går du in i ett vanligt fönster som tillåter cookies, helst i inloggat läge, klickar fram den resa du vill köpa och fyller om möjligt i dina uppgifter för att sedan stänga ner och vänta någon dag. Vad man än köper, smart eller dumt, nödvändigt eller onödigt, är det aldrig fel att få handla lite billigare.

Trenderna som gör dig rik på aktier – recension

Marcus Hernhags nya bok börjar lite skakigt när han redan på första sidan kallar de onda globalisterna i World Economic Forum för ekonomiexperter som träffas ”för att diskutera hur de ska förbättra världen”. Är han ironisk går det över huvudet på mig, men sedan tar sig boken.

I Trenderna som gör dig rik på aktier går Hernhag igenom tolv framtidstrender, som digitalisering och vård. Det är inga djärva gissningar att folk blir äldre eller att digitaliseringen kommer att fortsätta att vinna mark, men hur tjänar man pengar på det då? Här kommer konkreta bolagstips, men också verktyg för hur man kan tänka.

Det sistnämnda är inte oviktigt. Här beskrivs nämligen inte bara möjliga börsvinnare utan tanken bakom. För egen del tror jag inte att jag kommer våga investera i ett specifikt bolag i en bransch jag inte begriper, men nu när jag har läst hela boken tror jag mig kunna applicera tankarna på vilken bransch som helst. För oavsett trender är det ju få etablerade branscher som är så dödsdömda att det inte finns potentiella vinnare där.

Men den riktigt bekväme investeraren kan också ta rygg på Marcus Hernhag och utgå ifrån att även hans framgångar på börsen är en trend som kommer att bestå. Han delar nämligen frikostigt med sig av listan över sina största innehav. Jag skulle aldrig rekommendera den strategin, att kopiera andras investeringar. Då är det bättre att köpa aktiefonder där förvaltare plockat fram möjliga vinnare. Förresten pratar Hernhag även fonder i denna bok.

Trenderna som gör dig rik på aktier har ett helt annat upplägg än Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik (vad är grejen med novellånga boktitlar?) som jag också recenserat, men som vanligt får man konkreta tips av en klok kille som tänkt mycket. Marcus Hernhag kan konsten att förklara svåra saker på ett enkelt sätt istället för att använda en massa komplicerade begrepp på engelska. Där är det många ekonomibloggare och -poddare som har mycket att lära. Annars räcker aktietipsen för att motivera priset.

Stulen design

SVT skriver om att heminredningsföretaget Jotex plagierat designern Emmeli Hultqvists ljusstake och för mig är det uppenbart hur det gått till. Det stora företaget tänkte att de skulle komma undan med det, och om upphovskvinnan upptäckte det kan de alltid neka och hoppas på att deras möjligheter att driva rättsprocess är större än motpartens. De försöker inte ens komma med bortförklaringar.

Problemet är att det händer hela tiden. Stora butikskedjor stjäl. Ikea gjorde sig lustiga när Balenciaga snodde deras Frakta-påse, men hur många mindre designers har drabbats av att Ikea lagt vantarna på deras skapelser?

Samma sak hos Hemtex och många fler. Ibland skämtar media om fenomenet: ”Ser du skillnad på designklassikern och Mio-kopian”. Just i det fallet drabbade det kanske ingen fattig, men ofta gör det det. Ta t ex de här exemplen på modeföretaget Sheins kleptomani:

Ja, oj, vi hade ingen aning, ”ber uppriktigt om ursäkt” och ”produkterna har redan tagits bort från vår sajt”, men innan de togs bort har företaget antagligen sålt för mer pengar än originaldesignern gjort för sin design. Kanske mer än hennes omsättning på tio år!

Problemet är att de kommer undan, och gör de inte det tjänar de ändå pengar på att stjäla andras verk, och om inget görs leder det till att det till slut bara finns massproducerad smörja från Åhlens.

Plastlödning

Jag såg några filmer om att ”löda” i plast genom att smälta plasten med lödpenna. Istället för lödtenn kan man vid behov fylla i hålen genom att smälta ner buntband, och armera med stålull eller en vanlig häftklammer.

