Rånfritt rån

Om någon behöver fler argument för att använda kontanter än dem jag redan gett er kan ni lyssna till den avgående moderate riksdagsmannen Hanif Bali:

När man tror att det inte kan bli dummare har svenskt rättsväsende tydligen alltid en nivå till. Att bli bestulen på sitt bankkort är inte ett rån eftersom själva kortet bara kostar några kronor att tillverka. Att man sedan gör ett uttag på det stulna kortet ska enligt hovrätten (alltså i de allra flesta fall sista rättsinstans) inte spela någon roll för det är en helt separat handling. Rånarna – nej, förlåt, jag menar sakletarna – kan ju ha tagit bankkortet för att de tyckte att det var snyggt och först därefter kommit på att det skulle kunna innehålla pengar.

Så förutom att bankkort registrerar dina inköp och överlämnar makt från individen till banker och politiker gör det oss alltså ännu mer rättslösa. Intressant, eftersom rånrisken är ett av de vanligaste argumenten mot kontanter.

Kontrollsamhällets chefsaktivist Björn Ulvaeus har t ex skrivit hundrafemtio debattartiklar som går ut på att kontanterna måste tas bort för att förhindra kriminalitet. Men blir vi rånade på kontanter finns det åtminstone en brottsling.

Elcykel, ett dyrt handikapphjälpmedel?

Enligt en annons i Expressen är årets elcyklar billigare än någonsin. Så vad kostar de då, 22000-25000 kr! För de pengarna vill jag ha en bil.

Vad jag undrar är hur köparen ser ut. Spelar jag ut hela mitt fördomsregister skulle jag säga tjock med lite korta ben. Människan är utrustad med armar, ben, lungor och hjärta. På 1800-talet uppfanns cykeln, ett fordon med vilket man skulle kunna trampa sig fram med muskelkraft och hävstångseffekt. Senare har man med siffror kunnat räkna ut att användandet främjar hälsa, särskilt nu när alternativet ofta är bil, buss eller tåg.

Cykelns utveckling har fortsatt. Växlar gör dem lättare att framföra och i stadstrafik går det ofta snabbare än att cykla än att åka bil, särskilt i rusningstrafik, den tid på dygnet de flesta åker till och från jobb och skola.

Men nej då, det är klart att människan ska krångla till det och förvandla detta i grunden billiga och nyttiga transportmedel till en latmanstransport för över tjugotusen när motsvarande riktig cykel kostar hälften.

Ska jag försöka vara lite mer diplomatisk tänker sig nog de som köper en elcykel för att jobbpendla att de ska bli hälsosamma individer som bara tänkt använda elhjälp i de tyngsta uppförsbackarna. Kanske stämmer det till och med för en bråkdel, men köper man ett transportmedel med eldrift tror jag att man gör det för att slippa motionera. Min avslutande spådom är att dessa 25000-kronorscyklar går att hitta i mängder av garage om några år, ganska oanvända och till ett betydligt lägre pris.

Finansbranschhat

Jag tycker att Börspoddens John Skogman blivit bra mycket bättre på sistone. Han fortsätter att likt en femåring avsluta varje avsnitt med att gallskrika ”Hej då!!!”, men han är inte längre irriterande genom hela avsnitten. De gånger han kommenterar något fenomen i samtiden håller jag allt oftare med. Vet inte om det säger mer om mig än om Skogman, men jag uppskattar hans frispråkighet och känner inte längre att det främst är ett sätt för honom att vara lagom edgy politiskt inkorrekt utan att han faktiskt säger vad han tycker, om politiker, gnällande 40-talister och överskattade börsdirektörer.

Så när han skrev en krönika om sina hatobjekt i finansbranschen var jag uppriktigt nyfiken. Och jag håller med igen.

”Jag hatar myndigheternas fokus på att framstå effektiva genom att jaga de små spelarna.” 

”Jag hatar hur staten begränsar den fria marknaden i försök att plocka politiska poänger.”

”Nätmäklarna dyker upp som marknadens och småspararnas frälsare. Frågan är bara hur man kan vara någons bästa vän och samtidigt konstant försöka blåsa sin kompis.” 

”Den sista gnuttan hat lägger jag på alla ekonomijournalister som söker efter sanningen. De lever för journalistiken och att rapportera från verkligheten, men ännu mer lever de för ett nytt jobb hos finansfirmor eller family offices där de kan dubbla sin lön.”

