Hatochhot

Det var helt medvetet som jag skrev ihop rubriken. Många rabblar alltid begreppen hat och hot som om det vore ett enda ord och samma sak, bl a SVT som via ett stolpskott till ”expert” reder ut när man bör polisanmäla näthat.

”Är det någonting som inte känns okej, man har blivit utsatt för någonting som känns jobbigt, som känns fel, så tycker jag att man ska anmäla det.”

Jag vet inte hur andra har det, men jag utsätts för jobbiga situationer hela tiden. Hade jag slaviskt följt expertens råd hade jag skickat in åtminstone ett tiotal polisanmälningar per dag. Exempelvis blev jag kallad efterbliven när jag twittrade om detta. Näthat absolut, men klarar man inte av att tackla det löser man det enklast genom att inte uttrycka sina åsikter offentligt.

Tacka vet jag hotdogs!

Så låt mig reda ut detta istället. Jag har visserligen inte läst mindfulness eller retorik på Södertörns Lekskola, som SVT:s expert, men jag har en hjärna så det kanske kan kompensera.

Att hota någon är olagligt enligt brottsbalken åtminstone sedan 1962, antagligen ännu tidigare. Det kallas olaga hot och kan om det anses grovt resultera i fängelse i upp till fyra år. Hat är en känsla och inga känslor är olagliga. Det kan jag t ex känna när någon gjort mig orätt, stulit från mig eller förstört mitt land genom politiska beslut. Jag skulle inte sträcka mig så långt som Alexander Bard som en gång sagt att ”hat är en fantastisk känsla”, men den kan vara både logisk och legitim, och framförallt är den laglig.

Så varför uppmanar SVT att vi ska polisanmäla näthat? Tror de inte att vi kan hålla isär ordet från de kriminella begreppen olaga hot, förtal eller ärekränkning? Eller klarar de inte själva att göra det? Eller försöker de i största allmänhet skrämma oss från att uttrycka våra känslor och åsikter utifall att vi då skulle upptäcka att fler känner som vi?

Jag vet inte, men jag vet att svensk polis har riktiga brott och andra arbetsuppgifter att jobba med utan att behöva lyssna på något våp vars känslor utsatts för mothugg, på Facebook eller från verkligheten. Det vore både kostsamt och väldigt ovärdigt.

Jag lovar, jag finns på riktigt

C:a en gång om året ”fastslår” någon på Twitter att det är omöjligt att exempelvis äta för mindre än 2000 kr/månad om man inte lever på potatisblast och regnvatten. Inte sällan blir jag omnämnd och ”intaggad” i dessa diskussioner för att skapa lite turbulens. Det tycker jag brukar kunna bli kul och några av er som följer bloggen regelbundet har hittat hit just genom sådana trådar.

Samtidigt är det tröttsamt att ifrågasättas. Jag startar inga bråk, jag bara påpekar lite försynt att det går att äta för under 1000 kr/månad när någon säger att det inte går. Jag har gjort det i många år och har inte svultit ihjäl än. Jag uppmanar ingen annan att göra det, det är helt frivilligt, men det verkar väl vara en rätt konstig grej att ljuga om?

Så han har ätit för 250 kr/vecka, men säger att han inte skulle kunna göra det i längden. Det kan bara han veta, men därifrån till att bestämma att ingen annan kan göra det tyckte jag var i drygaste laget. Jag har aldrig hoppat högre än 1,20 meter i höjdhopp, men trots det tror jag inte att världsrekordet på över det dubbla är bluff. Så jag berättade att min uppmätta månadskostnad från 2023 är 864 kr. Svaret kom blixtsnabbt:

”Låter omöjligt. Vad har du räknat bort? Räknar du inte med frukt och grönt? Äter du aldrig kött? Aldrig godis, chips eller läsk?”

Jag hade hellre pratat vidare om han inlett med ”Vad spännande! Är du säker på att du inte räknat bort något?” istället för att utgå ifrån att jag ljuger när det krockar med hans världsbild. Men jag svarade så gott jag kunde, berättade att jag lagar mat från grunden och försöker undvika processad mat. Sedan länkade jag till ett inlägg där jag berättar mer om vad jag äter.

”Fördomsmannen” och ett par likasinnade försökte stötta varandra med kommentarer som:

”Äter man bara nudlar så kanske de går haha.” 

”Räkna med allt så är du över 1000 kr i mån.” 

”Jag hade aldrig velat äta hos någon som spenderar under 1000 kr på mat per månad.” 

”Det bjuds säkert både på knäckebröd och kallvatten.”

