Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

ESG, det nya .com

I slutet av 90-talet kryddades snudd på varenda företagsidé med stickord som internet, IT och webb, oavsett om man jobbade med telekom eller gödsel. Dotcom kallades det eftersom en hemsida med ändelsen .com borgade för att man hade en blytung affärsidé. Så småningom kallades det IT-bubbla när det visade sig att man måste tjäna pengar också.

Ibland sägs det att vi lära av historien, men mänskligheten är himla duktig på att upprepa sina misstag. 2020 är ESG nyckeln till höjda nyckeltal. Det står för ”Environmental, Social, and Corporate Governance” och skulle kunna översättas med miljö-, social- och företagsstyrning. Ord som miljö, klimat, hållbarhet, mångfald, djurskydd, rättvisa, ansvarsfullhet betyder att här kan ni ösa in era pengar och förvandla dem till finansiellt guld.

Naturligtvis finns det bra företag som säger sig jobba med de här grejerna, men ju vanligare det blir desto mer skeptisk blir jag till företagsledare som snackar hållbart klimat och social rättvisa istället för att berätta om de tjänster och produkter företaget jobbar med.

Det är lite som när ett tjejband lanseras som tjejband. Ett bra band med kvinnliga medlemmar kallas för ett band, ett dåligt band med kvinnliga medlemmar benämns oftast tjejband. Det betyder inte att ett band som presenteras som tjejband behöver vara dåligt, men risken är överhängande.

Mina damer och herrar, The Shaggs!

Det fanns mycket bra i IT-svängen för tjugo år sedan och på samma sätt som Amazon och Apple haft fantastiska börsresor sedan dess kommer företag i dagens ESG-trend vara stora och framgångsrika år 2040, men jag kommer vara försiktigare med mina pengar nu än jag var år 2000.

Mellandagsrea

Jag tänker ofta tanken att jag ska köpa något på mellandagsrean. Inte vad som helst som är prisvärt utan om jag är ute efter något specifikt som jag dessutom kan vänta till december med att införskaffa.

I år har jag inte ens försökt. Jag gjorde istället en mellandagsförsäljning på Tradera. Jag brukar låta bli det i december och kanske till och med november om det inte är något som skulle funka som julklapp, men nu hade jag så lite grejer kvar och vill dessutom inte avsätta tid för det i vår, så iväg med skiten!

Men tillbaka till mellandagsrean. Fenomenet dök tydligen upp på 1960-talet. Då var jag inte med, men jag har ändå levt mig igenom rätt många mellandagsreor och jag kan inte erinra mig att jag någonsin gjort ett bra köp då. Möjligen någon sommarrea och definitivt har jag fyndat på utförsäljningar när företag lagt ner eller flyttat, men inte på mellandagsrean.

Kanske har jag haft otur eller också är inte mellandagsreornas erbjudanden särskilt attraktiva. Ibland har det ordinarie pris som nu sänkts 30 procent (!!!) aldrig funnits. Handlarna försöker bara lura oss att det är billigt genom att stressa och att handla snabbt. Har vi tur får vi en cykel på köpet.

Jag är ingen stor motståndare till mellandagsrea, jag är ganska neutral. Fenomenets störste motståndare, som troligen drömmer mardrömmar om mellandagsrean, är en helt annan. Fast hans aversion väcktes först en dryg vecka efter det här budskapet som med facit i hand inte åldrades särskilt bra.

Kommun i konkurs?

Malmö tar emot överlägset mest pengar från det kommunala utjämningssystemet. Som jag berättat tidigare används pengarna till inspelning av projektet ”ljudet av Malmö”, bidrag till islamism, skateboardsamordning och, inte minst, anställning av över tvåhundra kommunikatörer som ska lura allmogen att Malmöpolitikerna inte bränner pengar på ren skit.

Det senaste beviset på felprioriteringarna är att Malmös grundskolor saknar 50 miljoner. Inte extrema pengar för en stor kommun, men likväl besparingar som måste göras i en verksamhet som inte levde i överflöd sedan tidigare. Inte heller vill man höja skatten för då sticker ännu fler nettobetalare. Tufft läge. Som vanligt för Malmö.

Tisdagskväll i Malmö.

När ämnet kommer upp brukar folk säga att kommunen borde anmälas till Lyxfällan. Människor som inte får sin ekonomi att gå ihop trots att de tar emot mer och mer bidrag och som dessutom inte visar sjukdomsinsikt kan få en god man, men det kan inte en oansvarig kommun. Kan den gå i konkurs då? Det brukar vara nästa förslag. Svaret är nej eller möjligen nja. 

