Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Frågan om gårdsförsäljning av öl
och vin har stötts och blötts i många år. Förespråkarna vill ge
bönder möjligheten att sälja egenproducerade alkoholhaltiga
drycker på hemmaplan precis som de säljer ägg och morötter.
Motståndarna är rädda för utbredd alkoholism om inte
Systembolagets monopol värnas. Jag tänkte inte gå in i den
diskussionen mer än att påpeka att Systembolagets monopol rent
praktiskt föll med EG-inträdet 1995, så det blir nog svårt att
upprätthålla det.
Istället tänkte jag fokusera på
politikens skrattretande långsamhet. Med 3,5 år till nästa val och
trots att både hans egen partiledare och statsministern gett grönt
ljus säger socialminister Forssmed (kd) att han inte kan garantera att förslaget hinner läggas under denna mandatperiod.
Tacka tusan för att man tappar tron på både politiken och
politikerna med sådana ledtider. Det betyder ju att till och med i
frågor där riksdagsmajoriteten är överens krävs att majoriteten
hålls i minst två val. Då handlar detta alltså inte om att överge
neutraliteten eller upphäva den fria rörligheten i Norden utan om
en relativt obetydlig skitfråga.
Fast för berörda bönder är det
såklart ingen skitfråga. De har fått höjda el- och
dieselkostnader och många av dem kämpar för sin existens. Att
kunna sälja mer av sina produkter direkt till konsument utan att
dela med sig till giriga grossister kan göra stor skillnad. Men
tydligen inte så stor skillnad att socialministern har tänkt öka
arbetstakten.
Att storhandla, exempelvis två
gånger i månaden, nämns ofta som ett spartips för folk som vill
få ner sina matkostnader. Företagarnas avgående vd och Nordnets
gamle sparekonom Günther Mårder säger tvärtom när han får frågan:
”Jag vill snarare
hävda att det är förenat med väldigt stora risker. När vi
storhandlar så köper vi stora paket och då ökar sannolikheten att
vi faktiskt ska tvingas slänga saker som vi inte gör av med.”
Ja, om stora paket betyder att man
handlar mer än man gör av med innan maten ruttnar är det såklart
dumt, men man får väl förutsätta att konsumenter har frys och/eller hjärna. I
annat fall hjälper inga förslag. Ska vi ner på den nivån kan jag
nämna fler ”problem” med storhandling. Det gäller att kolla att
det man köper är prisvärt, inköpet blir inte automatiskt bra bara
för att man handlar mycket. Och ligger butiken längre bort (vilket
vanligtvis gäller för stormarknader) måste du ta in reskostnaden i
ekvationen.
Att köpa mindre förpackningar för att spara
pengar låter visserligen idiotiskt, men jag vill ändå ge Günther
ett halvt rätt. Det är inte automatiskt sämre att handla ofta så
länge man inte köper en massa skit. Då är det viktigare att göra
en inköpslista.
Att återanvända gamla kuvert ger pluspoäng.
Har du inte ett fotografiskt minne av
kylskåpet kommer du annars missa något, vilket kan göra att mat du
redan har hinner bli för gammal i väntan på tillbehöret som du
glömmer köpa hem. Inköpslistan hjälper dig också att undvika sånt du egentligen inte gör av med eller ens vill ha om du tänker
efter. Så tänk efter före. Håll dig till inköpslistan med mindre
än att det dyker upp en rabattvara som (och det är ett viktigt
tillägg!) är prisvärd för dig.
Och då kommer vi till
fördelen med många inköpstillfällen. Veckans reavaror kommer i
många fall vara slut redan på onsdag förmiddag, eller också
kommer de inte in förrän på torsdagen eftersom det varit slut hos
leverantören. Dessutom dyker det upp andra extrapriser i form av
tillfälliga partier och korta datum. Fler köptillfällen ökar din
chans till dessa.
Det är nog med handling som med mycket
annat, att flera strategier funkar. Det viktigaste är att tänka
smart och ta kontroll. Om du handlar en gång om dagen eller en gång
i månaden spelar mindre roll.
En läsare tipsade
mig om att Aftonbladet skriver om en familj utanför Sollefteå som
valt att stänga av strömmen från elbolaget.
Tidigare har SVT skrivit om samma familj som inte bara vill leva utan elräkning utan också
utan jobb genom att leva självhushållningsliv på gården.
Från boken Självhushållning av John
Seymour.
Jag har roat mig med att läsa
kommentarer på Twitter där familjen kallas ”låtsashippies”.
Man gör sig också lustig över att familjen har ett bensindrivet
elverk när de nu säger sig vilja leva strömlöst, och så
uppmanas det till orosanmälningar eftersom deras barn ju måste fara
illa av att inte leva som alla andra.
Jag är lite kluven. Inte kring
familjen, jag tror att det livet är helt rätt för dem, och kommer
de till en annan slutsats längre fram är det väl inte värre än
att de får koppla in strömmen och/eller skaffa jobb. Det som skaver
lite är istället medias förutsättningslösa hyllning. Att denna
familj och andra ens börjat tänka i de här banorna beror ju på
att elen blivit snordyr och som någon lite mer balanserad skrev på
Twitter kan inte alla backa sig in i framtiden genom att vrida
klockan hundra år tillbaka.