Men min fanclub var större. Några räknade på det lite vetenskapligt medan andra bekräftade att de själva eller människor de känner också ligger i närheten av mina siffror, och efter några inlägg verkade Fördomsmannen köpa att alla kanske ändå inte är som han (vore förresten trist om alla vore lika). Men efter en stärkande kafferast sprack det igen:

”Frågade runt bland kollegor och vänner och alla håller med mig, 1000 kr på mat på en månad är extremt lite och hälsan kan inte vara bra. Har du varit hos läkare senaste tiden? Hur ser blodprover ut? Du har säkert brist på ett och annat. Värt att undersöka.”

Jag tror inte att det berodde på lågt blodsocker (eller dåliga blodvärden i övrigt), men nu började jag bli irriterad och svarade:

”Om dina kompisar och kollegor tror att de kan ställa hälsodiagnoser på människor de aldrig träffat och inte vet någonting om (mer än att de äter färre tillsatser än er) tycker jag i all välmening att de bör checka sin egen psykiska hälsa.”

Jag menar det! Det måste vara förbannat tråkigt att vara så inskränkt och lågvattenmärket med kollegorna fick mig att tänka på en tjej som sågades av Idoljuryn och som motargument framhöll att alla hennes kompisar minsann sagt att hon visst kunde sjunga.

Kanske vann jag diskussionen och det finaste av allt är att det kvittar. Jag har de matkostnader jag har och äter gott varenda dag, även om en anonym twittrares jobbarkompisar inte tror det, men jag blir ändå lite ledsen. Hur är det möjligt att bli så trångsynt?! Så fattigt livet måste bli då, oavsett matbudget.

Ställ din handlare till svars

1 november tas plastpåseskatten bort. Det innebär att plastbärkassar borde bli tre kronor billigare. Men blir de det?

Själv har jag inte köpt plastpåsar på väldigt många år, långt innan plastskatten infördes, och jag trodde faktiskt att skatten var högre än tre kronor per påse. Jag tar med egna tygpåsar (som jag heller inte betalat för) och kommer inte att märka någon skillnad, men tillhör du dem som köper plastpåse, även om det bara sker i undantagsfall – kolla gärna i din butik vad de kostar innan månadsskiftet och vad de kostar från och med fredag, och kolla igen om en månad eller två.

Om priset inte går ner med minst tre kronor, eller om din butik fortsätter att ta betalt för de där engångspåsarna på fruktavdelningen, fråga handlaren hur det kommer sig. Gärna öga mot öga, men nästan ännu hellre på butikens/kedjans sida på Facebook eller annan publik plattform.

På direkta frågor från journalister säger de flesta kedjors pressavdelningar nu att de kommer att göra en sänkning som motsvarar skattesänkningen, men vad ska de annars säga? Sanningen är att butiker kommer att ta så mycket betalt som de kommer undan med, och med hänvisning till miljö kommer de undan med mer.

Plastpåseskatten är en bra illustration av fenomenet. Om vi tar Coop som exempel tar de idag 6,95 kr för sin kasse, varav 3 kr är plastskatt och ytterligare 79 öre är moms. Det betyder att kunden får betala 3,16 kr till Coop för en påse som bara kostat några ören att tillverka, och dessutom får ”äran” att gå runt och helt oavlönat göra reklam för dem. Anledningen är att kunderna accepterar det.

Plastpåsarna kommer i alla lägen vara dyrare än de borde vara även efter månadsskiftet, så låt bli att köpa dem. Inte främst för miljöns skull (är alternativen ens bättre ur miljösynpunkt?). Låt bli dem av omsorg för din egen plånbok.

Spillvirkesvärme

Varje sommar gör jag byggprojekt som resulterar i spillvirke. Det är brädstumpar för korta för att använda, men framförallt är det för dåligt virke som jag rivit och ersatt. Både denna och förra sommaren har jag lagat tak. Det var två hus på tomten där det läckt in vatten som ödelagt det befintliga taket. Fuktskadade eller spruckna plankor duger inte att bygga med och många hade startat en brasa på tomten eller åkt vända på vända till återvinningen.

Men då har jag en bättre lösning. Jag värmer mitt hus med ved och till det ändamålet funkar gamla plankor alldeles utmärkt. Det är bara att såga dem i lagom långa längder och eventuellt klyva dem. Förra vintern eldade jag med spillvirke fram till nyår. I år undrar jag om jag inte kommer ännu längre.

Detta är ett av två lager. Övervåningens kamin är konstruerad på ett sånt sätt som gör det bökigt att plocka ur metallrester, så där vill jag elda med spikfritt virke. På nedervåningen spelar det ingen roll, så där kan jag elda med virke fullt av spik, skruv och metallvinklar. Därför sorterar jag spikved för sig och resten för sig.

Ett av taken jag rev hade takspån under takpannorna (takteglet återanvändes för övrigt). Takspån är tunt trä som trots låg vikt ska kunna leda bort vatten, väldigt populärt byggmaterial på artonhundratalet. Nu ersatt av råspont även hos mig, men det gamla spåntaket är ett utmärkt material för att snabbt få upp värmen i en nystartad brasa, lite grann som näver. Jag vet inte hur många år jag kommer att kunna tända upp kaminerna med takspån, men många.