I andra länder går det, men Sverige har ingen praxis. Så vad gör man när en båt med berått mod fortsätter att gå på värdegrund, leder bort kaptenen från rodret? Så länge såväl Malmö som Sverige leds av Socialdemokraterna (i Malmö ihop med L, i Sverige dessutom C och MP) kommer man fortsätta att pumpa in pengar i slukhålet.

Men vad händer om majoriteterna ändrar sig? I Malmö fick S, L, C, MP och V tillsammans 58 procent förra valet, så även om något parti (trots lägre spärr på kommunal nivå) skulle trilla bort lär S bli det starka partiet även efter 2022. På riksplanet är det inte lika säkert och som företagare skulle jag tänka både en och två gånger innan jag jobbar åt Malmö stad med mindre än att de betalat i förskott. Jag har aldrig haft en kund på obestånd som inte går att försätta i konkurs, och jag vill inte börja nu.

I fantasin är vi alla bäst

Arturo Arques, privatekonom på Swedbank, är en kille med koll. Därför blir jag förvånad när han baserar en hel artikel på hushållens självrapporterade siffror som bara inte kan stämma.

Arturo är från Spanien.

”Över 90 procent av svenskarna uppger också att de har ett sparande och 75 procent sparar regelbundet. Det visar en undersökning som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Swedbank och sparbankerna. Endast 7 procent av hushållen uppger att de saknar ett sparande enligt Kantar Sifo.”

Andra undersökningar säger att så mycket som en tredjedel av alla hushåll helt saknar sparande. Innebär det att var fjärde tillfrågad i Swedbanks undersökning ljuger? Troligen inte. De bara tänker att det där sparandet drar igång exakt i samma sekund som de får frågan.

En del tror säkert att de redan har ett sparande. I Lyxfällan har många deltagare sagt att de regelbundet sparar pengar. Ibland drogs det till och med automatiskt pengar månadsvis till ett buffertkonto. Fast innan månaden var över hade de ”lånat” de där pengarna av sig själva för att göra viktiga inköp, som doftljus, tobak eller energidryck.

Mänskligheten är inte bättre än så. Blir vi tillfrågade om vi sparar, tränar eller äter hälsosamt säger vi antingen hur vi önskar att det vore, sanningen med lite fantasi på toppen eller tokljuger. Det här vet såklart Swedbank, vilket gör inlägget ännu mer besynnerligt.

Avslutningsvis dras slutsatser om jämställdhet utifrån dessa siffror som antagligen bara visar att kvinnor inte ljuger lika obehindrat. Syftet är kanske att få fler kvinnliga kunder genom att visa att man står på deras sida, vilket ju dessutom ligger i tiden. Själv är jag på allas sida, vilket aldrig ligger i tiden.

En mille är ändå en mille

”Men du behöver ge dig på Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken ”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva på en miljon är summan ”meningslös”.

”Nä, ska du spara ihop en miljon, gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara 10-20-30 000:- SEK i månaden.”

Läs gärna hela Cornucopias text istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör dig till låneslav. Jag har några invändningar:

Är det alltid en eftergift att spara pengar?

Cornucopia skriver: ”Titta sedan tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i högriskaktier.”

Känner man att man måste försaka ett värdigt liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet var mitt livs hela mening under det decenniet.

Du kan inte börja med den andra miljonen

En förmögenhet är som ett maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42 kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio miljoner. Man tar ett steg i taget.

Alla vill inte samma saker

Förvånansvärt många ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar. Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte att alla vill ha den.

Lika lite som alla behöver medianlön för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig själva.

Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon blivit en värdelös summa.

Corona – fortfarande världens sämsta ursäkt

För ett drygt halvår sedan var jag sur över företag som skyllde allt på corona redan innan viruset hunnit etablera sig i landet. Nu börjar jag istället ledsna på alla företag som fortfarande använder samma ursäkt.

Visst var det konstigt att restauranger krävde statligt stöd efter tre timmar av vikande marknad eller att industrin fick förseningar redan innan det egna produktionslagret var tomt, men till slut gick det att förstå dem. Nu har vi levt med corona i världen i ett år och i Europa i nio månader och trots att Sverige inte är nedstängt med undantag för restriktioner i några enstaka branscher beror precis allt fortfarande på corona.