Det första användningsområdet jag kom på var min kaffebryggare där filterbehållaren nyligen sprack och ramlade sönder (jag råkade tappa en låda kattmat på den). Eftersom den bara är tjugo år gammal var det inte aktuellt att kasta den, så jag lagade med silvertejp. Det höll väl en vecka innan det ramlade av, men nu bestämde jag mig för att löda ihop en mer permanent lösning, från vänster till höger:

De vita sträcken är limrester från tejpen som jag tvättar bort med rödsprit om denna lagning håller, och det tror jag att den gör. Och som synes gjorde jag ingen ansats att jämna till skarven eller fylla i lödningen med buntbandsplast, för lagningen hamnar på baksidan och syns inte förutom när bryggaren laddas.

Men nu fick jag blodad tand, vad mer går att göra? Kartfacken i min Volvo har spruckit. Ni vet, de där lådorna i dörrsidorna där man förvarar isskrapor och sånt. De funkar, men är fula och när de väl börjat spricka vore det nog bra att göra något innan det blir värre. Så här såg ett av dem ut innan, över- och undersida:

Eftersom det här är grövre grejer som kan drabbas av mer påfrestningar (de sitter precis i sparkhöjd, så det är lätt att de får en fot när man kliver ur bilen) valde jag att fylla i med buntband på undersidan.

Ser inget vidare ut under, men helt okej på ovansidan även om sprickan fortfarande både går att se och känna med handen. Men det kan jag leva med.

På andra sidan var det ännu värre. Där saknades det bitar, SÅ det var bara att börja smälta dem samman:

Inget svårt jobb och med lite träning går det nog att göra snyggt också. Är det mycket och du inte har möjlighet att göra det utomhus skulle jag dock rekommendera skyddsmask och bra ventilation för smält plast är ingen höjdare att andas in.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

Sveriges subventionering av serverhallars elförbrukning tedde sig märklig redan innan elpriserna sköt i höjden. Bahnhofs vd Jon Karlung skriver i en debattartikel att intentionen var god, att skapa nya arbetstillfällen hjälpa svensk industri.

Jag är kanske mer cynisk än Karlung eller också kräver hans position att han håller tillbaka, men jag är inte alls säker på att tanken var god. Regelverket gynnar IT-jättar som Facebook och Google. Vad vinner svenska skattebetalare på att subventionera deras serverhallar? Arbetstillfällen? Det vore i så fall som att isolera hus med tusenlappar. Man kan inte plöja ner en miljon per år för varje jobb, ens i glesbygd.

Jag tror att det är mycket enklare än så. Allt mer av den politiska debatten, inklusive valrörelser, förs på internet. Då är det ju perfekt att köpa internetjättar som sedan lyder minsta vink när regeringen vill ”att hatiskt och kränkande innehåll tas bort”, eller kritik i största allmänhet.

Och internetjättarna är inte sena att bistå. Inför valet lovar Google Sverige att ”öka säkerheten och motverka desinformation” genom att ge myndigheter, politiker och betrodda journalister en hotline till ett team som lovar att rätt information ges företräde på nätet.

Låter det som bäddat för att demokratiskt, origgat och rättvist val? Hoppas att du tycker det för det är du som betalar för upplägget.

Norsk vs svensk köpprocess

Efter knappt fem månader i Norge har jag hunnit upptäcka en del skillnader mellan mitt gamla och nya hemland. Upplägget med D-nummer och personnummer blir jag inte riktigt klok på, och bankernas avgifter, som möjligen förtjänar ett eget inlägg, gör mig mest förbannad.

”Enligt prislistan har ni både kort- och transaktionsavgift?!”

Sedan finns det sånt som är helt olika. Norsk bilbesiktning görs på bilverkstäder. I Sverige kan man ju låta verkstaden efterkontrollera sina egna lagningar av besiktningstvåor, men här gäller det alltså även originalbesiktningen. Det är inte utan att jag undrar om det finns undersökningar som visar att en verkstad som specialiserat sig på rostlagning hittar mer rost att slå ned på än en mekaniker som är duktig på framvagnar och istället hittar glappande styr- och spindelleder. För gissningsvis låter många bilägare den besiktande verkstaden laga felen.

Men ett område där jag tycker att den norska modellen är överlägsen är bostadsaffärer. Den stora skillnaden är att norska bud är bindande. Bjuder jag en miljon måste jag ha en miljon eller ett (lika bindande) lånelöfte. Man kan alltså inte bjuda på två bostäder samtidigt om man inte vill riskera att köpa bägge. Hoppar du av kan du bli skadeståndsskyldig.

Kan man då inte gå miste om Herrgården bara för att man under hela Herrgårdens budgivning har det högsta budet på Slottet, och så fort Herrgården säljs blir man utkonkurrerad även på Slottet och får börja spana igen?