Har det då tagit mig en massa timmar att omvandla dessa byggmaterial till brasved? Ja. Virket har jag sågat med en kapsåg på lediga stunder när strömmen varit billig. Omöjligt att säga hur mycket tid per kubikmeter eller något annat vettigt mått, men tid tog det. Spånet var enklare, men taket togs ner under sommarens blötaste vecka och första prioritet var att få upp ett nytt tak, inte att ta hand om det gamla. Så efter städningen av tomten har takspånen legat på tork både här och där.

Å andra sidan, alternativet ”släpkärra till återvinningen – repetera in absurdum” är inte heller tidlöst. Snabbast hade väl varit att hyra en container med hämtning, men det finns gränser för vad jag kostar på mig.

Ansvaret för din ekonomi är inte statens

Dagens historia handlar om 49-årige Klas som blev hemlös efter en arbetsskada. Klas verkar inte tycka synd om sig själv och jag har inte för avsikt att göra ner honom, men han är en god illustration på att det är viktigt att se om sitt hus. Även om både finansministrar och ekonomibloggare sagt det tusen gånger går det inte in hos alla, så kanske kan Klas historia väcka fler.

Klas har jobbat hela livet och hade två jobb när olyckan var framme. Försäkringskassan behövde sex månader för att utreda hans fall och under den tiden fick han inga pengar. Socialtjänsten hänvisade till Försäkringskassan som inte gjorde sitt jobb på rimlig tid och det resulterade i att Klas tappade sin bostad.

Fruktansvärt såklart! Så ska det absolut inte vara, men jag blir ändå fundersam över Klas totala chock över att en människa kan hamna mellan stolarna på det här viset.

”När man har jobbat hela sitt liv så tänker man att man byggt upp ett skyddsnät, men jag hade helt fel i det.”

Ja, om du med skyddsnät menar staten och samhället. Det enda skyddsnät du kan lita på fullt ut måste du bygga själv, och jag undrar lite över varför Klas inte gjort det. Han är alltså 49 år och jobbade som rörmokare och dörrvakt. Gissningsvis har han jobbat i 30 år, men tycks inte ha haft sparade pengar eller ägt sitt boende.

Hade han avsatt ett par procent av nettolönen under dessa år till ett stabilt sparande, exempelvis i globala indexfonder, hade han med lätthet klarat ett halvårs inkomstbortfall. Om han så bara hade lagt lika mycket pengar på sparande som han tycks ha investerat i tatueringar hade han haft större krigskassa.

”Fienden kommer! Låt oss ta skydd bakom staten!”

För även om jag håller med honom och alla politiker och myndighetspersoner som säger att så här borde det inte vara, så vet vi ju att Klas varken är den första eller sista att drabbas. Det håller inte att intala sig själv att det här är samhällets ansvar, för även om det på sätt och vis är det (de tar åtminstone betalt för det) hjälper det föga när lägenheten ryker för att sjukpenningen dröjer.

Att man behöver en egen buffert är inte bara en floskel, rätt vad det är behöver du – just du! - pengar för oförutsedda utgifter eller akut och brutalt inkomstbortfall. Staten är inte människans bästa vän, det är hunden. Och hunden kommer inte betala dina räkningar.

Turmat

Norrmän gillar ju att ”dra på tur”. Själv drog jag på en bilresa förra veckan. Grannen skulle hämta en säng åt sin son, men hostade sönder ett revben så att han varken kunde bära eller köra bil några längre sträckor.

Så då gjorde jag det. Jag tycker alltid att jag står i tacksamhetsskuld till grannarna, så det passade fint. Jag har inget emot att köra bil. Särskilt inte om någon annan står för både bil, bränsle och ”bompenger” (vägtullar). Här var det dessutom en färja inblandad och min spaning börjar med en skylt på färjan.

Nej, det är inte att konceptet ”våffla med korv” från filmen Kopps lever och frodas i Norge som jag reagerade på. Nämnda korv i våffelbröd kostade 57 kr och en flaska mineralvatten 45 kr. Jag äter inte korv, men en varmkorv och en flaska vatten hade alltså kostat över en hundring. En fika eller en lätt lunch på färjan hade lätt kunnat kosta flera hundra, och gjorde det för många medresenärer.

Själv hade jag med mig en kaffetermos, en hemgjord pastasallad och hembakt bröd. Inte för att jag är mästare i framförhållning, men jag visste att jag skulle vara borta en hel dag och förstod att jag skulle bli hungrig. Hade jag handlat annorlunda om jag vore miljardär? Jag tror inte det. Jag hade kunnat slippa koka kaffe på morgonen och istället druckit en slät kopp på färjan för det facila priset av 41 kr, men genom att ha med en termos kunde jag nu dricka kaffe när jag ville för betydligt mindre pengar.