Men okej, det kommer ju ändå inte
hända, så jag väljer att se det positiva här. Familjen har valt
att försöka leva i samklang med djur och natur på ett sätt som
berikar deras liv. Kostnaden för livet är 6000 kr/månad. Och så
att barnen inte får se Melodifestivalen på storbilds-tv, men jag
och många med mig ser inte det som en kostnad utan som en ren vinst.
Nu slås Frankrike i
spillror av demonstranter som vill kunna gå i betald pension vid 62
år som allra senast. Demonstranterna i reportaget nämner också 55 och att ”alla i Europa borde arbeta
betydligt mindre”. En kvinna som studerar vid en konstskola (hon
har alltså inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden och redan skriker
hon om att lämna den) pratar om hur samhället dragit in konstnärers
”rättigheter”.
Norsk konst.
För det är väl det detta kokar ned
till, ”rättigheten” att leva på andras bekostnad. För vem ska
betala en allt tidigare pension för en befolkning som pluggar allt
senare och lever allt längre, och finansiera hittepåjobb för
människor som hellre vill producera konst som saknar betalande
köpare än att försörja sig själva?
Jag är den förste att hålla med om
att politiker slösar bort skattepengar, men vi kan inte leva på
luft heller. Alla kan inte försörja sig själva, men alla måste
försörjas, och inte av staten för den har inga egna pengar. Alltså
måste vi tjäna våra pengar själva, det är väldigt enkel
matematik.
Det fina är att den som vill sluta
jobba två år tidigare redan idag kan göra det. Frankrike har ingen
arbetsplikt till 62 eller 64, lika lite som Sverige har det till 67.
Du kan sluta vid 40 om du vill, men då måste du betala för ditt
eget uppehälle. Det finns ingen allmän pengamaskin (även om
Riksbankens sedeltryckeri ibland uppfattas som det), den måste du
bygga själv. Lev på heltidsjobb, extraknäck eller avkastningen av
en aktieportfölj, men lev inte på andra!
Lokaltidningen Mitti har en artikel jag
inte blir klok på. Det är familjen Wessberg/Björk i
Brottby norr om Stockholm som har väldigt höga kostnader.
De har ett lån på 4 miljoner och betalar varje månad 22000 kr i
ränta. Det blir över 6 procent om det stämmer att amorteringarna
inte är inräknade. Det låter extremt högt med tanke på att de
bott där i fem år. Har de bolån på Bluestep?
Sedan har familjen
med två vuxna och två döttrar på 5 och 7 år ett matkonto på
14000 kr/månad. Även om jag tycker att det är en väldigt hög
siffra kan man absolut ha det om man har råd. Och det verkar de ha, vilket gör mig ännu mer konfunderad kring artikeln. ”Än så
länge lever vi inte så tajt att vi är nära att behöva sälja
eller jobba ännu mer”. Men här blir det ändå lite
intressant:
”Min pappa förstår inte hur kan vi ha ett
matkonto på 14 000 i månaden. Men det är ju inte så svårt. Han
säger att vi inte måste ha pålägg på mackorna. Man kan ju bara
ha smör. Jag fattar ju det, men samtidigt känns det ovant, säger
Roger Wessberg.”
Jag känner varken Roger eller hans pappa, men för 14000 kr behöver man knappast stryka
smörgåspåläggen. Jag gissar att pappa Wessberg haft tio
relevanta funderingar kring familjens matkostnad och i samband med en
diskussion om huruvida det är rimligt att köpa enrisrökt
serranoskinka från NK:s delikatessdisk när ungarna antagligen lika
gärna äter Pärsons rökta skinka för en bråkdel av priset har pappan slängt
ur sig att det går utmärkt att skippa pålägg, och
vips gör man detta till en diskussion om huruvida två
heltidsarbetande föräldrar borde ha råd med pålägg till sina
växande barns mackor.
Så ja, familjen kan fortsätta som
tidigare tills skiten träffar fläkten, men eftersom de låter
oroliga, familjefadern är företagare i en osäker bransch och de
bedömer att huslånet är ungefär lika högt som värdet på huset
vore det kanske inte fel med större marginaler. Eftersom de
antagligen redan nu jobbar mer än heltid är möjligheten till det
främst att minska kostnaderna.
På plussidan är
sparpotentialen hög. Matkostnaden kan med lätthet halveras, de
säger själva att det finns ”spelrum” i elförbrukningen och
även om monstertrucken som står utanför familjens hus på Google
Maps ägs via företaget betalar man rimligtvis förmånsvärde och diesel för
privatresor själv, så det går att spara. Om man vill! Vill man hellre gnälla över
hårda tider kan man göra det, men det sparar man inte en enda krona
på.
När man firar ska man på krogen, när
man är ledig ska man utomlands och det tråkigaste som finns anses
vara att sitta hemma. Varför det?
Av veckans sju dagar jobbar de flesta
fem. Det är således mycket viktigare att lära sig trivas med
vardag än med helgdag. Jag har också gått till jobbet mer eller
mindre direkt från krogen, men slutade med det i tjugoårsåldern
eftersom det är skitjobbigt.
Att lära sig att trivas hemma är inte
bara sömn- och tidsbesparande. Det sparar också pengar eftersom
hemmet redan finns där och man åker på att betala för det vare
sig man är där eller inte. Dessutom är det ingen större mening
med att fixa fin inredning, flotta möbler, ett praktiskt kök och en
dyr hemmabioanläggning om man inte använder det.