”På grund av rådande omständigheter är våra svarstider något längre än vanligt.”

Det meddelandet fick jag i en telefonkö i förra veckan. Vari består dessa ”rådande omständigheter”? I åldersgruppen upp till 49 år, där de flesta på arbetsmarknaden befinner sig, är dödligheten troligen 0,01 procent, men mörkertalet kan vara stort eftersom majoriteten av de smittade inte ens märker av viruset, så det kan vara ännu lägre. Överdödligheten i Sverige är obefintlig, så de flesta som dör med Covid-19 verkar inte dö av Covid-19. Så vilka omständigheter gör att svenska företag inte kan lyfta luren?

Det är inte min avsikt att raljera. Varje dödsoffer är förstås en tragedi för enskilda familjer, men eftersom långt färre än vart tionde dödsoffer är i arbetsför ålder betyder det att det antagligen dog fler svenska arbetare på Estonia över en natt än det nu gjort sedan det första svenska dödsoffret för åtta månader sedan. Logiskt sett borde varenda försening och försämring under andra halvan av 90-talet ha skyllts på Estonia, men jag minns ingenting av det.

Virus är inget nytt och det är inte heller dålig service eller långa leveranstider. När ska svenska företag sluta låtsas som att det alltid finns ett samband? Och om det ändå gör det, varför har de inte löst det? Jag är less på att fejka förståelse. Jag hoppas alla sjuka en snabb återhämtning och lyckligtvis är ju de flesta på banan efter några dagar. Om alla andra gör vad de ska och tar betalt för borde vi slippa fler irrelevanta corona-ursäkter.

God jul!

I år är det många som varken kan eller vill resa till sina nära och kära för att fira jul. Vädret bidrar inte heller till julstämningen. Där jag bor är det snarare en beige än en vit jul. Själv är jag aldrig mycket för julfirande utan skulle lika gärna kunna fira Festivus.

Jag har redan tidigare berättat hur jag tycker julen ska firas, men tvivlar på att jag lyckas få någon att bryta sina jultraditioner. Om jag bara ska skicka med ett tips är det att satsa på kvalitet. Gör några maträtter från grunden istället för att köpa så mycket hel- och halvfabrikat att de varar än till påska.

Här blir det som vanligt pizza och risgrynsgröt och det skulle inte falla mig in att köpa en sån där risgrynskorv i plast. Att koka upp grötris och salt och därefter hälla ner mjölk i omgångar och låta det sjuda under omrörning är inte rymdfysik.

Och så alkohol. Tänk på att julen framförallt är spritens högtid så försök i möjligaste mån att hålla er borta från barn.

Det var väl det hela. Ha en god jul, ni som håller på med sånt. Och Happy Festivus for the rest of us!

Inwido

Att pillertrillaren Recipharm skulle bli en coronavinnare var ändå rätt logiskt. Fönstertillverkaren Inwido var mer otippad. Okej att folk börjar renovera när de tvingas vara hemma mycket mer och till slut ledsnar på att sitta i tv-soffan och glo på Malou von Sivers, men då målar man väl om i hallen eller bygger en veranda, inte byter fönster?

”Vi börjar högst upp.”

Här lyckades jag köpa på botten i våras och när den investeringen dubblats i värde skrev jag en provokativ skryttweet. Jag var beredd på att få skit för den, men tyckte att det var värt det. Särskilt eftersom den bara fortsatt upp efter det.

Vårens dipp gav mig chans att komma in och jag är inte överdrivet stolt över det. Jag hade tittat på Inwido i flera år, men tyckt att den alltid varit för dyr, i likhet med andra kvalitetsbolag som exempelvis Nibe. Fast om en aktie alltid är för dyr är den antagligen inte det.

Möjligen är jag lite stolt över att jag inte sålt, men sedan jag kom in i aktien tycker jag aldrig att det känts som ett bra säljläge. Alla verkar gilla Inwido. Jag tror knappt att jag hört någon analytiker beskriva företaget som annat än sunt och välskött, journalisterna är positiva av miljöskäl eftersom Inwidos fönster är bra ur energisynpunkt och nyckeltalen talar inte heller emot. Sex kvartal på raken med stärkta marginaler och P/E <15 skrämmer inte.