Men folk tycks beredda att betala vad som helst för att slippa tänka två steg framåt. Här är en annons för turmat, det är alltså extrapriser tillverkare och detaljist tycker är så fördelaktiga att de betalar för att folk ska se dem.

Vad säger ni? Varma koppen för exempelvis 89 kr, hade ni köpt? Eller 120 gram havregrynsgröt nedsatt till 35 kr. Jag köper havregryn för 15,27 kr/kg, alltså 1,83 kr för 120 gram. Då får jag göra mig omaket av att tillsätta såväl salt som vatten samt mjölk och sylt. I varianten som kostar nitton gånger mer (vid extrapris, annars 24 gånger mer) ingår salt, mjölk, socker och kanel.

Jag förstår inte. Känner sig folk mer som riktiga friluftsmänniskor om de köper mat med turistföreningens logga på, eller handlar det återigen bara om framförhållningsallergi? Det här hade jag inte köpt som miljardär heller, det skulle kännas som att skriva under ett papper där det står att jag är dum i huvudet.

Skattepengar, vila i frid!

När den som dör inte har pengar till sin egen begravning tar kommunen räkningen. Det låter rimligt att alla ska ha råd att dö, men självklart lyckas kommunen, i detta fall Göteborgs stad, klanta till detta.

Detta genom att varken kolla upp begravningsbyråns priser eller att de får vad de betalar för. ”Sorgligt och olyckligt” säger ansvarig chef hos kommunen. Nej, inkompetent och kriminellt!

”Tidigare anställda på Himledalen [begravningsbyrån] uppger att de fick instruktioner att hålla kostnader för begravningar nere, bland annat genom att använda pappurnor, för att byrån därmed skulle kunna behålla mellanskillnaden från bidraget.”

Det ska inte finnas någon möjlighet till mellanskillnad här. Kommunen bör köpa in billigast möjliga tjänster. Finns alternativet pappurna ska det självklart användas varje gång skattebetalarna ska stå för notan!

Om begravningsbyrån har dragit en rövare genom att ta betalt för en sak och leverera något billigare är det irriterande och ger givetvis anledning till rättsliga åtgärder (=sätt dit dom jävlarna!), men det riktigt stötande här är att kommunen betalar ut upp till ett halvt prisbasbelopp och gör begravningen dyrare än exempelvis den senaste begravningen jag anordnade (inkluderat kista, blomsterarrangemang, bårtäcke, transporter, begravningsbyrårepresentant och restauranglunch till alla begravningsgäster som ville). Ska skattebetalarna stå för kalaset bör kostnaden exakt täcka billigaste tänkbara ceremoni och billigast tänkbara varor och tjänster. Hur kan något annat ens komma på fråga?! 

En spaljé

När jag köpte mitt hus fanns en måttanpassad spaljé som hindrade insyn under trappan utanför entrén och katterna från att springa in där. Från ena sidan, men på den andra sidan var det helt öppet och det tänkte jag kunde vara ett lagom jobbigt projekt att ordna innan vintern.

För ändamålet använde jag överbliven läkt. Eller överbliven, jag har beställt det i omgångar från sågverket jag brukar köpa virke av eftersom det går att använda till typ allt. De var aningen bredare än virket i den befintliga spaljén, men eftersom de sitter på olika sidor av trappan och därför aldrig ses samtidigt är det bara jag som vet om det. Och ni nu då.

Först en ram lika stort som hålet under trappan, och så brädor på baksidan snedsågade i 45 graders vinkel. Lite matematik för att det ska gå jämnt ut och inte bli större eller mindre avstånd åt ena hållet. Sedan var det dags för första testet. Jag brukar lyckas mäta någorlunda rätt, men det är alltid ett spänningsmoment att se om jag fått till det.

Det funkade, men det är nu finliret börjar. På framsidan måste snitten sitta perfekt mot ramen för att det inte ska bli fula glipor, och eftersom det är framsidan kommer eventuella fel dessutom att synas. ”Det är ingen altartavla”, brukade min far säga när han ville påpeka att det inte är så jävla noga. Den hållningen har inte gått i arv. Ska jag göra något vill jag att resultatet ska bli så bra jag kan få till det, annars kan jag lika gärna skita i det.

Den nya till vänster har några millimeter bredare ribbor, det var jag medveten om. Något jag däremot borde ha tänkt på tidigare var att det hade varit smidigare att måla innan allt satt ihop. Jag använder en blandning kallad roslagsmahogny som består av lika delar linolja, tjära och terpentin.

Det blaskade jag även på den gamla spaljén för att förlänga livslängden och för att göra dem mer lika. Här är det färdiga resultatet till en kostnad av nästan ingenting.