Jag med! Jag hatar också allt det där. När det gäller nätmäklarna vill jag lägga till deras vilja att läxa upp sina kunder. Sluta godhetssignalera, berätta vad vi ska tycka och hur vi ska ”spara hållbart”! Starta en ideell förening om ni vill vara politiska aktivister. Bara leverera bra tjänster och låt andra försöka förbättra världen.

Firmafest på Avanza...?

Jag kan också lugna John Skogman med att jag hatat nästan alla branscher jag varit i. Åtminstone i en var det bästa med att hoppa av den att jag kunde sluta hänga med människor jag inte stod ut med eftersom de inte längre skulle kunna påverka min karriär. Man behöver varken älska sina kollegor eller sin bransch. Det är en uppsida med att jobba för sig själv. HEJ DÅ!!!

Karensdag

Regeringen utreder karensdagen. Den plockades ju bort tillfälligt under Covid-åren, men nu var det tänkt att det återigen skulle börja svida när man är sjuk, och en så tydlig och smärtsam åtgärd kan man såklart inte införa ett valår. Den måste smygas in så att folk hunnit glömma bort det när de står vid valurnorna.

Det återstår att se vad det blir av detta, en tillfällig förlängning eller en kompensation kanske. Men är det vettigt? Jag tillhör dem som har arbetsmoral och tycker att det ska premiera sig. Eller rättare sagt att det ska kosta att vara hemma så fort det börjar klia i halsen (eller när sporten på tv är alltför intressant för att se först i efterhand).

Det är såklart inte bra om folk går sjuka till jobbet och smittar ner sin omgivning. Å andra sidan smittar väl det mesta värst innan det ens hunnit bryta ut (?) och då vet man ändå inte att man är sjuk, och när det gäller större influensor kommer nästan alla ändå utsättas för smittorisk. Det som går att bevisa är statistik. Detta hände när man tog bort karensdagen:

Som synes var det inte en enda grupp som inte blev mer sjukskrivningsbenägen när det inte kostade något. Anställda i region och kommun blev över en natt runt 60 procent sjukare, män mer än kvinnor. På totalen är det drygt 40 procent.

Karensdagsmotståndare kommer hävda att de alltid varit lika sjuka, men tidigare tvingats jobba med risk för liv och hälsa för att de inte har råd att vara hemma. Själv bor jag i Norge, ett land som inte haft karensdagar sedan 1978. Det enda det har lett till är att man välkomnat svenskar som upplevs som mer pålitliga. Om det inte redan ändrat sig tror jag att det kommer att göra det ifall den svenska karensdagen inte kommer tillbaka.

Cash kontra konto

Lyxfällan och varenda privatekonomicoach jag hört brukar som första tips säga att handlar man med kontanter istället för med kort har man koll. Det är så lätt att dra kortet utan att koppla ihop det med riktiga pengar.

Men är det så? Jag är som bekant en varm förespråkare av cash och handlar allt jag kan med sedlar och mynt. För att ge mig extra incitament (kanske inte bara därför) tar min norska bank ut en avgift varje gång jag betalar med kort, så helst gör jag inte det. Men jag vänder mig ändå mot teorin om koll med cash.

Låt oss helgardera...

Jag för bok över min ekonomi. Värdepapper och bankkonton matas in i ett kalkylblad. Om jag så bara handlar för fem kronor förs det in i datorn. Enda undantagen är fast egendom och plånbok. Det förstnämnda för att värdet på hus och bilar inte går att uppdatera på ett rimligt sätt, och plånboken för att jag inte orkar eller ser vitsen.

Kontentan blir att om jag handlar en glass på kort (teoretiskt, det händer inte) noteras det i min ekonomi. Handlar jag den kontant har jag ingen koll. Jag har heller ingen aning om hur mycket pengar jag har i plånboken exakt nu. Antagligen ett par hundra, men de pengarna räknas liksom inte.

Så för egen del är detta spartips kontraproduktivt. Men så behöver jag knappast tips för att inte slösa, jag skulle nästan behöva motsatsen för att bli lite normal.

Skattehöjningssänkningsbidrag

När finansminister Damberg sent omsider presenterade ett ett förslag till att mildra den effekt drivmedelspriserna gett de svenska hushållen var det främst genom ett märkligt upplägg där alla bilägare ska få ett bidrag på 1000-1500 kr. Det högre beloppet i glesbygd.

Lite oklart var gränsen för glesbygd går. Också oklart om man ska få dubbelt betalt om man äger två bilar, tredubbelt med tre osv. Måste de vara påställda? Måste de användas? Och vad händer en familj med exempelvis två bilar, bägge skrivna på mannen? Får han dubbel ersättning och frun ingen?