Med det sagt hade jag haft svårt att köpa nu, efter att den stigit mer än 140 procent sedan botten 19 mars. Och hade jag rekommenderat den skulle den förmodligen falla som en sten, så det vågar jag inte.

Jag tänker inte på pengar

Som snåljåp får jag ibland kritik för att jag bara tänker på pengar. Det gör jag inte. Jag tror tvärtom att jag tänker mindre på pengar än de flesta eftersom jag inte behöver det. Lite grann på samma sätt som att sjuka människor är mer upptagna av hälsa än de flesta friska. Eller tjocka av träning.

Jag har inget lån som ligger över mig och som måste betalas. Det finns ingen risk att det ska dyka upp en oförutsedd utgift som stjälper min ekonomi. Som när min tand sprack och jag fick punga ut med ett femsiffrigt belopp jag absolut inte hade räknat med. Surt, givetvis, men pengarna fanns utan att jag behövde äta knäckebröd (det tog förresten många månader innan den tanden klarade knäckebröd).

Det här är ingen kritik. Om man blir permitterad och det innebär att man tvingas flytta efter att först sälja sin bostad till underpris och behålla lånen är inget man skrattar bort. Jag fattar att den som har dålig ekonomi måste tänka på pengar, troligen varenda dag, och att den som har bräcklig ekonomi åtminstone borde tänka på pengar.

Storslagna planer i all ära, ett lyxigt boende, drömbilen, arbetsfrihet … Det första en rejäl buffert skänker sin ägare är sinnesfrid. Att slippa tänka på pengar. Om man inte vill! Pengar ger mig glädje, både på kontot och när de realiserar drömmar, men som med det mesta är det roligare att tänka på det av glädje och fri vilja, och inte av tvång.

Skräputredning

Regeringens miljöpolitik fortsätter att sätta fokus på frågor som kanske inte känns allra, allra viktigast, för att uttrycka det milt. En utredning man beställt föreslår åtgärder mot ”marin nedskräpning”, för som vi alla vet hamnar svenska sopor nästan alltid i havet. Eller?

Inte Dalälven.

Som vanligt är plastsugrör det stora hatobjektet, men även plasttallrikar och -bestick ska förbjudas. Finns det någon restaurangbransch kvar efter coronahysterin ska den definitivt dö nu. Det nya är så kallade ”nedskräpningsavgifter”. Det är straffskatter (avgifter är ju de nya skatterna) på sånt som kan hamna i naturen. Inte som hamnar där, det är inte böter för nedskräpning. Det räcker med att de kan slängas i naturen. Således får varje cigarett och snusportion ett tillägg på några ören, 12,4 för cigaretter, 3,9 för snus.

Jag vet inte hur ni funkar, men själv tycker jag inte om att bli straffad för sånt jag inte gjort. Jag kommer inte slänga sopor i naturen oavsett, men jag har viss förståelse för att de som redan tvingats betala för att de skräpar ner sedan inte har lust att gå kilometervis med skräp de redan betalat för att de kastat.

För några år sedan uppmärksammade min mamma att askkoppen utanför vårdcentralen tagits bort, vilket resulterat i en ansenlig hög med fimpar på marken. Så hon passade på att fråga om detta i receptionen. Jodå, det var deras beslut. De gillade inte att folk rökte utanför vårdcentralen, därför skruvades askkoppen ned. På frågan om de trodde att folk skulle sluta röka för att det inte längre fanns någonstans att fimpa där svarade de ja.

”När fimparna är så här långa måste jag helt enkelt börja röka.”

Själv lever jag i verkligheten och där blir det inte mindre sopor för att det inte finns soptunnor. Jag tror tvärtom att det vore bättre om man lägger samhällsresurser på fler offentliga soptunnor och askkoppar än på fantasifulla utredningar. Utredarna kan istället jobba med att tömma tunnorna.

Om alla vore avundsjuka idioter...

Jag började skriva en kommentar på Fru Efficient Badass text med rubriken ”Jag får FIRE-mothugg”, om en avundsjuk elektriker som spelade ut den gamla tröttsamma ”Vad skulle hända om alla …?”. Istället för att ta över fru EB:s kommentarsfält tänkte jag utveckla det till ett eget blogginlägg.

Först och främst blir jag sugen att hänga efter människor så att jag ifall de får en hjärtinfarkt och dör kan hoppa fram i dödsögonblicket och ropa ”Hur skulle det se ut om alla dör i infarkt i förtid?!!”. Fast jag inser att det bara skulle visa min poäng inför den personen, som inte kommer ha tid att göra något med vetskapen.