Var och en väljer själv, men de
människor jag känner som inte trivs hemma utan ständigt är på
resande fot, drar på utlandssemester ett par gånger om året och
umgås med vänner på restaurang istället för i hemmet är också
de med klart sämst ekonomi.
Alltså, om du inte trivs hemma kan det
allra mest effektiva spartipset vara att ställa dig frågan varför,
och så se till att ändra på det.
Han har rätt till sin åsikt (även om
jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla
andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men
först, frukost:
Med
egenplockade bär.
”Ledighet i all ära, men hur lediga är
FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till
sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första
porrtidning.”
Jag vill inte veta något om John Skogmans
förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen
bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.
”Kanske är det bara jag, men är
slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär
som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag
förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras
måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något
att vara ledig från?”
Att inte ha en fast anställning eller
ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en
bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med
FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser
felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer
utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu,
var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?
”Vad är det då
de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela
med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under
en lång tid. Svårare än så är det inte.”
Helt riktigt! Låga
utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet.
Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att
det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta
samband och särskilt vilken kraft det ger.
”FIRE-gänget kallar det dock inte
snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en
lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”
Jag kallar mig gärna
snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till
en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är
det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.
En eftersträvansvärd Skogman – en
riktig klippare.
”Det märkliga
är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de
kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre,
fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen
framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”
Till slut kom John Skogman väldigt
nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom.
Nyss störde han sig på att det går att se snålande som
eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt
upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om
man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när
förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället
fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför
förtjänar man ändå Skogmans förakt?
Eller gör man det? Kanske kom deadline
bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om
ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt
intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle
bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske
var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för
ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.
Jag har blivit
intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben.
Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan.
Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag
rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte)
att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt
han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag
gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med
att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.
Jag bor i hus, äger en Volvo och två
katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag
är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt
vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att
folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar
ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag
av många upplevs som konstig i mina val.
Så varför låter jag mig intervjuas?
Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det
börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som
först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.
Jag började med ståuppkomik 1999 och
innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en
ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en
klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under
det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa
mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden
som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips
av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.
”Avslappat och naturligt? Inga problem!”
Jag är osäker på om jag någonsin
använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande
fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som
varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma
fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och
ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara
skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.
Jag har lärt mig mycket om sparande av
Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan
inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om
den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket
pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det
klart jag ställer upp när de frågar.
Offentliga bibliotek med kostnadsfria
lån dök upp i Sverige på 1800-talet. Idag finns 1100 folkbibliotek
plus mobila enheter i form av bokbussar och boklådor. Kostnaden för skattebetalarna är
många miljarder, uppdelad på stat och kommuner.
Jag är inte alltid (nästan aldrig
faktiskt) positiv till samhällsfinansierad service utöver den
absolut nödvändiga som polis och försvarsmakt, men jag är
övertygad om att bibliotek har en positiv inverkan på såväl
medborgare som samhället i stort. De lär barn läsa, ger
pensionärer meningsfulla mötesplatser och främjar fortbildning
rent allmänt. Man skulle faktiskt kunna säga att bibliotek gynnar
demokratin och den enskildes integritet. Det är mycket lättare att
sätta sig på och köra med olärda människor.
För dig som individ vill jag propagera
för läsande i allmänhet och bibliotek i synnerhet. Genom att läsa
blir vi smartare och bättre på att uttrycka oss. Här finns också
e-böcker och tidningar, men även ljudböcker och film för
kostnadsfri utlåning. Du kan därför med fördel byta ut Netflix,
HBO, Spotify, Viaplay och för all del även tv och radio mot
biblioteket. På den tiden det delades ut gratistidningar i
Stockholms lokaltrafik satt folk ofta och läste sådana på
pendeltåg och bussar, men jag hade oftast med mig en biblioteksbok
eftersom det ger otroligt mycket mer mening. Idag väljer jag boken framför telefonen i dylika situationer.
Här i Norge där
jag befinner mig har man också en levande bibliotekskultur. Norska
bibliotek funkar ungefär som svenska. Eller ja, utan slagsmål, droghandel och väktare, men i övrigt. Det
är gratis att låna, men ger straffavgifter om man inte lämnar
tillbaka i tid, och man kan logga in på nätet för att leta, reservera
och låna om.
När jag gick i skolan påstods att
Cornelis Vreeswijk lärde sig svenska genom att sitta på biblioteket
och traggla igenom Nils Ferlins poesi. Senare har jag läst att
Cornelis själv sagt att han lärde sig svenska genom att läsa
Fantomen, men det hade inte sålt in litteraturen lika effektivt hos
skoleleverna. Jag gillar ändå originalversionen av historien
bättre, så nu läser jag biblioteksböcker av Jo Nesbø,
Erlend Loe och Ingvar Ambjørnsen för att
slipa på norskan.
Att den svenska livsmedelsmarknaden är
satt ur spel är de flesta överens om. Ett fåtal aktörer styr och
kommer märkligt nog oftast till kusligt liknande värderingar av
priset på olika matvaror. Nästan så att man misstänker att de
samarbetar för att hålla priserna uppe.