När Damberg fick några av dessa frågor ihop med frågan om varför man använder en så krånglig kompensationslösning svarade han att det var enda möjlighet att kompensera folket (med deras egna pengar):

”Det är ett schablonmässigt stöd för de som äger en bil och alternativet är att inte göra någonting.”

Självklart fanns andra lösningar! Först och främst hade man kunnat sänka skatten med 5-10 kronor per liter. Med tanke på hur mycket drivmedelspriset gått upp (alltså den del som inte är skatt) kan bensinskatten sänkas ganska mycket utan att det ens kostat statskassan något jämfört med intäkten för några månader sedan.

Något annat man kan gör är att sänka reduktionsplikten, sluta att blanda in ”biodrivmedel” (a.k.a. skit) i soppan som inte bara gör den sämre utan också dyrare. Detta är såklart en miljögrej och som med alla sådana frågar sig vän av ordning om den är bra för miljön. Som vanligt låtsas politiker att det bara finns en sida av myntet medan forskare pekar på problem.

Att regeringen inte vill använda skattesänkningsverktyget beror troligen på att väljare då kan få för sig att även andra skatter kan sänkas. Kanske är det inte rimligt att ha världens högsta skatt på plastpåsar, ”public service”-skatt även för de som undviker statsmedia, mervärdesskatt på energiskatt, punktskatter för 135 miljarder osv.

Efter förslag från oppositionen har riksdagen nu ändå beslutat om en skattesänkning för diesel och bensin på 50 öre/liter från 1 maj. Vad ska ni gör för pengarna?

Vettig bisyssla?

För två och ett halvt år sedan avslöjade jag att jag ville bli biodlare. Att det skulle ta tid visste jag, har haft mycket att pyssla med sedan dess. En månad efter inlägget dog min mamma, försäljningen av hennes lägenhet tog långt mer tid än jag hade räknat med. Efter det har jag köpt hus, emigrerat och sålt min egen lägenhet. Bland annat.

Men nu drar det ihop sig. Jag är nu med i Norges Birøkterlag, har köpt skyddskläder, beställt bisamhällen och börjat en biodlarkurs. Det är fortfarande långt kvar innan det här blir mer än en hobby, men resan har börjat.

Drottning i mitten på vänstra sidan.

Att den skulle börja i Norge visste jag redan när jag bloggade senast, men det är onekligen ännu en barriär. Min norska är allmänt bedrövlig såväl i tal som skrift, men som alla vet som försökt prata om något specialämne på ett annat språk är det särskilt svårt med fackuttryck. Vet du inte vad bitömmarbotten heter på norska är det svårgissat. Eller som Mona Sahlins klassiker ”What we in Sweden call budgetunderskott”.

Apropå underskott är det än så länge – som vanligt med nya hobbies – bara minusposter. Medlemskapet i biodlarförbundet kostar mig 1100 kr om året, kursen gick på 3400 kr och kläderna 1100 kr. Så redan där var jag uppe i 5600 kr. Bisamhällen, en slunga och diverse verktyg har kostat mig ytterligare 20000 kr.

”One giant leap for mankind...”

Jag är alltså högt uppe på femsiffriga utgifter utan att ha skördat en enda droppe honung, än mindre sålt den. Jag visste ju att det skulle bli så. Ändå är det ofrånkomligt att tänka att jag hade fått rätt mycket honung för de pengarna.

Förhoppningsvis skrattar jag åt detta om ett par år, när jag badar i honung och beställningar. På en biodlarpodd jag hörde nyligen drog de en sportreferens till någon idrottare som sagt att ”antingen vinner jag eller också lär jag mig en massa”. Jag försöker att se det så. 

Där blåste ryggraden av

Jag vill känna sympati med gamla människor som gjort virriga husaffärer, men precis som i fallet med Esbjörn som sålde hus till Ebba Busch och sedan glömde/ångrade det kommer här ett exempel på gamling jag tycker får skylla sig själv.

Det är Gunilla, 78, som sålde sitt hus till ett företag för 650000 kr, men vägrade att låta 100000 kr av köpeskillingen stå som betalning av möbler. När sedan företagarna (vars ursprungliga namn är Malek och Abd Elrahman Fakhro, men som bytt namn till Magnus Fakhro och Jörgen Johansson – verkar ju förtroendeingivande) dök upp med ett kontrakt på 550000 kr protesterade hon, men skrev ändå på.