Jag är nöjd, men det återstår att se om katterna surnar till över att inte längre komma in under huset. Men det får de hacka i sig, de har fortfarande 450 kvadratmeter lada att leka i när de inte vill vara inne i huset.

Åhléns lämnar politiken

Vi är nog många som undrat vad som hände med Åhléns när de började sälja burkinis för små barn, för att inte tala om när de marknadsförde sitt smink genom att låta en svart man sminka sig i reklamfilmer och på reklampelare.

Inget går att sälja som man mördar med reklam...

Nu har Åhléns nya ägare sedan Ayad Al-Saffar tillsammans med Torsten Janssons bolag köpte butikskedjan av Antonia Ax:son Johnson och vände mångårig förlust till vinst. Det verkar nästan som att det krävdes en invandrare för att dra dessa självklara slutsatser:

”Jag frågar marknadsavdelningen: vem firar ni jul med? Er familj eller era kompisar? Er familj! Då ska vi ha familjer på våra bilder och inte kompisgäng. Åhlénskunder måste känna igen sig i de bilder vi visar upp. Ibland blir det alldeles för woke. När jag köpte Åhléns var det som om de aldrig kunde visa upp en svensk kille eller tjej i reklamen och det blir för udda. Ett exempel är när de visade en vacker mörkhyad kille som de testade smink på. Det blir too much. Bilden var väldigt läcker och skulle passa som tavla bakom en hotellreception men marknadsavdelningen sa att den bilden skulle de tapetsera Sverige med för ett erbjudande på foundation. Jag sa som det var: mina döttrar kommer inte köpa smink på Åhléns för att den här killen sminkar sig. Vad är det för fel på att ha bilder på vanliga tjejer när det är vanliga tjejer som handlar hos oss? Det låter kanske rasistiskt men det är det inte för det är vanlig enkel marknadsföring.”

Gång efter annan visar det sig ju att inte ens de mest inbitna utövarna av woke-religionen är villiga att backa upp sina åsikter med plånboken, så kanske fick Åhléns inte ens dem som kunder. Och så alla vi andra då, från medelålders män less på att alltid framhävas som ondskan i världen, till Al-Saffars döttrar som inte vill få sin grupp representerad av en gubbe.

Som jag tidigare berättat tycker jag att företag ska sälja tjänster och produkter, inte försöka uppfostra konsumenter. Jag kan bara önska Ayad och Torsten lycka till i sin strävan att förvandla Åhléns till den typen av företag som helt opolitiskt låter produkterna tala. Låter dessutom som att det är en intressant börsintroduktion på ingång.

Pengar i elsopor

Åttatusen ton elektronik! Det är inte det totala elavfallet per år utan bara den del som inte sopsorteras utan slängs fel, i restavfallet. Det kanske vore något för miljöaktivisterna att ta tag i. Den person jag känt som varit klart sämst på sopsortering var en kvinna som ofta och gärna pratade om hur viktigt det var att lämna över ett bra samhälle till sin dotter, men engagemanget sträckte sig inte så långt som till att sortera sina sopor på ett vettigt sätt. I hennes restavfall låg regelbundet allt från glödlampor till stekpannor. ”Man borde...” räckte inte för att flytta dem därifrån med tankekraft.

Man kan också se till att hemelektronik används så länge det går. Genom att inte uppgradera hela tiden utan behålla de gamla grejerna tills de är slut. För snart fem år sedan köpte jag en hårtrimmer som fortfarande är som ny. Det lönar sig att köpa kvalitet, både för plånboken och miljön.

Innan den hade jag två gratismaskiner jag plockat upp i elsoprummet i bostadsrättsföreningen. Där slutade livet för många fungerande elapparater. Som lampor av olika slag. Om själva armaturerna var trasiga kunde man nästan ge sig på att lyskällorna (allt från billiga glödlampor till dyra LED-lampor) funkade. Jag har fortfarande ett lager från den tiden.

Och så upptäckte jag att det ofta låg motorvärmarkablar där. Det finns i princip bara två system, Defa och Calix, så det är lätt att kolla om de fungerar, och det visade det sig att de nästan alltid gjorde. Jag antar att folk rensat ur sitt källarförråd, hittat anslutningskabeln till en gammal bil de inte längre har och slängt sladden. Varför inte ge bort den, de har garanterat någon i bekantskapskretsen som fortfarande har en bil till kabeln. Om de inte orkar sälja den, jag vet inte hur många begagnade motorvärmarkablar jag plockade med mig, testade, annonserade ut och sålde för ett par hundralappar. Den effektiva tiden per sladd för mig var kanske tio minuter.

Det är inte mycket jag saknar från den bostadsrättsföreningen, eller från Sverige överhuvudtaget, men det där soprummet fyller mig med ett visst vemod, samtidigt som det representerade ett slit- och slängsamhälle jag föraktar.