Egentligen inte. Här är nämligen nästa finess med norsk budgivning. Du kan tidsbegränsa ditt bud, det är väldigt vanligt, så i exemplet ovan kan du välja att ditt bud på Herrgården bara gäller i en timme. Om du efter deadline varken fått okej av säljaren eller blivit överbjuden kan du välja om du ska lägga bud på Herrgården, Slottet eller rentav Radhuset.

Nu har jag bara varit köpare i detta system, men ser det som en stor fördel även för säljaren. I Sverige var det en kompis till mig som sålde sitt hus. Mellan köp och kontraktsskrivning hade han hunnit köpa en ny bostad och hade inte råd med dubbla boenden. Oklart om köparen visste detta, men så har ju det flesta det, så när de väl skulle skriva kontrakt började köparen pruta på det överenskomna priset. Det slutade med att min kompis med bankens kniv mot strupen tvingades sälja billigare.

Det där hade aldrig hänt i Norge där ett ingånget avtalet är just ett ingånget avtal. Inget tjafs där man kan drabbas av idioter som tror att de plötsligt ska vinna på lotto. Jag har inget emot andras fantasier, så länge de inte riskerar att drabba mig när de inte slår in.

Takisolering

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat de stigande elpriserna. Eftersom jag precis flyttat upptäcker jag hela tiden förbättringspotential i mitt hus och när jag kom upp på vinden och märkte att det låg ungefär tio centimeter isolering i taket (ovanför takluckan – ingen alls!) insåg jag att det var dags för ännu ett renoveringsprojekt.

Att isolera är ett skitjobb, särskilt i trånga utrymmen, men jag har isolerat golv underifrån och jämfört med det var detta projekt rent njutbart.

Men innan man kommit så långt får man åka och köpa material, vilket sällan eller aldrig är njutbart. Jag började med att köpa isolering i Sverige, 12 cm tjocklek för 50 kr/kvm. Jag köpte så mycket jag fick med mig på flaket. Nästa gång fick jag åka till ett norskt byggvaruhus där jag fick 10 cm-skivor för samma pris. Förvisso sjutton procent tunnare skivor, men ett par centimeters bortfall kunde jag leva med, jag behövde ett par decimeter.

Jag hade en del Rockwool i ladan, som ingick i husköpet, så jag tyckte mig komma ganska billigt undan ändå. Den typ av isolering som låg på taket har jag aldrig sett förr. Det såg ut som att man slaktat tomtar och isolerat med deras skägg. Jag uppskattade det till c:a 10 cm, men den hade liksom sjunkit ihop, så kanske räknades det som mer från början.

Någon?

Dessutom hade troligtvis en elektriker (eller åtminstone någon som kallat sig det) tagit bort isolering vid eldragning och sedan inte lagt tillbaka den, så där fanns också förbättringspotential.

När väl det var klart lades 10-12 cm åt ena hållet och 10 cm i andra riktningen för att minimera risken för läckage i skarvarna. Det låg inget golv på vinden och jag varken la golv ett eller reglade upp för att förbereda det. För att krångla upp något på vinden måste man först igenom trappan till övervåningen, sedan igenom en mycket liten lucka i taket. Det kommer inte hända, jag har dessutom en lada på nästan fyrahundra kvadratmeter.

Under.

Efter.

Så nu anser jag mig färdig med vinden för den här gången och ser fram emot högre inomhusvärme och lägre elförbrukning. Projektet tog ungefär en arbetsdag och kostade 3300 kr i material. Det tror jag var en bra investering.

Bor du i villa? Hur mycket isolering har du i taket?

Ur hand i mun

Så länge jag kan minnas har jag haft framförhållning i min ekonomi. Tills nu.

När jag kom till Norge hade jag inga norska pengar, och när jag väl fick ett norskt bankkonto och VISA-kort visste jag att varje växlingstransaktion från SEK på svenskt bankkonto till NOK på norskt kostar. Jag gjorde därför en så liten överföring som möjligt för att klara de löpande utgifterna tills jag kunde flytta hela min ekonomi, men tog i alldeles för lite så snart var det slut på kontot igen.

Det kom räkningar jag inte räknat med och så köpte jag hastigt och lustigt en bil som inte heller fanns i kalkylen. Exakt just nu har jag 24 kr på mitt norska konto. Men okej, jag har mat i skafferiet, bränsle i bilarna och inga akuta räkningar, så det är ingen panik.

