Lantbröd

Ännu ett avsnitt i serien ”baka ditt eget matbröd”. Eller ja, det har väl inte riktigt blivit en serie, mycket för att jag av bekvämlighetsskäl bakar samma handfull recept igen och igen. Men nu har jag t o m köpt ett par nya ingredienser för att spexa till det. Dagens uppgift: lantbröd!

Receptet kommer från min moster, men i vanlig ordning har jag saboterat det med egna infall redan på första försöket. Detta användes:

jäst, 25 gram
vatten, 7,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 4 dl
vetekli, 1 dl
linfrö, 1 dl
sirap, 1 msk
salt, 3 tsk

Linfrö och vetekli är nya bekantskaper i mitt kök.

Värm vattnet till 30-37 grader. Rör ut jästen i det. Ner med resten av ingredienserna. Ser ut som att jag ska göra godis.

När det är blandat ser det mer ut som att det ska bli pannkakor.

Täck med plastfolie i 1,5 timme. Rör om några varv med en slev efter halva tiden.

Mjöla bakbordet och häll ut degen. Dela den i två delar.

Nu blir det lite knepigt. Knåda degklumparna och dra ut dem till kvadrater. Vik sedan kanterna mot mitten och vänd avslutningsvis bröden uppochned på plåten, typ så här:

Ser fortfarande inte så himla aptitliga ut:

Sätt ugnen på 225 grader och låt brödet jäsa i 30 minuter. Grädda sedan mitt i ugnen tills du känner att färgen är rätt. Jag tjatar om detta med färg eftersom min erfarenhet är att olika ugnar är olika snabba, så häng inte upp dig på vad det står i receptet. För mig tog det 30 minuter innan det såg ut så här.

Jag orkar inte räkna ut någon kostnad eftersom allt hembakt bröd blir billigt bara man inte har saffran i (och varför någon skulle vilja ha denna värdelösa ingrediens i bröd har alltid förbryllat mig). Vetekli och linfrö drar upp priset och egentligen skulle det ha varit lantvetemjöl, men där slog snålspärren igen för mig. Smörgås på det.

Världens snålaste reaktioner

Journalisten Mauri Hermundsson har intervjuat Günther Mårder och titulerat honom ”Sveriges snålaste person”. Detta trots att han gör av med över tre gånger så mycket pengar som jag, men jag inser också att det säljer bättre än att skriva ”En person som är mer ekonomisk än genomsnittet”.

Antar att de flesta som läser min blogg vet vem Günther är, men jag drar en kort resumé. Han är vd för Företagarna, men i ekonomihänseende är det mer intressant att han varit Unga Aktiesparares förbundsordförande och sparekonom hos Nordnet där han startade Sparpodden (och ett avsnitt där han återkom som gäst hade nästan lika stor publik som när jag medverkade i programmet).

Jag tänker inte kommentera programmet mer än att det känns galet att det inleds med en flera minuter lång diskussion om hur man kan konsumera snus billigast när det självklara svaret är ”Genom att låta bli!”. Istället tänker jag kommentera kommentarsfältet på Youtube där vi finner följande:

”Att kunna spara visst! Men måste man bete sig sjukt äckligt för det.”

Det fanns andra som skrev typ ”Jävla idiot!”, så det här är balanserat i jämförelse. Exakt vad som är äckligt vet vi inte, om det är snusvanorna, att barnen tvingas promenera till skolan, prutandet eller något annat, men jag tycker att det är förmätet att ha åsikter om någon annans liv baserat på en tjugominutersintervju.

”Känns som han spottar alla i ansiktet som faktiskt inte har pengar och försöker överleva.”

Det här resonemanget känner jag igen och tycker är intressant. När rika lever sparsamt blir det någon slags kulturell appropiering, lite som när vita européer lyssnar på rapmusik eller skaffar rastaflätor? Poängen med att skaffa möjligheter är väl just att man kan välja? Eller borde energiska personer tvingas hoppa hela dagarna bara för att de kan? För övrigt försämras inte fattigas liv av att Günther inte badar i champagne eller tvättar sig med gravlax.