Torkade äpplen

Äpplen är en stor grej för mig på hösten. Det blir mycket äpplen att ta hand om och det gör jag gärna. Trots årets beskärning blir det otroligt lite arbete per kilo äpplen. Trots klena blåbärsskördar de senaste åren har jag tack vare äppelmos helt sluppit köpa dyr sylt. Men det kan ju vara kul att variera sig lite. Äppelpaj äter jag gärna, men så har jag också fått tips om torkade äpplen. Senast var det Spargrisen som skrev:

”Torka en del äpplen. Håller en evighet i burkar i skafferiet. Det behöver inte vara snygga ringar och man behöver inte skala innan torkandet. Men skiva tunt och lägg på plåt tex på din kamin. Det får inte vara för varmt, gör du i vanliga ugnen så ca 50-100 grader (som om du skulle köra ugnen bara för att torka äpplen :-D ). En ganska bra gå-bort-present då få gör det själva men gärna har äpplen i sina flingor eller på gröt.”

Hon (ber om ursäkt om jag felkönade dig nu, jag har för mig att det framgått tidigare) har helt rätt i att jag inte vill använda ugnen för att torka om jag slipper, så efter att ha kärnat ur och skurit bort skador (ingen skalning) testade jag idén med tunna skivor på en plåt ovanpå kaminen.

Efter ett par dagar med regelbunden vändning av skivorna så att de inte skulle torka fast såg de ut så här:

Men så fick jag mejltips om att överhuvudtaget inte värma upp dem utan att istället trä upp dem på en pinne och låta tiden göra jobbet. Enda förmaningen jag fick var att sprida skivorna så att de inte klibbar ihop.

Det här tog lite längre tid, men efter några dagar (4-5?) var de lika torra.

I bägge fallen hälldes de upp i en skål och serverades som snacks.

Jag är osäker på vilken metod jag använder i fortsättningen. Den ena gick snabbare, den andra var enklare, resultatet likvärdigt. Jag tänker att torkade äpplen borde funka som ett alternativt kak- eller fruktfat. Kanske skulle de också funka som lördagsgodis om man har tillräckligt små barn för att de inte ska ”veta” att godis måste innehålla surhetsreglerande medel, färgämnen, aromämnen etc.

I matbutiken kostar torkad frukt från 60 kr/kg (russin) upp till 400 kr/kg (ekologisk mango). Det är inget jag köper, men det här blir jag sugen på att testa igen. Kanske testar jag att smaksätta genom att strö kanel på de färska skivorna och låta det torka in. Har inte provat, men hittills har kombinationen äpple och kanel aldrig gjort mig besviken.

Hur många miljarder behöver du?

Ett mejltips från den flitige kommentatorn och tipsaren ”Surgubben” tar upp en frågeställning jag själv stött och blött. Så här skriver han:

”Jag har ofta undrat över och fascinerats av människor som bränner alla pengar de har som hade räckt till ett liv i överflöd.”

Allas portföljer går upp och ner och det är lätt att vara efterklok, men nu handlar inte detta om oss vanliga dödliga utan om människor som verkligen badat i pengar. Surgubbens exempel nr 1:

Den kanadensiske nickaren Christopher DeVocht började handla med aktier och optioner i Tesla. Om han visste vad han höll på med eller hade grisflax är svårt att säga, men det bar sig inte sämre än att hans 675000 kr växte till 3,2 miljarder (415 miljoner kanadensiska dollar). Så då levde han lycklig i alla sina dagar? Nej, ett år senare rasade Tesla och där satt DeVocht kvar med alla sina pengar. På grund av belåning var han till slut nere på 0.

Själv påstår han att han velat växla ner till säkrare investeringar när han låg på 400 miljoner (50 miljoner CAD), men att bankrådgivarna manade honom att köra vidare. Han har stämt dem så det kanske visar sig vem som sagt vad, men alldeles oavsett var det ju hans pengar och han som valde att inte sälja.

Surgubbens exempel nr 2 är jag mer bekant med:

Norske Einar Aas är en ekonom som jobbat hela sitt liv med investeringar i ström. Han började som riskmanager i ett stort elbolag, startade sedan eget och tjänade hundratals miljoner på strömderivat. Efter några år la han ner företaget och investerade istället pengar på egen hand. Det gick också bra och till slut var han uppe i över två miljarder. Men så gjorde han en affär som gick åt fel håll under för lång tid, och det resulterade i att även han förlorade allt.

Det finns svenska exempel också. Det första jag kommer att tänka på är Lars Gullstedt som ägde Infra City i Upplands Väsby och gick från mångmiljardär till utfattig. Ett annat exempel är Carl-Eric Björkegren, miljardär som försvann för 30 år sedan när hans förmögenhet vänts till personlig konkurs med ett minus på 1,2 miljarder.