Jag kan ju alltid göra en ny överföring från Sverige, men jag hoppas att det ska klara sig tills jag fått betalt för min sålda lägenhet och kan göra en större överföring (med större förhandlingsmöjlighet).

Tills dess eller tills det inte går kämpar jag emot på två fronter. Dels säljer jag secondhand. Det blir några hundra här och där, vilket kanske inte verkar som så mycket, men några hundralappar räcker till en teleräkning, en bensintank eller en kubikmeter ved.

Dessutom försöker jag växla pengar med andra än bankerna (eftersom exakt alla andra ger bättre kurs). När en svensk kompis hade pengar på ett norskt valutakonto han inte behövde köpte jag dem med svenska kronor från mitt svenska bankkonto. Jag hoppas kunna sälja mer SEK och inte köpa bil för alla pengar nästa gång så kanske de räcker lite längre.

Jag fattar att det är ett lyxproblem, men det känns ändå olustigt för mig som alltid har marginaler. Samtidigt vill jag ta chansen att uppleva detta för jag hoppas att det är sista gången jag kommer ha så lite pengar på banken att jag inte kan lägga in en enda räkning till betalning utan att samtidigt fundera över hur jag ska få råd. Kanske låter detta helt schizofrent, men det skiter jag i. Och jag också ;-)

Kreativ prissättning

Det är svårt för företag att chockhöja sina priser med tio procent eller mer. PostNord gör det ju genom att frimärkena blir flera kronor dyrare i stort sett vartenda år, vilket funkade ända tills de fick konkurrens. Så nu tokhöjer man priserna ”för att kompensera för minskade volymer” och vi vet alla hur det går. SL, Storstockholms Lokaltrafik eller Sakta Lunk, gör det också, så att kollektivtrafik ska hålla sig på behörigt avstånd från konkurrenskraftiga alternativ.

Men privata företag, som inte har en nästan outtömlig säck skattepengar i ryggen, kan väl inte hålla på så där? Jo, med lite kreativitet. I jakten på bildelar hittade jag följande två exempel från Biltema.

Här har man inte höjt priserna utan istället ersatt sina produkter med andra. Snarlika på ytan, men med den väsentliga skillnaden att priset för kunden går upp. Termostaterna ser identiska ut. Det enda som till synes skiljer är att den nya termostaten är åtta procent dyrare.

På oljefiltret har man däremot tagit i. Diametern har slimmats med en halv millimeter och så har man följt upp den sportigare looken med en tuff svart nyans. Och, ja visst ja, man tar 114 procent bättre betalt.

Möjligen finns det rimliga skäl. Tillverkaren kanske inte kan upprätthålla volymer av de utgångna produkterna (i oljefilterexemplet är producenten visserligen Biltema själva), tillverkningskostnaden kan ha gått upp, men ett otränat öga ser en företagare som försöker optimera vinsten utan att behöva motivera galna prisökningar.

Bondbröd

Ännu ett matbröd eftersom eget bröd blir godare, nyttigare och framförallt billigare. Denna gång ett väldigt enkelt med få ingredienser. Inga märkliga pumpakärnor, bara sånt de flesta har hemma eller åtminstone borde ha.

Det typiska för bondbröd, om jag förstått rätt, är den hårda och sega skorpan i kombination med skårorna på ovansidan (som bidrar till att ytan blir knaprig). Detta behövs:

vatten, 6,5 dl
jäst, 25 gram
smör/margarin, 30 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 13 dl
rågmjöl, 4 dl

Smält matfettet, häll i vattnet, värm upp till kroppstemperatur (men inte över!) och vispa ut jästen. Vi har därmed skapat degspad.

Mät upp mjöl. 17 dl motsvarar ett kilo, så jag tycker att det är enklast att väga. Typ 250 gram råg och resten vete, men förhållandet däremellan är inte så noga. Och så saltet.

Blanda mjölet med degspadet till en smidig deg. Jäs i 45 minuter (eller en timme, det blir inte sämre av det).
 

Knåda lätt (eller kör med maskin några sekunder) för att pressa ur gasbubblorna. Dela sedan degen i två delar, forma dem till bröd och snitta några skåror med en vass kniv.

Ny jäsning i 45 minuter och i samband med den hettas ugnen upp till 250 grader. In med bröden och sänk temperaturen till 200 grader. Grädda till önskad färg uppnåtts, jag körde 25 minuter.

Låt svalna utan bakduk (för att ytan ska bli krispig). Sedan är det bara att äta.

”Nej, det går inte!”