Trots det tycks Gunilla hoppas att de ska betala hundratusen till eftersom de lovat det, men det är klart att de inte gör när hon skrivit på ett avtal på ett lägre belopp! Gunilla ”känner sig blåst”. Gunilla, du är blåst. Frågan är bara vem som blåst dig, Malek/Magnus och Abd Elrahman/Jörgen eller du själv.

Nu till det märkligaste av allt. Gunilla sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det skulle i och för sig förklara varför hon först förhandlar fram ett pris och sedan skriver på ett kontrakt med ett annat, för SD har ju en historik av att säga en sak och sedan gå med på något helt annat för att inte stöta sig med någon.

Men hur kan man sitta i kommunfullmäktige med så grundläggande brister i hur affärer fungerar? Hon måste ju ha skrivit på hundratals avtal och protokoll. Var hon lika obrydd över vad som stod i de dokumenten som i sitt eget huskontrakt?

Nej, jag är ledsen. Frågan var nog aldrig om Gunilla skulle bli lurad utan när och av vem. Med facit i hand (för detta är facit, mer pengar får hon inte) ska hon nog vara glad att de bara sänkte priset med hundratusen. Eller kan det ha funnits en gräns, ett belopp Gunilla inte glatt hade godkänt för att inte behöva känna sig ”obehaglig till mods”?

Leva livet eller sitta av tiden

Jag har alltid umgåtts med människor i olika åldrar. Det viktiga för mig är vad de gör. Eller rättare sagt att de gör något. Det gör inte mig rik, men det berikar mig. Och ingenting tråkar ut mig mer än de som bara nöter på i gamla fotspår – jobb måndag-fredag, kvällarna framför tv:n, film och fem öl på fredagskvällen, krogen på lördagen och på söndag ännu mera film (de har alla tänkbara filmkanaler och tre hårddiskar sprängfyllda). Det är såklart inget fel med att se på tv, som avbrott i livet. Men om det sker istället för liv.

Här kommer ännu en fördom om skillnad mellan stad och landsbygd. Jag har träffat många med ovannämnda schema och alla bor i städer. Jag bodde på landsbygden ungefär mellan 20-30, och nu sedan i höstas. I övrigt har jag bott i Stockholmsområdet. Det finns vettiga och ovettiga människor överallt, men det har varit slående att folk på landet alltid gör något.

En del driver företag och/eller har kreativa hobbies, men det kan vara vad som helst. De jagar, fiskar, plockar svamp, bränner hemma, väver mattor, spelar fotboll, bygger bilar eller vad som helst. Det finns såklart driftiga människor även i stan, men i mindre utsträckning, och uppblandade med sådana där tv-zombier jag aldrig sett på landet.

Jag har t ex hälsat på hos mina tre närmaste grannar. Tillsammans driver de 3-4 näringsverksamheter och jag har inte sett att någon av dem ens har tv. De lever istället. Om de tjänar mycket pengar vet jag inte, men det är heller inte poängen. De verkar klara sig och skulle skiten träffa fläkten skulle de med all säkerhet klara det med.

Golv i vedbod

Det ingick en trevlig vedbod i mitt husköp. Vi snackar inte om ett upprest tak för att hålla snön och regnet borta, detta är ett riktigt hus. Just nu (som de flesta av mina hus) behöver taket läggas om, men det regnar inte in.

Däremot var det stampat (fast ganska ojämnt stampat) jordgolv och det är inte optimalt för vedförvaring. Dessutom finns det ingen belysning och när det är mörkt och man balanserar en vedkorg i famnen samtidigt som man försöker låta bli att snubbla på vedklabbar insåg jag att här finns rum för förbättring.

Så jag la ett golv med världens billigaste byggmaterial – lastpallar. De finns i två storlekar, helpallar på 120x80 cm och halvpallar på 60x80 cm. Faktum är att de är ganska tåliga och slitstarka, och även om de har lite olika utseende är storleken exakt eftersom de används i industrin. Det får bara diffa 3 mm på längd och bredd och så noga var det definitivt inte här.

För att slippa släpa runt på pallar (de är tunga också) började jag med att göra en skalenlig skiss och kom fram till att jag behövde använda både hel- och halvpall. Halvpallar tror jag faktiskt folk slänger efter en oavsett. Riktiga europapallar i fullstorlek, stämplade med ”EPAL”, ”EUR” eller liknande, betingar ett värde, men har man känselspröten ute kommer man att hitta gratispallar mot bortforsling.

Det här är inte första gången jag bygger med pallar, i Stockholm gjorde jag möbler av dem. Och jag tycker ärligt talat att det är ett underskattat byggmaterial. Internet är fullt av fiffiga människor som byggt både golv, bord och hela hus av lastpallar.