Det Surgubben och jag frågar oss är varför. Var finner man drivkraften att försöka tjäna ännu mer pengar när man redan är miljardär? Vill man fortsätta att driva företag, handla med fastigheter, trejda eller för den delen spela poker (som pokerproffset Erick Lindgren som trots vinster på över tio miljoner dollar lyckades gå i personlig konkurs med skulder på lika mycket), så kan man ju göra det i mindre skala.

Varför inte först plocka undan hundra miljoner och därmed säkra ett fortsatt liv i överflöd istället för att spela kvitt eller dubbelt med hela sitt liv? Jag fattar inte och eftersom jag inte räknar med att någonsin bli så rik undrar jag om någon har en teori om hur det funkar i skallen på dessa människor.

Ständigt detta ränteavdrag

Nu – över två år in i mandatperioden – vill regeringen tydligen minska ränteavdraget för blancolån. Hur är det möjligt att det dröjt så länge?!

Jag kan på något vis förstå att politiker vill subventionera bolån. För att samhället ska flyta och arbetskraften flytta till områden med lediga jobb skulle det kunna vara vettigt att underlätta för folk att skuldsätta sig för att ha någonstans att bo.

Men blancolån, lån utan säkerhet för att kunna köpa lotter från kriminella nätverk eller semesterresor man inte har råd med, det har politiker av alla färger gnuggat sina geniknölar för att motverka. Det har talats om reklamförbud och till och med att förbjuda så kallade sms-lån, eftersom de ofta är helt onödiga eller i alla fall dåligt motiverade.

Rent allmänt tror jag inte på att förbjuda dåliga fenomen för att försöka tvinga folk att ta kloka beslut. Människor bör ha en stor grad av personlig frihet. Men därifrån till att subventionera skräplån, att låta skattebetalarna skjuta till pengar för att underlätta för dumma människor att göra dumma saker med sina pengar, är det väldigt långt.

Så vad väntar ni på? Nu säger visserligen Kronofogden att de kommer att få fler ärenden ifall man inte drar ut den här processen över fler år (än de två regeringen föreslår), men vad spelar det för roll? Jag har en känsla av att människor som skulle hamna hos Kronofogden om deras blancolån inte berättigar till ränteavdrag kommer att hamna där ganska snart oavsett. Dra av plåstret nu!

Skåprenovering

I biodlingen, men även annars, har jag kommit på att hyllor och skåp är ett bra sätt att spara utrymme och få översikt. Skåp kan man aldrig få för många av, särskilt om de är gratis.

Häromdagen svarade jag på ännu en bortskänkes-annons. Det var ett konkursbo som gav bort två höga träskåp av en typ jag redan har flera stycken. I perfekt skick kan de vara värda någon hundring, men nu ägdes de av ett företag som köper upp andra företag. Det lönar sig inte för dem att börja fixa saker när arbetstiden ska täcka såväl inkomstskatt som sociala avgifter, och här var det några skavanker.

Ser skåpen riktigt taskiga ut kan jag ha dem i källaren eller i ladan för sortering av färgburkar eller byggmaterial, men jag försöker ändå renovera så snyggt jag kan för det är ingen nackdel att kunna ha dem i huset.

Det här var det sämsta av de två skåpen, där bakstycket delvis ramlat av, men alla delarna fanns (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Med en näve tunna spikar var ryggen tillbaka och därmed också en stor del av stabiliteten. Överstycket och listerna på framsidan behövde också stärkas upp med spik och skruv. Fötter och lösa flisor fästes med trälim. Avslutningsvis lite brun bets på skador i träet. Det blev inte 100, men åtminstone 95.

Möbelinspektörens slutbesiktning

Två skåp, nästan som nya. De kostade några tior i bensin att få hem, lite material jag ändå hade och en dryg timme av min tid. Man kan såklart köpa alla möbler nya, men då hade dessa skåp kostat någon tusenlapp och de ska ändå fraktas hem och kanske monteras, så frågan är om det ens blivit en tidsvinst. Därför är jag förvånad att inte fler gör så här. Begagnade möbler är oftast nästan gratis. För mig är de helt gratis eftersom jag säljer möbler för mer pengar än jag köper.

En solskenshistoria

Nyhetsartiklar handlar ofta om våld och elände. Ibland vill man läsa om något kul, och utan att det måste handla om skadeglädje. Helt enkelt berättelser om människor som gör en genuint glad. Dagens blogginlägg är just en sådan, efter mejltips från Alexander.

Det handlar om artonårige Robin Tiberg från Sollentuna, som berättar om sin hobby som växt till en karriär. Som fjortonåring började Robin putsa fönster i sitt bostadsområde, sedan klippa gräs och göra annat trädgårdsarbete.

”När folk ser snö tänker de vad kul. När jag ser snön tänker jag att det är en möjlighet att tjäna pengar.”