Det skulle dessutom förstöra hela mitt liv att stalka andra för att tydliggöra en poäng när de dör. Riktigt så störd är nog ingen, men skrämmande många bränner mycket tid på att värdera andras val, som fru EB:s elektriker som retar sig på att andra jobbar mindre än han. Vad ska han göra åt det då?

”Arga leken börjar … nu!”

Vi har nog alla en skvätt av det här beteendet och det kan vara konstruktivt att jämföra sig med andra. Om man låter sig inspireras, får idéer och ser möjligheter man inte hade tänkt på om inte någon annan visat vägen. Men ibland blir det bara destruktivt gnäll, när man låter sig nedslås av vad andra åstadkommit utan att lyckas eller ens försöka att vända det till sin fördel. Då är det bara dumt att hänga upp sig på andras liv, och ibland undrar jag vad som kunde ha hänt om de vore lika engagerade i sina egna.

Baguetter

Till glädje eller förtret, här är nästa del i serien matbröd. Se det som en politisk protest, ett spartips eller helt enkelt bara lite godare och nyttigare bröd än det man köper i matbutiken.

Det värsta jag vet är sådana där smörgåsrån som väger lika lite som de smakar. Det är ju bara luft! Av samma skäl har jag undvikit baguetter. De smakar lite mer, men är ändå ganska luftiga. Här följer mitt försök att göra en lite grövre baguettevariant. Detta behövs:

Vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
matolja, 1 msk
sirap, 1 msk
salt, 1 tsk
rågsikt, 5 dl
havregryn, 2 dl
vetemjöl, 6 dl

Häll vatten, olja, sirap och salt i en bunke. Mikra till 37 grader och vispa ner jästen.

I med rågsikt och havregryn. Rör ihop det med degkrokar.

I med vetemjölet och gör en lite längre knådningsinsats. Låt degkrokarna jobba några minuter.

Låt degen jäsa i en timme under bakduk. Häll sedan ut den på mjölat bakbord.

Knåda tills degen blir smidig. Dela den i sex delar som du formar till baguetter. Lägg dem på plåtar och låt dem jäsa en halvtimme till under bakduk. Slå under tiden på ugnen på 200 grader.

Före jäsning.

Efter jäsning.

Grädda baguetterna i c:a 15 minuter, eller ännu hellre tills du är nöjd med färgen. Det där beror på tycke och smak, men också på ugnen.

Klart! Ät dem inom något dygn eller frys in, men skär i så fall upp dem innan du lägger dem i frysen.

Vill man inte ha rejält tuggmotstånd i baguetter (och jag har full respekt för den åsikten) ska man nog byta ut havregrynen mot vetemjöl, men jag tycker att detta blev lyckat och kommer att upprepa receptet nästa gång.

Ännu en kränkning

Så var det dags igen. När Helen och hennes man fick reservdelar till grävmaskinen hade Frillesås Bil & Traktor utan extra kostnad skickat med en kalender med lättklädda kvinnor, men istället för att kasta bort kalendern som hon inte ville ha (vad maken tyckte framgår inte, men han gjorde nog klokast i att hålla med) kontaktade hon leverantören. Bra! Man ska säga vad man tycker.

Frillesås Bil & Traktor (som SVT troligen stavar fel gång på gång för att inte ge dem reklam) svarade då att de också har en kalender med lättklädda män och frågade Helen om hon ville ha den istället. Att de i detta utskick valt kvinnokalendern gissar jag berodde på att beställningen stod i makens namn.

Det ville inte Helen, hon ville vara kränkt. Så då ringde hon SVT och där fick hon vara det. SVT som i sitt reportage visar upp blurrade bilder från kvinnokalendern (märkligt nog inga bilder från manskalendern, så jag antar att den inte var lika upprörande?) berättar med allvarlig reporterröst om det hemska som hänt.

Sedan ställer man företaget (som för övrigt har en 50/50-könsfördelning i styrelsen) mot väggen. De berättar att kalendrarna är mycket populära och efterfrågade och att man aldrig tidigare kritiserats för dem. Fortsättningsvis ska man bara ge dem till kunder som uttryckligen ber om det, vilket många tydligen gjort den senaste veckan, undrar varför.