SVT frågar sig vad riksdagspartierna vill göra åt saken.
Gissningsvis ingenting för då hade de väl gjort det, men vi kan
väl ändå höra vad de har att säga, så ska jag på ett
pedagogiskt och ödmjukt sätt förklara varför de har fel.
Vänsterpartiet:
”Kräver att regeringen kallar till
sig de tre dominerande mataffärsjättarna för att få kontroll på
matpriserna. Regeringen bör i första hand försöka få till en
frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken
på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer
staten gå in med lagstiftning. Det kan vara till exempel åtgärder
för ökad konkurrens eller någon form av prisreglering.”
Min
kommentar: Politiker har alldeles för mycket makt redan idag. Att de
ska gå in och bestämma priset på ost är ingen bra idé. Marknaden
behöver bli fri, inte ännu mer reglerad.
Miljöpartiet:
”Vill avskaffa momsen på viktiga
basvaror som bröd, mjölk, frukt och grönsaker.”
Min kommentar: Skulle kunderna ens
hinna uppfatta ett hack i priskurvan innan de är uppe på
all-time-high igen, med enda skillnaden att livsmedelsjättarna
får ännu högre marginaler? Ännu fler variationer i momsen skulle
dessutom resultera i ännu krångligare administration och byråkrati,
men MP har ju aldrig brytt sig om vad deras förslag får för
praktiska konsekvenser, så varför börja nu?
”Avskaffa momsen på magiska
svampar!”
Centerpartiet:
”Har tagit initiativ till att kalla
Konkurrensverkets GD till Näringsutskottet för att förstå om
myndigheten verkligen har de vassa verktyg som de behöver i nuläget.
Har de inte det så kan vi göra ett utskottsinitiativ och tala om
för regeringen vad som måste göras.”
Min kommentar: Förvånansvärt
balanserat av riksdagens kanske minst balanserade parti. Centern har
åtminstone fattar att konkurrensen är satt ur spel, så i denna
fråga kan de vara ”bäst i test”.
Kristdemokraterna:
”Det viktigaste är att få ner
inflationen. Det kan politiken hjälpa till med genom en välavvägd
och ansvarstagande budget som inte spär på inflationen. Det är
därför som vi förordar riktade satsningar till de hushåll som har
det svårast.”
Min kommentar: Konjunkturer kommer och
går, men oligopolet består, och med riktade satsningar visar KD med
allt tydlighet att de inte vill åtgärda problemen utan istället
bekämpa symptomen. Det sägs ibland att riksdagen består av åtta
socialdemokratiska partier och här visar KD tydligt att de är ett
av dem.
Moderaterna:
”Den allra viktigaste uppgiften just
nu är att stoppa den skenande inflationen och därmed
prishöjningarna. Det är regeringens främsta prioritet. Alla måste
dock ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte
smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.”
Min kommentar: Inflationsbekämpning
här med (se KD). Att säga åt vinstdrivande företag att inte
smyghöja priser är såklart poänglöst. De kommer alltid att
försöka vinstmaximera. Att uppmana konsumenterna att jämföra
priser är dock oväntat tufft från Mesmoderaterna. Kanske har
”Tuffe Uffe” för avsikt att försöka få någon att säga hans
öknamn oironiskt, men det lär inte lyckas.
Liberalerna:
”För att få ner de skenande
priserna tar vi ansvar med en neutral budget för att Riksbankens
arbete för att stoppa inflationen inte ska motverkas.”
Min kommentar: Stora, tungrodda
organisationer ska lösa världens alla problem, det är Liberalernas
lösning på allt. Det har aldrig fungerat, men den här gången...
gör det inte heller det.
Sverigedemokraterna:
”Det finns inte mycket politiker kan
göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis,
smör eller mjölk. Det vi däremot kan göra är att fokusera på
inflationsdämpande åtgärder som exempelvis sänka priserna på
insatsvaror.”
Min kommentar: Det enda positiva man
kan säga om SD:s uttalande är att de åtminstone gör klart att
politiker inte ska in och dutta i priset på potatis. Men väl på
”insatsvaror”, vad nu det är. Annars kör de det vanliga tugget
om inflationsbekämpning.
Socialdemokraterna:
”Vi tycker att regeringen omgående
behöver kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan för att se vad
som går att göra för att hejda prisökningarna. Det är ett
rimligt första steg.”
Min kommentar: Sossarna är konsekventa
i att adressera alla problem som regeringens. Nåväl,
opinionsläget visar att retoriken funkar. ”Kalla till sig
aktörerna i livsmedelskedjan” - ska man tjata fram frivilliga
prissänkningar? Det lär ta längre tid än en genomsnittlig
S-utredning, alltså mer än en mandatperiod, vilket är det längsta
en politiker kan räkna till.
”Rent skrivbord
igen!”
Men med det sagt har
jag ingen universallösning. Helt klart måste konsumenterna göra
motstånd genom att inte bara fortsätta gå till sin vanliga butik
och köpa det de alltid köper, men det krossar knappast oligopolet
och garanterat inte på kort sikt. Se över konkurrenslagstiftningen?
Kanske. Jag är glad att jag inte är politiker, så jag släpper fram ”folkdomstolen”. Vad tycker ni behöver göras?