”Det är fan i mig förtryck mot familjens medlemmar som inte vill ha det så.. Han får leva som han vill men han kan inte påtvinga hans livsstil på andra.. !!! Hans kvinna borde lämna honom med barnen usssshhh. Vad har han nytta till med hans mängd av pengar när man kan inte ens njuta av de eller hans familj? Så synd om hans familj ush vilken usel man”

Ännu en som tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva. Günthers kvinna (uttrycket låter aningen medeltida) är en vuxen människa som själv kan betala för sig om hon vill, vilket framgår i intervjun. Barnen tror jag inte lider ett dugg av att tvingas gå till skolan på samma sätt som alla barn gjorde innan det blev mode att köra runt dem som kollin. För övrigt ”påtvingar” alla föräldrar delar av sin livsstil på sina barn. Det kallas uppfostran.

”Släck efter dig, ungjävel!”

”Visst man sparar pengar av att leva så, men vad har man för livskvalité? Vad ska man göra med alla pengar? Blir som ett beroende, kommer krävas mycket för att förändra såna snåla rutiner i framtiden. Eller är målet att leva ett tråkigt liv för att dö rik?”

Hand upp den sparare som inte mött det här ”argumentet”. I intervjun säger Günther att han är lycklig och inte känner att han försakar något. Det kan omöjligt vara definitionen på ett tråkigt liv. Ändå dyker det alltid upp någon ”livsnjutare” som anser sig sitta inne med facit för vad ett bra liv är. Tydligen innefattar det alltid att sitta och peka finger åt andras liv, vilket jag inte uppfattar som direkt helfestligt.

Fast kanske är det det – för den personen! Men i likhet med hiphop, bågskytte, pikétröjor, yoga, Rolexklockor, engångsgrillar och dijonsenap passar det inte alla. Ändå möter inget av dessa fenomen en folkstorm av ”förståsigpåare” som berättar att de vet bättre. Rika personer som lever under sina tillgångar är det däremot alltid fri jakt på.

Överflödiga myndighetsbrev

Effektiviteten hos våra myndigheter kan och bör ifrågasättas. Det är våra skattepengar som driver deras verksamhet och oavsett vad vi vill lägga dem på kan vi nog alla enas om att det finns bättre ställen att stoppa dem än att slarva bort dem i administration.

För vad ska vi annars kalla det när de skickar ut helt meningslösa brev till sina medborgare. Här är ett exempel jag fick tillsänt mig:

Inte i samband med att de ändå skickade ett brev. Detta skickades fristående.

Skriver man in länken (för länkar i postbrev är inte klickbara även om man väljer att skriva dem i blå text) får man ett par (icke klickbara) länkar om EU:s dataskyddsförordning samt en förklaring vad som menas med personuppgifter, och fattar man inte det är man troligen för dum för att ens sprätta upp kuvertet.

Vad ska någon enda arbetssökande med denna information till? Det kan tyckas som en skitsak, men någon (förmodligen flera) har beslutat att brevet ska skickas ut, texten har formulerats, papper har tryckts, stoppats i kuvert, frankerats och skickats ut. Till hur många vet jag inte. Det kan vara några tusen, det kan vara en miljon.

Det här känns lika dumt som när MSB skickade ut ett sms till 22 miljoner telefonabonnemang med ”information från myndigheterna”. Kanske blev det billigare den här gången. Förhoppningsvis har inte Arbetsförmedlingen skickat 22 miljoner brev i alla fall. Nytt exempel:

Här får Astrids målsman (heter det så, eller är det målsperson numera?) reda på att föräldrapenningsdagar kan frysa inne om föräldrarna inte agerar i tid. Fast samtidigt står det ju att informationen finns på nätet bara mottagaren loggar in. Är det verkligen myndighetens ansvar att vara vårdnadshavarens vårdnadshavare?

Jag verkar säkert gammaldags nu, men jag tycker faktiskt inte det. Gör något vettigare med er av oss betalda arbetstid. Har ni inte det – minska arbetsstyrkan.