Nu är vedboden fylld av pallar som jag spikat ihop för stabilitetens skull. Över förväntan, om jag får säga det själv. En extra bonus att man får luftgenomströmning under vedtravarna. Mm, uppmärksamma läsare märker att de där travarna lyser med sin frånvaro just nu. Ännu en sak att ta tag i.

Sjuk eller bilpendla?

2022 får man dra av 18,50 kr/mil för jobbresor med egen bil, men först efter att man kommit upp i 11000 kr. Innan dess får man stå för hela kostnaden själv, vilket t ex lär gälla nästan alla säsongsarbetare.

”Vi får springa till jobbet!”

Nu betalar man betydligt mer än 18,50 kr/mil redan på macken. Räknar vi in värdeminskningen är avdraget, som för övrigt legat ganska konstant i många år, ännu sämre. Redan 2009 var det 18,50 kr (men med 8000 kr i schablonavdrag). Vad kostade soppan då, en tia?

Säg att du har tre mil till jobbet, jobbar heltid och det kostar dig 50 kr/mil att köra (det priset tror jag är lågt för de flesta). Då blir den faktiska kostnaden runt 67500 kr/år (45 veckor á 30 mil). Avdraget blir 13975, vilket med 30 procents skatt gör att du får tillbaka 4192 kr. 63308 kr får du stå för själv medan politikerna betalar tillbaka ungefär en fjärdedel av den drivmedelsskatt du betalat under året.

Det var tider det!

Frågan är vid vilken brytpunkt folk väljer att sjukanmäla sig för att slippa tanka. Kanske får vi svaret vid ishockey-VM i maj, varma sommardagar i juli, älgjakten i oktober eller fotbolls-VM i november.

Dyrare mat, om man vill

SVT listar maten som blivit dyrare. Trist, men är inte detta lite av en storm i ett vattenglas? Här är några av varorna:

Kaffe

Är det någon som fortfarande köper kaffe till ordinarie pris? Dum fråga, klart det är. Men varför? Kaffe säljs vakuumförpackat och håller i flera år. Själv köper jag fyra (eller i bästa fall fem) paket för en hundring och har ett ständigt lager. Kanske kommer även extrapriserna att krypa uppåt, men bryggkaffe är en populär lockvara för butikerna. För egen del skulle jag säga att priset varit oförändrat åtminstone de senaste femton åren.

Djupfryst frukt och bär

+13,5 procent. Samtidigt råder det inga tvivel om att nästan alla människor i västvärlden rör sig för lite och allemansrätten gör det möjligt att helt gratis plocka blåbär, lingon, vildhallon, hjortron mm.

Varje år slängs tusentals ton äpplen och annan frukt i komposten för att villaägarna inte har tid och lust att ta hand om dem. Man kan med lätthet hitta någon som bara är glad att bli av med sina äpplen, päron, plommon och rabarber. När någon pallade frukt i vår familjs villaträdgård sprang vi ner med plastpåsar (de var gratis på den tiden) för det fanns inte en chans att vi skulle kunna ta hand om allt själva.

Grovt bröd

Även detta har stigit tvåsiffrigt på ett år och även om det beror på höjda spannmålspriser kan alla som köper matbröd sänka sin brödkostnad med minst två tredjedelar genom att baka själva. Det är dessutom nyttigare och godare.

Jag har visserligen träffat massor av människor som säger att de inte har tid med någonting. Samtidigt skulle de aldrig missa en delfinal i Melodifestivalen, så det är såklart bara skitsnack. Den som är frisk kan välja bort förädlad mat, och alla kan passa på när det är billigt. Man behöver inte, man kan köpa precis det man vill när man vill, men det är också ett val.

Dags för Covid

När man blir sjuk har jag alltid sett det som en fördel att jobba hemifrån. På det sättet har jag t ex kunnat jobba när jag haft ryggskott eller varit magsjuk. Till skillnad från en gemensam arbetsplats går det att tillbringa halva dagen i badrummet eller sängen om man kan ligga dubbelvikt över skrivbordet den andra halvan.

Men det bygger på att man orkar jobba. Jag åkte på den där covidden förra helgen. Normalt blir jag inte förkyld och blir jag det är det över inom ett dygn, men här bet sig skiten fast i sex dagar innan jag  igår orkade sitta och skiva någorlunda strukturerat.