De flesta jag känner som satsat (eller
fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig
pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft
för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att
välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.
Att inte jobba alls kanske också
passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har
väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt
liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka
till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått
hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är
hög.
Man kan tycka att en person som levt
över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många
vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den.
Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även
om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan)
bör man tänka över möjligheterna.
Min åsikt är enkel. Jobba gärna till
67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte
vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att
peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen
85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor
försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av
nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är
ditt osv.
”Kulturen måste vara fri”,
säger kulturminister Liljestrand (M) som en passning till SD som
gjort några utspel där de menar att när skattepengar finansierat
kultur borde politiker i egenskap av skattebetalarnas representanter
få ha ett ord med i laget.
Som vanligt när det kommer till
politik vet jag inte vilken sida i debatten jag föraktar mest. Vad
är det som är fritt med kultur betalad av folket efter beslut av
politiker? Den är naturligtvis inte friare än journalistik betald
av makten för att granska makten. Ingen som tänkt det minsta lilla
tror att diverse kulturbidrag betalas ut innan det gjorts en
bedömning, inte bara av den konstnärliga verkshöjden utan också
av eventuella politiska eller andra åsiktsmässiga undertoner.
”Hej Kulturrådet, vi är två mimare
som ...”
Det må så vara att bedömningarna görs av
tjänstemän och inte politiker, men vad är skillnaden?
Tjänstemännen tillsätts av politiker, och det är inte ovanligt
att man en mandatperiod är politiker för att bli ”opolitisk
tjänsteman” nästkommande fyra år. Att hävda den
bidragsfinansierade kulturens oberoende är lika tramsigt som
argumentet att SVT inte är statskontrollerat eftersom ”företaget
kontrolleras av en stiftelse”. Det spelar tydligen ingen roll vad
det är för färg på politikerna. Alla är med i charaden om
alltings oberoende. Varför ska vi rösta på politiker om de ändå
inte har något inflytande?
Till sakfrågan
då. Jag har länge tänkt att staten nog måste vara med på ett
hörn för att kulturen ska bestå av något mer än Per Gessle,
Camilla Läckberg och annat så slätstruket att absolut ingen skulle
sörja om de lägger ner. Alternativet tycks dock bli konst för svampar och maskar eller ”att tänka som troll”.
Jag var själv
kulturarbetare i tio år och jag såg inte till några bidrag under
den tiden. Hade jag blivit bättre på mitt jobb om staten gett mig
pengar? Knappast. Nu bör man väl inte basera en kulturpolitik på
en enda person, men jag börjar allt mer luta åt att kultur precis
som hantverk, frisersalonger och administratörer skaffar sig sitt existensberättigande
bäst genom att finna betalande kunder. Finns ingen som vill betala
för produkten – med sina egna och inte andras pengar! – kanske
världen klarar sig bäst utan den.
Det pratas mycket om den dyra maten,
och för all del också ström och drivmedel. Många lider av
priserna, det tvivlar jag inte på. Men samtidigt investeras i sånt
som inte med bästa välvilja kan klassas som livets nödtorft.
T ex köper svenska folket
solsemesterresor som aldrig förr.
Systembolaget redovisar visserligen en liten minskning i
försäljningen, men inte värre än att den skulle kunna förklaras
med att folk köpt ikapp sig på öl från Tyskland och vin och sprit
från taxfree när de börjat kunna resa igen.
OLW meddelar att enda anledningen till
att de inte sålt mer chips under det senaste året är för att de
inte kunnat köpa lika mycket solrosolja från Ukraina som de hade
önskat. Godis och tobak har inte heller slutat säljas.
Jag menar inte att det är fel att köpa
vare sig semesterresor, öl eller chips, men jag får inte ihop
rubrikerna. Visst, jag fattar att det inte nödvändigtvis är samma
människor som går ut i pressen och berättar att de inte har råd
att äta som sedan köper sprit och snask för att på nyårsafton
bokstavligt talat elda upp de pengar som blivit kvar.
Jag är ändå rätt säker på att det
finns ett visst överlapp här. Jag chockas som alla andra över ökade
kostnader på mat, el och bensin. Mycket går att göra för att
kämpa emot, men kanske får vi också acceptera att lägga en större
del av av vår disponibla inkomst på mat, boende och transport.
Spelberoende fascinerar mig. Jag har
spelat på det mesta, till och med på tips och trav trots att mitt
intresse för dessa verksamheter är noll. Men jag har aldrig känt
att jag varit i närheten av att drabbas av speldjävulen. Tjänar
jag inte pengar är det inget kul och då slutar jag. Ett tag spelade
jag ganska mycket nätpoker, men i takt med att speltorskarna blev
färre blev vinsten lägre och då fasade jag ut.
Och jag var ännu sämre som dealer.
Andra drabbas och
eftersom jag inte fattar hur de tänker har jag svårt att sätta mig
in i hur det funkar, men jag fattar att det är ett helvete så inga
pekpinnar från min sida. Enligt Spelberoendes förening är allt fler av speltorskarna på senare tid misslyckade daytraders.
Jag är helt med på att det inte är
lätt att tjäna pengar på korta börsaffärer, men att det är
lockande att försöka. Men samma sak där, går det dåligt slutar
man med fördel så fort som möjligt, och definitivt långt innan
man börjat spela kvitt eller dubbelt om hyrespengarna.