Semestertänk

Idag är det den 25:e, men de flesta fick väl lön redan i fredags. I Sverige har alla löntagare rätt till semesterlön alternativt semesterersättning. Det står dem naturligtvis fritt att använda pengarna till något helt annat, men i någon myndighet (i ganska många länder) har man sett ett behov av att öronmärka pengar för semester.

Och behovet tycks ömsesidigt. Många familjer kastar lätt upp femtiotusen för en semesterresa – varje år! Man behöver inte vara mattegeni för att inse att det ganska snart hade blivit en förmögenhet, om de inte lagts på att resa.

Jag är inte som folk är mest, för på sommaren behöver jag som allra minst pengar. Det är för varmt för att äta särskilt mycket, det räcker långt med lite stekta grönsaker och iskallt vatten. Det går åt mindre kläder än annars. Skor använder jag ofta inte alls under varma sommardagar.

Semesterresor är väl det som kostar mest för flest. Jag har inget emot konceptet, men bor man på en plats man vill lämna så fort man får chansen kanske man ska börja i den änden och fråga sig själv om man bor på rätt ställe. Jag har i och för sig ställt mig den frågan och kommit fram till att jag inte gör det, men förutom den detaljen klarar jag mig fint med kaffe på balkongen, havsbad på dagarna och en och annan löptur när solen sjunkit och gjort det lite svalare. Men andra tänker annorlunda.

Jag säger inte att mitt sätt att tänka är det rätta, att man inte får öka sina utgifter på sommaren och ägna resten av tiden åt att längta till nästa sommar, men mig passar det inte, har aldrig gjort och kommer troligtvis aldrig göra.

Tekniken strejkar, butiken stänger

Coops vd intervjuades efter att kassasystemet i företagets butiker slagits ut av en cyberattack och säger sig vilja öppna för ”alternativa betalningslösningar”.

En sådan ”alternativ” lösning heter kontanter, en möjlighet såväl affärsidkare som banker och i högsta grad landets politiker motarbetat så långt det är möjligt. Möjligen ännu längre eftersom det faktiskt står i lagen att pengar i landets valuta ska vara möjliga att betala med hos alla affärsidkare och de som testat vet att så inte är fallet. Kontantlösa butiker har blivit fler och fler.

När jag påpekade detta på Twitter i samband med artikeln fick jag höra att jag är en bakåtsträvande drömmare som vill vrida klockan tillbaka. Det må vara sant, men ibland kan jag ha en poäng ändå. Jag fattar att företag använder datasystem. Det vore omöjligt för en stor butik att hålla ordning på lagersaldon och beställningspunkter med papper och penna. Jag förstår också att ett företag av Coops storlek behöver centrala system, men cyberattacker kommer inte försvinna utan med all säkerhet bli betydligt vanligare. Som Coops vd konstaterar: ”Den här gången var det Coop, nästa gång kommer det vara någon annan.”

För bara tio år sedan hade kunderna fortfarande kunnat använda kontanter vid ett rejält datahaveri. En rutinerad tant i kassan kunde många varukoder utantill och även om det hade blivit långa köer hade det funkat. Idag gör det inte det.

Så mitt tips till affärsidkare, banker och politiker blir: Se till att kontanter funkar när inget annat gör det. För detta kommer hända igen och igen.

Mitt tips till konsumenterna är att ta höjd för att ovannämnda grupper misslyckas (eller inte ens försöker). Nästa gång kanske inte bara Coop drabbas, så se till att ni har mat, bensin, medicin och andra förnödenheter för åtminstone en vecka. Och använd kontanter, annars försvinner de och samhället blir ännu bräckligare.

Varning för snömos

Ett tips från en anonym, men energisk uppslagslämnare till bloggen.

Sådana här artiklar dyker upp då och då, som varnar för att försöka göra snabba klipp på börsen.

”Snabba klipp på börsen är svårare än du tror”
”Vill man spara klokt måste man vara långsiktig och hållbar”
”Var medveten om din egen oförmåga”

Och precis som vanligt låter detta som något nytt, som kom med Gamestop-gate eller möjligen redan med internet, att ”unga personer har en övertro på sin egen förmåga”. Så har det varit sedan urminnes tider, och inte bara på börsen. Som ung kan man allt. Ju äldre vi blir kan vi allt mer, men inser samtidigt att vi har allt mer att lära.