Nu är det ju ingen dans på rosor att ligga sjuk med feber och hosta även om man har en arbetsgivare som betalar. På ett sätt är det ganska skönt att slippa ha någon att svara inför. Är man inte sjuk så ofta behöver man ju ändå inte känna skuld, men jag gillar att prestera för eventuella pengar och jag tänker inte försöka få ut sjukpenningar i mitt norska företag innan jag skickat en enda kundfaktura.

Nu gäller att sitta på stolen, hålla käften och få något gjort, som min mentala förebild Hans-Erik ”Geggan” Nordin hade uttryckt det:

Avanza och krypto

Banker ogillar kryptovalutor i största allmänhet. Ibland under förevändningen att de ser till småspararnas bästa (varför de nu skulle göra det helt plötsligt), men det blir rätt uppenbart att det handlar om att man ogillar konkurrens. Valutaväxling är något av det mest lönsamma banker håller på med. Ofta kan de låta två av sina kunder byta pengar med varandra, helt riskfritt för banken, ge bägge kunderna en usel växlingskurs och en avgift på toppen. Vore jag bank skulle jag inte heller vilja se konkurrerande alternativ jag inte tjänar en krona på.

Nordea är en av de banker som gått ett steg till genom att förbjuda sina anställda att äga eller handla med bitcoin privat. Man kunde ju hoppas att nätmäklarna tänkte lite nytt, men Nordnet satte tonen genom att i flera år ha kroptohatets okrönte kung Peter Benson som ständig gäst i Sparpodden, och Avanza har legat hack i häl.

Huvudägaren Sven Hagströmer har tidigare kallat kryptoinvesteringar för ”galenskap” och inte ens velat gå med att kalla dem för valutor. Det är ändå inte på nivå med den gamle sparekonomen Claes Hemberg som gärna använder ord som lotteri, luftslott, ”dyrt pokemonkort” och som nog inte missat någon nedgång i bitcoin för att berätta att det nu snart är färdigspekulerat i detta pyramidspel. ”Men blockkedjetekniken är intressant”, mantrat för alla bakåtsträvande kryptohatare som inte vet vad de pratar om.

Därför var det inte utan förvåning jag såg att Avanza ingått ett partnerskap med kryptomäklaren Safello i syfte att ge sina kunder tillgång till Safellos tjänster.

Handlar det om att det inte längre går att stå vid sidlinjen och tänka bort fenomenet eller att man vill med på tåget i hopp om att tjäna pengar och/eller sänka hastigheten? Jag vet inte, men det ska bli intressanta att följa även den utvecklingen. Kommentar, Claes Hemberg?

”Överlevnad är en klassfråga”

Jag brukar inte blogga om låsta artiklar. Särskilt inte en som jag inte kunnat läsa själv, men när 95 procent av allt redaktionellt material i svenska medier handlar om Ukraina får man inte vara kräsen om man vill blogga om privatekonomi. Alltså, det enda jag vet om denna artikel är det som står på denna skärmdump:

Vi får väl ändå utgå ifrån att hon inte felciterats och att det som står där ger en någorlunda rättvis bild. Jag tänker därför bemöta påståendena.

”Att förbereda sig för en eventuell kris kan gräva djupa hål i plånboken”.

Det kan det säkert, men ett stormkök kostar 269 kr på Jula och ett ”lager av mat” kostar i stort sett ingenting om vi äter upp det efter hand. Det handlar ju bara om lite framförhållning.

”Alla har inte möjlighet att följa myndigheternas uppmaning att alltid ha en hemberedskap.”

Broschyren ”När kriget eller krisen kommer” delades ut till alla hushåll 2018. Embla har alltså haft fyra år på sig att köpa lite konserver och en vattendunk. Vi har alla saker att göra, men om Embla hade fått en krona för varje gång hon bytt profilbild på Facebook under de här åren hade hon varit ekonomiskt oberoende, så tid tycks inte vara hennes problem. Snarare prioriteringarna.

”Överlevnad är en klassfråga.”

Nej, men det är definitivt en ekonomisk fråga. Särskilt i Sverige där man oftast är hänvisad till att köpa sig den vård man behöver, vid sidan av att man betalar världens högsta skatter för att få den ”gratis”. Rika människor har bättre hälsa och lever längre. Det kan man tycka vad man vill om, men så är det.

Dock med väldigt stora individuella variationer, så även utan bättre ekonomi finns mycket att göra. Ta raska promenader, motionera, ät nyttigt och inte för mycket. Men får jag gissa på vad Embla kan göra för att få ett längre och framförallt bättre liv, så är det framförallt att sluta se sig själv som ett offer.