Är det så enkelt som att man kollar
på andras vinstkurvor och tänker att kan de så kan jag? Fast ser
jag Armand Duplantis hoppa sex meter i stav tänker ju inte jag att
”hur svårt kan det där vara?”, lika lite som att jag tror mig
kunna knäcka extra som plattsättare eller hjärnkirurg. Hjälp mig
förstå, den som kan.
Jag snackar sällan om förebilder och
känner mig lite för gammal för ren idoldyrkan, men när jag blir
vuxen ska jag bli som den norske författaren Thor Gotaas. Inte nog med att han är
sjukt produktiv och har gett ut 45 (!) böcker.
Han ger dessutom fullständigt fan
i image och gör egna, aktiva val. T ex har han aldrig haft
mobiltelefon och trots att han jobbar med en laptop skaffade han sig
inte e-post förrän 2015. Han transporterar sig företrädesvis på cykel och skidor, och en
månad om året planterar han skog. Inte främst för pengarnas skull
(2,40 kr/planta) utan för att det är bra motion.
I huvudsak är han alltså författare,
men han skriver bara om sånt som intresserar honom, vilket ibland är
rätt smala ämnen såsom utedass, nedlagda hoppbackar och gamla
atleter ingen människa längre kommer ihåg. Men han kan få en
gråsten att bli intressant, så vid sidan av författandet är han
också en av Norges mest anlitade föredragshållare.
Således tror jag honom när han säger
sig plantera skog för motionens skull och för att han gillar tanken
på att plantera ett träd som kommer att leva i hundra år. Det
hindrar honom dock inte från att ha intressanta åsikter även på
det privatekonomiska området. I den senaste podden jag hörde honom
noterade programledaren att det var hål i Gotaas tröja varpå denne
svarade att detta var hans minst trasiga tröja. Den hade han för
övrigt fått av skidåkaren Vegard Ulvang.
Vidare sa Gotaas att han hellre skulle bo
i ett förråd och skriva böcker än att bo flott och jobba med
något icke-produktivt (i den kategorin tycktes han för övrigt
lägga de flesta andra yrken). För pengar är inte allt. Den frihet
och det oberoende de kan köpa är däremot så nära ”allt” man
kan komma.
Planen att bli ekonomiskt oberoende
(Financially Independent, Retire Early=FIRE) attackeras ganska ofta.
Några av attackerna har jag tagit upp här i bloggen. Främst är
det statsmedia som vevat,
inte sällan uppbackade av skattefinansierade ekonomer.
Jag tror inte att staten behöver vara
rädd för att massor av människor hoppar av ekorrhjulet, men den
rädslan kan jag åtminstone förstå. Då är det märkligare när
människor som själva testat vill varna andra. Åtminstone utan
rationella argument. Några exempel:
App-entreprenören TechLead berättar i en
ganska lång video varför FIRE inte var hans grej. Först säger han
att det nästan är omöjligt att nå oberoende med nuvarande
inflation. Sedan ändrar han sig till att det mer handlar om att han
skulle vara en tråkig person att hänga med om han skippade lyxen.
Finansrådgivaren Colin Exelby skräder inte orden utan
säger att FIRE är den dummaste ekonomitrenden någonsin. Varför?
Jo, för att kunna leva så snålt som du måste göra för att nå
ekonomiskt oberoende får du göra en massa uppoffringar du
antagligen inte har lust till. Hur är det ens möjligt att
generalisera så mycket?!
Sist ut den hawaiianska influensern Sophie vars röst borde
säljas på insomningskassetter. 632000 Youtube-prenumeranter håller
inte med (eller har svårt att sova). Hennes berättelse går ut på
att hon och maken offrade en massa de hade velat ha för att kunna
bli ekonomiskt oberoende, och när de väl uppnådde det sörjde de
allt de gått miste om. Så ja, där fick Exelby möjligen rätt.
Detta var bara ett axplock. Youtube är
fullt av ”FIRE är värre än cancer”-videos och jag fattar inte.
Visst, FIRE är inte för alla. Nästan ingenting är det. Men varför
lägga energi på att berätta för andra vad man tycker att de inte
ska göra? Jag kan varna vänner för dåliga böcker eller filmer,
tråkiga föredragshållare eller överskattade racketsporter, men
jag gör inte en video eller bloggserie om det.
Skolmåltidsbiträde
är ett ganska dåligt betalt jobb, och väldigt otacksamt. Tackade
du någonsin ”mattanterna” för lunchen när du gick i skolan?
Jag gjorde det inte. Ändå stod de där dag efter dag och lagade
näringsriktig mat för ganska knappa resurser, åt mig och andra
bortskämda snorungar som antagligen gjorde det till en sport att
inte ens tömma tallrikarna i soporna innan vi slängde in dem i
disken.
Så varför jobbar
man som skolmåltidsbiträde, om inte för lönens eller matgästernas
tacksamhets skull? Kanske för att det är mindre stressigt än i
vanliga lunchrestauranger eller för att skolor, till skillnad från
många krogar, åtminstone har schysst utrustning och ergonomiskt
utformade arbetsstationer. Knappast för att man får mat, för det
får man knappast.