Sedan finns det fartdårar, som inte stannar förrän en bergvägg gör det åt dem. Spelmissbrukare hittar även till börsen, men de som vill spela ”Kvitt eller dubbelt” med sitt kapital kommer ändå aldrig läsa varningstexter. De tror inte att de gäller dem. Förrän det är för sent och då vill de definitivt inte läsa om det.

Kanske attraherar dylika texter människor med tålamod, de som låter tiden skapa sina förmögenheter. Om inte för något annat så för att alla tycker om att höra att de gör rätt. Man ska inte underskatta behovet av att få sin världsbild bekräftad, men varför då inte använda en infallsvinkel som både gynnar de saktmodiga och gasen-i-botten-spararna? Möjligen för att företaget som publicerat artikeln också erbjuder privatlån med 18 procents effektiv ränta – maxade lån för maxade risktagare.

Lögn, förbannad lögn och statistik

När jag jobbade som produktionsplanerare kom min chef på att han en gång i veckan ville ha ett stapeldiagram – på papper – över lagret och den planerade produktionen. Det var väl för att kolla att jag inte missade att planera produktion av något i lagret, vilket inte hade hänt ändå för jag var inte idiot på den tiden heller.

Jag bara såg ut sån.

Men ibland verkade lagret mindre balanserat för det var många faktorer att ta hänsyn till. Marknaden, inte minst. Så för att inte bekymra min chef med sånt han ändå inte begrep tryckte jag då helt enkelt ihop diagrammet för att minska gapen.

Det är ändå ingenting emot den manipulation media ägnar sig åt när de redovisar svenska folkets partisympatier. Detta sker igen och igen, både hos kvällstidningar och statsmedia, men det här var ett av de värsta exemplen jag sett hittills.

Som Viktor skriver (och som vi ser med blotta ögat) är:

• 9,4 mer än 10,4.
• 3,5 mer än 3,5.
• en differens på 2,4 tre gånger större än en på 3,5.

Hur det gått till, och varför, får vi aldrig reda på, men ber man ett kalkylprogram skapa staplar utifrån givna siffror kommer staplarnas storlek motsvara siffrorna, så antingen har man matat in andra siffror eller också har man fört över diagrammet till ett ritprogram där man ”bättrat på” verkligheten.

Jag är så gammal att jag minns en tid då källkritik användes bokstavligt och inte betydde att man alltid ska vara kritisk mot vissa källor och okritisk mot andra, men för yngre personer (eller äldre som glömt) kan detta vara en bra påminnelse om att ”Det står ju i tidningen” inte är ett argument för att något skulle vara sant.

1984

Sommar är bokläsningstid för många. För mig med tydligen, även om jag inte borde behöva rätta läsandet efter årstiderna, men hela vintern och våren har jag längtat efter att läsa ikapp.

George Orwells 1984 är en bok många pratar om, ofta med anledning av att verkligheten allt mer sägs påminna om denna bok. Fast skrapar man på ytan tycks de flesta tyckarna, precis om jag hade, läst boken för decennier sedan och kommer nu bara vagt ihåg temat: ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.”

Så jag vill läsa den igen för att se om det stämmer som det sägs, att den bok Orwell skrev 1948, vände på de avslutande siffrorna och målade upp en hemsk framtid, nu tycks användas som en ren instruktionsbok av makthavare.

Hur rätt fick han? Mer rätt än de flesta av oss skulle få om vi beskriver verkligheten år 2057. Fast jag som levt både år 1984 och 2021 kan lätt konstatera att han fått mer rätt idag. Här är några exempel.

I boken varnar makten, ”Storebror”, ständigt för stormakten Eurasien som man sägs ligga i krig med även om ingen riktigt fattar hur. Få se nu... Vilken militär stormakt ligger både i Europa och Asien? Här har vi kanske ursprunget till den numera så populära ”rysskräcken”.

