Jag har inga starka åsikter om
visitationszoner eller andra åtgärder för att stävja
gängkriminalitet. För mig verkar det lite tandlöst, men jag vet
inte och ska därför inte säga något om det. Alla politiker låter
som att just de har universallösningarna, men inget händer och
under tiden kan vi läsa om ”en välbärgad familj i Stockholms innerstad”
som betalat hundratusentals kronor i ”böter” för att deras
tonårsson vägrat att försvara narkotika åt sin ”kompis”.
”Det var ett drygt år sedan som
Johan och hans kompisgäng utökades med en person, en kompis till en
kompis. Men den nya killen visade sig ha kopplingar till ett
kriminellt nätverk i Stockholm.
Kompisgänget upptäckte det när han
plötsligt bad sina nya medelklassvänner om att förvara narkotika
åt dem, berättar Amanda [mamman].
– De sa nej såklart. De är inga
killar som attraheras av en kriminell livsstil, säger Amanda.
Men då fick killarna höra att de
skulle tvingas böta istället. Ge pengar som kompensation för att
de sa nej till att förvara droger.
De fick veta att om de inte gjorde
det riskerade de misshandel, kidnappning eller till och med döden.
De fick bilder skickade till sig som påstods föreställa andra
pojkar som sagt nej till gänget, barn som då hade torterats och
förnedrats.”
Hur hade ni agerat? Jag hoppas att mina
föräldrar i detta läget sålt vårt hem och flyttat långt
därifrån, men då kanske en kusin eller faster sprängts i bitar.
Sånt var inte aktuellt när jag var tonåring. Något som borde ha
varit aktuellt är att redan tidigare vara återhållsam med att
utöka kompisgänget med ”en kompis till en kompis”. Om Johan
fortsatt att hänga med sina barndomsvänner hade han antagligen inte
riskerat livet av att säga nej till att förvara knark i pojkrummet.
Amanda tror att hon i egenskap av
”välbärgad” har bättre förutsättningar än andra att tackla
problemen:
”Jag tänker på de som lever i
utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras
barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre. Men inte
ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp
att få.”
Här tror jag att mamman är helt fel
ute. Varenda familj i ”utsatta områden” har en bättre
krisberedskap, för till skillnad från Amanda vet de att de måste
bygga sina egna nätverk. Ännu ett exempel på aningslösheten:
”Jag delar verkligen Carin Götblads
åsikt att det behövs en folklig gemensam protest mot gängen och
allt de står för och förstör.”
Vad ska ni göra, starta en
Facebookgrupp? Civilsamhället tar redan avstånd från
beskyddarverksamhet, på vilket sätt har familjen gagnats av det? I
övrigt tycks protesten bestå i att familjen inte betalar
sexsiffriga belopp med glädje. Det spelar ingen roll, så länge ni
fortsätter att betala.