Vid arbetsdagens
slut finns det ändå matrester. Det är mat som inte kommer att
serveras igen, antagligen är det inte ens tillåtet. Den ska
slängas. Men kan inte kökspersonalen ta hem den då och servera
till sina familjer? Inte i Stockholms stad i alla fall, där sparkade man personal som tog hem dessa kompostsopor.
Inte nog med det,
man gjorde det inför elever och övrig personal. Jag undrar hur det
efter ett långt yrkesliv känns att få kicken och samtidigt bli utskrattad av
ett gäng sadistiska trettonåringar som inte begriper bättre. Det
undrade inte cheferna som passade på att dessutom polisanmäla och
kräva skadestånd av tanterna. För att de tagit vara på mat som
skulle kastas!
Yrkeskriminella?
Nu har tingsrätten
ändå friat kvinnorna och de har fått 45000 kr vardera från
Stockholms stad, en skitsumma efter att ha blivit felaktigt avskedad
under förödmjukande former, uthängd som tjuv i media och haft
detta rättsfall hängande över sig i två år.
Alltmedan polis och
rättsväsende säger sig knappt ha tid att utreda grövre brott. Ni
vet, sådana där som riktiga brottslingar utsatt riktiga brottsoffer för. Istället har man lagt resurser på att jaga ett par
tanter för att de tagit hand om elever, sopor och kombinationer av
dessa tvenne företeelser. Detta borde någon höjdare få fan för! Men jag skulle inte sätta pengar på att det händer.
Det kan diskuteras hur långt kundens
respektive bankens ansvar sträcker sig vid bankbedrägerier.
Åtminstone förr fanns något som hette oaktsamhet, när kunden
lämnat sitt kort utan uppsikt i offentliga miljöer eller skrev pin-koden direkt på
kortet. Samtidigt vill ju banken att det ska kännas säkert att
använda deras kort och konton, därför kan de ta en och annan smäll
på ”blåskontot”. Men det finns väl gränser?
Här är ett exempel som i mitt tycke borde ligga helt och hållet på kunden. En
bedragare kontaktade en tant och utgav sig för att vara artisten
Kalle Moreaus. Han berättade för kvinnan att han skulle flytta
pengar till Sverige och ”behövde pengar till värdetransporten”.
Tanten hjälpte till. En gång. Två
gånger. Sedan ringde Nordea upp kunden för att dubbelkolla att allt
var i sin ordning, vilket kunden sa att det var. Men det var det inte, hon var i färd med att tömma sina konton för att
hjälpa ”Kalle Moraeus” som hon alltså inte kände. Totalt hann
det bli över en miljon kronor! Man kan ju tänka sig att om Kalle Moraeus
verkligen satt kärvt till hade han ringt en familjemedlem, en
släkting, Orsa Spelmän, SVT eller någon annan som han har bättre
kontakt med än en tant i Umeå som han aldrig träffat.
Nu kanske ni tycker att jag är
fördomsfull, men jag utesluter i alla fall inte tanken att kvinnan
har någon slags demensproblematik. Jag är lika övertygad om att
kvinnans anhöriga, som nu kräver att banken ska ersätta tanten,
varit medvetna om att hon inte är helt hundra uppe i planeten.
Jag fattar att det är skitjobbigt att
säga till sin fru, mamma eller syster att ”nu har du inte riktigt
koll på vad du gör, så det vore nog bäst om vi tar din bankdosa
och bankkort och så hjälper vi dig med att betala räkningar och
sånt”. Det är en situation ingen av oss vill hamna i. Men vad är
alternativet, att bankens aktieägare och i förlängningen de andra
kunderna betalar för att tantens anhöriga ska slippa ta det jobbiga
snacket?
Hittills vägrar Nordea och den här
gången hoppas jag verkligen att de trotsar eventuella mediedrev och
står på sig. Om det är bankens ansvar att en kund loggar in,
överför pengar och sedan bekräftar i telefon till banken att allt
är okej, då är allt personligt ansvar borta, i alla lägen.
Avslutningsvis: ”SVT har sökt Kalle
Moraeus som inte vill kommentera händelsen.” Hur i all världen
tänkte reportern här? Vad hade hon väntat sig att få för
kommentar? ”Ja, det var ju tråkigt, men jag lovar att det inte var
jag som ringde tanten och att jag inte fått så mycket utländska
royalties för mina gånglåtar från Dalarna att jag behövt frakta
stålar med värdetransport.” Eller att han skulle plocka upp notan
för att få reklam för sin nästa skiva? Jag är nästan – men
bara nästan – så nyfiken att jag mejlar skjutjärnsjournalisten
Hilda Thörn och ställer frågan.
Aftonbladets ledarsida är inte känd för sina djupa
resonerande artiklar, men den här var obegripligare än vanligt. Först och främst för att rubriken,
”Kristersson har aldrig köpt barnmat på krita”, är ett rent
klickbete som inte får någon återkoppling eller förklaring i
texten.
Men också för att texten saknar en
röd tråd. Skribenten Zina Al-Dewany, som är en ny bekantskap för
mig, slungar åt alla håll. Hon har hört en intervju (som hon inte
länkar till så att läsarna kan få ett sammanhang) där en kvinna
antydde att krisen är överdriven eftersom det fortfarande är svårt
att boka restaurangbord vid Stureplan i Stockholm. Onekligen ett lite
vagt orsakssamband, men det brukar inte vara något problem för
Aftonbladets ledarredaktion. Fast det är kanske bara de själva som
ska få jobba så.