Man ändrar språket för att få dåliga saker att låta bra. ”Nyspråksordboken” kommer allt oftare i nya utgåvor. Ord som var okej igår är det plötsligt inte och den som inte hänger med riskerar offentlig uthängning. Tidningar och till och med böcker ändras i efterhand för att dölja det faktum att Storebror haft fel. När jag skulle låna boken från mitt bibliotek fanns originalet från 1949 och en nyutgåva från i år. Instinktivt tänkte jag att jag vill läsa den första för att vara säker på att det är Orwells ord och ingen annans. Det i sig tycker jag ganska bra illustrerar denna poäng.

Människor med fel värdegrund blir ”vaporiserade”. De går upp i rök, utplånas ur medierna och påstås aldrig ha existerat. På nyspråk är de ”opersoner”. Orwell dog 1950 och kunde omöjligt veta att det senare skulle finnas något som heter internet och på det något som heter sociala medier där konton stängs av i parti och minut pga det som i 1984 kallas ”krimtänk”, felaktiga tankar.

I boken utrustas alla människor med teleskärmar. Via dessa ”informerar” Storebror, men främst är skärmarna till för att hålla koll på människorna, att de gör, säger och tycker rätt. Folket kan också själva kommunicera på teleskärmarna, men givetvis inte utan maktens kännedom. Detta skrevs alltså för över 70 år sedan, men låter det som en maskin i din ägo?

Även privatekonomi och FIRE tas upp i boken. Lyssna bara på detta:

”Ty om alla och envar kunde åtnjuta ledighet och trygghet skulle den stora massan människor som normalt fördummas av fattigdom få kunskaper och lära sig tänka själva; och då de väl gjorde det skulle de förr eller senare inse att den privilegierade minoriteten inte hade någon funktion och sopa undan den. På lång sikt var ett hierarkiskt samhälle möjlighet endast byggt på fattigdom och okunnighet. Att återgå till ett jordbruksförflutet, som vissa tänkare omkring början av 1900-talet drömde om, var ingen genomförbar lösning. Den stred mot den dragning till mekanisering som redan hade blivit något av en instinkt i så gott som hela världen, och därtill kom att ett land som var industriellt efterblivet skulle bli militärt maktlöst och därmed behärskas, direkt eller indirekt, av sina längre hunna konkurrenter.”

Dagens Storebror kanske inte säger ”krig är fred” utan snarare något i stil med ”Ifrågasättande är extremism, sanningssägare är foliehattar”, men mycket är sig likt. Om inte dagens svenskar hellre läste Läckberg än tänkvärda klassiker (fast allra helst tittar på Netflix) skulle jag uppmana alla att läsa 1984 – innan den förbjuds.

Portionsstorlekar

Ett av livets mysterier är hur livsmedelsproducenter kommer fram till hur stor en portion är. Jag fattar att det varierar från person till person och att jag som fullstor man får räkna med att inte bli mätt på det tillverkarna säger är en portion, men ibland blir det löjligt.

Om vi börjar vid frukosten är en portion gröt inte värd att smutsa ner porslinet för. Risgrynsgröt vill jag ha åtminstone fyra ”portioner” av. Mannagryn är ännu märkligare. En portion rörs ihop av två matskedar mannagryn, salt och mjölk. Det färdiga resultatet får gott och väl plats på ett kaffefat, men ska man hälla mjölk på krävs ett kärl med högre kanter, som ett decilitermått.

Vi går vidare till lunch och middag. För både ris och bulgur står det 0,75 dl/portion på de förpackningar jag har i skafferiet. Jag dubblar direkt – om jag inte är hungrig. I efterrättens vaniljsås gör jag direkt tre ”portioner”.

Jag är inte dummare än att jag förstår att detta är ett försäljningsargument. Kunder är mer villiga att köpa en förpackning som påstås rymma 25 portioner än en som innehåller 15 om priset är detsamma. Samtidigt påstås ärlighet vara längst.

”Det var inte småpotatis... Jo, faktiskt.”

Så vad säger ni, är jag bara ett matvrak som inte fattat att jag äter för mycket? Är det någon läsare som någonsin tillreder mindre än en portion av något livsmedel och i så fall vilket?