Rågbullar

Dags för ett nytt matbröd, rågbullar. En lite grövre frukostbulle, men utan kli eller tillsatta fibrer, med få ingredienser. Detta behövs:

smör/margarin, 50 gram
vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
salt, 1,5 tsk
honung, 1 msk
grovt rågmjöl, 5 dl
vetemjöl, 8 dl

Smält matfettet, häll på vatten och värm mixen till c:a 37 grader. Smula ner jästen och vispa några sekunder så att det blandar sig. Häll ner resten av ingredienserna, salt, honung och mjöl.

Knåda manuellt eller maskinellt. Täck sedan över degen och låt den jäsa i minst 45 minuter, men gärna längre.

Dela degen i 18 lika stora bitar (jag använder våg, men har du ögonmått funkar det lika bra). Rundriv till runda bollar, lägg dem på plåtar och jäs under bakduk en halvtimme till.

Före & efter jäsning.

Grädda i 200 grader i 15-20 minuter, tills du är nöjd med färgen.

Brunost är valfritt, i alla fall utanför Norge.

Vrakvirke

Under en löprunda kom jag förbi en ikullslagen lada och tänkte att här var det mycket virke som jag undrar om någon tar hand om. I sommar ska jag lägga om tak, men jag har också ett par större byggprojekt i pipeline, en timmerkåk som ska inredas och ett isolerat garage ska byggas i ladan. Jag lyssnade med min allvetande granne och jodå, han visste vem som ägde detta plockepinn och kunde förmedla kontakten.

Några dagar senare mötte jag upp ägaren vid ladan. Han hade köpt en större jordbruksfastighet för några år sedan där ladan ingick, men tyvärr var den bortom räddning. Han hade själv lagt beslag på tjocka bjälkar och stolpar, och så fanns det metallskrot som betingade ett värde, men ville jag ha något av det som återstod var jag välkommen.

Hade jag kommit in tidigare i processen hade det blivit mer, men ägaren kunde ju inte veta att det flyttat in en tokig svensk i området. Allrahelst har jag velat bli inkopplad innan rivning. Det hände mig faktiskt med en lada för många år sedan som höll på att välta. Där fick jag med kofot och slägga ta lös fasadbrädor som troligen hade blivit pinnved senare.

Bilden nedan visar resultatet av skattjakten denna gång. Här finns bl a några 50x200-reglar som kostar uppemot 80 kr/löpmeter (märkligt nog lite mer i Sverige än i Norge) om jag köper dem i ett byggvaruhus. Visst är de lite smutsiga och skamfilade, men det är inget fel på dem och blir inte sämre av att jag fick gräva fram dem ur högar med spillvirke.

”Bra att ha”-grejer är alltid en avvägning. Sparar man för mycket blir det kaos och ibland är gratis för dyrt, men när det gäller detta virke var det inte ens ett gränsfall. Nu åker brädor och plankor (en bieffekt av att ha jobbat på sågverk är att jag stör mig på de 99,9 % som inte vet skillnaden) in i min egen lada i väntan på sina nästkommande liv som jag är säker på kommer i närtid.

Straffa den som straffas bör

Nu ska jag försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. SVT skriver om Irina, Uppsalastudent och rysk medborgare som pga sanktioner inte kommer åt sitt ryska bankkonto. På Twitter skriver en anonym svensk: ”Jag har faktiskt begränsat med sympati med ryssar när deras ledning bombar kvinnokliniker i Ukraina.”

Jag vet inte, men jag tror inte att Irina har bombat några kvinnokliniker, eller någon annan heller. Hon vill nog bara göra rätt för sig, och för att kunna göra det måste hon komma åt sina pengar och/eller få ett svenskt konto där hon kan få in sin lön.

För några månader sedan var jag utomlands (för mitt nuvarande hemland Norge var inte mitt hemland då). Medan jag letade hus köpte jag mat och bensin med mitt svenska bankkort från en svensk bank. Hade Sveriges statsminister då betett sig på ett sätt som gjort att svenska bankkonton frysts hade jag varit i Irinas läge.

Det kvittar att det finns pengar på ett konto om man inte kommer åt det. Mina chanser att i det läget starta ett konto på en norsk bank var obefintliga. Så vad gör man då, slangar bensin och tigger mat? Jag vet inte.

Men vi som klarar eller åtminstone försöker att hålla liv i två tankar på en gång inser att det här inte är Irinas strid. Om svenska banker inte snabbt kan ge henne ett konto (klart att de kan om de vill!) tycker jag att hennes arbetsgivare borde kolla upp alla möjligheter att betala ut hennes lön kontant. Men det skulle inte förvåna mig om det finns lagstiftning som hindrar dem. Det enda politikerna verkar hata mer än kontanter är människor som försöker sköta sig själva.