Jag skulle inte själv hänga upp en kalender med nakna kvinnor på mitt kontor. Inte för att det vore förnedrande mot de modeller som tagit betalt för att medverka utan för att det skulle riskera att framställa mig själv som en äcklig snuskhummergubbe, men vad åstadkom Helen och SVT här? Förutom reklam för Frillesås Bil & Traktor fick jag bilden av att kvinnor inom svenskt jordbruk tar sig själva på väldigt stort allvar. Hade jag själv varit i branschen hade jag tänkt både två och tre gånger innan jag vågat anställa en kvinna. Dumhet-Jämställdhet 1-0.

När skiten träffar molnet

I måndags låg Google nere en stund. Med Google menar jag i detta fall Google-konton, Gmail, Blogspot och Youtube. Det gjorde att jag inte kunde svara på bloggkommentarer jag såg att jag hade fått, men det var ett I-landsproblem som hette duga.

Andra drabbades värre. Det tog nog inte fem minuter innan människor grät ut i (ej Googleägda) sociala medier att de inte längre kom åt sina dokument i ”molnet”. Jag är kanske den enda svensk som inte tycker att det är den naturligaste sak i världen att dela alla sina datafiler med Google. Istället har jag en extern hårddisk till vilken jag säkerhetskopierar alla dokument. Nu finns säkert USB-minnen för någon hundralapp. Min är lite större, men har också hållit ett decennium.

Nu tycker inte jag synd om mig själv. Tvärtom, jag kunde ju frossa i skadeglädje där i måndags. Men framförallt tänkte jag på hur bräckliga våra rutiner är, särskilt när vi gör oss beroende av stora företag som inte ens går att mejla eller ringa.

Vad gör vi åt detta? Jag betalar gärna lite för att slippa vara i klorna på de största kolosserna. Man bör också ha mejlkonton hos olika leverantörer (jag gillar ProtonMail) för att inte bli helt låst när det krånglar. Så varför har jag fortfarande min blogg på Blogspot? Det bor en hycklare i oss alla.

Privatekonomi i skolan

Nordnets Frida Bratt har skrivit om privatekonomiundervisning i skolan och fått medhåll av lärare att behovet är stort. Jag har själv varit inne på ämnet tidigare och tyckt ungefär likadant.

Men det kommer inte hända. Först och främst finns inte den politiska viljan. Förslag har kommit under flera regeringar av olika färg med utbildningsministrar från fyra olika partier, så hade politikerna velat hade det redan skett. Istället trycker man pliktskyldigt in lite privatekonomi under hemkunskap och matte. Att detta inte duger behöver man inte ens läsa kronofogdestatistik för att se.

Nästa punkt är ännu mer förtvivlad. Det handlar om tid och förkunskaper. Vi som inte har barn i skolåldern glömmer ibland hur jävla dålig den svenska skolan har blivit. Här är ett par kommentarer från lärarna i Frida Bratts reportage:

”Jag försöker få mina 9:or att inse betydelsen av ett sparande. Jag har märkt att eleverna har ganska stora problem med ränta och procent.”

”Det är relativt lätt att klämma in privatekonomi i grundskolan, men frågan är om eleverna är mogna att ta till sig allt detta i grundskolan eller om de ska arbeta med vissa av frågorna på gymnasiet när det är mer aktuellt.”

Själv hade jag bra kläm på procenträkning hyfsat tidigt i mellanstadiet, men nu har tydligen inte ens niorna kommit dit. Och då ska man alltså vänta tills ”det är mer aktuellt”, när ungarna praktiskt taget är vuxna. Det är så dags då.

Min slutsats blir att om du vill att ditt barn ska lära sig privatekonomi (och vill du inte det är du en mycket märklig och/eller elak människa) så får ni fixa det själva. Som det mesta alltså. Ge barnen veckopeng så snart de kan förstå den, och en chans att påverka den genom att fullgöra olika sysslor. Barnarbete? Möjligt.

Men sluta inte där! Ge ungarna en aktieportfölj och diskutera innehållet i den. Förklara ränta (man behöver faktiskt inte kunna procenträkning för att fatta grunderna), lån och sparkonton. Låt dem sitta med när familjens budget diskuteras, och lär dem den ädla konsten av att välja och välja bort. Lär dem att med hjälp av tålamod, självbehärskning och kloka val styra sin egen ekonomi – tidigt!