Falsk matematik

Återigen en nyhet jag inte begriper. Barn handlar för stora falska utländska sedlar, norska kronor och euro, i butiker i Östersund.

Att man skickar in barn är begripligt. De får ju inga straff. Enklast är att inte ens använda sina egna barn utan erbjuda en spottstyver åt en okänd unge på stan, antagligen funkar glass som muta. Kommer barnet tillbaka med en ilsken handlare i släptåg går man bara därifrån.

Men hur är det möjligt att handla för euro och norska kronor i Östersund? Jag kan fatta att det är praktiskt på gränsorter, men Norge ligger typ 15 mil från Östersund. För att inte tala om Eurozonen.

I Östersund har inte ens älgarna kronor.

För mig som gillar kontanter är det frustrerande när vanliga restauranger, elektronik- och telebutiker slutat att ta emot kontanter, men det blir inte mindre frustrerande av att höra att det går att handla för utländska kontanter. Förhoppningsvis inte samma butiker som vägrar ta emot svenska sedlar, men varför någon gör det övergår mitt förstånd. Kostnaden för hanteringen (även för riktiga sedlar) måste ju vara galet hög. Är man i Sverige får man väl betala med svensk valuta? Alternativt med kort.

Färgduttande i lägenheten

När man renoverar inför försäljning är det himla svårt att veta var man ska dra gränsen. En del menar att köparna ändå kommer vilja göra om allting och även om de aldrig kommer att ta sig den tiden tror de själva att de ska göra det och då vill de inte betala för att jag gjort det.

Samtidigt är det omöjligt att veta vad som får en spekulant att lägga ett bud. Läge, storlek och utropspris såklart, men också en känsla av vad de kan förvandla bostaden till. Ytterst få kan berätta vad som får dem att trivas, men kan jag lyckas få en människa att gå över den gränsen kan det ge mig hundratusentals kronor.

”Säg stopp!”

När jag flyttade in var det bara planlösningen och priset som lockade. Jag hade sett flera identiska lägenheter i samma område. Jag visste exakt vad jag ville göra, men varje budgivning drog iväg. Tills denna, som var i ett uruselt skick som skrämde bort nästan alla.

De väggar jag inte skulle riva spacklades och tapetserades. Alla tak målades, alla golv revs ut eller slipades. Till och med innerdörrarna var bortom räddning.

”Va? Sa du inte blästring?!”

Jag köpte obehandlade trädörrar på utförsäljning, kapade dem så att jag kunde behålla de gamla dörrposterna och betsade dörrarna vita för att behålla träkänslan.

Jag har varit nöjd med dessa i alla år, men undrar om det är vitt nog för marknaden. Troligen inte (det kan tydligen aldrig bli för vitt), så i förra veckan målade jag om dem.

Av någon anledning gick jag emot min egen princip att alltid köpa dyr färg. Bauhaus har Beckers, men också lågprismärket Col.r (det stavas så, troligen för att omöjliggöra webbsökning). En Beckersburk på tre liter kostade 619 kr, Col.r 399 kr varpå idioten i mig försökte komma lindrigare undan. Så då fick jag måla sex lager istället för tre.

Varje målning innebär (åtminstone när jag målar) med automatik att något annat måste göras om. Maskeringstejp tar med sig färgen under och om jag inte maskerar måste den intilliggande färgen också bättras.

Den bruna färgen här, som också återfinns som dörrfoder på bilden ovanför, kostade 459 kr för 0,75 liter! Jag behövde max en deciliter, men det var den minsta burk de hade. Så där snålades det inte, och okej, resultatet blev bra.

Fast jag vet inte, jag är fortfarande osäker på om jag inte lika gärna kunde ha lagt några hundralappar på en skål färsk frukt och ett par vaser med snittblommor till visningen. Kanske är det tur att jag aldrig får facit. Men vad tror ni och hur gör ni när ni säljer? Renoverar ni till perfektion eller sprutar ni bostaden med doftsprej och hoppas på det bästa?

Inveckling

När operativsystem och dataprogram kräver fem gånger större utrymme trots att de gör samma saker kallas det utveckling. När bilar fylls med onödiga funktioner, förses med kofångare av lackad plast och håller max ett decennium kallas det utveckling. När folk använder Wikipedia istället för sin hjärna kallas det utveckling. Men egentligen är det ju bara inveckling.