Daniel påminde mig nyligen i ett mejl om en video med Mr Money Mustache jag tycker att alla borde se, oavsett ekonomi eller mål i livet.

Många sanningar där, t ex den att jobb är roligare när man inte måste göra det för sin försörjning. Det säger jag till alla som låter bli att spara för att de trivs på sitt jobb. Till att börja med är det inget som säger att du trivs lika bra imorgon, eller att du får ha jobbet kvar hur länge du vill. Men även om allt med det nuvarande jobbet är frid och fröjd i all evighet skadar det knappast att du inte har kniven på strupen, för inget blir roligare av att ha det (om du inte är fakir eller någon slags sadomasochist).

Men nu när jag såg den snöade jag in på ett annat citat. När MMM berättar om sin och sin frus plan att bli ekonomiskt oberoende och därigenom kunna vara hemma med sina barn säger han följande med en tydlig gnutta ironi:

”Lyckligtvis växte vi bägge upp i Kanada, så ingen hade berättat att det faktiskt är omöjligt.”

Är det inte så med de flesta drömmar, att de bygger på att ingen berättat att de är omöjliga att genomföra? Eller att drömmaren vägrar att lyssna på det örat. Ingen lyckades övertyga Stefan Holm om att han var för kort för att ta OS-guld i höjdhopp eller Selma Lagerlöf att man inte kunde bli prisbelönt författare om man lider av dyslexi. Så de bara gjorde det.

Men så himla kul verkar hon inte ha varit.

Då snackar vi om bragder som få klarar alldeles oavsett förutsättningar, men världen är full av människor som slutat röka, gått ner 50 kilo och/eller sprungit maraton. I sig fantastiska bedrifter för den enskilde, men ändå något som tusen och åter tusen andra gjort varenda dag.

Och det är där jag vill sätta ekonomiskt oberoende – fantastiskt bra, men även med helt ordinära inkomster fullt genomförbart för de flesta. Om man vill och är villig att offra en del för det (vilket inte alla gör, och det är helt okej!), och om man låter bli att lyssna på alla dysterkvistar – och de är många! – som säger att det inte går.

Två hål i huvet

Jag har läst om pensionärer som får flytta ner i källaren eller hem till sina barn för att de inte har råd att värma upp sina hus när elen är dyr, och om företag som hotar med att flytta utomlands eller åtminstone inte vågar investera när de inte vet vad strömmen kommer att kosta.

”Tack Miljöpartiet!”

Mina grannar driver jordbruk i relativt liten skala. De är rädda för att elräkningen kommer att bli tvåhundratusen kronor dyrare på årsbasis. Fatta! Häromdagen pratade vi om ifall det går att spara en tiondel av en undersköterskelön. Här får en enda familj en kostnadsökning motsvarande nästan hela undersköterskans nettolön.

Men mitt ibland alla kriser och tragedier hittar jag idrottsföreningar som inte längre har råd att tänka bort årstiderna. Det är skidanläggningar som inte har kan köra snökanoner dygnet runt halva året och fotbollsklubbar som inte kan lägga de tiotusentals kronor per dag som krävs för att de ska kunna spela fotboll på grönt uppvärmt konstgräs hela vintern.

Unga läsare kanske inte tror på detta, men när jag var ung för 3-4 decennier sedan spelades fotboll på sommaren och ishockey på vintern. Sven ”Tumba” Johansson var landslagsspelare i bägge sporterna (okej, det var ännu tidigare) och det krockade inte. Idag är det fullständigt självklart att ishallen är igång på sommaren och att fotbollsplanen funkar i december.

Förr spelades ishockey utomhus på spolade rinkar, även på elitnivå. Min mamma berättade om hur de började skolrasten med att skotta av isen på sjön för att sedan börja åka skridskor. De glömde att kräva ishall med strålkastare och ismaskin. Det gick ändå.

Laga efter årstid, det är ingen naturlag att kunna göra allt jämt! Jag fattar att man vid behov fixar konstsnö till Vasaloppet eller spelar fotboll på elupplyst plan på Friends Arena, men varenda knattelag måste inte kunna utföra alla sporter hela året i perfekta förhållanden. Det går faktiskt att spela fotboll på snö.

Under min fotbollskarriär (en mycket kort period i början av 80-talet) spelades nästan alla matcher på grus som varken behövde klippas eller värmas upp. Det är nog att hoppas för mycket, men kanske kan de skenande elpriserna leda till en del sansade prioriteringar.