Eller vänta och låt skolan bestämma om det är läge att introducera barnen för privatekonomiska frågor strax innan de blir myndiga, eller om det anses kränkande för barn med fattiga föräldrar och (för det brukar höra ihop) dålig koll på sin egen privatekonomi. Jag vet hur jag skulle välja.

Myndighets-sms:et

Antar att jag inte behöver upprepa det sms som skickades ut av MSB och FHM (som passade på att lansera den nya och hittills okända förkortningen Fohm) igår, men så här löd det:

”Information från myndigheterna: Följ de nya skärpta råden för att stoppa spridningen av covid-19. Läs mer på webbplatsen Krisinformation.”

Jag vet inte vem som formulerat detta, men skulle jag skriva en text som sedan skickades till 22 miljoner mottagare hade jag slipat en stund på den. ”Från myndigheterna”? Jag får samma känsla som president Ronald Reagan:

Sedan ”Följ de nya skärpta råden”, inte följt av de nya skärpta råden och inte ens av en länk till dem. Kanske finns det en poäng att inte skicka länkar, men fick de slut på tecken när de skulle skriva ”krisinformation.se”? Jag vet inte vad ni har för surfvanor, men det är inte en adress jag kan i huvudet så jag vet inte vilken ändelse den har. T ex verkar krisinformation.nu vara ledig. Regga den domänen snabbt om ni vill ha några hundratusen träffar.

Mest funderar jag över vad detta kostar. ”Kan vi rädda ett enda liv genom att göra detta, så är det värt det”, säger Morgan Olofsson. Ni vet, den där gamla tv-hallåan som ser ut som Boxer-Robert. Han har tydligen blivit kommunikationsdirektör på MSB nu.

Morgan till höger.

I och för sig tror jag inte att detta sms räddar ett enda liv, det devalverar antagligen bara kraften i framtida meddelanden från ”Myndigheterna”, men jag hade ändå velat veta hur mycket pengar man brände på detta som istället hade kunnat användas för vettig information, munskydd, IVA-platser, handsprit, c-vitamin, sjuksköterskor, myndighetsfika, zink, syrgas …

Vem bor här?

Varje år skriver sig 20000 personer på fel adress. En del av misstag, hur det nu är möjligt att sjabbla till sin egen bostadsadress. Men många (hur många är det ingen som vet) gör det för att mygla till sig diverse bidrag. Skatteverket kan inte göra någonting.

De måste nämligen veta var en person bor för att kunna skriva ut honom/henne från den felaktiga adressen, trots att ägaren till bostaden garanterar att personen inte bor där. För så säger reglerna, men så ändra dem då!

Jag vet inte hur Arbetsförmedlingen fungerar nu, men när jag var arbetslös i mitten av 90-talet vet jag att när myndigheten hade svårt att få tag i en arbetssökande valde de ibland att stänga av vederbörande från a-kassan. Då brukade de nämligen höra av sig.

Rimligheten i det kan diskuteras, men redan nu borde det väl vara möjligt att stoppa den som bevisligen har skrivit sig på fel adress från att ta emot alla former av skattefinansierade bidrag tills de kan presentera en korrekt adress? Och från och med nästa vecka borde Skatteverket ges rätt att skriva dem på en kommunal övervakningsadress i väntan på att personen är uppspårad. Nu har vi ju lärt oss att lagar kan snabbutredas på några dagar bara viljan finns. Jag vill.

Brödbak=skatteflykt?

Fastnade i det här med eventuell beskattning på insparade utgifter som jag skrev om nyligen. Norrlandsräven gjorde mig uppmärksam på ett hårresande utspel (nej, okej, jag har inte så mycket hår att resa, men skäggresande då). Det var den gamla sosseministern Anna Hedborgs syn på hembakt bröd som skatteflykt.

För om vi bakar vårt eget bröd istället för att köpa det blir både BNP och statens skatteintäkt lägre. I förlängningen gör kanske de minskade utgifterna att vi jobbar mindre. Nyss nämnda Anna Hedborg kallade hemarbetande kvinnor för förrädare. Det var 1981. På den tiden valde familjer att leva på en lön, något som nästan ingen gör idag.

Kanske är det samma mekanism som slår till nu när en och annan ”FIRE-tok” går ut och vevar i media och möts av statligt hat. Det skulle ju kunna bli en större trend, något som absolut inte får ske. Inget får hindra skatteuttaget!