Ordet inveckling är tydligen gammalt, vilket är konstigt för fram till nyligen hade jag aldrig hört det. Och visst är det väl det världen håller på med? Många jobbar mer än någonsin, men har ändå inte mer pengar. För femtio år sedan kunde en lön livnära en hel familj. Nu verkar det vara på håret att en lön ens räcker för att försörja en ensamstående barnlös. Detta eftersom ”vi” köper ofantligt mycket skit.

Är det bara i min bubbla eller håller det här på att vända nu? Jag hör, ser och träffar allt fler som ledsnat på inveckling. Folk som hellre flyttar ut i en stuga i skogen och odlar sin egen mat än att inteckna ytterligare tio år hos en arbetsgivare de vantrivs hos bara för möjligheten att få ta ett ännu högre lån för att köpa en ännu dyrare bostad. Eller:

”Using money you haven’t earned to buy things you don’t need to impress people you don’t like.”

I mina ljusa stunder inbillar jag mig att en klartänkande folkrörelse är på väg att ta form. Andra dagar tänker jag att invecklarna har ett ointagligt försprång. Ändå hoppas jag att ännu fler som – i vanlig ordning – när de är på väg tillbaka till det där skitjobbet efter semestern upptäcker att de egentligen vill stanna utanför ekorrhjulet.

Även om jag är allmänt skeptisk mot nymodigheter är jag inte per definition motståndare till utveckling. Inveckling är jag däremot färdig med. När jag möter inveckling känner jag ett instinktivt behov att urveckla.

”Kan inte jag kan nog ingen annan heller”

I min förra text om buskörning i Stockholm verkade jag kanske försvara fridstörarna. Så är inte fallet, och det gäller lika mycket på Strandvägen som på Sveavägen. Men nu är ju inte detta en racingblogg, så vi går över till ekonomi. Denna såg jag på Twitter:

Först vill vän av ordning berätta att det går att göra en burnout med en skrotig Volvo för 5000 spänn, så ”Ali” behöver inte skuldsätta sig för det. Men vanföreställningen om vad en normallön inte räcker till tycker jag är intressant. Jag har aldrig haft någon fantasilön, inte vunnit på lotto och skulle ändå kunna köpa en Lamborghini. Vore den ny skulle den göra ett rejält hål i plånboken, men det skulle gå.

Det handlar om hur man prioriterar. Inte helt oväntat ligger inga lyxbilar på min önskelista, jag köper hellre frihet, men den som vill kan. Jag fattar inte alla dessa människor som är övertygade om att en vanlig svensk lön inte räcker till ett rejält sparande om man väljer det. Och ett rejält sparande räcker till leksaker, om man väljer det.

Tar dig från punkt A till punkt B.

Jag har en känsla av att alla dessa bittra kommentarer om att det inte går att bli rik på hederligt arbete – för det är det minsann bara kriminella som blir – kommer från människor som varken väljer det ena eller det andra. De uppgraderar sin bil trots att den funkar perfekt, åker på utlandssemester åtminstone vartannat år och renoverar kök och badrum långt innan det behövs av mer än estetiska skäl. För det är ju så man ”ska” leva.

Inget hindrar dig. Trivs du är det kanske till och med goda val (eller icke-val), men att andra prioriterar annorlunda är bara att hacka i sig. De behöver faktiskt inte ha rånat banker för det.

Att prata med jordgubbar

Har du provat att ha en konversation med en jordgubbe? Det går inte. Alltså spelar det väl ingen roll om jordgubbarna du köper är odlade i Sverige? Ändå är det varje år ett evigt tjat om att jordgubbarna måste vara svenska.

Jag träffade en kvinna som gick ett steg till. Hon kunde absolut inte tänka sig att köpa jordgubbar som inte var odlade i Åkersberga. Var det inte ”bergagubbar” fick det vara. Jag lämnade genast bygden för att inte bli smittad.