Den länkade ledartexten är ett bra
exempel. Kvinnan på Stureplan påstås vara en belastning för i tur
och ordning Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Jag vill
ogärna ta någon av dessa i försvar, men med den information vi har
kan kvinnan lika gärna vara socialdemokrat eller något annat. Jag
ser ingen större skillnad.
Tillbaka till
rubriken. Det stämmer säkert att Kristersson aldrig köpt barnmat
på kredit. Ska detta faktum i så fall hållas emot honom? Jag
tycker tvärtom att det låter ganska dumt att skaffa sig en
privatekonomi där man inte budgeterat för mat till sina barn. Eller
har vi kommit dithän nu, att om man inte lever hela sitt liv på
avbetalning förstår man inte hur ”vanligt folk” har det?
”Jag
hör att barnmaten är det som går upp mest i pris nu. Vuxna kan
avstå måltider och somna hungriga vissa dagar. Men småbarn? Tipsen
ovanifrån är förklädda hån. Laga mer mat själva, planera
inköpen, ät inte ute. Som att familjerna inte redan dragit ned på
allt de kan.”
Det finns säkert någon enstaka familj
som gjort det, men annars skulle jag säga: nej.
Snabbmatsrestauranger är fullsatta med barnfamiljer som köper
överprisat skräp. Foodora kör hem färdigmat och matbutikerna
dignar av mikroportioner. Någon köper allt detta.
Och ska vi hårdra det (och det måste
man om man lever på marginalen) menar väl skribenten
helfabrikatsburkar när hon skriver att ”barnmaten” går upp
mest? Små smakportioner bestående av rotfruktspuré, kyckling och
ris till ett hiskeligt kilopris (på Willys upp till 84 kr/kg). Inget
fel med det för den som har råd, men om man säger att pengarna inte räcker till mat för hela familjen kan man inte köpa mat med ett
genomsnittligt kilopris på 84 kr/kg! Att berätta det är inte
ett ”förklätt hån” och det borde faktiskt inte ens behöva
sägas.
Sverige, ”Landet Lagom”, är värst
i Norden igen. Denna gång på att höja matpriserna.
Under 2022 steg de med 18,6 procent att t ex jämföra med Norges
11,5 procent.
Som orsaker nämns lite av varje. Bl a
en omfattande torka för fem år sedan och den där förkylningen som
var som värst för två år sedan, men som aldrig tycks bli för
gammal att skylla precis vad som helst på. Och så Ukrainakriget nu,
vilket blir mer begripligt, men det borde ju inte ge samma utslag på
mat som inte ens produceras i Ukraina eller Ryssland.
En chef på Konkurrensverket säger i
reportaget att de inte vet varför Sverige sticker ut med stora
prisstegringar. Samtidigt säger han att Sverige har ett mycket litet
antal stora matkedjor och även om han inte säger det rakt ut är
det uppenbart att han menar att konkurrensen inte funkar på den
svenska oligopolmarknaden.
Artikeln avslutas med förhoppningen
att inflationen avtar i slutet av året, men det låter mer som ett
försök att sluta med en ljusglimt än en reell tro på sjunkande matpriser. Själv har jag inte de ambitionerna. Därför
kan jag säga att priserna nog aldrig kommer sjunka. Har
konsumenterna en gång visat att de är villiga att betala ett högre
pris får de fortsätta att göra det. Detsamma gäller för
exempelvis el och bensin.
Om det inte blir riktig konkurrens
istället för tre samarbetande grossistkedjor måste konsumenterna
göra riktigt motstånd. Vi kan t ex odla egen mat i mycket högre
utsträckning, handla direkt från bönder, vara otrogna mot våra
vanliga matbutiker och handla billigare mat istället för att betala
ett högre pris för det vi brukar handla. På dessa sätt slutar
Ica, Coop och Axfood tjäna mer pengar för varje prishöjning.
När lågpriskedjorna Willys och Lidl
etablerade sig gick priserna även ner hos dåtidens giganter Ica och
Coop, så även om det ibland verkar hopplöst är bevisligen inte
heller denna bransch okänslig för marknadskrafterna. Så blev det
ett försök till ljusglimt även i denna text.
Privata Affärer skrev en artikel om
att jobba efter 65.
Jag trodde det var standard att jobba
åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just
nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen
helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras
pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man
slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.
Enligt artikeln kommer de flesta
företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att
göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas
så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba
förrän de absolut måste.
Det är inget fel med att jobba sent i
livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra
det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av
tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst
eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan
innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?
Hållbarhet är ett aktuellt modeord
som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller
aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har
nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i
framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag
inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för
att de kan utan för att de måste.
Blanda mjölk och vatten, värm
fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och
tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar
eller hushållsassistent.
Låt sedan degen jäsa under bakduk i
en timme.
Världens nionde underverk: jäsningseffekten.
Forma till två limpor på en bakplåt.
Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en
halvtimme.
Sätt ugnen på 200 grader. Pensla
brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills
brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med
något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick
bli brunost.
Kardemumman gav kanske lite väl mycket
julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det
kommer ju en ny jul även i år.