Ska brottsligheten tömma Sverige?

Fick upp en artikel i flödet jag tycker borde få mer uppmärksamhet. I gruppen 20-50 år med eftergymnasial utbildning kan 76 procent tänka sig att flytta från Sverige. Den vanligaste orsaken (även om det inte framgår ifall det också är den tyngst vägande) – vädret – kan vi inte göra så mycket åt, men några av de övriga går att påverka, som otrygghet, höga skatter och dålig sjukvård.

Brottslighet/otrygghet är dessutom en av de främsta orsakerna till att t ex danskar och norrmän inte kan tänka sig att flytta till Sverige. Så de företag som får svårt att rekrytera välutbildade svenskar kan inte räkna med att fylla på arbetsstyrkan utifrån heller.

Sverigebilden.

När politiker frågas ut om sådana här uppgifter och undersökningar brukar de hävda att folk har fel. Det är jätteliten risk att utsättas för ett våldsbrott och färre dör av yttre våld. Det är visserligen sant. De flesta drabbas inte direkt av våldet och tack vare mobiltelefoner och att vård som tidigare bara fanns på specialkliniker nu är standard i varenda ambulans är det fler som överlever knivhugg och skottskador.

Men om jag blir nerslagen hjälper det mig föga att det är statistiskt ovanligt, och faktum är att jag märkte skillnad i mitt eget beteende mot slutet i Sverige. Jag har gått nattetid i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och en rad andra städer utan att vara rädd för min säkerhet, men de senaste åren fanns det platser i min egen hemkommun som jag undvek även dagtid. Jag tog en annan väg när jag såg eller hörde ett ungdomsgäng i situationer där jag tidigare inte hade brytt mig.

Jag tar tre chipspåsar i bänkpress.

Då tillhör jag ändå den grupp som går mest under radarn. Varken ung eller gammal, kvinna eller kortväxt. Även om man hade vetat att jag inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet finns det bättre offer. Så även om jag inte drabbats av våldet och klarade mig från den svenska vården med livet i behåll (genom att söka riktig vård utomlands när svensk inte fanns) blev det påtagligt.

Så vare sig politikerna vill eller inte är de skäl som anges reella, vilket tveklöst kommer att drabba företag i Sverige. Kanske väljer de till och med att undvika svensk etablering till förmån för andra länder där det kommer att vara lättare att hitta eftersökt kompetens. Därmed blir svenska skatteintäkter lägre, vilket leder till ännu högre skattesatser och/eller sämre polis, sjukvård och skolor. Att sticka huvudet i sanden kan möjligen rädda nästa val, men inte landet.

Ack så aktuellt från Rapaport

Jag fattar att folk vill åka på lyxresor till värmen, inte minst den här tiden på året. Men det blir lite knepigt att resa för dem som sagt sig vara väldigt miljömedvetna och samtidigt att fossila bränslen kommer att förstöra klimatet och därigenom jorden inom några få år.

Alltid tio år kvar.

Det rimligaste är nog att bita i det sura äpplet och acceptera att ingen av oss lever helt som vi lär. Det är mänskligt att fela. Men nej, en del bara måste försöka att både ha moralkakan och äta upp den. Alla minns väl t ex när 87 ”influencers” (jag kände igen max en handfull, så jag undrar hur inflytelserika de var) krävde klimatdiktatur. Någon av dem berättade med gråten i halsen att hon gjort fem utlandsresor på kort tid och enda sättet att hindra fler var genom lagstiftning.

Och nu är det dags igen. Den politiska aktivisten och skådespelerskan Alexandra Rapaport har förvisso åkt till Maldiverna på lyxsemester, men berättar att hon känner sig kluven eftersom det är krig i världen och här sitter hon och njuter av ”den röst mitt land givit mig”.

Jag vet inte vad det är för röst hon pratar om och hur hon får ihop den med ”humanism och demokrati” (är det möjligen rea på paraplydrinkar?), men jag tror att hon gör klokast i att lämna samhällsfrågorna åt andra, mer lämpade. Som Ricky Gervais sa på en prisutdelning:

”If you do win an award tonight, don't use it as a plattform to hold a political speech. You are in no position to lecture the public about anything. You know nothing about the real world. Most of you spent less time in school than Greta Thunberg. So if you win, come up, accept your little award, thank your agent and your God and fuck off!”

Har ni inte sett den – se hela!

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.