Jag köper argument om att handla lokalt av solidaritetsskäl, att sponsra svenskt jordbruk för att man vill ha öppna landskap och inhemsk matproduktion. Men den som hävdar att svenska livsmedel skulle hålla generellt högre kvalitet får allt vara beredd att backa upp sina påståenden med fakta.

Jag jämför alltid när jag handlar, men ursprungsland är inte en av de faktorer jag tar in. Om det inte handlar om ett land jag av en eller annan orsak bojkottar, det är en annan sak. När det kommer till jordgubbar brukar jag lösa det genom att inte handla. Jag gillar jordgubbar, men är inte fanatiker och tänker inte betala hundra spänn för en liten låda, inte ens om det vore bergagubbar.

Återbruksblogg

Det här är inte av slöhet. Eller kanske var det det, men det var innan jag kom på att jag skrivit 1734 blogginlägg. För jag tänkte så här. Få om ens någon läsare har läst alla 1734 inlägg. När jag skrev mina första inlägg, 2016, var bloggen så okänd att jag inte ens är säker på att jag läst dem själv.

Så istället för att skriva ett nytt inlägg idag tänkte jag pusha för några gamla inlägg. Det är kanske inte mina bästa eller viktigaste inlägg. Inte heller särskilt typiska. Här finns inga inlägg om självömkande kändisar och inte ett ord om börsen, som jag annars försöker skriva om i alla fall ett par gånger i veckan.

Inte heller är det de mest spektakulära inläggen. Inget offentligt hat mot namngivna antagonister, inget om sjukdomar, död eller hjärtoperationer. Det är i all anspråkslöshet ett inlägg per år, 2016-2020, som jag tycker blev ganska bra.

Ett av mina allra första inlägg 2016 handlade om plastpåsar och vad som skulle hända vid en chockhöjning av priset på dem till hela 5 kr (hallå 2020!). Fem år senare kan vi konstatera att kurvan över besparingen man gör genom att inte köpa dem nu är ännu brantare.

2017 skrev jag om att tänka kommersiellt och hur mycket lättare det går att tjäna pengar om man försöker.

I 2018-inlägget driver jag tesen attnyckeln till rikedom är självdisciplin. Kommentarsfältet (för nu hade det vaknat) hjälpte till att göra det ännu bättre.

2019 skrev jag om bin. Med visst sting om jag får säga det själv.

Genom åren har det blivit en del mat- och bakbloggande och 2020 nedtecknade jag receptet på en av mina paradrätter, kikärtsbiffar.

2021 hoppas och tror jag att det bästa inlägget inte är skrivet än, så det tar jag i nästa uppsamlingsheat framåt 2025.

Sommartecken nr 1: Bluffakturor

Som företagare betyder sommar främst att det är snudd på omöjligt att få tag i folk, men det har det ju varit i över ett år nu ”på grund av rådande omständigheter”. Vari dessa omständigheter består framgår inte, men vanligtvis att företag tar chansen att skylla varenda försening och kompetensbrist på något j-vla virus.

Och så att man ständigt blir utsatt för försök till blåsningar och svindlerier. Det kan i och för sig hända hela året, men på sommaren kraftsamlar drägget i hopp om att en ointresserad och orutinerad receptionistvikarie ska släppa igenom bluffakturan eller ladda ner trojanen.

Säkert en god idé för den skrupellöse. Sommarjobbare saknar kunskaper och vill inte besvära chefen på semestern, och den ordinarie personalen har fullt upp med att räkna ner dagarna till semestern. Om bluffarna upptäcks anmäls de oftast inte, och anmäls de så lägger polisen ner eftersom de precis som vanligt har fullt upp med att fika, spela innebandy och gå ner på knä för terrorister, så det är helt riskfritt.

Fast på mitt företag hugger de i sten för här sitter det som vanligt ett folkilsket skäggmiffo som ser alla räkningar mer eller mindre som bluffakturor och som gör vad han kan för att undvika att ladda ner till och med de helt legitima uppdateringarna av befintliga program eftersom han sett igenom även den bluffen och insett att nya versioner bara är lite sämre, långsammare och mer utrymmeskrävande. Skit ner er, bluffgubbar!