Men kanske beror det på vilket samhälle vi vill ha. Ska vi alla vardagar lämna ifrån oss barnen från 1,5 års ålder och låta staten rusta dem inför livet medan vi själva är lydiga konsumenter/arbetstagare på bekostnad av både miljö och mental hälsa? ”Hela Sverige ska leva”, säger politikerna. Samtidigt verkar de agera för att ingen ska leva. Möjligen några timmar på helgen, men där dras gränsen.

Nej, alla kan inte drabbas

SVT skriver om pensionären Tomas som ledsnade på låga bankräntor för sitt sparkapital, men istället för att köpa fonder hos banken, eller ännu hellre starta ett konto hos Nordnet, Avanza eller annan nätmäklare, surfar han runt på nätet, hittar ett företag han tror är reggat i London och öser in pengar där. Oklart hur mycket, men han blir blåst på rubbet.

Så vad gör han då – funderar över vad han hade kunnat göra annorlunda? Den första träffen vid en webbsökning på Aspen Holding har rubriken ”Aspen Holding Scammed You?”. Sedan följer företagets hemsida. Det hade kunnat vara en ledtråd.

Nej då, trots magplasket har Tomas nu fått blodad tand. Han hittar ett annat utländskt företag ”med avancerad finanshemsida” (ja, det gick ju så bra senast) som fördömer de som tidigare lurat Tomas. Enligt hans logik måste de därmed vara pålitliga, så in med resten av degen. Men nej, tänk att det bar sig inte bättre än att även detta företag var mer behjälpliga vid insättning än vid uttag och vid det här laget är hela sparkapitalet puts väck, över en miljon.

”De sista pengarna fick jag av min mor. Min bror säger att hur kan du vara så dum, är du inte klok som gör så. Men alla kan råka ut för det här.”

Nej, alla kan inte det. Inte ens en gång, men att göra samma tavla två gånger kräver en alldeles särskild nivå av naivitet. Varför inte bara köpa vanliga aktiefonder hos en svensk bank man vet existerar på riktigt och som lyder under regler och myndigheter man förstår istället för att börja sin investerarbana med internationell handel i palladium? Tomas är 71 år gammal. Har livet verkligen inte lärt honom någonting?

Att hinna göra i år

Med tre veckor kvar av året och ännu färre arbetsdagar är det hög tid att fixa allt man måste inför årsskiftet. Som:

Kontanter på ISK/KF

Har du kontanter på investeringssparkonton eller i kapitalförsäkringar som du inte är säker på ska investeras i det närmaste, ta då ut dem till ett sparkonto. Det är låg beskattning av KF och ISK, men den är inte obefintlig och det här jobbet tar några knapptryckningar.

Kvittningar

Kanske är det bara jag som har kvar gamla innehav i aktiedepå. Har du det är det god chans att du är plus på dem. Men om du också har en förlust kan du kvitta den mot vinster. Om inte du har det kanske du känner någon annan som har det. Flyttar man värdepapper mellan två personer övertar mottagaren givarens anskaffningsvärde.

Alltså, om A har en vinst och B har en förlust kan den ena skänka sitt innehav till den andre, sedan säljs det på ett sätt så att vinst och förlust blir lika stora varpå pengarna förs tillbaka. Helt lagligt och helt skattefritt, ni behöver inte ens vara släkt. Men det tar någon vecka att få över värdepapper, så ta tag i det nu.

Arvs- och gåvoskatt

Det är kanske sista gången ovanstående kvittning går att göra i samarbetsform. I fyra år har jag sagt att arvsskatten (och därmed gåvoskatten) kommer att återkomma. Förr eller senare händer det, och då kommer massor av människor sura över att de kommer få betala en massa skatt de hade sluppit om de bara hade förberett sig. Men ”ingen kunde ju veta att arvsskatten skulle komma tillbaka”.

Jodå, det kunde vi. Och dessutom visste vi att den inte kan aviseras i förväg för då skulle staten förlora skatt. Utgå ifrån att det sker nu vid årsskiftet, för över pengar och bostäder till arvingar och skriv de papper som behövs.

Annat

Vill ni omfördela RUT- och ROT-avdrag gör ni det hos Skatteverket i år, inte i januari.

Jag har inte din ekonomi och du har inte min. Det kan finnas annat som behöver styras upp före årsskiftet, gå igenom allt. Och skulle det vara något du vet behöver göras, men som kanske inte måste ske i december – överraska dig själv och gör det ändå. Julstädningen av bostaden kan vänta till januari, städa ekonomin istället.