När han fyllde 18 tog han körkort och kunde då täcka ett större område. Samtidigt startade han företag, började ta in extern arbetskraft och är på god väg mot miljonomsättning vid sidan av heltidsstudier och ett extrajobb. Och man hör redan företagarjargongen. Visst sparar han tid och pengar på att inte längre dela ut reklamblad, men han skyndar sig att säga att det mest handlar om att det var dåligt för miljön.

Jag känner igen mig i Robin. Inte bara för att jag växte upp i samma kommun och läste samma gymnasieprogram på samma skola. Även för mig blev att tjäna pengar, och i lika hög grad att spara dem, tidigt en blandning av hobby och livsstil, och även för mig blev inkörsporten att börja hjälpa till hemma med trädgårdsarbete på familjens stora tomt. Fast jag är rätt säker på att människor som vi hade hittat dit förr eller senare ändå. Vi är som Mårten Gås, utan mordaspekten då:

Men vad beror det på att vissa barn får ett pengaintresse medan andra blir sportfanatiker, narkomaner eller folkdansare? Jag hade, och har, andra intressen, men det stod tidigt klart att intresset för pengar skulle bli större än de andra intressena tillsammans. Är det arv och DNA eller miljö och uppfostran? Kanske en kombination, som experter säger när de inte har en aning. Men intressant är det, det med. Vad tror du?

Hur strömberoende är jag?

Ständig tillgång till el i väggen känns självklart, men jag utsätts då och då för strömavbrott och märker hur allt faller samman. Inget jag planerat går att genomföra och när strömmen väl kommer tillbaka har jag panik över att hinna allt jag hade föresatt mig att redan vara klar med.

Men är det likadant om man är förberedd? Det fick jag möjlighet att testa när min elleverantör aviserade ett sex timmar långt strömavbrott. Innan de drog i spaken såg jag till att göra något som jag aldrig lyckas med vid oförutsedda avbrott, att ladda. Mina bägge telefoner var laddade och min laptop var både framtagen ur sin viloplats längst ner i det nedersta skåpet och laddad till max.

Gosa med katt hinns alltid med.

Avbrottet skulle börja klockan 9.00. En tid då jag vanligtvis hunnit äta frukost och dricka kaffe, men ibland fastnar jag vid datorn på morgonen och gör helt andra saker. Denna dag var det dock full disciplin. Frukostgröten var mikrad och en kanna kaffe kokad och hälld på termos så att jag skulle ha tillgång till varmt kaffe hela dagen.

Jobb då? Jag använder pc för att skriva och då vill jag gärna ha internettillgång också. Nu visste jag att strömmen skulle vara av. Laptopen funkar max tre timmar och routern kräver ström, men även om jag skulle kunna hålla igång den med ett bilbatteri tror jag ändå inte att bredbandet skulle funka. Mobilt internet i telefonen klarade bloggen och de mest akuta mejlen, och det finns alltid lite papper att sortera, helt offline.

De närmast förestående jobben i biodlingen kräver också ström. Jag har bilder att redigera, reklamskyltar att skapa och vaxplattor att smälta in i ramar – el, el och el. Men bara för att jag visste om detta strömavbrott sköt jag upp etikettering av honungsburkar. Totalt ett par timmars jobb att märka glasen och ställa upp dem i hyllor på lagret.

Min gräsklippare drivs med bensin och även det jobbet kunde jag förlägga till den strömlösa dagen. Där rök ytterligare en och en halv timme. Under etikettklistrandet och gräsklippningen betade jag av ett par intressanta poddar via mp3-spelare. Japp, jag vet att det är gammal teknik nästan ingen längre använder, men det funkar, kanske särskilt bra när jag vill spara på strömmen i telefonen.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, alltså i stort sett varannan dag. Här behövde jag inte ens planera eftersom det redan stod löpning på schemat. Löpning kräver dusch, men så pass länge håller varmvattenberedaren och trycket i pumpen. Även kylen bör klara en dag, men för säkerhets skull ställde jag in en fryst mjölkflaska att tina under dagen och på samma gång hålla temperaturen nere.

Så måste det till en lunchpaus också. Även den ställer krav på tillagning, men här hade jag varit förutseende och plockat fram en portabel gasolspis som ändå behövde provas.

Kaffe hade jag som sagt, och dessutom chaga-te som kokades på en vedkamin som också håller strömlöst varmt i huset.

Det var det. När strömmen kom tillbaka hade jag fullt upp med datorarbete, men jag kände inte att jag förlorat någon tid eftersom dagen ändå användes effektivt. Nästan så att jag tänker att jag då och då borde fejka ett strömavbrott för att slippa att distraheras av sociala medier och annat brus.

Svenska bolån längst

De allra flesta svenskar som äger sin bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som måste amortera. Så säger lagen, men  det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån, för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv eller ännu längre.

Istället är det vi som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför är det intressant att se vad som händer när svensk amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.

För mig som utlandssvensk är det alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva. Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.

Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.